ARYA

Långt borta skymtade en hög kulle som badade i gyllene eftermiddagssol och Arya kände genast igen den; de hade ridit hela vägen tillbaka till Höga hjärtat.

I solnedgången hade de nått krönet och slog läger där inget ont kunde drabba dem. Arya gick runt ringen av ödesträdens stubbar tillsammans med lord Berics väpnare Ned och de klättrade upp på en och såg det sista dagsljuset avta i väster. Här uppifrån kunde hon se ett oväder rasa i norr. Regnet hade ännu inte kommit till Höga hjärtat, men det blåste så hårt att det kändes som om någon stod bakom henne och slet i manteln. Men då hon vände sig om fanns ingen där.

Så mindes hon. Det spökar ju på Höga hjärtat.

De gjorde upp en stor brasa på kullens topp, och Thoros från Myr satte sig i skräddarställning bredvid den och stirrade in i lågorna som om inget annat existerade i hela vida världen.

”Vad gör han?” frågade Arya.

”Ibland ser han saker i lågorna”, svarade väpnaren. ”Det förflutna, framtiden, händelser långt borta.”

Arya kikade in i elden för att försöka se vad den röde prästen såg, men det fick bara ögonen att tåras och hon gav snart upp. Gendry betraktade också den röde prästen. ”Kan ni verkligen skåda in i framtiden?” undrade han.

Med en suck vände sig Thoros mot honom. ”Inte här och nu, men vissa dagar låter ljusets herre mig få uppenbarelser.”

Gendry verkade tvivlande. ”Min smedmästare sa att ni var en fyllbult och bedragare och den sämste präst som någonsin funnits.”

”Det var inte snällt sagt.” Thoros smålog. ”Sant men ovänligt. Vem var din smedmästare? Kände jag dig, pojk?”

”Jag var lärling hos mäster Tobho Mott på Stålgatan, och ni brukade köpa era svärd av honom.”

”Det stämmer. Jag fick betala dubbelt så mycket som de var värda och sedan grälade han på mig för att jag satte eld på dem.” Thoros skrattade. ”Han hade helt rätt, för jag var inte någon vidare gudfruktig präst. Jag var yngst av åtta barn, så min far gav mig till Röda templet, som inte var den väg i livet jag själv skulle ha valt. Jag bad bönerna och uttalade besvärjelserna, men jag nallade också kakor i köket och då och då hittades flickor i min säng. Jag begrep aldrig hur de styggingarna kom dit.

Men jag var språkbegåvad och ibland såg jag saker då jag blickade in i lågorna. Ändå var jag mer till besvär än till nytta, så det slutade med att jag skickades till Kungshamn för att bringa herrens ljus till det hedniska Västeros med sina sju avgudar. Kung Aerys älskade elden så högt att han kunde tänkas omvända sig, men olyckligtvis kunde eldsiarna bättre trick än jag.

Men kung Robert var förtjust i mig. Första gången jag deltog i en mêlée med ett flammande svärd stegrade sig Kevan Lannisters häst och kastade av honom, och hans höghet skrattade sig halvt fördärvad.” Den röde prästen log vid minnet. ”Fast det var fel att göra så med en fin klinga, så även i det hade din smedmästare rätt.”

”Elden förtär.” Lord Beric stod bakom dem, och det fanns något i hans röst som genast fick Thoros att tystna. ”Den förtär, och sedan finns det ingenting kvar, ingenting.”

”Beric. Käre vän.” Prästen rörde vid blixtlordens arm. ”Vad är det du säger?”

”Inget som jag inte har sagt förut. Sex gånger? Sex gånger är för mycket.” Han vände sig tvärt bort.

På natten tjöt vinden nästan som en varg och väster om kullen hördes några riktiga vargar som den kunde lära sig ännu mer av. Strängen, Anguy och Merrit från Månstad hade vakt. Ned, Gendry och många av de andra sov djupt då Arya fick syn på den lilla ljusa gestalten som hasade sig förbi hästarna stödd på en knotig käpp och med det tunna vita håret vilt flaxande runt huvudet. Kvinnan kunde inte ens vara en meter lång, och eldskenet fick ögonen att glöda lika röda som ögonen på Gast, Jons skräckvarg. Han var också en gast. Arya smög närmare och ställde sig på knä för att lyssna.

