Stoet var nära utmattning, men Jon kunde inte låta henne vila. Han måste komma till muren före magnaren. Han skulle ha sovit i sadeln om han haft någon, men utan sadel var det svårt nog att hålla sig kvar på hästen i vaket tillstånd. Smärtan i det skadade benet blev allt värre, men han vågade inte stanna tillräckligt länge för att låta såret läka, så det revs upp vid minsta ansträngning.
När han kom upp på en höjd och fick se den bruna, gropiga kungsvägen slingra sig norrut mellan kullar och slätter klappade han stoet på halsen och sa: ”Nu behöver vi bara följa vägen, så är vi snart framme.” Vid det laget hade benet blivit stelt som trä och febern gjorde honom så yr i huvudet att han två gånger kom på sig själv med att rida åt fel håll.
Snart är jag framme i Svarta slottet. Han föreställde sig vännerna sitta i kantinen och dricka glödgat vin. Hobb skulle slamra i köket med kastrullerna, Donal Noye skulle finnas i smedjan och mäster Aemon i sina gemak under voljären. Och gamle björnen, Sam, Grenn, Sorgsne Edd, Dywen med trätänderna… Jon kunde bara hoppas att några av dem hade lyckats fly från Näven.
Ygritte förekom också ofta i hans tankar. Han mindes doften av hennes hår, värmen från hennes kropp och uttrycket i hennes ansikte då hon skar halsen av gamlingen. Det var fel av dig att älska henne, viskade en röst. Det var fel av dig att lämna henne, hävdade en annan röst. Han undrade om fadern hade känt sig lika kluven när han lämnade Jons mor för att återvända till lady Catelyn. Han hade gett sitt hedersord till lady Catelyn och jag har gett mitt till nattens väktare.
Jon var så febrig att han var nära att rida genom Mullvadsstaden utan att stanna. Större delen låg under jord och bara en handfull små ruckel avtecknade sig i det svaga månljuset. Av skökohuset syntes bara ett skjul föga större än ett avträde. Den röda lyktan gungade knarrande i vinden och ett blodsprängt öga kikade ut i mörkret. Jon satt av vid stallet intill och väckte två stalldrängar. ”Jag behöver en utvilad häst med sadel och betsel”, sa han med ett tonfall som inte tålde några motsägelser. De gav honom det plus en vinlägel och en halv lev mörkt bröd. ”Väck alla i staden!” uppmanade han. ”Varna dem för att det finns rövare söder om muren. Samla ihop era tillhörigheter och bege er till Svarta slottet.” Med en grimas av smärta hävde han sig upp på den svarta valack han fått och sprängde mot norr.
Då stjärnorna började blekna på österhimlen dök muren upp framför honom, höjde sig över träden och morgondimman. Månskenet glimrade svagt mot isen. Han manade på valacken, följde den hala, leriga vägen och snart fick han syn på Svarta slottets stentorn och timrade byggnader som likt trasiga leksaker låg hopgyttrade nedanför den väldiga barriären av is; det första gryningsljuset fick muren att glöda i rosa och purpur.
Inga vaktposter anropade Jon då han red förbi uthusen och ingen kom fram för att stoppa honom. Svarta slottet verkade nästan lika förfallet som Gråvakten. Brunt sprött gräs växte i sprickorna mellan stenarna på borggårdarna. Gammal snö täckte taket på Flints barack och låg i drivor mot norra sidan av Hardins torn där Jon hade haft sin sovcell innan han blev gamle björnens förvaltare. Det fanns sotstrimmor på befälhavarens torn där röken hade bolmat ut genom fönstren. Efter branden hade Mormont flyttat till kungstornet, men Jon såg inga ljus där heller. Nedifrån marken kunde han inte avgöra om några vaktposter patrullerade muren två hundra meter högre upp, men han kunde inte se någon i den väldiga trätrappa som likt en enorm åskvigg sicksackade sig upp längs isens södra sida.
