BRAN

”Det är bara ännu en tom fästning”, sa Meera Reed och blickade ut över trasiga torn, sten, grus och ogräs.

Nej, det är Nattskansen, tänkte Bran, och här ligger världens ände. Då de befann sig bland bergen hade han inte kunnat tänka på annat än att komma till muren och hitta den treögda kråkan, men nu när de var framme var han rädd. Drömmen han haft… drömmen som Sommar haft… Nej, jag får inte tänka på det. Han hade inte ens berättat för syskonen Reed om den, även om Meera tycktes ana att något var på tok. Om han aldrig talade om den kunde han kanske glömma att han drömt den, och då skulle det aldrig ha hänt och Robb och Gråvind skulle vara…

”Hodor.” Bran väcktes upp ur sina funderingar då Hodor ändrade ställning. Han var trött. De hade vandrat i timmar. Han är åtminstone inte rädd. Platsen skrämde Bran, men han tordes inte erkänna det för Meera och Jojen. Jag är prins av Norden, en Stark av Vinterhed och nästan vuxen. Jag måste vara lika modig som Robb.

Jojen betraktade honom med sina mörkgröna ögon. ”Det finns inget här som kan skada oss, min prins.”

Bran var inte lika säker. Nattskansen hade förekommit i en del av gamla Nans otäckaste historier. Det var här Nattkungen hade regerat innan hans namn suddades ut ur mannaminne. Det var här Råttkocken serverade andalkungen prins- och baconpajen, här de sjuttionio väktarna hade stått på vakt, här tappre unge Danny Flint hade blivit våldtagen och mördad. Det var här i fästningen kung Sherrit för länge sedan hade förbannat andalerna, här lärlingarna hade trotsat saken som kom i nattens mörker, här blinde Symeon med stjärnögonen hade sett helveteshundar slåss. Galenyxan hade en gång promenerat på dessa borggårdar och klättrat upp i tornen där han slaktat sina bröder i mörkret.

Allt det där hade hänt för tusentals år sedan, och en del hade troligen inte hänt alls. Mäster Luwin sa alltid att man skulle ta gamla Nans historier med en nypa salt. En gång då farbrodern var på besök hos fadern hade Bran frågat om Nattskansen. Benjen Stark sa aldrig att historierna var sanna men inte heller att de var osanna. Han hade bara ryckt på axlarna och svarat: ”Vi lämnade Nattskansen för två hundra år sedan”, som om det vore ett svar.

Bran tvingade sig att betrakta omgivningarna. Morgonen var kall men klar och solen sken från en isblå himmel, men han tyckte inte om ljuden. Vinden gav ifrån sig ett ängsligt vinande då den blåste genom de trasiga tornen som knakade och knarrade, och han kunde höra råttor kila under golvet i stora salen. Råttkockens barn som flyr från sin far. Borggårdarna såg ut som små skogar där spinkiga träd gned grenarna mot varandra och vissna löv for som kackerlackor över fläckar av gammal snö. Det växte träd där stallet hade legat och ett förvridet vitt ödesträd stack upp genom ett gapande hål i kökets kupolformade tak. Sommar var också illa till mods, och Bran bytte till hans skinn bara för att vädra lite. Det gjorde honom inte gladare.

Och det fanns ingen tunnel till andra sidan muren.

Bran hade sagt till de andra att det inte skulle göra det, gång på gång hade han sagt det, men Jojen Reed hade velat se efter själv. Han hade haft en grön dröm och gröna drömmar ljög inte. De öppnar inga tunnlar heller, tänkte Bran.

Den tunnel Nattskansen vaktade hade varit förseglad sedan den dag de svarta bröderna lastade sina mulor och ponnyer och gav sig i väg till Djupsjö; fällgallret av järn var nere, kedjorna som kunde hissa upp det var bortforslade och tunneln var packad med sten och grus som frusit ihop tills den var lika ogenomtränglig som själva muren. ”Vi skulle ha följt efter Jon”, sa Bran när han fick se tunneln. Sedan den natt Sommar såg Jon rida i väg i ovädret tänkte Bran ofta på halvbrodern. ”Vi borde ha letat oss fram till kungsvägen och begett oss till Svarta slottet.”

”Vi vågade inte, min prins”, sa Jojen, ”och jag har redan förklarat varför.”

”Men det var rövare. De dödade en man och ville döda Jon med. De var säkert hundra stycken.”

”Du sa det och vi är fyra. Du hjälpte din bror, om det verkligen var han, men det var nära att kosta dig Sommar.”

