Robb tog avsked av sin unga drottning tre gånger. Först i gudaskogen inför hjärtträdet i gudars och människors åsyn. Därefter under fällgallret där Jeyne sa farväl med en lång omfamning och en ännu längre kyss. Slutligen en timmes ritt bortom Tummelsten då flickan galopperade i kapp dem på en löddrig häst och vädjade till sin unge kung att ta henne med.
Catelyn märkte att Robb var rörd men samtidigt generad. Dagen var fuktig och grå, ett fint duggregn hade börjat falla och det sista han ville var att stoppa hela marschkolonnen så att han kunde stå i vätan och trösta en tårdränkt hustru inför halva sin armé. Han talar ömt till henne, tänkte Catelyn, men under ytan är han arg.
Medan kungen och drottningen stod och pratade slog Gråvind sina lovar omkring dem och stannade bara för att skaka vattnet ur pälsen och morra åt regnet. Slutligen gav Robb Jeyne en sista kyss och avdelade ett tiotal man som skulle eskortera henne tillbaka till Flodvattnet. Och då han återigen svingade sig upp på hästen sköt skräckvargen i väg lika snabbt som en pil avlossad från en långbåge.
”Jag ser att drottning Jeyne har ett kärleksfullt hjärta”, sa halte Lothar Frey till Catelyn. ”Precis som mina egna systrar. Jag kan slå vad om att Roslin i detta nu dansar runt på Tvillingborgarna och sjunger ’lady Tully, lady Tully, lady Roslin Tully’. Redan i morgon håller hon kanske tygprover i rött och blått mot kinden för att se hur hon kommer att ta sig ut i sin brudmantel.” Han vände sig om i sadeln och log mot Edmure. ”Men ni är förunderligt tyst, lord Tully. Hur känner ni er?”
”Ungefär som jag gjorde vid Stenkvarn alldeles innan stridshornen ljöd”, svarade Edmure, bara till hälften på skämt.
Lothar skrattade godmodigt. ”Låt oss i så fall hoppas att ert äktenskap slutar lika lyckligt, ers nåd.”
Må gudarna beskydda oss om det inte gör det. Catelyn manade på hästen för att slippa deras sällskap.
Det var hon som envisats med att Jeyne skulle stanna kvar på Flodvattnet trots att Robb helst hade velat ha henne hos sig. Lord Walder kunde mycket väl ta det som ytterligare en skymf att drottningen inte var med på bröllopet, men hennes närvaro skulle bara ha strött salt i såren. ”Walder Frey har skarp tunga och gott minne”, hade Catelyn varnat sonen. ”Jag betvivlar inte att du är stark nog att stoiskt uthärda en gamlings förebråelser som priset för hans lojalitet, men du är för lik din far för att kunna sitta med armarna i kors medan lord Walder kastar förolämpningar i ansiktet på Jeyne.”
Robb kunde inte förneka att hennes ord lät förnuftiga. Ändå är han arg på mig, tänkte Catelyn trött. Han saknar redan Jeyne och lägger skulden på mig trots att han vet att mitt råd var gott.
Av de sex personer i familjen Westerling som följt med sonen från Crag fanns bara en kvar vid hans sida: Jeynes bror ser Raynald som var kunglig banerförare. Redan samma dag Robb fick besked om att lord Tywin gick med på att utväxla fångar hade han beordrat hennes morbror, Rolph Spicer, att föra Martyn Lannister till Guldtand. Det var ett skickligt drag. Själv behövde han inte längre oroa sig för Martyns säkerhet, Galbart Glover blev lättad då han fick höra att hans bror Robett hade gått ombord på ett skepp i Duskendal, ser Rolph hade fått ett viktigt och ärofullt uppdrag och Gråvind fanns åter vid kungens sida. Där han hör hemma.
Lady Westerling hade stannat kvar på Flodvattnet med sina barn: Jeyne, hennes lillasyster Elenya och Rollam, Robbs väpnare som bittert klagade över att bli kvarlämnad. Men även det var välbetänkt. Olyvar Frey hade tidigare varit Robbs väpnare och skulle självfallet närvara vid systerns bröllop, och det vore varken klokt eller snällt att komma till Tvillingborgarna med hans ersättare. Ser Raynald slutligen var en gladlynt ung riddare som svor att inte låta sig provoceras av lord Freys förolämpningar. Och låt oss hoppas att det är det värsta vi blir utsatta för.
Catelyn kände sig långt ifrån lugn. Efter slaget vid Treudden hade fadern aldrig litat på Walder Frey och det hade hon i gott minne. Drottning Jeyne skulle vara tryggast bakom Flodvattnets höga, starka murar där Svartfisken skyddade henne. Robb hade skapat en ny titel åt honom, och han var numera ståthållare i Söderns gränsland. Om någon kunde hålla Treuddens slättområden så var det ser Brynden.
