Snälla, låt det vara Vitträd, tänkte Sam och mindes byn som varit utmärkt på de gamla kartor han haft med sig norrut. I så fall visste han var de befann sig. Snälla, låt det vara Vitträd. Han önskade det så hett att han för ett ögonblick glömde sina värkande fötter, smärtan i vaderna och korsryggen och de stelfrusna fingrarna som han knappt kände längre. Han glömde till och med Mormont och Craster, gengångarna och vålnaderna. Låt det vara Vitträd, bad Sam till alla gudar som ville lyssna.
Tyvärr såg alla rövarbyar nästan likadana ut. Ett väldigt ödesträd växte mitt i den här, men ett vitt träd betydde inte nödvändigtvis Vitträd. Hade inte ödesträdet där varit större? Kanske mindes han fel. Ansiktet som var inristat i den benvita stammen var långt och sorgset och röda tårar av torkad kåda rann från ögonen. Var det verkligen så trädet såg ut? Sam mindes inte.
Runt trädet fanns en handfull små ruckel med grästorv på taket, ett timrat långhus som var övervuxet av mossa, en brunn av sten, en fårfålla… men varken får eller människor. Rövarna hade lämnat byn för att ansluta sig till Mance Rayder i Frosttänderna och de hade tagit med sig allt utom husen. Det var Sam tacksam för. Det började mörkna och det skulle bli skönt att för en gångs skull få sova under tak. Han var så oerhört trött. Det kändes som om han hade gått i halva sitt liv. Stövlarna höll knappt ihop och blåsorna på fötterna hade brustit och blivit förhårdnader, men nu hade han fått nya blåsor under förhårdnaderna och tårna höll på att förfrysa.
Men Sam visste att om han inte fortsatte gå skulle han dö. Viola var fortfarande svag efter barnets födsel och bar dessutom på pojken, så hon behövde rida bättre än han. Den andra hästen hade dött på tredje dagen efter den brådstörtade flykten från Crasters gård. Det var rena undret att den stackars halvsvultna kraken ens hade levt så länge, och förmodligen var det Sams tyngd som tog knäcken på den. De kunde ha försökt rida på hästen båda två, men han befarade att samma sak skulle hända igen. Det är säkrast att jag går.
Sam överlät åt Viola att göra upp eld i långhuset medan han tittade in i rucklen. Hon var bättre på det än han. Han tycktes aldrig kunna få stickor och löv att ta sig, och sist han försökte slå en gnista med flinta och stål hade han lyckats skära sig på kniven. Viola lade om såret, men handen var stel och ännu klumpigare än tidigare och det gjorde ont i den. Han visste att han borde tvätta såret och byta bandage, men han var rädd för att titta på det. Dessutom var det så kallt att det tog emot att ta av sig handskarna.
Sam visste inte vad han hoppades hitta i de tomma husen. Kanske hade rövarna lämnat kvar lite mat. Han måste titta efter. Jon hade sökt igenom Vitträd då de svarta bröderna begav sig norrut. Inne i ett av rucklen hörde Sam prasslet av råttor från ett hörn, men för övrigt fanns det ingenting i dem utom gammal halm, gamla lukter och aska under rökhålen.
Han gick tillbaka till ödesträdet och studerade det inristade ansiktet en stund. Det är inte samma, erkände han för sig själv. Trädet är inte ens hälften så stort som det i Vitträd. De röda ögonen grät blod, och det mindes han inte heller från Vitträd. Klumpigt föll Sam på knä. ”Gamla gudar, hör min bön. De sju var min fars gudar, men jag sa orden till er då jag blev en edsvuren broder i nattens väktare. Hjälp oss. Jag befarar att vi har kommit vilse. Vi är hungriga också och vi fryser. Jag vet inte vilka gudar jag tror på numera, men snälla, om ni är där, hjälp oss. Viola har en liten son.” Det var allt han kunde komma på att säga. Skymningen tätnade och löven på ödesträdet prasslade svagt, vinkade likt tusen blodröda händer. Om Jons gudar hade hört honom eller ej kunde han inte säga.