Det steg rök ur skorstenen på rustkammaren, bara en nästan osynlig slinga mot den grå norrhimlen, men det räckte. Jon satt av och haltade dit. Genom den öppna dörren strömmade värmen ut som en het sommarvind. Där inne stod enarmade Donal Noye vid härden och blåste på elden med bälgen. Ljudet fick honom att titta upp. ”Jon Snö!”
”I egen hög person.” Trots febern, utmattningen, det onda benet, magnaren, gamlingen, Ygritte och allt som hänt log Jon. Det var skönt att vara hemma, härligt att se Noye med den stora magen och den uppkavlade ärmen och svarta skäggstubben.
Smeden släppte greppet om blåsbälgen. ”Ditt ansikte…”
Det hade han nästan glömt. ”En skepnadsbytare försökte slita ut ögat på mig.”
Noye rynkade pannan. ”Med eller utan ärr är det ett ansikte som jag inte trodde att jag skulle få se igen. Vi hörde att du hade gått över till Mance Rayder.”
Jon grep tag i dörrkarmen för att hålla sig upprätt. ”Vem har sagt det?”
”Jarmen Buckwell. Han kom tillbaka för fjorton dagar sedan, och hans spejare hävdar att de med egna ögon såg dig rida i rövarnas kolonn iförd en fårskinnsmantel.” Noye betraktade honom. ”Jag ser att det sista är sant.”
”Alltihop är sant”, erkände Jon.
”Så jag ska ta ner ett svärd och döda dig?”
”Nej, jag handlade på order av Qhorin halvhand, hans sista befallning. Var finns garnisonen, Noye?”
”Den försvarar muren mot dina rövarvänner.”
”Ja, men var?”
”Överallt. Harma hundhuvud har siktats utanför Skogvakten vid dammen, Skallerskjortan vid Långa kumlet, Gråtaren nära Ismark. Rövarna finns överallt längs muren, de klättrar nära Drottningporten, de hackar på isen vid Gråvakten, de bereder sig för att anfalla Östvakten… men en skymt av en svart mantel får dem att försvinna. Nästa dag dyker de upp någon annanstans.”
Jon kvävde ett stönande. ”Det är skenmanövrer. Mance vill att vi ska sprida ut oss.” Och Bowen Marsh har gjort honom till viljes. ”Det är här tunneln finns och anfallet kommer att sättas in här.”
Noye gick tvärs över smedjan. ”Ditt ben är dränkt i blod.”
Jon tittade trött ner. Det stämde. Såret hade gått upp igen. ”Ett pilsår…”
”En rövares pil.” Det var ingen fråga. Noye hade bara en arm, men den var muskulös. Han stack den under Jons för att stödja honom. ”Du är vit som ett lakan och brännhet. Du måste till mäster Aemon.”
”Vi har inte tid. Det finns rövare söder om muren och de kommer upp från Drottningkronan för att öppna gallergrindarna i tunneln.”
”Hur många?” Noye bar halvt om halvt ut Jon genom dörren.
”Hundratjugo stycken. För att vara rövare är de väl beväpnade och de har både brynjor och hjälmar av brons. Hur många man finns kvar här?”
”Drygt fyrtio”, svarade Donal Noye. ”Krymplingar och gamlingar och några gröna pojkar som inte är färdigutbildade. Och Marsh är ute med en patrull.”
”Vem utsåg han till kommendant i sin frånvaro?”
Rustmästaren skrattade. ”Ser Wynton Stout, må gudarna bevara honom. Han är den siste riddaren på slottet, men Stout tycks ha glömt bort att han är kommendant, och ingen verkar angelägen om att påminna honom om den saken. Så jag antar att om någon är befälhavare just nu så är det jag, den ringaste krymplingen.”
Det var åtminstone en positiv nyhet. Den enarmade smeden var kallblodig och orädd med god erfarenhet av krig medan ser Wynton Stout… tja, alla var överens om att han hade varit en duglig karl, men efter åttio år som gränsjägare hade han förlorat både styrka och förstånd. En gång hade han somnat vid kvällsvarden och varit nära att drunkna i en skål ärtsoppa.
”Var har du vargen?” undrade Noye då de gick över borggården till mäster Aemons torn.