”Jag vet”, medgav Bran ömkligt. Skräckvargen hade dödat tre av dem, kanske fler, men rövarna hade varit för många. Han hade försökt smita i väg genom regnet då de bildade en sluten ring runt den långe öronlöse mannen, men en av deras pilar hade kommit vinande efter honom, och det plötsliga hugget av smärta hade tvingat Bran att byta tillbaka till sitt eget skinn. När ovädret äntligen drog bort hade de suttit hopkurade i mörkret utan eld och talat i viskningar om de alls sa något medan de lyssnade till Hodors tunga andhämtning och undrade om rövarna skulle lyckas ta sig över sjön på morgonen. Bran hade flera gånger försökt få kontakt med Sommar, men den smärta han kände fick honom att rygga tillbaka, på samma sätt som man släpper ett glödhett grythandtag. Det var bara Hodor som sov den natten och muttrade ”Hodor, hodor” medan han kastade sig av och an. Bran var livrädd för att Sommar låg döende någonstans ute i mörkret. Gamla gudar, bad han, ni tog Vinterhed, min far och mina ben, ta inte Sommar också. Och vaka över Jon Snö och se till att rövarna försvinner.

Det växte inga ödesträd på den steniga ön i sjön, men de gamla gudarna måste ändå ha hört honom. Rövarna hade tagit god tid på sig morgonen därpå; de plockade av sina döda och gamlingen de dräpt kläder och vapen och drog även upp några fiskar ur sjön. Det kom ett otäckt ögonblick då tre rövare upptäckte brovägen och började vandra ut i sjön… så svängde vägen men inte de och två av dem var nära att drunkna innan de andra fick upp dem. Den långe, skallige karlen röt åt dem, och orden ekade över vattnet på ett språk som inte ens Jojen kände igen. Lite senare samlade rövarna ihop sina sköldar och spjut och marscherade i väg mot nordost, samma väg som Jon hade tagit. Bran ville också ge sig av och leta efter Sommar, men syskonen Reed sa nej. ”Vi stannar här en natt till”, sa Jojen, ”för att lägga några mil mellan oss och rövarna. Du vill väl inte stöta på dem igen?” Sent på eftermiddagen dök Sommar upp släpande bakbenet efter sig. Han åt av kropparna vid värdshuset, jagade bort kråkorna och simmade ut till ön. Meera hade dragit ut den trasiga pilen ur hans ben och tvättat såret med saften från några örter som hon hittat vid foten av tornborgen. Skräckvargen haltade fortfarande men lite mindre för var dag, tyckte Bran. Gudarna hade hört hans bön.

”Vi skulle kunna försöka med en annan fästning”, sa Meera till brodern. ”Kanske kan vi ta oss igenom någon annanstans. Jag kan ge mig ut och rekognoscera. Det går fortare om jag är ensam.”

Bran skakade på huvudet. ”Om du beger dig mot öster kommer du till Djupsjö och sedan till Drottningporten. Västerut ligger Ismark. De fästningarna är mindre, men det är också enda skillnaden. Alla tunnlar är förseglade utom vid Svarta slottet, Östvakten och Skuggtornet.”

Hodor sa ”Hodor” till det och syskonen Reed växlade en blick. ”Jag ska åtminstone klättra upp till murens krön”, avgjorde Meera. ”Kanske ser jag något där uppifrån.”

”Vad skulle du kunna se?” undrade Jojen.

”Någonting”, sa Meera och för en gångs skull var hon orubblig.

Det borde vara jag. Bran böjde huvudet bakåt för att blicka upp mot muren, föreställde sig att han klättrade centimeter för centimeter, trevade med fingrarna efter sprickor i isen och sparkade med tårna för att få fotfäste. Det fick honom att le trots drömmarna, rövarna, oron för Jon och allt annat. Som barn hade Bran klättrat på Vinterheds murar och torn, men de hade varit av sten och inte tillnärmelsevis lika höga. Muren kunde se ut som sten, grå och gropig, men så sprack molntäcket upp och solen sken på den, och med ens var den vit och blå och glittrande. Norr om den låg världens ände, hade gamla Nan alltid sagt. Där fanns monster, jättar och onda andar, men de kunde inte ta sig över till andra sidan så länge muren stod stark. Jag vill stå uppe på krönet tillsammans med Meera, tänkte Bran. Jag vill stå högst där uppe och blicka ut.

Men han var bruten med obrukbara ben och kunde bara titta på nedifrån medan Meera klättrade upp i hans ställe.