Då han kom tillbaka till långhuset hade Viola fått fart på elden och hon satt bredvid och ammade barnet. Pojken är lika hungrig som vi, tänkte Sam. De gamla gummorna hade smugglat ut mat åt dem från Crasters gård, men det mesta var slut vid det här laget. Sam hade varit hopplöst dålig på att jaga redan hemma på Horn Hill där det hade funnits gott om vilt och han hade hundar och jägare till hjälp, men här i den ändlösa, tomma skogen var chansen att han skulle fånga något närmast obefintlig. Hans ansträngningar att fiska i sjöarna och de halvt tillfrusna bäckarna hade också misslyckats.
”Hur långt är det kvar, Sam?” frågade Viola.
”Inte så långt, inte lika långt som det var hit.” Sam tog av sig packningen, satte sig mödosamt ner på golvet och korsade benen. Det värkte ohyggligt i ryggen och helst av allt skulle han ha velat luta sig mot den timrade väggen. Men eldstaden låg mitt i långhuset under rökhålet och han behövde värme bättre än bekvämlighet. ”Vi borde vara framme om några dagar.”
Sam hade sina kartor, men om byn inte var Vitträd skulle de inte vara till någon större nytta. Vi gick för långt åt öster för att komma runt sjön, tänkte han, eller kanske för långt åt väster när jag försökte kompensera för det. Han började avsky sjöar och bäckar. Här uppe fanns det aldrig en färja eller en bro, vilket innebar att man måste gå runt sjöarna och leta efter ställen där man kunde vada över bäckarna. Det var lättare att följa en viltstig än att tränga igenom snårskogen, lättare att gå runt en bergskam än att klättra över den. Om Bannen eller Dywen hade varit med oss skulle vi ha suttit i den varma kantinen på Svarta slottet vid det här laget. Men Bannen var död och Dywen hade följt med Grenn och Sorgsne Edd och de andra.
Muren är fem hundra kilometer lång och två hundra meter hög, påminde Sam sig, så om de gick mot söder kunde de inte undgå att förr eller senare hitta den. Och han var säker på att de hade gått söderut. Dagtid tog han ut riktningen efter solen och under klara nätter kunde de följa Isdrakens svans. Fast sedan den andra hästen dött hade de inte färdats särskilt mycket nattetid. Också vid fullmåne var det för mörkt under träden och Sam eller ponnyn kunde lätt ha brutit benet. Nu måste vi ha kommit långt söderut.
Däremot var han inte lika säker på hur långt öster- eller västerut de hade förirrat sig. De skulle nå fram till muren, ja, om en eller fjorton dagar. Men det var tunneln vid Svarta slottet de måste hitta, den enda passagen på många, många fjärdingsväg.
”Är muren lika stor som Craster brukade påstå?” undrade Viola.
”Större.” Sam försökte låta glad. ”Den är så enorm att man inte ens kan se fästningarna som ligger bakom. Men de finns där, du ska få se. Muren består helt av is, men Svarta slottet är byggt av sten och trä. Där finns höga torn och djupa källarvalv och en enorm kantin med en brasa som brinner dag och natt på en väldig härd. Det är så varmt där inne att du knappt kan tro det.”
”Får jag stå vid elden med pojken? Inte länge, bara tills vi blir genomvarma?”
”Du får stå vid elden så länge du vill. Du ska få mat och dryck också, glödgat vin och en skål viltgryta med lök och Hobbs nybakade bröd som är så hett att man bränner sig om fingrarna.” Sam tog av sig ena handsken och höll fram handen mot lågorna, men det fick han snart ångra. Den hade varit stel av köld, och då känseln kom tillbaka gjorde det så ont att han nästan skrek. ”Ibland sjunger någon av de svarta bröderna”, berättade han för att inte tänka på smärtan. ”Dareon sjöng bäst, fast han skickades till Östvakten. Halder är kvar liksom Paddan. Egentligen heter han Todder, men han ser ut som en padda. Han gillar att sjunga, men han har gräslig röst.”
”Sjunger du?” frågade Viola och flyttade barnet till det andra bröstet.