”Jag blev tvungen att lämna Gast när jag klättrade över muren, fast jag hade hoppats finna honom här.”
”Tyvärr, pojk. Vi har inte sett skymten av honom.” Mödosamt tog de sig uppför trappan till mäster Aemons gemak under voljären. Vapensmeden sparkade på dörren. ”Clydas!”
Efter en stund kikade en böjd, kutryggig liten man i svart ut. Hans små skära ögon vidgades då han fick syn på Jon. ”Lägg pojken på bordet. Jag ska hämta livmedikusen.”
Det brann en brasa på härden och det var nästan kvavt i rummet. Värmen gjorde Jon sömnig. Så snart Noye hade lagt honom på rygg slöt han ögonen för att världen skulle sluta snurra. Han kunde höra korparna kraxa i voljären ovanför. ”Snö ”, sa en fågel. ”Snö, Snö, Snö.” Det var Sams verk, mindes Jon och undrade om Samwell Tarly hade lyckats ta sig välbehållen hem precis som fåglarna.
Det dröjde inte länge förrän mäster Aemon kom. Långsamt hasade han sig framåt med små försiktiga steg och med en leverfläckig hand på Clydas arm. Runt den smala halsen hängde den tunga ämbetskedjan, och det blänkte av guld och silver bland länkar av järn, bly, tenn och andra enklare metaller. ”Jon Snö, när du blir starkare måste du berätta för mig vad du har sett och gjort”, sa han. ”Donal, värm en gryta med vin och lägg mina instrument på elden. Jag vill ha dem rödglödgade. Clydas, jag behöver din vassa kniv.” Livmedikusen var över hundra år gammal, hopsjunken, bräcklig och hårlös och helt blind, men trots att de mjölkvita ögonen inte såg något var hans intellekt lika knivskarpt som någonsin.
”Rövarna är på väg hit”, berättade Jon medan Clydas drog kniven längs byxbenet och skar upp det tjocka, svarta tyget som var indränkt av både intorkat och färskt blod. ”Söderifrån. Vi klättrade över muren…”
Clydas tog av Jons enkla bandage och mäster Aemon luktade på det. ”Vi?”
”Jag var med rövarna. Qhorin halvhand befallde att jag skulle ansluta mig till dem.” Jon gjorde en grimas av smärta då livmedikusen undersökte såret, tryckte och kände med fingrarna. ”Magnaren av Thenn – aj, det gör ont.” Han bet ihop tänderna. ”Var är gamle björnen?”
”Jon, det gör mig ont att behöva säga det, men befälhavare Mormont blev mördad i Crasters gård för sina edsvurna bröders händer.”
”Brö… Våra egna?” Aemons ord gjorde hundra gånger ondare är hans fingrar. Jon mindes gamle björnen som han sist sett honom, stående framför tältet med korpen kraxande majs på armen. Mormont död? Han hade befarat det ända sedan han såg spåren av strider på Näven, men det var ändå ett hårt slag. ”Vilka var det? Vilka vände sig mot honom?”
”Garth från Gammelstad, enhänte Ollo, Dolken, allihop tjuvar och mördare och fega stackare. Vi borde ha varit beredda på det. Nattens väktare är inte längre som förr, och det finns för få ärliga män för att hålla skurkarna i schack.” Donal vände livmedikusens instrument i elden. ”Ett dussin lojala svarta bröder lyckades ta sig tillbaka, bland dem Sorgsne Edd, Jätten och din gode vän Uroxen. Det var de som berättade vad som hänt.”
Bara ett dussin! Två hundra man hade lämnat Svarta slottet tillsammans med överbefälhavaren, två hundra av de bästa i nattens väktare. ”Innebär det att Marsh är kommendant?” Gamla granatäpplet var älskvärd och en arbetsam och flitig överförvaltare, men han var sällsynt dåligt lämpad att möta en rövararmé.
”Tills vidare, tills vi kan hålla val”, svarade mäster Aemon. ”Clydas, hämta flaskan.”