Thoros och Gul satt där tillsammans med Lord Beric då dvärgkvinnan oombedd slog sig ner vid brasan. Hon kisade på dem med sin glödande blick. ”Så Elden och Citronen hedrar mig åter med ett besök liksom hans nåd, lorden av liken.”

”Ett illavarslande namn. Jag har bett er att inte använda det.”

”Det är sant, men ni utstrålar en färsk stank av död, ers nåd.” Kvinnan hade bara en enda tand kvar. ”Ge mig vin, annars går jag. Mina ben är gamla och mina leder värker då vindarna blåser, och här uppe blåser vindarna alltid.”

”En silverhjort för era drömmar”, sa lord Beric artigt, ”och ytterligare en om ni har nyheter åt oss.”

”Jag kan varken äta eller rida på en silverhjort. En vinlägel för mina drömmar och för mina nyheter vill jag ha en kyss av den store lunsen i den gula manteln.” Den lilla kvinnan kacklade. ”Ja, en blöt kyss, lite tunga. Det är så länge sedan sist, alltför länge. Hans mun smakar citroner och min smakar lik. Jag är för gammal.”

”För gammal för vin och kyssar”, klagade Gul. ”Allt du får av mig är flatsidan av svärdet, gamla häxa.”

”Håret ramlar av i stora tussar och ingen har kysst mig på tusen år. Det är svårt att vara så gammal. I så fall vill jag ha en ballad av Tom Sju för mina nyheter.”

”Du ska få en ballad av Tom”, lovade lord Beric och gav henne själv vinlägeln.

Dvärgkvinnan drack djupt och vinet rann längs hakan. Så torkade hon sig om munnen med baksidan av en rynkig hand och sa: ”Dåligt vin för dåliga nyheter. Vad kan vara mer passande? Kungen är död. Är det en tillräckligt dålig nyhet för er?”

Arya fick hjärtat i halsgropen.

”Vilken kung?” frågade Gul.

”Den våte järnkungen med sjöodjuret. Jag drömde att han var död och han dog, och nu vänder sig sjöodjuren mot varandra. Och lord Hoster Tully är också död, men det vet ni väl redan? I den väldiga hallen sitter Geten ensam och feberyr då han överrumplas av den store hunden.” Häxan satte lägeln mot läpparna, kramade den och tog ännu en djup klunk vin.

Den store hunden. Menade hon Blodhunden? Eller kanske hans bror, Berget som rider? Arya var inte säker. De hade samma vapen: tre svarta hundar på gul botten. Hälften av de män hon önskade se döda tillhörde ser Gregor Clegane: Polliver, Dunsen, Rare Raff, Kittlaren och ser Gregor själv. Lord Beric kanske hänger allihop.

”Jag drömde om en varg som ylade i regnet, men ingen hörde hans sorg”, sa dvärgkvinnan. ”Jag drömde om sådant våldsamt oväsen att jag trodde huvudet skulle sprängas – trummor och horn och säckpipor och skrik – men det sorgligaste ljudet var bjällrorna. Jag drömde om en jungfru på en fest som hade håret fullt av lila ormar med huggtänderna drypande av gift. Och senare drömde jag om henne igen då hon dräpte en farlig jätte i ett snöslott.” Med ens vred hon på huvudet och log mot Arya genom dunklet. ”Du kan inte gömma dig för mig, barn. Kom hit.”

Det gick kalla kårar utefter ryggraden på Arya. Rädslan skär djupare än svärd, påminde hon sig. Hon reste sig och gick försiktigt närmare brasan, beredd att ta till flykten.

Dvärgkvinnan studerade henne med skumma röda ögon. ”Jag ser dig”, viskade hon. ”Jag ser dig, vargflicka, blodflicka. Jag trodde det var lorden som luktade död…” Hon började snyfta och hela den lilla kroppen skakade. ”Du är grym som kommer till min kulle, grym. Jag fick nog av sorg på Sommarhall och behöver inte din. Försvinn härifrån, mörka hjärta. Försvinn!”

Rösten var så full av rädsla att Arya tog ett steg baklänges och undrade om kvinnan var galen. ”Skräm inte barnet”, protesterade Thoros. ”Det finns inget ont hos henne.”

Guls finger gick till den knäckta näsan. ”Var inte så säker på den saken.”

”Hon följer med oss härifrån i morgon”, försäkrade lord Beric den lilla kvinnan. ”Vi ska föra henne till modern på Flodvattnet.”