Sam rodnade. ”Jag… jag kan några ballader. Som barn älskade jag att sjunga och dansa, men min far tyckte inte om det. Han sa att om jag ville strutta omkring skulle jag göra det på borggården med ett svärd i handen.”
”Kan du inte sjunga något från Södern, för barnet?”
”Om du vill.” Han tänkte efter ett slag. ”Det finns en ballad som vår kaplan brukade sjunga för mig och mina systrar då vi skulle somna. Den heter Sången om de sju gudarna.” Sam harklade sig och med dämpad röst sjöng han:
Faderns ansikte är strängt och starkt,
han är domaren som avgör vad som är rätt och fel.
Han väger våra liv, både korta och långa,
och han älskar de små barnen.
Modern ger livets gåva,
och vakar över varje hustru.
Hennes blida leende gör slut på split,
och hon älskar de små barnen.
Krigaren kämpar mot fienden,
och skyddar oss vart vi går.
Med svärd, sköld, spjut och båge,
värnar han de små barnen.
Kloka gumman är gammal och vis,
och ser våra liv rullas upp.
Hon höjer sin lampa av glänsande guld
och lyser de små barnen.
Smeden knogar dag som natt,
för att reparera människornas värld.
Med hammare och spik och städ och eld,
bygger han för de små barnen.
Jungfrun dansar genom skyarna,
hon lever i de älskandes suckar.
Med sitt leende lär hon fåglarna flyga,
och ger drömmar åt de små barnen.
De sju gudarna som skapade oss alla,
lyssnar om vi ropar.
Så slut ögonen, små barn,
de ser er och ni faller inte.
Sam mindes sista gången han sjungit sången tillsammans med modern för att vyssja lille Dickon till sömns. Fadern hade hört deras röster och störtat in, arg som ett bi. ”Nu får det vara slut med det där!” fräste lord Randyll skarpt till hustrun. ”Du har redan förstört en pojke med dina pjoskiga vaggvisor. Tänker du göra samma sak med det här barnet?” Så såg han på Sam och sa: ”Gå och sjung för dina systrar om du måste sjunga. Jag vill inte ha dig i närheten av min son.”
Barnet hade somnat. Det var så litet och tyst att Sam var bekymrad, och det hade inte ens ett namn. Han hade pratat med Viola om saken, men hon sa att det betydde olycka att ge barn namn innan de hade fyllt två. Det var därför många av dem dog.
Hon rättade till klädseln. ”Det var vackert. Du sjunger bra, Sam.”
”Då skulle du höra Dareon. Hans röst är som honung.”
”Vi drack mjöd med mycket honung i samma dag Craster gjorde mig till sin fru. Det var sommar då och inte så kallt.” Viola gav honom en förbryllad blick. ”Sjöng du bara om sex gudar? Craster sa alltid att sydlänningarna hade sju.”
”De är sju”, höll han med, ”men ingen sjunger om Främlingen.” Främlingen hade dödens ansikte, och Sam blev illa till mods bara av att tala om honom. ”Vi borde äta lite.”
Allt som fanns kvar var några stenhårda svarta korvar. Sam sågade av ett par tunna skivor var. Ansträngningen fick det att värka i handleden, men han var tillräckligt hungrig för att inte ge upp. Om man tuggade länge på korvskivorna mjuknade de och smakade gott. Crasters fruar hade kryddat dem med vitlök.
När de hade ätit klart bad Sam henne ursäkta och gick ut för att förrätta sina behov och sköta om hästen. En snål, bitande vind blåste norrifrån och det prasslade i träden då han gick förbi. Han var tvungen att slå sönder en tunn hinna is på bäcken så att ponnyn kunde få dricka. Det är säkrast att jag tar in den i långhuset. Han ville inte vakna i gryningen och upptäcka att hästen hade frusit ihjäl under natten. Viola skulle inte ge upp även om det hände. Flickan var modig och inte alls lik honom. Han önskade att han visste vad han skulle göra med henne i Svarta slottet. Hon hade sagt att hon kunde bli hans fru om han ville, men svarta bröder tog inte hustrur, och dessutom var han en Tarly av Horn Hill; han skulle aldrig kunna äkta en rövare. Jag måste tänka ut någonting, men bara vi kommer levande fram till muren betyder resten ingenting.