Egentligen klättrade hon inte på samma sätt som han en gång hade gjort utan gick uppför en sicksacktrappa som nattens väktare hade huggit ut för tusentals år sedan. Bran mindes att mäster Luwin hade berättat att Nattskansen var den enda fästning där trappan var uthuggen i själva isen. Eller hade han hört det av farbror Benjen? Nyare fästningar hade trappor av trä eller sten eller långa ramper av jord och grus. Is är förrädisk, hade farbrodern sagt. Ibland smälte det yttersta lagret trots att den inre kärnan förblev stenhård. Trappan måste ha smält och frusit på nytt tusentals gånger sedan de sista svarta bröderna lämnade Nattskansen, och för var gång krympte trappan lite och stegen blev slätare, rundare och mer förrädiska.

Och mindre. Det är nästan som om muren försökte utplåna trappan. Meera Reed var säker på foten, men hon tog det ändå långsamt och försiktigt. På två ställen där stegen nästan hade försvunnit tvingades hon krypa på alla fyra. Det blir svårare på nedvägen, tänkte Bran. Ändå önskade han att han var i hennes kläder. Så nådde Meera krönet, kravlade sig uppför de knaggliga utbuktningar som var allt som återstod av de översta trappstegen och försvann utom synhåll.

”När kommer hon ner igen?” frågade Bran.

”När hon har fått sitt lystmäte”, svarade Jojen. ”Hon vill ta sig en ordentlig titt, både på muren och vad som finns bortom den. Vi borde göra detsamma här nere.”

”Hodor?” sa Hodor motsträvigt.

”Vi kanske hittar något”, framhärdade Jojen.

Eller också hittar något oss. Men det kunde Bran inte säga, för han ville inte att Jojen skulle tycka att han var feg.

Så de gick på upptäcktsfärd, Jojen Reed i spetsen, Bran i sin korg på Hodors rygg och Sommar vid deras sida. En gång hoppade skräckvargen in genom en mörk dörr och kom tillbaka med en grå råtta i munnen. Råttkocken, tänkte Bran, men den hade fel färg och var inte större än en katt. Råttkocken var vit och nästan lika stor som en sugga.

Det fanns många mörka dörrar i Nattskansen och mängder av råttor. Bran kunde höra dem kila i källarvalven och labyrinten av becksvarta tunnlar som förband dem. Jojen ville gå ner och utforska dem, men Hodor sa ”Hodor” till det och Bran sa ”Nej”. Det fanns värre saker än råttor nere i mörkret under Nattskansen.

”Den här fästningen verkar vara mycket gammal”, anmärkte Jojen då de gick genom ett galleri där solljuset föll in i dammiga strimmor genom tomma fönster.

”Den är dubbelt så gammal som Svarta slottet”, mindes Bran. ”Det var den första fästning som byggdes längs muren och den största.” Och den första som övergavs. Redan på Gamle kungens tid användes bara en fjärdedel eftersom den var alldeles för dyr att underhålla. Goda drottning Alysanne hade föreslagit att nattens väktare skulle ersätta Nattskansen med en mindre fästning på en plats en dryg mil österut där muren följde stranden av en vacker grön sjö. Djupsjö bekostades med drottningens smycken och byggdes av män som Gamle kungen skickade norrut och de svarta bröderna överlämnade Nattskansen åt råttorna.

Men det var för två hundra år sedan. Nu stod Djupsjö lika tom som den fästning den ersatt, och Nattskansen…

”Det finns spöken här”, sa Bran. Hodor hade hört historierna förut, men Jojen hade kanske inte gjort det. ”Gamla spöken, spöken som är äldre än både Gamle kungen och Aegon draklorden, sjuttionio desertörer som rymde söderut för att bli fredlösa. En av dem var lord Ryswells yngste son, så när de kom till Ättehögarna sökte de skydd i hans borg, men lord Ryswell tog dem till fånga och förde dem tillbaka till Nattskansen. Befälhavaren lät hugga ut hålrum i murkrönet där desertörerna fick kliva ner och sedan stängdes de in levande i isen. De har spjut och stridshorn och alla blickar norrut. De sjuttionio väktarna kallas de. De lämnade sina poster i livet, så i döden står de på vakt för evigt. Då lord Ryswell många år senare var gammal och döende lät han forsla sig hit till Nattskansen, så att han kunde ta den svarta dräkten och stå på post bredvid sonen. Det var äran som fått honom att skicka tillbaka sonen till muren, men han älskade honom och ville finnas vid hans sida.”