”Nej, det ska ni inte”, sa dvärgkvinnan. ”Svartfisken håller floderna nu. Om det är modern ni vill ha tag i ska ni söka henne på Tvillingborgarna, för det ska bli bröllop.” Hon kacklade igen. ”Titta i lågorna, präst, så får ni se. Men inte nu och här, här kan ni inte se någonting, för platsen tillhör fortfarande de gamla gudarna. Precis som jag dröjer de sig kvar här, skrumpna och svaga men ännu inte döda. Och de tycker inte om lågorna. För eken minns ekollonet, ekollonet drömmer om eken och stubben lever i dem båda. Och de minns då de första människorna kom med eld i händerna.” Hon drack det sista av vinet i fyra djupa klunkar, slängde lägeln åt sidan och pekade på lord Beric med käppen. ”Nu vill jag ha min betalning, balladen ni lovade mig.”

Gul väckte Tom Sjusträngad, som låg och sov under skinnfällarna, och förde honom gäspande och med lutan i handen till brasan. ”Samma ballad som förra gången?” frågade han.

”Ja, min Jennys ballad. Finns det en till?”

Så han sjöng, och dvärgkvinnan slöt ögonen och vaggade långsamt fram och tillbaka medan hon mumlade orden och grät. Thoros tog ett fast grepp om Aryas hand och drog henne åt sidan. ”Låt henne njuta av balladen i fred”, sa han. ”Det är allt hon har kvar.”

Jag tänkte inte göra henne något illa. ”Vad menade hon med Tvillingborgarna? Är inte min mor på Flodvattnet?”

”Hon var det.” Den röde prästen gned sig på hakan. ”Ett bröllop, sa dvärgkvinnan. Vi får se. Men var lady Catelyn än befinner sig hittar lord Beric henne.”

Inte långt därefter öppnades himlens slussar. Det blixtrade och åskan rullade över kullarna och regnet vräkte ner. Medan de fredlösa samlade grenar och byggde enkla skydd försvann dvärgkvinnan lika plötsligt som hon kommit.

Det regnade hela natten, och på morgonen vaknade Ned, Gul och mjölnaren Watty med förkylning. Watty fick inte behålla frukosten, och unge Ned svettades och hade frossbrytningar om vartannat och huden kändes fuktig. Det fanns en övergiven by en halv dagsritt norrut, talade Strängen om för lord Beric; där skulle de hitta bättre skydd och kunna vänta ut regnet. Så de tog sig mödosamt upp i sadlarna igen och styrde hästarna nedför den höga kullen.

Regnet upphörde inte. De red genom skogar och över ängar, tog sig över bäckar med högt vattenstånd där det strida vattnet nådde upp till magen på hästarna. Arya drog upp huvan på manteln och kröp ihop, genomvåt och huttrande men fast besluten att inte ge tappt. Snart hostade Merrit och Mudge lika illa som Watty och stackars Ned tycktes bli sämre för varje fjärdingsväg de tillryggalade. ”När jag har hjälmen på mig slår regnet mot stålet och ger mig huvudvärk”, klagade han, ”men när jag tar av den blir håret vått och klibbar fast vid ansikte och mun.”

”Du har en kniv”, påpekade Gendry, ”så om håret besvärar dig kan du alltid raka huvudet.”

Han gillar inte Ned. Arya tyckte väpnaren var trevlig, kanske lite blyg men snäll. Hon hade alltid hört att dornier skulle vara små och svartmuskiga, med svart hår och små svarta ögon, men Ned hade stora blå ögon, så mörka att de nästan såg lila ut, och håret var askblont.

”Hur länge har du varit lord Berics väpnare?” frågade hon för att få honom att tänka på annat.

”Han tog mig som page när han äktade min faster.” Ned hostade. ”Jag var sju, men när jag fyllde tio upphöjde han mig till väpnare. En gång har jag vunnit pris i ringränning.”

”Jag har aldrig lärt mig hantera en lans, men jag skulle kunna besegra dig med svärd”, sa Arya. ”Har du dödat någon?”

Frågan tycktes förvåna honom. ”Jag är bara tolv.”

Jag dödade en pojke när jag var åtta, var Arya nära att säga men tänkte att det var säkrast att låta bli. ”Men du har deltagit i strider?”