Att leda ponnyn fram till långhuset var lätt; att få in den genom dörröppningen var svårare, men Sam gav sig inte. Viola halvsov då han äntligen hade lyckats ställa ponnyn i ett hörn och binda ihop framfötterna på den. Han lade mer ved på elden, tog av sig den tunga manteln och kurade ihop sig bredvid rövarkvinnan. Hans mantel var stor nog att täcka dem alla tre och hålla kvar värmen från deras kroppar.
Viola luktade mjölk och vitlök och möglig gammal päls, men Sam hade vant sig vid det. Det var goda lukter, och han tyckte om att sova intill henne. Det fick honom att minnas gångna tider då han delat en stor säng med två av sina systrar på Horn Hill. Men det hade blivit slut med det då lord Randyll avgjorde att Sam blev vek som en flicka. Att sova ensam i en kall cell gjorde mig varken hårdare eller modigare. Han undrade vad fadern skulle säga om han såg honom nu. Jag dödade en vålnad, ers nåd. Jag dräpte honom med en dolk av drakglas och numera kallar mina edsvurna bröder mig Sam dräparen. Men inte ens i fantasin trodde lord Randyll på vad han sa utan gav honom bara en ogillande blick.
Hans drömmar den natten var underliga. Han var tillbaka på Horn Hill, men fadern fanns inte där. Det var Sams slott nu. Jon Snö var med honom och lord Mormont, gamle björnen, liksom Grenn och Sorgsne Edd och Pyp och Paddan och alla de andra bröderna i nattens väktare, men de var färggrant klädda. Sam satt vid honnörsbordet och förplägade dem alla, skar tjocka skivor av en stek med faderns slagsvärd Hjärtbane. Där fanns söta kakor att äta och honungsspetsat vin att dricka, det var underhållning med sång och dans och alla var varma. När festen var över gick han upp och lade sig, inte i lordens sängkammare där modern och fadern sov utan i det rum som han en gång hade delat med systrarna. Men i stället för systrarna var det Viola som väntade i den enorma, mjuka sängen, endast klädd i en lurvig skinnfäll med mjölk läckande från brösten.
Med ens vaknade han, kall och fylld av skräck.
Elden hade brunnit ner till pyrande röd glöd och det var så kallt att själva luften verkade frusen. I hörnet stod ponnyn och gnäggade och sparkade på den timrade väggen. Viola satt upp och höll hårt om babyn. Vimmelkantig satte sig också Sam upp och andedräkten strömmade ur munnen i bleka puffar. Långhuset var mörkt och fullt av skuggor, svart mot svart. Håren på armarna stod upp.
Det är ingenting, intalade han sig. Jag fryser, det är hela saken. Utanför dörröppningen rörde sig en skugga, en stor en. Låt det bara vara en dröm, bad Sam. Åh, gör så att jag fortfarande sover, gör det till en mardröm. Han är död, han är död, jag såg honom dö. ”Han har kommit för att ta barnet”, grät Viola. ”Han känner lukten av pojken. Ett nyfött spädbarn doftar liv lång väg och han vill ha livet.”
Den väldiga mörka skuggan böjde sig ner för att inte slå i huvudet och närmade sig hasande. I det svaga skenet från glöden blev skuggan Lille Paul.
”Gå din väg!” kraxade Sam. ”Vi vill inte ha dig här.”
Pauls händer var kolsvarta, ansiktet mjölkvitt och ögonen lyste isblå. Han hade rimfrost i skägget och på ena axeln satt en korp som pickade på kinden och åt den döda vita huden. Sam förlorade kontrollen över blåsan och kände hur det rann varmt längs benet. ”Viola, lugna ponnyn och led ut den. Gör det!”
”Men du…”, började hon.