De ägnade halva dagen åt att undersöka fästningen. En del torn hade rasat ihop och andra såg ut att kunna göra det när som helst, men de klättrade upp i klocktornet (klockorna var borta) och voljären (fåglarna var borta). I ett källarvalv under brygghuset fann de enorma ekfat som ekade ihåligt då Hodor knackade på dem. De hittade ett bibliotek (hyllor och fack hade rasat ihop, böckerna var borta, men det fanns råttor överallt). De hittade en fuktig och svagt upplyst fängelsehåla med celler för säkert fem hundra fångar, men då Bran tog tag i en av de rostiga stängerna gick den av i handen. Av stora salen återstod endast en halvtrasig mur, badhuset höll på att sjunka ner i marken och en frodig hagtornsbuske bredde ut sig över borggården utanför rustkammaren där de svarta bröderna en gång hade tränat med spjut, sköld och svärd. Rustkammaren och smedjan stod fortfarande upprätt, även om spindelväv, råttor och damm hade ersatt klingor, blåsbälg och städ. Ibland uppfattade Sommar ljud som Bran inte hörde eller visade tänderna åt ingenting med rest ragg, men varken Råttkocken eller de sjuttionio väktarna eller Galenyxan visade sig. Bran kände sig djupt lättad. Kanske är det bara en gammal tom ruin.

Då Meera kom ner från muren stod solen bara en svärdsbredd över kullarna i väster. ”Vad såg du?” frågade brodern.

”Jag såg spökskogen”, svarade hon med längtan i rösten, ”kullar som reste sig så långt ögat nådde, bevuxna med träd som ingen yxa någonsin har rört. Jag såg solskenet lysa på en sjö och moln som svepte in från väster. Jag såg fläckar av gammal snö och istappar långa som pikar. Och jag såg en örn som kretsade högt uppe. Jag tror den såg mig med och jag vinkade åt den.”

”Såg du någon väg ner?” undrade Jojen.

Hon skakade på huvudet. ”Nej, det stupar lodrätt ner och isen är alldeles slät. Jag kanske skulle kunna ta mig ner om jag hade ett långt, kraftigt rep och en yxa för att hugga ut fäste för händerna, men…”

”… men inte vi”, avslutade Jojen.

”Nej inte ni”, instämde systern. ”Är du säker på att det är den här platsen du såg i din dröm? Vi kanske har kommit till fel fästning.”

”Nej, det är rätt fästning och det finns en tunnel här.”

Ja, tänkte Bran, men den är blockerad av sten och is.

Då solen började gå ner blev tornskuggorna längre och vinden tilltog och fick vissna löv att prasslande virvla runt på borggårdarna. Det tilltagande dunklet kom Bran att tänka på en annan av gamla Nans historier, berättelsen om Nattkungen. Han hade varit den trettonde överbefälhavaren för nattens väktare, sa hon, en krigare som inte visste vad rädsla var. ”Och det var felet med honom”, brukade hon tillägga, ”för alla människor måste känna rädsla. En kvinna blev hans undergång, en kvinna som han skymtat från muren med hud lika vit som månen och ögon som blå stjärnor. Eftersom han inte fruktade någonting tog han fast henne och älskade med henne trots att huden var kall som is och när han gav henne sin säd skänkte han henne samtidigt sin själ.

Han förde henne hem till Nattskansen och utropade henne till drottning och sig själv till kung, och med svartkonst fick han de edsvurna bröderna att foga sig efter hans vilja. I tretton år regerade de, Nattkungen och hans likdrottning, tills en Stark på Vinterhed och Joramun från rövarna gick samman för att befria nattens väktare från trolldomens bojor. När Nattkungen hade fallit och det upptäcktes att han hade offrat till vålnaderna togs hans namn bort ur alla urkunder och fick inte nämnas mer.

Somliga hävdar att han var en Bolton”, brukade gamla Nan alltid sluta historien, ”andra påstår att han var en magnar från ön Skagos eller en Umber, Flint eller Norrey. Det finns även de som menar att han var en Woodfoot, en av dem som styrde Björnön innan järnmännen kom. Så var det inte. Han var en Stark och bror till den som fick honom på fall.” Då nöp hon alltid Bran i näsan, det skulle han aldrig glömma. ”Han var en Stark av Vinterhed och kanske hette han Brandon? Kanske sov han i sängen i det här rummet.”