Ett val. Vilka fanns det att välja på nu när både Qhorin halvhand och ser Jaremy Rykker var döda och Ben Stark fortfarande saknades? I varje fall inte Bowen Marsh eller ser Wynton Stout. Hade Thoren Smallwood överlevt Näven eller ser Ottyn Wythers? Nej, det blir Cotter Pyke eller ser Denys Mallister. Men vilken av dem? Befälhavarna på Skuggtornet och Östvakten var dugliga karlar men mycket olika. Ser Denys var hövisk och försiktig och lika ridderlig som han var gammal. Pyke var yngre och oäkting, grov i munnen och fullständigt oförskräckt. Men det värsta var att de bägge männen föraktade varandra. Gamle björnen hade sett till att hålla dem åtskilda, vid motsatta ändar av muren. Ätten Mallister hade en grundmurad misstro mot järnfödda, det visste Jon.
Ett hugg av smärta påminde honom om hans egen belägenhet. Livmedikusen kramade hans hand. ”Clydas kommer med vallmomjölk.”
Jon försökte resa sig och stretade emot. ”Jag behöver inte…”
”Jo, det gör du”, avbröt mäster Aemon bestämt. ”Det här kommer att göra ont.”
Donal Noye stegade tvärs över rummet och tvingade ner Jon på rygg. ”Ligg still, annars binder jag fast dig.” Även med bara en arm hanterade smeden honom som en docka. Clydas hade med sig en grön flaska och en rund stenbägare och mäster Aemon fyllde den till brädden. ”Drick!”
Jon hade bitit sig i läppen och kunde känna smaken av blod blandat med den tjocka, kritvita dekokten och var nära att kräkas upp den.
Clydas kom med ett handfat varmt vatten och mäster Aemon tvättade såret rent på var och blod. Trots att han var lätt på handen fick minsta beröring Jon att vilja skrika. ”Magnarens män är disciplinerade och en del har vapen av stål”, berättade han. Att tala hjälpte honom att avleda tankarna från benet.
”Magnar är lord på ön Skagos”, sa Noye. ”Det fanns män från Skagos på Östvakten då jag först kom till muren. Jag minns att jag hörde dem tala om honom.”
”Jag tror Jon använde ordet på det gamla språket”, förklarade mäster Aemon, ”inte som ett släktnamn utan som en titel.”
”Det betyder härskare”, upplyste Jon. ”Styr är magnar på en plats som heter Thenn och ligger långt uppe i norr bland Frosttänderna. Han har med sig hundra av sina egna män och ett tjog rövare som hittar nästan lika bra som vi i Gåvan. Men Mance hittade aldrig vinterns horn, och det är ju ändå något att vara tacksam för. Det var hornet han grävde efter uppe längs Mjölkvattnet.”
Mäster Aemon hejdade sig med tvättlappen i handen. ”Vinterns horn är en urgammal legend. Tror kungen bortom muren verkligen att det finns?”
”Det gör de allihop”, sa Jon. ”Ygritte sa att de hade öppnat hundra gravar, kungars och hjältars gravar i dalen där älven Mjölkvattnet rinner fram, men de…”
”Vem är Ygritte?” avbröt Noye menande.
”En kvinna av det fria folket.” Hur skulle han kunna förklara? Hon är varm och klyftig och rolig och hon kan kyssa en man eller skära halsen av honom. ”Hon är med Styr, men hon är inte… Hon är ung, inte stort mer än en flicka, och vild, men hon…” Hon dödade en gamling för att han hade gjort upp eld. Tungan kändes tjock och klumpig och vallmomjölken gjorde honom omtöcknad. ”Jag bröt mina löften. Det var inte min mening, men…” Det var fel, fel att älska henne, fel att lämna henne. ”Jag var inte stark nog att stå emot henne. Halvhanden befallde mig att rida med dem och hålla ögonen öppna. Jag fick inte tveka vad de än begärde av mig. Jag…” Det kändes som om han hade bomull i huvudet.