”Jag har dolken, drakglasdolken.” Fumligt fick Sam fram den samtidigt som han kom på fötter. Han höll hårt i dolken medan han flyttade sig från eldstaden, bort från Viola och barnet. ”Paul?” Avsikten var att låta modig, men det lät som ett pip. ”Lille Paul, känner du igen mig? Jag är Sam, fete, rädde Sam som du räddade livet på i skogen. Du bar mig när jag inte orkade ta ett enda steg till. Ingen annan än du kunde ha klarat det.” Snörvlande drog Sam sig bakåt med dolken i handen. Jag är så feg. ”Gör oss inte illa, snälle Paul. Varför skulle du vilja göra oss illa?”
Viola smög över det hårda jordgolvet. Gengångaren vred på huvudet och såg på henne, men Sam skrek ”Nej!” och den vände sig åter om. Korpen på axeln slet en hudslamsa från den blekvita kinden. Sam höll dolken framför sig och andades som en blåsbälg. I andra änden av långhuset sträckte Viola ut händerna mot ponnyn. Välsignade gudar, ge mig mod, bad Sam. Ge mig för en gångs skull lite mod, bara så länge att hon hinner undan.
Lille Paul närmade sig och Sam backade tills han hade ryggen mot den sträva timrade väggen. Han tog ett stadigt tag om dolken med bägge händerna. Gengångaren tycktes inte frukta drakglaset. Kanske visste han inte vad det var. Lille Paul rörde sig långsamt, men han hade inte varit snabb av sig då han levde heller. Bakom honom talade Viola lugnande till ponnyn och försökte få den att gå mot dörröppningen. Men hästen måste ha känt lukten av gengångarens underliga kalla doft. Med ens ryggade den och stegrade sig och hovarna piskade den iskalla luften. Paul svängde runt mot ljudet och tycktes förlora allt intresse för Sam.
Det fanns ingen tid att tänka, be eller vara rädd. Samwell Tarly kastade sig framåt och stack dolken i ryggen på Lille Paul som stod halvt bortvänd och inte såg honom komma. Korpen skrek till och svingade sig upp i luften. ”Du är död!” tjöt Sam och högg. ”Du är död! Du är död!” Han högg och skrek, om och om igen, slet upp stora revor i Pauls tunga svarta mantel. Skärvor av drakglas flög åt alla håll då klingan gick i kras mot ringbrynjan av järn under yllet.
Sams klagotjut gjorde ett stråk av vit dimma i mörkret. Han släppte det obrukbara fästet och tog ett hastigt steg bakåt då Lille Paul snodde runt. Innan Sam fick fram den andra kniven, stålkniven som alla svarta bröder bar, slöts gengångarens svarta händer om hans hals nedanför hakorna. Pauls fingrar var så kalla att de verkade brännas, och de grävde sig djupt ner i Sams mjuka hull. Spring, Viola, spring! ville han skrika, men då han öppnade munnen hördes bara ett kvävt stön.
Slutligen fick Sams trevande fingrar fram kniven, men då han körde den i magen på gengångaren gled spetsen på järnringarna i brynjan och kniven flög ur handen på honom. Lille Pauls händer slöts obönhörligen allt hårdare och började vrida om. Han kommer att slita huvudet av mig, tänkte Sam förtvivlat. Halsen kändes frusen och det var som om lungorna stod i brand. Han rev och slet i gengångarens handleder, men det hjälpte inte. Han sparkade Paul mellan benen, till ingen nytta. Världen krympte ihop till två blå stjärnor, en fruktansvärd smärta och en kyla så stark att tårarna frös till is i ögonen. Sam ryckte och drog desperat och så ramlade han framlänges.
Lille Paul var stor och kraftig, men Sam vägde ännu mer och gengångare var långsamma och klumpiga, det hade Sam märkt på Näven. Paul vacklade bakåt ett steg och både levande och död föll omkull. Den hårda stöten fick Pauls ena hand att släppa Sams hals och han hann dra ett snabbt andetag innan de iskalla svarta fingrarna var tillbaka. Smaken av blod fyllde munnen. Han vred på huvudet för att titta efter kniven och fick se orange glöd. Elden! Bara glöd och aska fanns kvar, men ändå… Han kunde varken andas eller tänka… Sam makade sig åt sidan, drog Paul med sig… händerna gled över jordgolvet, trevade och famlade i askan tills de fann något hett, en bit förkolnat trä med något som glödde rött och orange inne i det svarta… Fingrarna slöts om det och han tryckte in det i munnen på Paul så hårt att han kände hur tänderna krossades.