Men Catelyn skulle sakna farbroderns kantiga ansikte, och Robb skulle sakna hans goda råd. Ser Brynden hade spelat en avgörande roll i varenda seger sonen vunnit. I hans ställe hade Galbart Glover fått befälet över spejare och kunskapare. Det var en bra karl, lojal och pålitlig, men utan Svartfiskens strålande begåvning.
I skydd av Glovers spejare sträckte sig marschkolonnen flera kilometer bakåt. Storjon ledde förtruppen. Catelyn red i huvudkolonnen, omgiven av lunkande stridshästar med stålklädda män på ryggen. Därefter kom trossen – en lång rad vagnar lastade med mat, foder, förnödenheter, bröllopspresenter och sårade som var för svaga för att gå – under uppsikt av ser Wendel Manderly och riddarna från Vita hamnen, följd av hjordar med får, getter och magra kor och en liten svans av skökor med ömma fötter. Sist kom Robin Flint och eftertruppen. Bakom dem fanns inte en fiende på hundratals fjärdingsväg, men Robb tog inga risker.
De var tre tusen fem hundra och de hade stridit i viskande skogen och svingat sina svärd vid stormningen av lägren, vid Oxkorset, Askmark, Crag och bland Västerns guldrika kullar. Bortsett från en liten skara av Edmures närmaste vänner hade Treuddens lorder stannat kvar för att hålla flodlandet medan kungen tog tillbaka Norden. Framför dem låg broderns bröllop och Robbs nästa slag, och på mig väntar två döda söner, en tom säng och ett slott fullt av spöken. Det var dystra framtidsutsikter. Var är du Brienne? För mina flickor oskadda tillbaka till mig, Brienne!
Vid middagstid hade duggregnet övergått i ett stadigt strilande som fortsatte långt efter mörkrets inbrott. Dagen därpå såg nordmännen inte solen alls utan red under blygrå himmel med uppfällda huvor för att slippa få vatten i ögonen. Regnet vräkte ner och förvandlade vägar och marker till lervälling, fick vattnet att stiga i floderna och slet ner bladen på träden. Det ständiga smattret gjorde det ansträngande att ens småprata, så männen talade bara när de hade något att säga, och det var inte särskilt ofta.
”Vi är starkare än vi ser ut, ers nåd”, sa lady Maege Mormont medan de red. Catelyn hade kommit att tycka om lady Maege och hennes äldsta dotter Dacey, och hon hade funnit att de visade större förståelse än de flesta för att hon hade befriat Jaime Lannister. Dottern var lång och smal och modern kort och kraftig, men de klädde sig likadant i ringbrynja och läder med huset Mormonts svarta björn på sköld och vapenskjorta. I Catelyns ögon var det en underlig klädsel för en dam, och ändå verkade Dacey och lady Maege bättre till mods både som krigare och kvinnor än flickan från Tarth hade varit.
”Jag har stridit vid den unge vargens sida i vartenda slag, och än har han inte förlorat något”, sa Dacey Mormont muntert.
Nej, men han har förlorat allt annat, tänkte Catelyn. Men det dög inte att säga det högt. Nordmännen saknade inte mod, men de befann sig långt hemifrån och det var bara förtroendet för den unge kungen som höll dem uppe. Det förtroendet måste skyddas till varje pris. Jag måste vara starkare, sa hon sig. Jag måste vara stark för Robbs skull. Om jag misströstar förtär sorgen mig. Allt hängde på bröllopet. Om Edmure och Roslin blev lyckliga tillsammans, om lord Frey den sene kunde blidkas och förmås att åter förena sina styrkor med Robbs… Men vad har vi för chans, fångade mellan Lannisters och Greyjoys trupper? Catelyn tordes inte grunna alltför mycket på den saken även om Robb knappast tänkte på något annat. Så snart de slog läger såg hon hur han studerade kartorna och försökte fundera ut en plan för att vinna Norden tillbaka.
Edmure hade andra bekymmer. ”Ni tror väl inte att alla lord Walders döttrar liknar honom?” undrade han då han satt i sitt stora, randiga tält tillsammans med Catelyn och sina vänner.
”Med så många olika mödrar borde några av dem se bra ut”, svarade ser Marq Piper, ”men varför skulle den gamle uslingen ge dig en söt flicka?”
”Ja, varför?” sa Edmure dystert.
Det fick Catelyn att förlora tålamodet. ”Cersei Lannister är vacker”, påpekade hon skarpt. ”Du gör klokare i att hoppas att Roslin är frisk och stark med ett gott huvud och ett gott hjärta”, sa hon och lämnade dem.