”Ja.” Han lät inte stolt över det. ”Jag var med vid Vadet. Då lord Beric föll i floden drog jag upp honom på stranden så att han inte skulle drunkna och höll vakt över honom med svärdet i handen. Men jag behövde aldrig slåss. En avbruten lans stack ut ur honom, så ingen brydde sig om oss. Då vi formerade oss igen hjälpte Gröne Gergen till att få upp hans nåd på en häst.”

Arya mindes stalldrängen i Kungshamn. Efter honom hade hon skurit halsen av vakten på Harrenhal och så hade hon dödat några av ser Amorys män i borgen vid sjön Gudsögat. Hon visste inte om Weese och Chiswyck räknades eller de som dött av den heta vesslesoppan. Med ens kände hon sig sorgsen. ”Min far hette också Ned”, upplyste hon.

”Jag vet. Jag såg honom vid handens tornering. Jag ville gå fram och prata men visste inte vad jag skulle säga.” Ned huttrade, för den ljuslila manteln var genomvåt. ”Var du på torneringen? Jag såg din syster där. Ser Loras Tyrell gav henne en ros.”

”Hon berättade det.” Det tycktes ha gått en evighet sedan dess. ”Hennes goda vän Jeyne Poole blev förälskad i lord Beric.”

”Han är gift med min faster.” Ned verkade bli illa till mods. ”Eller var det innan han…”

… dog? tänkte hon då Ned avbröt sig och en pinsam tystnad sänkte sig. Det klafsade om hovarna för varje steg hästarna tog i leran.

”Du har en oäkta bror”, sa Ned slutligen, ”… Jon Snö.”

”Han gick in i nattens väktare och befinner sig på muren.” Kanske borde jag bege mig till muren och inte till Flodvattnet. Jon skulle varken bry sig om ifall jag har dödat någon eller om jag borstar håret. ”Jon liknar mig trots att han är oäkting. Han brukade rufsa mig i håret och kalla mig ’lillasyster’.” Arya saknade Jon mest av alla syskonen och blev sorgsen bara av att säga namnet. ”Hur kan du känna till Jon?”

”Han är min mjölkbror.”

”Bror?” Arya förstod inte. ”Men du kommer ju från Dornien. Hur kan du och Jon vara av samma blod?”

”Vi är mjölkbröder, inte blodsbröder. Min mor hade ingen mjölk när jag var liten så Wylla måste amma mig.”

Arya hängde inte med. ”Vem är Wylla?”

”Jon Snös mor. Har han inte talat om det? Hon tjänade oss i åratal. Redan långt innan jag föddes.”

”Jon kände aldrig sin mor, visste inte ens vad hon hette.” Arya gav Ned en vaksam blick. ”Känner du henne på riktigt?” Driver han med mig? ”Om du ljuger ska du få en örfil.”

”Wylla var min amma”, upprepade han högtidligt. ”Det svär jag vid mitt hus ära.”

”Har du ett hus?” Vad dum hon var. Han var väpnare, så självfallet hade han ett hus. ”Vem är du egentligen?”

Ned såg förlägen ut. ”Jag är Edric Dayne, lord… av Stjärnfall, ers nåd.”

Bakom dem stönade Gendry. ”Jag har fått nog av höga lorder och ädla damer!” fnös han med avsmak. Arya plockade ett skrumpet vildäpple från en gren och kastade det på hans tjockskalliga huvud. ”Aj, det gjorde ont!” utbrast han och kände på huden ovanför ögat. ”Vad är du för en sorts dam som kastar vildäpplen på folk?”

”Den dåliga sorten”, snäste Arya och vände sig ursäktande till Ned. ”Jag är ledsen att jag inte visste vem du var.”

”Det var mitt eget fel.” Han var ytterst artig.

Jon har en mor som heter Wylla. Det måste hon lägga på minnet så att hon kunde tala om det för honom nästa gång de träffades. Hon undrade om han skulle kalla henne ’lillasyster’. Jag är inte så liten längre, och han blir tvungen att kalla mig något annat. Då hon kom till Flodvattnet kunde hon kanske skriva ett brev till Jon och berätta vad Ned Dayne hade sagt. ”Det fanns en Arthur Dayne”, mindes hon. ”Den som kallades morgonsvärdet.”

”Min far var ser Arthurs äldre bror. Lady Ashara var min faster, men jag kände henne aldrig. Hon kastade sig i havet från toppen av ett torn som heter Stensvärdet innan jag föddes.”