Ändå lossnade inte gengångarens grepp. Sams sista tankar gick till modern som hade älskat honom och fadern som han hade svikit. Långhuset började snurra omkring honom då han såg en rökslinga stiga upp mellan Pauls krossade tänder. Så började den döde mannens ansikte brinna och händerna var borta.
Sam kippade efter luft och rullade matt undan. Gengångaren brann och rimfrosten droppade från skägget då huden under svartnade. Sam hörde korpen skrika, men Paul gav inte ett ljud ifrån sig. Då munnen öppnades kom bara lågor ut och ögonen… Den är borta, den blå glansen är borta.
Han tog sig fram till dörröppningen och gick ut. Luften var så kall att det gjorde ont att andas. ”Viola”, ropade han, ”Viola, jag dödade den, Vio…”
Hon hade ryggen mot ödesträdet och pojken i famnen och runt omkring henne stod gengångare, tio, tjugo, trettio… En del hade varit rövare och var klädda i skinn och päls, men de flesta hade varit hans bröder. Sam såg systermannen Lark och Mjukfot; utväxten i Chetts nacke var svart och bölderna täcktes av en tunn ishinna; en liknade Hake, även om det var svårt att vara säker när halva huvudet saknades. De hade slitit den stackars ponnyn i stycken och drog ut inälvorna med drypande röda händer. Det steg upp blek ånga från magen.
Sam kved. ”Det är orättvist…”
”Orättvist.” Korpen landade på hans axel. ”Orättvist, orättvist, orättvist.” Den slog med vingarna och stämde in i Violas skrik. Gengångarna närmade sig henne alltmer. Sam hörde hur det prasslade i ödesträdets mörkröda blad, hur de viskade till varandra på ett språk han inte förstod. Det var som om stjärnljuset rörde på sig, och det knakade och knarrade i träden runt omkring. Sam Tarly blev vit som en filbunke i ansiktet och ögonen blev stora som tefat. Korpar! De fanns i ödesträdet, i tusental satt de på de benvita grenarna och kikade ner mellan bladen. Han såg näbbarna öppnas då de skrek, såg dem breda ut sina svarta vingar. Skrikande och flaxande störtade korparna sig över gengångarna. De svärmade runt Chetts ansikte och pickade på hans blå ögon. De täckte Systermannen som flugor, de plockade köttbitar ur Hakes trasiga huvud. De var så många att när Sam tittade upp kunde han inte se månen.
”Gå”, sa fågeln på axeln. ”Gå, gå, gå.”
Sam sprang med frostpuffar strömmande ur munnen. Runt omkring honom slog gengångarna efter de svarta vingar och hårda näbbar som angrep dem, föll under kuslig tystnad utan minsta skrik. Men korparna brydde sig inte om Sam. Han tog Viola i handen och drog bort henne från ödesträdet. ”Vi måste härifrån.”
”Vart?” Viola följde med honom med barnet i famnen. ”De dödade hästen, hur ska vi…”
”Broder!” Ropet skar genom natten, genom skriet från tusentals korpar. På en älg under träden satt en man från topp till tå klädd i svart och grått. ”Hitåt”, ropade ryttaren. En neddragen huva skuggade ansiktet.
Han bär svart. Sam knuffade Viola mot honom. Älgen var enorm, tre meter hög vid bogen med horn som var nästan lika breda. Jätteälgen ställde sig på knä för att låta dem kliva upp. ”Här”, sa främlingen och sträckte ner handen för att dra upp Viola bakom sig. Sedan var det Sams tur. ”Tack”, flåsade han. Inte förrän han tog den framräckta handen upptäckte han att ryttaren inte hade någon handske, att handen var svart och kall med fingrar hårda som sten.