De hade en timmes färd kvar till Gröna floden och körde längs en lerig väg då de blev upptäckta.
”Håll huvudet nere och munnen stängd”, varnade Blodhunden då tre spejare kom emot dem i full karriär: en riddare och två väpnare som var lätt beväpnade och red snabba hästar. Med piskan klatschade Clegane till spannet, ett par gamla åkarkampar. Vagnen gnisslade och krängde och de båda väldiga trähjulen pressade upp lera ur de djupa groparna i vägen. Främlingen följde efter, tjudrad vid vagnens bakre ände.
Den stora, elaka hingsten hade varken rustning, schabrak eller betsel, och Blodhunden själv var klädd i fläckigt grönt kläde och en sotgrå mantel med uppdragen huva. Om han höll ner huvudet kunde man inte se ansiktet, bara ögonvitorna som kikade ut. Han såg ut som en sjabbig bonde, en stor och stark bonde, och Arya visste att under klädet hade han härdat läder och inoljad ringbrynja. Själv såg hon ut som sonen till en bonde, eller kanske en svinaherde, och på vagnen hade de fyra tunnor salt fläsk och en med rimmade grisfötter.
Ryttarna delade upp sig och red runt dem några varv innan de kom närmare. Clegane höll in spannet och väntade tålmodigt. Riddaren bar spjut och svärd medan väpnarna bar långbågar, och emblemen på deras jackor var mindre upplagor av det vapen som syntes på riddarens vapenskjorta: en svart högaffel på en gyllene ginbalk på brun botten. Arya hade tänkt ge sig till känna för de första spejare de stötte på, men hon hade alltid föreställt sig män i grå mantlar med skräckvargen på bröstet. Hon skulle kanske ha tagit risken om de hade burit huset Umbers jätte eller huset Glovers knytnäve, men hon kände inte till riddaren med högaffeln och visste inte vem han tjänade. Det närmaste en högaffel hon någonsin sett på Vinterhed var treudden i handen på lord Manderlys havsgud.
”Vad har du för ärende till Tvillingborgarna?” frågade riddaren.
”Salt fläsk till bröllopsfesten, om det behagar er”, mumlade Blodhunden med nedslagen blick och ansiktet dolt.
”Salt fläsk behagar mig aldrig.” Riddaren kastade bara en flyktig blick på Clegane och ägnade ingen uppmärksamhet alls åt Arya, men han tittade länge och väl på Främlingen. Det syntes lång väg att det inte var någon arbetshäst. En av väpnarna var nära att falla av sin häst då den stora svarta hingsten försökte bita den. ”Var har du fått tag i den besten?” frågade riddaren.
”Matmor sa åt mig att föra honom hit, ser”, svarade Clegane ödmjukt. ”Det är en bröllopsgåva till unge lord Tully.”
”Och vem är din matmor?”
”Gamla lady Whent, ser.”
”Tror hon att hon kan köpa tillbaka Harrenhal med en häst?” undrade riddaren. ”Vid alla gudar, gamla dårar är allt värst.” Men han vinkade förbi dem. ”Ge er i väg då!”
”Tack, ers nåd.” Blodhunden klatschade åter med piskan och de gamla åkarkamparna återupptog sitt stretande. Hjulen hade sjunkit djupt ner i leran medan de stod stilla och det tog en bra stund för spannet att dra loss dem igen. Vid det laget hade spejarna ridit därifrån. Clegane tittade efter dem. ”Ser Donnel Haigh”, fnös han. ”Jag har kostat honom massor av hästar och rustningar med. En gång var jag nära att döda honom i en mêlée.”
”Hur kom det sig att han inte kände igen dig då?” frågade Arya.
”För att riddare är idioter och det hade varit under hans värdighet att titta två gånger på en enkel bonde.” Han snärtade till med piskan. ”Om man håller blicken nedslagen, talar respektfullt och säger ser hela tiden lägger de flesta riddare inte märke till en. De ägnar hästar större uppmärksamhet än småfolk. Om han någonsin hade sett mig rida Främlingen skulle han säkert ha känt igen hingsten.”
Men han skulle ha känt igen Blodhundens ansikte. Det tvivlade Arya inte ett ögonblick på. Sandor Cleganes brännskadade ansikte glömde man inte i första taget. Han kunde inte heller dölja ärren med en hjälm, inte om den var formad som ett morrande hundhuvud.
Det var därför de hade behövt vagnen och de rimmade grisfötterna. ”Jag tänker inte låta mig släpas inför din bror i kedjor”, hade Blodhunden sagt, ”och jag vill inte bli tvungen att hugga ner hans män för att få företräde, så vi ska spela lite teater.”