Nej, tänkte Bran, men han bodde här i fästningen där vi ska sova i natt. Den tanken tilltalade honom inte alls. I dagsljus var Nattkungen bara en man, brukade gamla Nan säga, men på natten blev han mörkrets härskare. Och det börjar skymma.

Syskonen Reed bestämde att de skulle sova i det åttkantiga köket av sten med det trasiga, kupolformade taket. Köket såg ut att erbjuda bättre skydd än de flesta andra byggnaderna, även om ett krokigt ödesträd hade trängt upp genom skiffergolvet intill brunnen i mitten och sträckte sina benvita grenar mot solen. Ödesträdet var smalt och utan ansikte och helt olikt alla andra Bran sett, men det gav ändå en illusion av att de gamla gudarna var med honom.

Det var också det enda han gillade med köket. Större delen av taket fanns kvar, så de skulle hålla sig torra om det började regna igen, men han trodde inte att de någonsin skulle kunna bli varma här, för han kände kylan tränga upp ur skiffergolvet. Bran tyckte inte heller om skuggorna, de väldiga öppna tegelugnarna, de rostiga köttkrokarna eller märkena och fläckarna han såg på slaktarbänken vid ena väggen. Det var där Råttkocken hackade prinsen i småbitar, och han gräddade pajen i en av ugnarna.

Men det Bran tyckte sämst om var brunnen. Den var minst fyra meter i diameter och helt av sten, och på insidan fanns en trappa som vindlade nedåt i mörkret. Väggarna var fuktiga och fläckade av salt, men ingen av dem kunde se vattnet på bottnen, inte ens Meera med sin skarpa jägarblick. ”Den kanske inte har någon botten”, sa Bran osäkert.

Hodor kikade över den knähöga brunnskanten och sa ”Hodor”. Ljudet fortplantade sig ekande nedåt ”Hodorhodorhodorhodor”, blev svagare och svagare tills det bara hördes som en viskning. Hodor såg häpen ut, skrattade sedan och tog upp ett stycke skiffer från golvet.

”Nej, låt bli, Hodor!” utropade Bran, men det var för sent. Hodor kastade ner skifferstycket. ”Det där borde du inte ha gjort. Du vet inte vad som finns där nere. Du kan ha skadat något eller… eller väckt något.”

Hodor såg oskyldigt på honom. ”Hodor?”

De hörde hur stenen träffade vatten långt där nere. Det lät inte som ett plask utan snarare som om någon hade öppnat en frusen mun för att svälja Hodors sten. Svaga ekon letade sig upp genom brunnen och Bran tyckte sig höra något som plaskande rörde sig i vattnet. ”Vi borde kanske inte stanna här”, sa han ängsligt.

”Menar du vid brunnen eller i Nattskansen?” undrade Meera.

”Både ock”, sa Bran.

Hon skrattade och skickade ut Hodor att samla ved. Sommar följde med. Det var nästan mörkt och skräckvargen ville jaga.

Hodor kom tillbaka ensam med famnen full av torra grenar och kvistar. Jojen Reed plockade fram flinta och kniv och satte i gång att göra upp eld medan Meera rensade fisken hon fångat sist de vadade över en bäck. Bran undrade hur många år som gått sedan en måltid senast lagades i köket på Nattskansen. Han undrade också vem som hade lagat den, men kanske var det bäst att inte veta det.

När elden sprakade muntert grillade Meera fisken. Det är åtminstone inte en köttpaj. Råttkocken hade anrättat andalkungens son i en jättelik paj med lök, morötter och svamp, baconskivor och massor av salt och peppar och serverat ett mörkrött dorniskt vin till. Han hade bjudit fadern på pajen som berömt dess smak och bett om en bit till. Efteråt förvandlade gudarna kocken till en monstruös vit råtta som bara kunde livnära sig på sina egna ungar. Ända sedan dess hade han spökat på Nattskansen och slukat sina barn, men ändå var hans hunger inte tillfredsställd. ”Det var inte för mordet som gudarna förbannade honom”, hade gamla Nan sagt, ”och inte heller för att han serverade andalkungen hans egen son inbakad i en paj. Alla människor har rätt till hämnd. Men han dräpte en gäst under sitt tak, och det kan gudarna inte förlåta.”

”Vi borde sova”, sa Jojen allvarligt då de var mätta och belåtna. Elden hade nästan brunnit ut och han rörde om i den och lade på mer ved. ”Kanske får jag ännu en grön dröm som visar oss vägen.”