Hennes ord föll inte Edmure på läppen. Dagen därpå undvek han henne helt under marschen och föredrog att rida i sällskap med Marq Piper, Lymond Goodbrook, Patrek Mallister och ynglingarna Vance. De grälar inte på honom, tänkte Catelyn då de samma eftermiddag galopperade förbi henne utan att säga ett ord. Jag har alltid varit för hård mot Edmure och nu vässar sorgen vartenda ord jag yttrar. Hon ångrade att hon klandrat honom. Och var det så förfärligt att vilja ha en söt hustru? Hon mindes sin egen barnsliga besvikelse första gången hon såg Eddard Stark. Hon hade föreställt sig honom som en yngre upplaga av hans bror Brandon, men det stämde inte alls. Ned var kortare, alldagligare och så allvarlig. Han uppträdde artigt och förekommande, men bakom orden anade hon en kyla som alls inte funnits hos Brandon, vars glädjeyttringar hade varit lika vilda som hans raseriutbrott. Och då Ned tog hennes mödom hade det snarare skett av plikt än passion. Den natten avlade vi Robb, vi gjorde en kung tillsammans. Men på Vinterhed upptäckte jag senare vilken rar och god människa Ned var bakom det allvarliga ansiktet och jag kom att älska honom högt. Det finns ingen anledning till att inte samma sak skulle kunna hända mellan Edmure och Roslin.
Gudarna ville att deras väg skulle gå genom viskande skogen där Robb hade vunnit sin första stora seger. De följde den slingrande bäcken genom den smala dalgången, på samma sätt som Jaime Lannisters soldater måste ha gjort den ödesdigra natten. Det var varmare då, mindes Catelyn, träden var fortfarande gröna och bäcken svämmade inte över sina bräddar. Nu dämdes dess flöde upp av fallna löv som hade samlats i blöta högar vid stenar och rötter, och de träd som en gång hade dolt Robbs armé hade bytt ut sin gröna skrud mot blad i mörkt guld med fläckar av brunt och rött som påminde henne om rost och torkat blod. Bara granar och tallar var ännu gröna och stack upp mot molnen likt höga mörka spjut.
Det är inte bara träd som har dött sedan dess, tänkte hon. Samma natt som slaget i viskande skogen stod levde Ned i sin cell under Aegons kulle, Bran och Rickon befann sig i trygghet bakom Vinterheds murar. Och Theon Greyjoy stred vid Robbs sida och skröt om att han nästan hade korsat klingor med kungamördaren. Om han ändå hade gjort det. Om Theon hade dött i stället för lord Karstarks söner skulle mycket ont ha kunnat undvikas.
Då de red över slagfältet såg Catelyn spår av det blodbad som utspelats där: en uppochnedvänd hjälm fylld med regnvatten, en splittrad lans, skelettet efter en häst. Stenrösen hade rests över en del av de stupade, men asätarna hade ändå kommit åt dem. Här och var bland stenarna skymtade lite tyg i starka färger och glänsande metalldelar. På ett ställe stirrade ett ansikte upp mot henne, ett kranium med fläckar av brun hud.
Det fick henne att undra var Ned hade lagts till sin sista vila. De tysta systrarna hade fört hans kvarlevor norrut eskorterade av Hallis Mollen och en liten hedersvakt. Hade Ned någonsin kommit fram till Vinterhed och blivit begravd bredvid sin bror Brandon i den mörka kryptan under slottet? Eller hade vägen spärrats av vid Cailins vallgrav innan Hallis och systrarna hann ta sig igenom?
Tre tusen fem hundra ryttare tog sig fram genom hjärtat av viskande skogen, men Catelyn Stark hade sällan känt sig ensammare. Varje fjärdingsväg förde henne längre från Flodvattnet, och hon fann sig undra om hon någonsin skulle få se slottet igen. Hade hon förlorat det för alltid, precis som så mycket annat?
Fem dagar senare kom spejarna tillbaka och varnade för att träbron i Fagermarknad hade spolats bort av vattenmassorna. Galbart Glover och två av hans modigaste män hade försökt få hästarna att simma över den strida Blå floden vid Baggevad. Två hästar hade dragits ner och drunknat liksom en ryttare. Glover själv hade klamrat sig fast vid en sten tills man lyckades hala in honom med hjälp av ett rep. ”Vattenståndet i floden har inte varit så högt sedan i våras”, sa Edmure, ”och om det fortsätter att regna stiger det ytterligare.”
”Det finns en bro längre uppströms i Gammelsten”, mindes Catelyn som ofta hade ridit genom dessa trakter tillsammans med fadern. ”Den är äldre och mindre, men om den har klarat sig…”
”Den är borta, ers nåd”, avbröt Galbart Glover. ”Den spolades bort före bron i Fagermarknad.”
”Finns det någon mer bro?” frågade Robb och såg på Catelyn.
”Nej. Och det går inte att ta sig över vadställena.” Hon försökte minnas. ”Om vi inte kan korsa Blå floden måste vi ta oss runt den, genom Sjubäckarna och Häxträsket.”
”Sumpmarker och dåliga vägar eller inga vägar alls”, påpekade Edmure. ”Det lär inte gå fort, men vi kommer väl fram till slut.”
”Lord Walder väntar säkert”, sa Robb. ”Lothar skickade en fågel från Flodvattnet, så han vet att vi är på väg.”
”Ja, men han är snarstucken och misstänksam av naturen”, sa Catelyn, ”och han kan ta förseningen som en avsiktlig förolämpning.”