En bonde som de hade mött på kungsvägen hade försett dem med vagn, hästar, kläder och tunnor, fast inte frivilligt. Blodhunden hade tagit dem under svärdshot. När bonden förbannade honom och kallade honom rövare sa han: ”Nej, jag provianterar. Var tacksam för att du får behålla underkläderna. Ta av dig stövlarna nu, annars hugger jag av dig benen. Det är bara att välja.” Bonden var lika stor som Clegane, men han valde att avstå från stövlarna och behålla benen.
I skymningen hade de ännu inte nått fram till Gröna floden och Tvillingborgarna. Jag är nästan där, tänkte Arya. Hon visste att hon borde vara förväntansfull, men det kändes som om hon hade en hård knut i magen. Kanske hade det med febern att göra eller kanske inte. Natten före hade hon haft en mardröm, en fasansfull mardröm. Nu mindes hon inte vad hon hade drömt om, men obehagskänslan hade dröjt sig kvar hela dagen och snarast vuxit sig starkare. Rädslan skär djupare än svärd. Hon måste vara stark, som hon lovat fadern. Det fanns ingenting mellan henne och modern utom en port till en borg, en flod och en armé, men det var Robbs armé, så där kunde väl inga faror lura?
Roose Bolton skulle finnas på Tvillingborgarna, igellorden som de fredlösa kallade honom. Det gjorde henne illa till mods. Hon hade flytt från Harrenhal för att komma ifrån både Bolton och De blodiga gycklarna och hon hade skurit halsen av en av hans vakter för att kunna fly. Visste han att hon hade gjort det eller trodde han att det var Gendry eller Varmpaj? Hade han berättat det för modern? Vad skulle han göra om han fick syn på henne? Han känner säkert inte igen mig. Numera liknade hon mer en dränkt råtta än en lords page, en dränkt pojkråtta. Två dagar tidigare hade Blodhunden skurit av hennes hår i stora tussar. Han var till och med sämre som frisör än Yoren, så på ena sidan hade hon nästan inget hår alls. Robb kommer nog inte att känna igen mig och inte mor heller. Sista gången Arya såg dem hade hon varit en liten flicka; det var den dagen lord Eddard Stark lämnade Vinterhed.
Musiken hördes innan de fick syn på borgarna; ett dovt dunkande av trummor, skrällande hornstötar och det tunna, gälla ljudet av säckpipor som nästan överröstades av flodens brus och regnet som vräkte ner på deras huvuden. ”Vi har missat bröllopet, men det låter som om festen pågår än”, sa Blodhunden. ”Snart slipper jag dig.”
Nej, det är jag som slipper dig, tänkte Arya.
Vägen hade främst löpt mot nordväst men svängde nu rakt åt väster mellan en äppelträdgård och en åker med dränkt majs. De körde förbi de sista äppelträden och kom upp på ett backkrön, och framför sig hade de Tvillingborgarna, floden och lägret. Där syntes hundratals hästar och tusentals män trängdes i tre väldiga festtält som stod sida vid sida likt tre enorma långhus av tältduk. Gröna floden hade svämmat över sina bräddar och tagit med sig en del oförsiktigt uppslagna tält, så Robb hade sett till att hans soldater slog läger på högre, torrare mark.
Här var musiken högre och ljudet av trummor och horn rullade över lägret. Men musikerna i de båda borgarna spelade olika ballader, så det lät snarast som om de slogs. ”De är inte vidare bra”, anmärkte Arya.
Blodhunden gav ifrån sig ett grymtande som kunde ha varit ett skratt. ”Det finns säkert gamla döva kvinnor i Lannishamn som klagar på oljudet. Jag har hört att Walder Frey har börjat se illa, men ingen har sagt något om hörseln.”
Arya önskade att det vore dag. Om solen var uppe och vinden blåste hade hon kunnat se emblemen bättre. Hon skulle ha tittat efter ätten Starks skräckvarg, Cerwyns stridsyxa eller kanske Glovers knutna näve. Men i mörkret såg alla färger grå ut. Regnet hade övergått i ett lätt duggande, men efter en tidigare störtskur hängde baneren våta som disktrasor och var omöjliga att urskilja.
Kärror och vagnar hade ställts upp i en lång rad som skydd mot ett eventuellt anfall, och det var där vakterna stoppade dem. Lyktan som bars av deras befäl spred tillräckligt med ljus för att Arya skulle se att hans mantel var ljusrosa med bloddroppar och att manskapet hade igellordens vapen på bröstet: Skräckfästets hudflängde man. Sandor Clegane drog samma historia som för spejarna, men Roose Boltons man var av annat skrot och korn än ser Donnel Haigh. ”Salt fläsk passar inte på en lords bröllopsfest”, sa han föraktfullt.
”Jag har rimmade grisfötter också, ser.”
”Det är inte bättre det, och halva festen är redan till ända. Dessutom är jag nordman och soldat, inte någon sillmjölke till sydländsk riddare som ska tituleras ser.”