”Varför det?” frågade Arya häpet.

Ned såg lite ängslig ut. Kanske var han rädd för att hon skulle kasta något på honom. ”Har din far aldrig talat om henne, lady Ashara Dayne av Stjärnfall?”

”Nej. Kände han henne?”

”Innan Robert blev kung. Hon träffade din far och hans bröder på Harrenhal året med den falska våren.”

”Åh!” Arya visste inte riktigt vad hon skulle säga. ”Men varför kastade hon sig i havet?”

”Hennes hjärta var krossat.”

Sansa skulle ha suckat och fällt en tår över sann kärlek, men Arya tyckte bara det var idiotiskt gjort. Men det kunde hon ju inte säga till Ned, inte om hans egen faster. ”Var det någon som krossade det?”

Han tvekade. ”Jag ska nog inte…”

”Säg det!”

Han gav henne en besvärad blick. ”Faster Allyria säger att lady Ashara och din far blev förälskade i varandra på Harrenhal…”

”Det är lögn. Han älskade min mor.”

”Det tror jag säkert, men…”

”Han älskade bara henne.”

”I så fall måste han ha hittat oäktingen under ett kålblad”, sa Gendry bakom dem.

Arya önskade att hon hade ännu ett vildäpple att kasta på honom. ”Min far satte heder och ära högt”, fräste hon, ”och vi pratade inte med dig. Varför återvänder du inte till Stenkyrka och ringer i den dumma flickans klocka!”

Gendry lät sig inte provoceras. ”Din far uppfostrade åtminstone sin oäkting till skillnad från min. Jag vet inte ens vad min far hette, men antagligen var det något fyllo, precis som alla andra min mor släpade hem från ölstugan. När hon blev arg på mig brukade hon säga: ’Om din far vore här skulle han slå dig blodig.’ Det är allt jag vet om honom.” Gendry spottade. ”Om han var här nu skulle jag kanske slå honom blodig. Men han är säkert död, och din far är också död, så vad spelar det för roll vem han lägrade?”

Det spelade roll för Arya, även om hon inte kunde ha sagt varför. Ned försökte be om ursäkt för att han gjort henne upprörd, men hon ville inte lyssna. Hon satte hälarna i hästens sidor och red i kapp Anguy. ”Man kan väl inte lita på vad dornier säger?”

”De är berömda för att ljuga.” Bågskytten flinade. ”Fast å andra sidan säger de detsamma om oss från Gränslandet. Vad är det nu? Ned är en bra grabb…”

”Han är en idiotisk lögnare.” Utan att bry sig om de fredlösas rop lämnade Arya stigen, hoppade över ett kullfallet träd och galopperade över en bäck med vattnet stänkande omkring sig. De vill bara slå i mig ännu fler lögner. Hon funderade på att försöka fly, men de fredlösa var för många och hittade alldeles för väl i området. Vad var det för mening med att rymma om man genast blev tillfångatagen?

Efter ett tag hann Harwin upp henne. ”Vart ska ni ta vägen, ers nåd? Ni borde inte rida ifrån oss andra. Det finns vargar i skogarna och värre saker.”

”Jag är inte rädd”, sa hon. ”Ned sa att…”

”Ja, han sa det. Lady Ashara Dayne. Det är en gammal historia. Jag hörde den redan på Vinterhed när jag var i er ålder.” Han tog ett fast grepp om hennes tyglar och vände hästen runt. ”Men jag tvivlar på att det ligger någon sanning i den, och vad spelar det för roll även om det gör det? Då Ned träffade den dorniska kvinnan levde hans bror Brandon och det var han som var trolovad med lady Catelyn, så det finns ingen fläck på er fars ära. Torneringar väcker ofta heta känslor, så kanske växlades några viskande ord i ett tält en kväll? Vem vet? Ord eller kyssar eller något mer, men vad är det för ont med det. Våren hade kommit – trodde de – och ingen av dem var bortlovad till någon annan.”

”Hon tog livet av sig”, sa Arya osäkert. ”Ned säger att hon kastade sig i havet från ett torn.”

”Det stämmer”, medgav Harwin och ledde hennes häst genom skogen, ”men jag är övertygad om att hon gjorde det av sorg. Hon hade förlorat en bror, morgonsvärdet.” Han skakade på huvudet. ”Låt det förflutna vara glömt, ers nåd. De är döda. Rota inte i det och säg ingenting till er mor om saken när vi kommer till Flodvattnet.”