”Då får jag väl be om förlåtelse för att vi är sena också. Jag kommer att framstå som en ömklig kung som ber om ursäkt i vartannat andetag.” Robb gjorde en grimas. ”Jag hoppas Bolton lyckades ta sig över Treudden innan regnen började. Kungsvägen löper rakt norrut, så han får en lätt marsch och borde nå fram till Tvillingborgarna långt före oss.”
”Och vad tänker du göra då hans styrkor har slagits ihop med dina och du har sett min bror inträda i det äkta ståndet?” frågade Catelyn.
”Då beger jag mig norrut.” Robb kliade Gråvind bakom örat.
”Längs brovägen till Cailins vallgrav?”
Han gav henne ett gåtfullt leende. ”Det är en möjlighet”, svarade han och hon förstod av tonfallet att han inte tänkte säga mer. En klok kung behåller sina planer för sig själv, påminde hon sig.
Efter ytterligare åtta dagars ihållande regn kom de fram till Gammelsten och slog läger i en borgruin som hade tillhört de urgamla flodkungarna och låg på en kulle med utsikt över Blå floden. Trots att grunden var övervuxen av ogräs kunde man se var murarna och tornen hade stått, men småfolket i trakten hade för länge sedan lagt beslag på stenarna för att bygga lador, hus och kapell. Mitt på det som en gång i tiden måste ha varit borggården stod en praktfull sarkofag omgiven av askar och till hälften dold av midjehögt gräs.
Locket på gravkistan hade huggits ut för att likna den man vars kvarlevor sarkofagen förvarade men hade nötts av väder och vind. Man kunde se att kungen haft skägg, men för övrigt var ansiktet slätt och konturlöst med bara en vag antydan till mun, näsa, ögon och en krona på hjässan. Händerna var knäppta om skaftet på en stridsklubba av sten som låg på bröstet. Från början hade stridsklubban säkert haft inristade runor som berättade dess namn och historia, men de hade gnagts bort av tidens tand. Själva stenen var sprucken med fläckar av vitmossa och söndervittrad i hörnen, och vildrosor klättrade över kungens fötter och nästan ända upp till bröstet.
Det var där Catelyn hittade Robb, ensam i den tätnande skymningen med bara Gråvind vid sin sida. Regnet hade tillfälligt upphört och han var barhuvad och allvarlig. ”Har borgen något namn?” frågade han lågmält.
”När jag var flicka kallades den Gammelsten av småfolket, men då den var kungligt säte hade den antagligen ett annat namn.” En gång hade hon övernattat här med fadern på väg till Sjögården. Petyr var också med…
”Det finns en ballad”, mindes han. ”Jenny från Gammelsten med blommor i håret.”
”Till slut blir vi alla ballader, om vi har tur.” Den dagen hade hon lekt att hon var Jenny, hade till och med stuckit blommor i håret, och Petyr hade låtsats vara trollsländeprinsen. Catelyn kunde inte ha varit mer än tolv och Petyr ännu yngre.
Robb betraktade sarkofagen. ”Vems är den?”
”Här ligger Tristifer, den fjärde av hans namn, kung över floderna och kullarna.” Fadern hade berättat historien om honom. ”Han härskade över flodlandet upp till Näset tusentals år före Jenny och prinsen, på den tiden då de första människornas kungadömen ett efter ett föll för andalerna. Rättvisans hammare, kallades han. Han utkämpade hundra slag och vann nittionio; så sjunger åtminstone trubadurerna. Och då han uppförde sin borg var den starkast i hela Västeros.” Hon lade handen på sonens axel. ”Han dog i det hundrade slaget, när sju andalkungar gjorde gemensam sak och anföll honom. Den femte Tristifer förmådde inte axla hans mantel utan förlorade snart både riket och borgen. Tristifer den femte var den siste av huset Mudd, som hade regerat över flodlandet i tusen år innan andalerna kom, och med honom dog ätten ut.”
”Hans arvinge svek honom.” Robb drog med handen över den skrovliga stenen. ”Jag hade hoppats att Jeyne skulle vara havande då jag lämnade henne. Vi har försökt ofta nog, men jag är inte säker…”
”Det händer inte alltid första gången.” Fast för mig var det så. ”Inte ens den hundrade. Du är mycket ung.”
”Ung och kung”, sa han, ”och en kung måste ha en arvinge. Om jag skulle dö i nästa slag får inte riket dö med mig. Enligt lag är Sansa min närmaste tronarvinge, så Vinterhed och Norden skulle gå till henne.” Han knep ihop läpparna. ”Till Sansa och hennes make Tyrion Lannister. Det kan jag inte tillåta. Jag vägrar att tillåta det. Dvärgen ska aldrig få Norden.”