Mäster Aemon luktade på Jons sår, lade tillbaka den blodiga tvättlappen i handfatet och sa: ”Den heta kniven tack, Donal, och du måste hålla honom stilla.”
Jag ska inte skrika, intalade Jon sig då han såg den rödglödgade kniven, men han bröt det löftet också. Donal Noye höll fast honom medan Clydas hjälpte till att styra livmedikusens hand. Jon slog nävarna i bordet gång på gång på gång, men för övrigt rörde han sig inte. Smärtan var så fasansfull att han kände sig liten och svag och hjälplös, som ett barn som gnydde i mörkret. Ygritte, tänkte Jon då han kände stanken av bränt kött och hörde sina egna skrik eka i öronen. Jag var tvungen, Ygritte. Smärtan började avta lite, men så kände han kniven igen och svimmade.
När Jon återfick medvetandet var han insvept i tjocka yllefiltar och tycktes inte kunna röra sig, men det spelade ingen roll. Han hade drömt att Ygritte var där, att hon skötte om honom med mjuka händer. Så slöt han ögonen och somnade.
Nästa uppvaknande var inte lika behagligt. Rummet var mörkt, men smärtan i benet hade kommit tillbaka, en pulserande värk som blev outhärdlig vid minsta rörelse. Det upptäckte Jon då han försökte sätta sig upp för att se om han hade benet kvar. Med en flämtning kvävde han ett skrik och knöt nävarna.
”Jon?” Ett vaxljus dök upp och ett välkänt ansikte med stora öron tittade ner på honom. ”Du borde inte röra dig.”
”Pyp?” Jon sträckte ut handen och den andre pojken tog den och kramade den hårt. ”Jag trodde att du hade följt med…”
”Gamla Granatäpplet? Nej, han tycker att jag är för liten och grön. Grenn är också här.”
”Här är jag.” Grenn ställde sig på andra sidan sängen. ”Jag somnade.”
Jon var torr i halsen. ”Vatten”, flämtade han. Grenn hämtade en bägare vatten och satte den mot hans mun. ”Jag såg Näven”, sa han efter att ha druckit djupt, ”blodet och de döda hästarna. Noye sa att ett dussin bröder hade lyckats ta sig tillbaka. Vilka?”
”Dywen, Jätten, Sorgsne Edd, söte Donnel Hill, Ulmer, vänsterhänte Lew, Garth Gråfjäder, fyra fem till och så jag.”
”Sam?”
Grenn tittade bort. ”Sam dödade en vålnad, Jon. Jag såg det med egna ögon. Han stack ner den med drakglasdolken som du gjorde åt mig och vi började kalla honom Sam dräparen, men han avskydde det.”
Sam dräparen. Jon kunde knappt föreställa sig en mindre sannolik krigare än Sam Tarly. ”Vad hände?”
”Vi lämnade honom.” Grenn lät olycklig. ”Jag skakade Sam och skrek åt honom. Jätten försökte dra upp honom på fötter, men han var för tung. Minns du hur han brukade kura ihop sig på marken och ligga och kvida under utbildningen? På Crasters gård kved han inte ens. Dolken och Ollo vände upp och ner på långhuset på jakt efter mat, Garth och Garth slogs, en del av de andra våldtog Crasters fruar. Edd var säker på att Dolkens anhang skulle döda alla som var lojala för att vi inte skulle kunna berätta vad de hade gjort och de var dubbelt så många som vi andra. Vi lämnade Sam hos gamle björnen. Han vägrade att röra sig ur fläcken.”
Ni var hans bröder, var Jon nära att påpeka. Hur kunde ni lämna honom bland rövare och mördare?
”Han kanske fortfarande lever”, sa Pyp. ”Han kanske överraskar oss allihop och kommer ridande i morgon.”
”Med Mance Rayders huvud.” Grenn försökte låta förtröstansfull, det märkte Jon. ”Sam dräparen!”
Jon gjorde ett nytt försök att sätta sig upp. Det var ett lika stort misstag som första gången. Han skrek till och svor.
”Grenn, gå och väck mäster Aemon”, sa Pyp. ”Säg att Jon behöver mer vallmomjölk.”