Byn låg precis där Strängen hade sagt att den skulle ligga. De tog skydd i ett stall av gråsten. Bara halva taket fanns kvar, men det var den enda byggnaden som över huvud taget hade något tak. Det är ingen by utan bara svartnade stenar och benrester. ”Har klanen Lannister mördat folket som bodde här?” frågade Arya medan hon hjälpte Anguy att torka av hästarna.

”Nej.” Han pekade. ”Se hur tjock mossan är på stenarna. De har inte rörts på länge. Och där borta växer ett träd genom väggen! Det är många år sedan byn brändes ner.”

”Vem var det som gjorde det då?” frågade Gendry.

”Hoster Tully.” Strängen var mager, böjd och gråhårig och född i trakten. ”Det här var lord Goodbrooks by. Då Flodvattnet tog parti för Robert förblev Goodbrook lojal mot kungen, så lord Tully gick till anfall mot honom med eld och svärd. Efter slaget vid Treudden slöt Goodbrooks son fred med Robert och lord Hoster, men det kunde ju inte återuppväcka de döda.”

Tystnaden lade sig. Gendry gav Arya en konstig blick och vände sig sedan bort för att rykta hästen. Utanför fortsatte regnet att vräka ner. ”Vi behöver en brasa”, förkunnade Thoros. ”Natten är mörk och full av fasor och våt också, på tok för våt.”

Tursamme Jack högg loss torrt virke i en spilta medan Strängen och Merrit samlade halm för att tända med. Thoros själv slog eld och Gul fläktade lågorna med sin gula mantel tills de flammade upp. Snart blev det nästan hett i stallet. Thoros satte sig framför elden med korslagda ben och stirrade in i den precis som han gjort på Höga hjärtat. Arya iakttog honom uppmärksamt; en gång rörde sig hans läppar och hon tyckte sig höra honom muttra ”Flodvattnet”. Gul vankade hostande av och an följd av skuggan som avtecknade sig mot väggen och Tom Sjusträngad drog av sig stövlarna och masserade fötterna. ”Jag kan inte vara riktigt klok som beger mig till Flodvattnet igen”, klagade trubaduren. ”Ätten Tully har aldrig fört lycka med sig åt gamle Tom. Det var Lysa som skickade ut mig på bergsvägen där månmännen tog mitt guld, min häst och alla mina kläder. Än i denna dag finns det riddare i Dalen som berättar om hur jag närmade mig Blodsporten med bara lutan att skyla mig med. De tvingade mig att sjunga Namnsdagspojken och Kungen utan mod innan de öppnade porten för mig. Min enda tröst är att tre av dem dog skrattande. Sedan dess har jag inte varit på Örnnästet någon mer gång och jag tänker inte sjunga Kungen utan mod, inte för allt guld i Casterlykli…”

”Lannisters rytande lejon i rött och guld!” utbrast Thoros. Han kom mödosamt på fötter och gick fram till lord Beric och Gul, och Tom gjorde dem omedelbart sällskap. Arya uppfattade inte vad de sa, men trubaduren kastade upprepade blickar på henne och en gång blev Gul så arg att han slog knytnäven i väggen. Samtidigt tecknade lord Beric åt henne att komma närmare. Det var det sista hon ville, men Harwin gav henne en knuff i ryggen, och fylld av fasa tog hon några tvekande steg. ”Ers nåd”, sa hon och väntade med bävan på vad lord Beric skulle säga.

”Berätta för henne!” sa blixtlorden till Thoros.

Den röde prästen satte sig på huk bredvid henne. ”Herren har låtit mig få se Flodvattnet i en uppenbarelse. Det såg ut som en ö i ett hav av eld. De rytande lågorna var hoppande lejon med långa karmosinröda klor, ett helt hav av Lannisters soldater. Flodvattnet blir snart anfallet.”

Arya kände det som om hon hade fått ett hårt slag i magen. ”Nej!”

”Lågorna ljuger inte, kära barn”, sa Thoros. ”Ibland tolkar jag dem fel, som den blinde dåre jag är, men inte den här gången tror jag. Ätten Lannister har snart Flodvattnet under belägring.”

”Robb kommer säkert att besegra dem, precis som han har gjort förut”, förkunnade Arya envist.