Hodor låg redan hopkurad under manteln och snarkade lätt. Då och då vände han på sig och sa något som kunde ha varit ”Hodor”. Bran makade sig närmare brasan. Värmen kändes skön och det var lugnande med de knastrande lågorna, men han kunde inte somna. Det blåste utomhus och vinden fick vissna löv att rasslande fara över borggårdarna och skrapa mot dörrar och fönster. Ljuden fick honom att tänka på gamla Nans historier. Han kunde nästan höra väktarna ropa till varandra uppe på muren medan de stötte i stridshornen. Genom hålet i taket lyste ett blekt månsken ner på ödesträdets grenar som sträckte sig uppåt. Det såg ut som om trädet försökte fånga månen och dra ner den i brunnen. Om ni hör mig, gamla gudar, bad Bran, så ge mig en drömlös natt eller bara goda drömmar. Gudarna svarade inte.

Bran tvingade sig att sluta ögonen. Kanske sov han ett tag eller dåsade, svävade mellan sömn och vaket tillstånd och försökte låta bli att tänka på Galenyxan och Råttkocken och saken som kom i nattens mörker.

Så hörde han ljud.

Ögonen flög upp. Vad var det? Han höll andan. Drömde jag? Var det en mardröm? Han ville inte väcka Meera och Jojen bara för en mardröm, men… Där hördes det igen, ett lågt hasande ljud, långt borta… Det måste vara grenar som slår mot murarna eller prasslet av löv, eller vinden, det kunde vara vinden… Men ljudet kom inte utifrån. Bran kände hur håren reste sig på armarna. Ljudet finns här inne hos oss och det blir högre. Han hävde sig upp på armbågen och lyssnade. Han kunde höra vinden och prasslande löv men också något annat, han hörde steg. Någon eller något närmade sig.

Det var inte väktarna, det visste han, för väktarna lämnade aldrig muren. Men det kunde finnas andra och ännu mer fasansfulla spöken i Nattskansen. Han mindes vad gamla Nan hade sagt om Galenyxan, att han tog av sig stövlarna och strök omkring i salarna barfota i mörkret, så att man aldrig visste var man hade honom och inte hörde något utom bloddropparna som föll från yxan, armbågarna och spetsen på det våta röda skägget. Eller kanske var det inte alls Galenyxan utan saken som kom i nattens mörker. Lärlingarna såg den, hade gamla Nan sagt, men när de berättade om det för befälhavaren hade allas historier varit olika. Och tre dog inom ett år, den fjärde blev galen och hundra år senare när saken kom tillbaka sågs lärlingarna hasa efter som kedjefångar.

Det var bara en historia, och han jagade upp sig för ingenting. Det fanns ingen sak som kom i nattens mörker, hade mäster Luwin sagt, och om det någonsin gjort det så hade den lämnat världen, precis som jättarna och drakarna. Det är ingenting, tänkte Bran.

Men nu lät ljudet högre.

Det kommer från brunnen, insåg han. Det gjorde honom ännu räddare. Något var på väg upp ur underjorden, ur mörkret. Hodor väckte upp det med sin idiotiska skiffersten och nu kommer det. Det var svårt att höra när Hodor snarkade och hans eget hjärta bultade så hårt. Var det ljudet av blod som droppade från en yxa? Eller var det ett avlägset rassel av spöklika kedjor? Bran spetsade öronen. Det var steg som lät allt högre. Men han kunde inte avgöra om det var flera personer, för ljuden ekade i brunnen. Han hörde varken droppande eller kedjor men det var något annat… ett gällt gnällande, som om någon hade ont, och en tung andhämtning. Men stegen var högst, stegen närmade sig…

Bran var för rädd för att skrika. Elden hade brunnit ner till svag glöd och vännerna sov djupt. Han var nära att kasta av sig sitt eget skinn och krypa in i vargens, men Sommar kunde vara långt borta. Han kunde inte lämna vännerna sovande i mörkret när något var på väg upp genom brunnen. Vi borde inte ha kommit hit, tänkte han ömkligt. Jag berättade ju att det fanns spöken, och jag tyckte att vi skulle bege oss till Svarta slottet.

I Brans öron lät stegen långsamma och tunga och de skrapade mot stenen. Den måste vara enorm. Galenyxan hade varit en stor karl i gamla Nans historia, och saken som kom i nattens mörker hade varit vidunderlig. Hemma på Vinterhed hade Sansa sagt att mörkrets demoner inte kunde komma åt honom ifall han gömde sig under täcket. Han var nära att göra det nu med, tills han mindes att han var prins och nästan vuxen.