”Nej”, instämde Catelyn. ”Du måste utse en annan arvinge fram till dess att Jeyne ger dig en son.” Hon funderade en stund. ”Din farfar hade inga syskon, men hans far hade en syster som äktade en yngre son till lord Raymar Royce, själv från en sidogren. De fick tre döttrar som alla förmäldes med ädlingar från Dalen: en Waynwood, en Corbray och kanske en Templeton, men…”
”Mor.” Robbs tonfall var skarpt. ”Du glömmer att min far hade fyra söner.”
Det hade Catelyn inte glömt, men hon hade föredragit att inte låtsas om det. ”En Snö är inte en Stark.”
”Jon är mer en Stark än några ädlingar från Dalen som aldrig ens har sett Vinterhed.”
”Jon är en broder i nattens väktare och har svurit att varken ta någon hustru eller äga några landområden. De som tar den svarta dräkten tjänar för livet.”
”Det gör riddarna i kungsvakten med, men det hindrade inte klanen Lannister från att beröva ser Barristan Selmy och ser Boros Blount de vita mantlarna. Om jag skickar hundra man till nattens väktare i stället för Jon är jag säker på att de hittar ett sätt att lösa honom från hans löften.”
Den här saken ligger honom varmt om hjärtat. Catelyn visste hur envis sonen kunde vara. ”En oäkting kan inte ärva.”
”Såvida han inte legitimeras genom ett kungligt dekret”, påminde Robb. ”Det finns fler prejudikat på det än på svarta bröder som lösts från sina löften.”
”Prejudikat”, upprepade hon bittert. ”Ja, Aegon den fjärde legitimerade alla sina oäktingar på sin dödsbädd, och det ledde till smärta och sorg, krig och mord. Jag vet att du litar på Jon, men kan du lita på hans söner och deras söner? Svartfyrspretendenterna plågade huset Targaryen i fem generationer, ända tills Barristan den djärve dräpte den siste på Stegstenarna. Om du legitimerar Jon finns det inget sätt att göra honom till oäkting igen. Om han gifter sig och får barn kommer de eventuella söner du får med Jeyne aldrig att gå säkra.”
”Jon skulle aldrig skada en son till mig.”
”Lika lite som Theon Greyjoy skulle kunna skada Bran eller Rickon?”
Gråvind hoppade upp på kung Tristifers gravkista och morrade. Robbs ansikte hade blivit hårt. ”Det var lika grymt som det var orättvist. Jon är inte som Theon.”
”Du hoppas det. Har du tänkt på dina systrar och deras rättigheter? Jag håller med om att Norden inte får gå till dvärgen, men Arya då? Enligt lag ärver hon efter Sansa och hon är din egen syster, född i äkta säng…”
”… och död. Ingen har sett Arya eller hört något om henne sedan far blev halshuggen. Varför ljuger du för dig själv? Arya är död, precis som Bran och Rickon, och Sansa kommer att bli mördad så snart hon har fött dvärgen ett barn. Jon är den ende bror jag har kvar. Om jag skulle dö barnlös vill jag att han ska efterträda mig som kung i Norden. Jag hade hoppats att du skulle ställa dig bakom mitt val.”
”Det kan jag inte”, svarade hon. ”Jag stöder dig i allt annat, Robb, men inte i denna… dårskap. Be mig inte om det.”
”Det behöver jag inte heller, för det är jag som är kung.” Robb vände sig om och gick därifrån. Gråvind hoppade ner från sarkofagen och följde efter.
Vad har jag nu ställt till med? tänkte Catelyn trött då hon stod ensam vid Tristifers grav. Först gör jag mig till ovän med Edmure och sedan med Robb, och ändå har jag bara sagt sanningen. Är män så sköra att de inte tål att höra den? Hon skulle ha gråtit då om inte himlen börjat göra det åt henne och fick henne att skynda tillbaka till tystnaden i tältet.
Under dagarna som följde tycktes Robb ständigt vara överallt; han red i spetsen för förtruppen tillsammans med Storjon, spejade med Gråvind, syntes i eftertruppen hos Robin Flint. Männen sa stolt att den unge vargen var den förste som steg upp i gryningen och den siste som somnade på kvällen, men Catelyn undrade om han alls sov. Han håller på att bli lika mager som skräckvargen.
”Ni verkar så dyster, ers nåd”, sa Maege Mormont till henne en förmiddag då de red genom ihållande regn. ”Är något på tok?”
Min make är död liksom min far. Två av mina söner har mördats, min dotter har förmälts med en trolös dvärg för att föda hans barn, min andra dotter är försvunnen och troligen död, och både min siste son och min ende bror är arga på mig. Vad skulle väl kunna vara på tok? Men det var mer sanning än lady Maege önskade höra, så i stället svarade hon: ”Det är regnet. Vi har lidit mycket, och framför oss väntar ytterligare lidande och sorg. Vi måste möta faran djärvt med skallande stridshorn och fladdrande fanor, men regnet gör oss nedslagna. Baneren hänger våta och slaka och soldaterna sitter hopkrupna under sina mantlar och talar knappt med varandra. Det är ett illasinnat regn som bringar kyla till våra hjärtan när vi som bäst behöver värme.”