”Din bror kanske inte befinner sig på Flodvattnet och inte din mor heller”, sa Thoros. ”Jag såg dem inte i lågorna. Bröllopet dvärgkvinnan talade om, ett bröllop på Tvillingborgarna… Hon har sitt eget sätt att få reda på saker och ting: ödesträden viskar i hennes öron då hon sover. Om hon säger att din mor skulle till Tvillingborgarna…”

”Om ni inte hade tagit fast mig skulle jag ha varit hos min mor!” skrek Arya åt Tom och Gul.

Lord Beric låtsades inte om hennes utbrott. ”Känner du igen din morfars bror, Arya?” frågade han trött men artigt. ”Ser Brynden Tully, Svartfisken kallad? Tror du att han skulle känna igen dig?”

Arya skakade bedrövat på huvudet. Hon hade hört modern tala om ser Brynden, men om hon hade träffat honom hade hon varit för liten för att minnas det.

”Svartfisken lär näppeligen betala lösen för en flicka han inte känner igen”, inföll Tom. ”Ätten Tully är griniga och misstänksamma av sig. Han tror säkert att vi försöker sälja på honom oäkta vara.”

”Vi kan säkert övertyga honom”, menade Gul. ”Arya själv eller Harwin. Flodvattnet ligger närmast. Jag tycker vi för henne dit och tar guldet så är vi kvitt henne sedan.”

”Och om lejonen anfaller medan vi är inne i slottet?” sa Tom. ”De vill inget hellre än att hänga hans nåd i en bur högst uppe på Casterlyklippan.”

”Jag har inte för avsikt att bli tillfångatagen”, sa lord Beric. Ett sista ord hängde outtalat i luften: levande. De hörde det allihop, också Arya, trots att det aldrig kom över hans läppar. ”Men vi vågar inte bege oss dit i blindo. Jag vill veta var arméerna finns, både vargarnas och lejonens. Sharna vet nog lite och lord Vances mästare vet mer. Det är inte långt till Ekollonborg. Lady Smallwood ger oss husrum ett tag medan vi skickar ut spejare för att spana…”

Hans ord slog mot hennes öron likt en trummas dunkande och med ens stod Arya inte ut längre. Hon ville till Flodvattnet, inte till Ekollonborg; hon ville träffa sin mor och Robb, inte lady Smallwood eller någon släkting hon inte kände. Hon snodde runt och störtade mot dörren, snabb som en vessla, och då Harwin försökte ta henne i armen slet hon sig loss.

Det regnade fortfarande och långt borta i väster blixtrade det. Arya sprang så fort hon kunde. Hon visste inte vart, bara att hon ville vara ensam och slippa rösterna, slippa deras tomma ord och brutna löften. Allt jag ville var att komma till Flodvattnet. Det var hennes eget fel eftersom hon hade tagit med sig Gendry och Varmpaj då hon flydde från Harrenhal. Hon skulle ha klarat sig bättre på egen hand, och om hon hade varit ensam skulle de fredlösa aldrig ha fått fast henne och hon skulle vara hos Robb och modern nu. Gendry och Varmpaj var inte min flock. Om de hade varit det skulle de inte ha lämnat mig. Hon sprang genom en lerig pöl. Någon ropade hennes namn: troligen Harwin eller Gendry. Men åskan överröstade alla ljud då den rullade över kullarna en halv sekund efter blixten. Blixtlorden, tänkte hon argt. Han kunde kanske inte dö, men han kunde ljuga.

En bit ifrån henne gnäggade en häst. Arya kunde inte ha kommit mer än femtio meter från stallet, och ändå var hon redan genomvåt. Hon höll sig intill ett av de förfallna husen i hopp om att de mossiga väggarna skulle skydda lite mot regnet, for runt hörnet och sprang rakt på en av vaktposterna. En brynjeklädd hand slöts hårt om hennes arm.

”Du gör mig illa”, sa hon och vred sig i hans grepp. ”Släpp mig! Jag tänkte komma tillbaka, jag…”

”Tillbaka?” Sandor Cleganes skratt lät som när järn skrapades mot sten. ”Glöm det, vargflicka. Du är min.” Han behövde bara en hand för att lyfta upp henne och bära henne till sin väntande häst trots att hon sparkade och spjärnade emot. Det kalla regnet strömmade ner och dränkte hennes skrik, och allt Arya kunde tänka på var frågan han ställt till henne: Vet du vad hundar gör med vargar?