Bran ålade sig över golvet med de obrukbara benen släpande efter, sträckte ut handen och rörde vid Meeras fot. Hon vaknade genast. Han hade aldrig träffat någon som blev klarvaken så sekundsnabbt som Meera Reed. Bran satte fingret mot läpparna för att visa att hon skulle vara tyst och han märkte på hennes minspel att hon genast hörde ljuden: de ekande stegen, det svaga gnyendet och den tunga andhämtningen.

Meera kom på fötter utan ett ord och hämtade sina vapen. Med det treuddiga grodspjutet i höger hand och nätet dinglande i vänster smög hon barfota fram mot brunnen. Jojen fortsatte att sova medan Hodor muttrade oroligt i sömnen. Hon höll sig i skuggan, gick tyst som en katt runt månstrålen. Bran iakttog henne hela tiden, men det var knappt han kunde urskilja den svaga glansen från spjutet. Jag kan inte låta henne slåss ensam, tänkte han. Sommar var långt borta, men…

… han kastade av sig sitt eget skinn och sträckte sig efter Hodors.

Det var inte som att krypa in i Sommars skinn, för det var så enkelt numera att Bran knappt tänkte på det. Det här var svårare, som att försöka dra vänsterstöveln på högerfoten. Den passade inte, och stöveln var rädd också, stöveln visste inte vad som hände, stöveln knuffade undan foten. Han kände smaken av kräk längst bak i Hodors hals och det fick honom nästan att rygga tillbaka. I stället satte han sig, drog upp benen under sig – sina stora starka ben – och reste sig. Jag står. Han tog ett steg. Jag går. Det var en sådan förunderlig känsla att han var nära att ramla omkull. Bran kunde se sig själv ligga på det kalla stengolvet, liten och bruten, men nu var han inte bruten. Han sträckte sig efter Hodors långsvärd.

Den tunga andhämtningen lät som en blåsbälg i en smedja och från brunnen kom ett genomträngande skrik som skar genom honom likt en kniv. En väldig svart gestalt hävde sig över brunnskanten och stapplade mot månljuset, och Bran kände rädslan välla upp. Innan han ens hann tänka på att dra Hodors svärd som han hade föresatt sig att göra var han åter tillbaka på golvet i sitt eget skinn medan Hodor tjöt ”Hodor hodor hodor” på samma sätt som han gjort i tornborgen i sjön när han hörde åskknallarna. Men saken som kom i nattens mörker skrek också och slog vilt omkring sig för att bli fri från Meeras nät. Bran såg henne göra ett utfall med spjutet och saken snubblade och föll medan den fortsatte att brottas med nätet. Skriket från brunnen hade blivit högre och på golvet låg den svarta saken och tjöt: ”Nej, nej, snälla, låt bli!”

Meera stod lutad över den och månskenet fick uddarna på grodspjutet att blänka som silver. ”Vem är du?” frågade hon.

”Jag är Sam”, snyftade den svarta saken. ”Sam, jag är Sam, släpp ut mig! Du gjorde mig illa!” kved han och slet i nätet medan Hodor gastade ”Hodor hodor hodor”.

Det var Jojen som lade mer ved på elden och blåste på den tills lågorna flammade upp igen. När det blev ljust kunde Bran se en blek flicka med smalt ansikte vid brunnskanten. Hon var insvept i pälsverk med en jättestor svart mantel över och försökte lugna det skrikande barnet i sin famn. Saken på golvet stack armen genom nätet för att komma åt kniven men hindrades av maskorna. Det var inte någon monsterbest eller ens Galenyxan dränkt i levrat blod utan bara en stor fet karl klädd i svart ylle, svart päls, svart läder och svart brynja. ”Det är en svart broder”, sa Bran. ”Meera, han tillhör nattens väktare.”

”Hodor?” Hodor ställde sig på huk för att kika närmare på mannen i nätet. ”Hodor.”

”Just det, nattens väktare.” Den fete andades fortfarande som en blåsbälg. ”Jag är en svart broder.” Nätet skar in i kinder och dubbelhakor och tvingade honom att hålla upp huvudet. ”Jag är en kråka. Var snäll och släpp ut mig!”

Med ens blev Bran osäker. ”Är du den treögda kråkan?” Han kan inte vara den treögda kråkan.