Dacey Mormont tittade upp mot himlen. ”Jag ser hellre att det regnar vatten än pilar på mig.”
Catelyn kunde inte låta bli att dra på munnen. ”Ni är nog modigare än jag. Är alla kvinnor på Björnön sådana tappra krigare?”
”Ja, vi är riktiga björnhonor”, sa lady Maege. ”Det har vi blivit tvungna till. Förr i tiden gjorde järnmännen räder med sina långskepp och det kom rövare från Frusna stranden. Männen var ofta ute och fiskade, så kvinnorna fick själva försvara sig och sina barn, annars blev de bortförda.”
”På vår port finns en ristning”, sa Dacey. ”Den föreställer en kvinna i björnskinn med ett barn vid bröstet. I höger hand håller hon en stridsyxa. Hon är ingen riktig dam, men jag har alltid älskat henne.”
”Min brorson Jorah hade en gång med sig en riktig dam hem”, sa lady Maege. ”Han vann henne i en tornering, men hon avskydde ristningen.”
”Ja, och allt annat på Björnön med”, sa Dacey. ”Lynesse hade hår som spunnet guld och hud som grädde, men hennes mjuka händer var inte gjorda för yxor.”
”Och brösten inte för att amma med”, sa modern rättframt.
Catelyn visste vem de talade om; Jorah Mormont hade haft med sig sin andra hustru till Vinterhed på fester och en gång hade paret varit på besök i fjorton dagar. Hon mindes hur ung lady Lynesse hade varit, så vacker och så olycklig. En kväll efter flera bägare vin hade hon anförtrott Catelyn att Norden inte var rätt plats för en Hightower av Gammelstad. ”Det var en Tully av Flodvattnet som kände likadant en gång”, hade hon mjukt svarat i ett försök att trösta, ”men med tiden fann hon mycket här att älska.”
Allt det har jag förlorat nu, tänkte hon. Vinterhed och Ned, Bran och Rickon, Sansa och Arya. Alla är borta utom Robb. Hade det trots allt funnits för mycket av Lynesse Hightower hos henne och för lite av ätten Starks tåga? Om jag hade kunnat svinga en yxa skulle jag kanske ha lyckats skydda dem bättre.
Dagarna gick och regnet fortsatte att strila ner. De följde Blå floden hela vägen upp, red genom Sjubäckarna där floden grenade sig i ett virrvarr av åar och bäckar, fortsatte genom Häxträsket där glänsande gröna dammar väntade på att uppsluka den oförsiktige och den mjuka marken sög sig fast i hästarnas hovar på samma sätt som ett hungrigt spädbarn suger på sin mors bröst. Det gick i snigelfart. Hälften av vagnarna fick lämnas kvar i leran och lasten fördelades på mulor och draghästar.
Lord Jason Mallister hann i kapp dem i Häxträskets sumpmarker. Det var mer än en timmes dagsljus kvar då han dök upp med sin kolonn, men Robb gjorde genast halt och ser Raynald Westerling kom för att eskortera Catelyn till kungens tält. Hon fann sonen sittande vid ett fyrfat med en karta i knäet och vid hans fötter sov Gråvind. Storjon var där liksom Galbart Glover, Maege Mormont, Edmure och en främling, en fet och tunnhårig karl med ett lismande leende. Han är inte högättad, begrep Catelyn efter första ögonkastet, inte ens krigare.
Jason Mallister reste sig och erbjöd Catelyn sin plats. Det fanns nästan lika mycket vitt som brunt i håret, men lorden av Sjögården var fortfarande stilig, lång och smärt med markerad, slätrakad haka, höga kindben och intensiva blågrå ögon. ”Det är alltid lika trevligt att se er, lady Stark. Jag har med mig goda nyheter, hoppas jag.”
”Det är vad vi är i trängande behov av, ers nåd.” Hon satte sig och hörde regnet smattra mot tältduken.
Robb väntade på att ser Raynald skulle stänga tältfliken. ”Gudarna har hört våra böner. Lord Jason har med sig kaptenen på Myraham, ett handelsfartyg hemmahörigt i Gammelstad. Kapten, tala om vad ni redan har berättat för mig!”
”Ja, ers höghet.” Han slickade sig nervöst om läpparna. ”Den sista hamn jag anlöpte före Sjögården var Lordshamn på ön Pyke. På kung Balons befallning höll järnmännen mig kvar där i över ett halvår. Men, tja, nu är han död.”
”Balon Greyjoy?” Catelyns hjärta hoppade över ett slag. ”Säger ni att Balon Greyjoy är död?”
Den sjabbige lille kaptenen nickade. ”Ni vet ju hur borgen Pyke ligger på holmar och höga klippor med broar mellan? Som jag hörde det berättas i Lordshamn kom en storm västerifrån med regn och åska och gamle kung Balon var på väg över en av broarna då vinden grep tag i den och slet den i småbitar. Två dagar senare spolades han upp, uppsvälld och sönderslagen. Krabborna hade tydligen ätit upp hans ögon.”