”Jag fick order att tala med förvaltaren eller kocken…”
”Portarna är stängda. De ädla damerna och herrarna vill inte bli störda och ingen kommer in i borgarna.” Han funderade lite. ”Du kan lasta av vid festtälten där borta”, tillade han och pekade med sin brynjeklädda näve. ”Öl gör soldaterna hungriga. Gamle Frey lär inte sakna några grisfötter, och han kan ändå inte tugga dem. Fråga efter Sedgekins.” Karlen röt en order och vakterna rullade en av vagnarna åt sidan för att släppa fram dem.
Med hjälp av piskan fick Blodhunden spannet att streta mot tälten. Ingen tycktes ta minsta notis om dem, och de körde förbi rader av färggranna tält med väggar av vått siden som lystes upp inifrån av oljelampor och fyrfat och påminde om magiska lyktor. Tälten var randiga och rutiga, skimrade i rosa, guld och grönt, pryddes av fåglar och djur och slingornament, sparrar och stjärnor, hjul och vapen. Arya fick syn på ett gult tält med sex ekollon på sidorna: tre överst, sedan två och nederst en. Det måste vara lord Smallwoods, tänkte hon och mindes damen som hade sagt att hon var vacker.
Men för varje glimmande sidentält fanns det två dussin av filt eller smärting, ogenomskinliga och mörka. Där syntes baracktält också, stora nog att rymma två tjog fotsoldater, även om också de såg små ut vid sidan av de tre väldiga festtälten. Det verkade som om festandet hade pågått i timmar. Arya hörde skålar utbringas och bägare som slogs mot varandra omväxlande med gnäggande hästar och skällande hundar, vagnar som skumpade fram i mörkret, skratt och svordomar liksom vapenskrammel och knirkande trä. Ju närmare de kom, desto högre blev musiken som ackompanjerades av det rytande dånet från Gröna floden.
Arya vred och vände på sig, försökte titta åt alla håll på en gång i hopp om att få se en glimt av ett skräckvargsemblem, ett tält i grått och vitt, ett ansikte som hon kände igen från Vinterhed, men det enda hon såg var främlingar. Hon stirrade på en karl som slog en drill i vassen, men det var inte Alebelly. En halvklädd flicka rusade skrattande ut ur ett tält, men det var ljusblått, inte grått som Arya först trodde, och karlen som rusade efter henne hade en lokatt på jackan, inte en varg. Under ett träd höll fyra bågskyttar på att sätta nya vaxade strängar i sina långbågar, men det var inte faderns bågskyttar. En livmedikus korsade deras väg, men han var för ung och smal för att vara mäster Luwin. Arya blickade upp mot Tvillingborgarna; en del av de höga tornfönstren lystes upp av ett milt sken. I regndiset verkade borgarna kusliga och mystiska och kunde vara tagna ur gamla Nans historier, men det var inte Vinterhed.
Trängseln var värst vid de tre festtälten där soldater oavbrutet gick ut och in med dryckeshorn och sejdlar i händerna, ibland åtföljda av skökor. Arya kastade en blick in i det första då Blodhunden körde förbi och såg hundratals män på bänkarna och runt tunnorna med mjöd, öl och vin. Det gick knappt att röra sig där inne, men det tycktes inte bekymra någon. Männen var åtminstone varma och torra, och Arya avundades dem, kall och våt som hon var. En del sjöng till och med. Hettan inifrån fick det att ånga om luften vid tältöppningen. ”Skål för lord Edmure och lady Roslin”, hörde hon någon ropa. Alla drack och någon skrek: ”Skål för den unge vargen och drottning Jeyne.”
Vem är drottning Jeyne? undrade Arya. Den enda drottning hon kände till var Cersei.
Utanför festtälten hade man grävt eldgropar med enkla tak av flätade slanor och hudar som skyddade mot regnet så länge det föll rakt ner. Men vinden blåste från floden, så duggregnet kom in i alla fall och fick eldarna att fräsa och lågorna att fladdra. Över eldarna satt spett med stora stekar som vändes av kökspojkar. Dofterna fick det att vattnas i munnen på Arya. ”Ska vi inte stanna?” frågade hon Sandor Clegane. ”Det är nordmän i tälten.” Hon kände igen dem på skäggen, ansiktena, mantlarna av björn- och sälskinn, på deras sätt att prata och sjunga; en del tillhörde ätterna Karstark och Umber och andra bergsklanerna. ”Där finns säkert soldater från Vinterhed med.” Faderns och den unge vargens män med ätten Starks skräckvarg på bröstet.
”Din bror är i borgen”, sa han, ”och din mor med. Vill du till dem eller inte?”
”Ja”, svarade hon, ”men Sedgekins då? Vi skulle ju fråga efter honom.”
”Han kan dra åt skogen.” Clegane snärtade till med piskan och lät den vina över hästarnas bakdelar. ”Det är din bror jag ska ha tag i.”