Ja, tänkte Jon. ”Nej”, protesterade han, ”magnaren…”
”Vi vet”, avbröt Pyp. ”Vaktposterna på muren har fått order om att spana söderut och Donal Noye har skickat några man till Väderkrönet för att bevaka kungsvägen. Dessutom har mäster Aemon skickat fåglar till Östvakten och Skuggtornet.”
Mäster Aemon närmade sig hasande Jons sängkant med handen på Grenns axel. ”Ta det försiktigt, Jon. Det är bra att du har vaknat, men du måste ge benet tid att läka. Vi dränkte in såret i kokande vin och har dragit ihop det med ett grötomslag gjort på nässlor, senapsfrön och mögligt bröd, men om du inte vilar…”
”Jag kan inte.” Trots smärtan satte Jon sig upp. ”Mance är snart här, tusentals rövare, jättar, mammutar… Har bud skickats till Vinterhed, till kungen?” Pannan dröp av svett och för ett kort ögonblick slöt han ögonen.
Grenn gav Pyp en konstig blick. ”Han vet inget.”
”Det har hänt en hel del medan du har varit borta, Jon”, började mäster Aemon, ”och det är inte mycket av det som är positivt. Balon Greyjoy har åter krönt sig och skickat sina långskepp mot Norden. Kungar skjuter upp som ogräs överallt och vi har skickat bud om hjälp till dem alla, men ingen kommer till vår undsättning. De har bättre användning för sina svärd och vi är långt borta och glömda. Och Vinterhed… Var stark nu, Jon. Vinterhed finns inte mer.”
”Finns inte?” Jon stirrade på Aemons vita ögon och rynkiga ansikte. ”Mina bröder finns på Vinterhed. Bran och Rickon…”
Livmedikusen lade handen på hans panna. ”Jag är fruktansvärt ledsen. Dina bröder dog på Theon Greyjoys befallning efter det att han hade erövrat Vinterhed i sin fars namn. När din fars vasaller hotade att ta tillbaka slottet satte han eld på det.”
”Dina bröder är hämnade”, insköt Grenn. ”Boltons oäkting dödade alla järnmännen och det påstås att han hudflänger Theon Greyjoy bit för bit för vad han gjorde.”
”Jag är ledsen, Jon.” Pyp kramade hans axel. ”Det är vi allihop.”
Jon hade aldrig tyckt om Theon Greyjoy, men han hade varit deras fars myndling. Ett hugg av smärta kändes i benet och han föll ner på rygg igen. ”Det måste vara något misstag”, sa han. ”I Drottningkronan såg jag en skräckvarg, en grå skräckvarg, grå, och den kände igen mig.” Om Bran var död kunde då en del av honom få liv i hans varg, på samma sätt som Orell levde i örnen?
”Drick det här!” Grenn höll en bägare mot hans läppar och Jon drack. Huvudet var fullt av vargar och örnar och ljudet av småbrödernas skratt. Ansiktena ovanför honom flöt ihop och bleknade bort. De kan inte vara döda. Så skulle Theon aldrig göra. Och Vinterhed, grå granit, ek och järn med kråkorna flaxande runt tornen och ångan som steg upp från de heta dammarna i gudaskogen, stenkungarna på sina troner i kryptan. Hur kunde Vinterhed vara borta?
När drömmarna kom befann han sig åter hemma och plaskade i de heta dammarna nedanför ett enormt vitt ödesträd som hade faderns ansikte. Ygritte var med honom och hon skrattade och tog av sig skinnkläderna tills hon stod där lika naken som den dag hon föddes. Hon försökte kyssa honom, men han ville inte då fadern såg på. Han hade ätten Starks av Vinterhed blod i sina ådror, och han var en man i nattens väktare. Jag vägrar att bli far till en oäkting, sa han till Ygritte. Jag vägrar. ”Du vet ingenting, Jon Snö”, viskade hon medan huden löstes upp i det heta vattnet och köttet under ramlade av benen tills bara skalle och skelett fanns kvar och dammen bubblade tjock och röd.