Storjon skrattade. ”Då hoppas jag att det var kungskrabbor som fick avnjuta sådan kunglig gelé.”
Kaptenen nickade instämmande. ”Men det är inte allt, nej då!” Han lutade sig framåt. ”Brodern har kommit tillbaka.”
”Victarion?” frågade Galbart Glover förvånat.
”Euron. Kråkögat, kallas han, den svartaste pirat som någonsin har hissat segel. Han har varit försvunnen i åratal, men lord Balon hade knappt kallnat förrän han seglade in i Lordshamn med Tystnaden. Det är ett långskepp med svarta segel, mörkrött skrov och en stum besättning. Han hade varit i Asshai, sades det, men var han än hade hållit hus så är han hemma nu. Han marscherade raka vägen in i borgen, satte sig i sjöstenssätet och dränkte lord Botley i en tunna med havsvatten då han protesterade. Det var då jag skyndade mig ombord på Myraham och lättade ankar i hopp om att kunna lämna hamnen i den allmänna villervallan. Det lyckades, och här är jag nu.”
”Ni har mitt stora tack”, sa Robb, ”och ni ska även få en belöning. Lord Jason för er tillbaka till ert fartyg när vi är klara. Var snäll och vänta utanför.”
”Det ska jag göra, ers höghet.”
Knappt hade kaptenen lämnat kungens tält förrän Storjon började skratta, men Robb tystade honom med en blick. ”Euron Greyjoy är inte en man som någon människa skulle vilja ha till kung, om bara hälften av det Theon berättade om honom är sant. Theon är den rättmätige arvtagaren, såvida han inte är död. Men det är Victarion som för befälet över järnflottan, och jag har svårt att föreställa mig att han skulle stanna kvar på Cailins vallgrav medan Euron Kråkögat sitter i sjöstenssätet. Han är så illa tvungen att återvända.”
”Det finns en dotter också”, påminde Galbart Glover, ”hon som håller Djupskog och Robetts hustru och barn.”
”Om hon stannar på Djupskog är den borgen det enda hon lär få behålla”, sa Robb. ”Det som gäller farbröderna gäller i än högre grad deras brorsdotter. Hon måste segla hem för att fördriva Euron och kräva sina rättigheter.” Kungen vände sig till lord Jason Mallister. ”Ni har en flotta utanför Sjögården?”
”En flotta, ers höghet? Ett halvdussin långskepp och två krigsgalärer, tillräckligt många fartyg för att skydda mina egna stränder mot rövare och pirater, men jag skulle inte kunna ta strid med järnflottan.”
”Det skulle jag heller aldrig be er om. Jag skulle tro att de järnfödda snart avseglar mot Pyke. Theon har berättat för mig hur hans folk tänker. Varenda kapten är kung på sitt eget skepp, och alla kommer att vilja vara med och utse Balons efterträdare. Ers nåd, jag behöver två av era långskepp som ska segla runt Örnarnas udde och över Näset till Gråvattenfästet.”
Lord Jason tvekade. ”Dussintalet vattendrag rinner genom våtmarkerna, och alla är grunda och dyiga och de finns inte utsatta på kartan. Jag skulle inte ens vilja kalla dem floder. De farbara rännorna flyttar hela tiden på sig och överallt finns det sandrev, rotvältor och bråtar av multnande träd. Och Gråvattenfästet ligger aldrig kvar på samma ställe. Hur ska mina skepp hitta dit?”
”Segla uppströms under mitt baner. Träskfolket hittar er. Jag vill ha två skepp för att fördubbla chansen att mitt budskap når Howland Reed. Lady Maege ska följa med det ena och Galbart det andra.” Han vände sig till dem. ”Ni ska ha brev med er till mina vasaller som stannat kvar i Norden, men orderna inuti kommer att vara falska, för den händelse att ni har oturen att bli tillfångatagna. Skulle det hända måste ni säga att ni var på väg norrut, tillbaka till Björnön eller till Steniga stranden.” Han slog fingret mot kartan. ”Cailins vallgrav är nyckeln. Det visste Balon Greyjoy, och det var därför han skickade sin bror Victarion dit med järnmännens huvudstyrka.”
”Även om de järnfödda bråkar om tronföljden är de inte så dumma att de överger Cailins vallgrav”, sa lady Maege.
”Nej”, medgav Robb, ”och jag antar att Victarion lämnar kvar större delen av sin garnison, men varje man han tar med sig blir en mindre för oss att slåss mot. Och han kommer att ta med sig många kaptener, ledarna, för han behöver folk som kan tala för hans sak om han vill sitta i sjöstenssätet.”
”Ni menar väl inte att ni tänker föra armén längs brovägen, ers höghet?” frågade Galbart Glover. ”Den är för smal och där finns ingen plats att gruppera sig. Ingen har någonsin intagit Cailins vallgrav.”
”Inte söderifrån”, sa Robb, ”men om vi anfaller norr- och västerifrån samtidigt och tar järnmännen i ryggen medan de avvärjer vad de tror är huvudanfallet på brovägen så har vi en chans. Så snart jag har förenat mina trupper med lord Boltons och Freys har jag mer än tolv tusen man. Jag tänker dela in dem i tre avdelningar och marschera uppför brovägen med en halv dags mellanrum. Om järnmännen har spejare söder om Näset kommer de att få se hela min armé störta mot Cailins vallgrav.
Roose Bolton ska föra befälet över eftertruppen medan jag tar centern. Storjon, du ska leda förtruppen, och ditt anfall mot Cailins vallgrav måste vara så våldsamt att de järnfödda inte får tid att fundera på om några kanske smyger sig på dem norrifrån.”
Storjon småskrattade. ”Då får de allt smyga fort, annars kommer mina män att välla över murarna och inta Cailins vallgrav innan du ens hinner visa dig. Jag ska skänka borgen till dig när du har masat dig dit.”
”Det är en gåva jag gärna vill ha”, sa Robb.
Edmure såg tveksam ut. ”Om vi ska anfalla järnmännen i ryggen måste vi vara norr om dem. Hur ska vi ta oss dit?”
”Det finns vägar på Näset som inte är utmärkta på någon karta och som bara träskfolket känner till – smala stigar genom sumpmarkerna och vattenvägar i vassen där man måste ha båt för att ta sig fram.” Robb vände sig till sina båda sändebud. ”Säg åt Howland Reed att han ska skicka vägvisare till mig, två dagar efter det att jag har påbörjat marschen uppför brovägen, till centern som för mitt eget baner. Tre härar ska lämna Tvillingborgarna, men bara två ska nå Cailins vallgrav. Min egen truppstyrka kommer att försvinna in på Näset för att sedan åter dyka upp på Feberfloden. Om vi agerar snabbt efter farbror Edmures bröllop kan vi ha intagit våra positioner i slutet av året. Vi ska anfalla Cailins vallgrav från tre håll den första dagen på det nya århundradet, just som järnmännen vaknar upp med kopparslagare efter allt öl de har stjälpt i sig kvällen före.”
”Jag gillar den här planen”, sa Storjon, ”jag gillar den verkligen.”
Galbart Glover kliade sig på hakan. ”Det finns risker. Om träskfolket skulle svika er…”
”Så ligger vi inte sämre till än tidigare. Men de kommer inte att svika. Min far visste att man kunde lita på Howland Reed.” Robb rullade ihop kartan och först nu såg han på Catelyn. ”Mor.”
Hon stelnade till. ”Har du någon uppgift åt mig i detta?”
”Din uppgift är att hålla dig i säkerhet. Vår färd genom Näset blir farlig och inget annat än strider väntar oss i norr. Men lord Mallister har vänligen erbjudit dig att få bo på Sjögården tills kriget är över. Jag vet att du får det bra där.”
Är det straffet för att jag gick emot honom i fråga om Jon Snö eller för att jag är kvinna och mor? Det dröjde en stund innan Catelyn märkte att alla iakttog henne och förstod att de hade vetat om det. Hon borde inte ha blivit förvånad. Hon hade inte fått några vänner på att befria kungamördaren, och mer än en gång hade hon hört Storjon säga att kvinnor inte hade något att göra på ett slagfält.
Ilskan måste ha synts i hennes ansikte, för Galbart Glover upphöjde rösten innan hon hann säga ett ord. ”Ers nåd, hans höghet är klok. Det är bäst att ni inte följer med oss.”
”Sjögården kommer att livas upp av er närvaro, lady Catelyn”, försäkrade lord Jason Mallister.
”Ni skulle göra mig till fånge”, sa hon.
”En ärad gäst”, invände lord Jason.
Catelyn vände sig till sonen. ”Det är inte min mening att vara oartig mot lord Jason”, sa hon stelt, ”men om jag inte får följa med dig föredrar jag att återvända till Flodvattnet.”
”Jag lämnade min hustru på Flodvattnet, och därför vill jag ha min mor någon annanstans. Om man har alla sina skatter på ett ställe är det lättare att förlora allt. Efter bröllopet ska du fortsätta till Sjögården. Det är en kunglig befallning.” Robb reste sig och så var hennes öde avgjort. Han tog upp ett pergament. ”En sak till. Lord Balon har lämnat kaos efter sin död, hoppas vi, men jag vill inte göra detsamma. Än har jag ingen son, mina bröder Bran och Rickon är döda och min syster Sansa är gift med en Lannister. Jag har funderat mycket på vem som ska bli min efterträdare, och jag befaller er som mina lojala vasaller att sätta era sigill på detta dokument och bestyrka mitt beslut.”
En kung ut i fingerspetsarna, tänkte Catelyn uppgivet. Hon kunde bara hoppas att den fälla han hade tänkt ut för järnmännen på Cailins vallgrav skulle fungera lika bra som den han fångat henne i.