”Jag tror inte det.” Den fete rullade med ögonen, men det var bara två. ”Jag är Sam, Samwell Tarly. Släpp ut mig! Det gör ont.” Han började slita och dra. ”Sluta med det där!” fräste Meera. ”Om du har sönder nätet kastar jag ner dig i brunnen igen. Ligg still, så ska jag befria dig.”

”Vad är ni för ena?” frågade Jojen flickan med barnet.

”Viola, efter blomman lackviol”, svarade hon, ”och han heter Sam. Det var inte vår mening att skrämma er.” Nynnande vyssjade hon barnet och till slut upphörde gråten.

Medan Meera befriade den fete brodern gick Jojen fram till brunnen och tittade ner. ”Var kom ni ifrån?”

”Från Crasters gård”, sa flickan. ”Är du den utvalde?”

Jojen vände sig mot henne. ”Den utvalde?”

”Han sa att Sam inte var den utvalde”, förklarade hon. ”Det var någon annan, sa han, den han skickats ut att finna.”

”Vem sa det?” undrade Bran.

”Kallhand”, svarade Viola med låg röst.

Meera lossade ena änden av nätet och den fete lyckades sätta sig upp. Bran såg att han skakade och kippade efter andan. ”Han sa att det skulle finnas folk i fästningen”, flåsade han, ”men jag visste inte att ni skulle kasta ett nät över mig och sticka mig i magen.” Han kände på magen med en behandskad hand i svart. ”Blöder det? Jag ser inte.”

”Det var bara en liten stöt för att du skulle tappa balansen”, sa Meera. ”Får jag se.” Hon ställde sig på knä och kände runt naveln. ”Du har ju ringbrynja på dig. Jag kom aldrig i närheten av huden.”

”Det gjorde ont i alla fall”, klagade Sam.

”Är du verkligen en broder i nattens väktare?” undrade Bran.

Den fete mannens hakor hoppade när han nickade. Huden var blek och slapp. ”Bara förvaltare. Jag skötte om lord Mormonts korpar.” Med ens såg han ut som om han tänkte börja gråta. ”Jag förlorade dem på Näven, och det var mitt fel att vi kom vilse också. Jag kunde inte ens hitta muren. Den är fem hundra kilometer lång och två hundra meter hög och jag lyckades inte hitta den.”

”Men du har i alla fall hittat oss”, sa Meera. ”Flytta på dig. Jag vill ha mitt nät tillbaka.”

”Hur tog ni er igenom muren?” undrade Jojen medan Sam mödosamt reste sig. ”Leder brunnen till en underjordisk flod? Var det därifrån ni kom? Men ni är inte ens våta.”

”Det finns en port”, upplyste Sam, ”en dold port lika gammal som muren. Svarta porten kallas den.”

Syskonen Reed växlade en blick. ”Hittar vi porten på bottnen av brunnen?” frågade Jojen.

”Ni kommer inte att hitta den, och även om ni gjorde det skulle den inte öppna sig, inte för er. Det är Svarta porten.” Sam drog i ärmens urblekta ylle. ”Bara en man i nattens väktare kan öppna den, sa han, en edsvuren broder som har sagt orden.”

”Sa han?” Jojen rynkade pannan. ”Menar du den här Kallhand?”

”Det var inte hans riktiga namn”, förklarade Viola och vaggade barnet. ”Det var bara Sam och jag som kallade honom det för att hans händer var kalla som is. Men han räddade oss från gengångarna, han och korparna, och förde oss hit på sin älg.”

”Sin älg?” sa Bran förundrat.

”Sin älg?” sa Meera häpet.

”Sina korpar?” sa Jojen.

”Hodor?” sa Hodor.

”Var han grön?” ville Bran veta. ”Hade han horn?”

Den fete blev förbryllad. ”Älgen?”

”Nej, Kallhand”, sa Bran otåligt. ”De gröna männen rider på älgar, brukade gamla Nan säga. Ibland har de horn med.”

”Det var inte en grön man. Han var klädd i svart, som en broder i nattens väktare, men han var blek som en gengångare med kalla händer och först blev jag rädd. Men gengångarna har blå ögon och de har inga tungor eller också har de glömt hur man använder dem.” Den fete vände sig till Jojen. ”Han väntar och vi borde ge oss av. Har du något varmare att ta på dig? Det är kallt i Svarta porten och ännu kallare på andra sidan muren. Du…”

”Varför följde han inte med dig?” Meera pekade på Viola och barnet. ”De följde ju med, så varför inte han? Varför följde inte han med genom Svarta porten?”

”Han… han kan inte.”

”Varför inte?”

”Muren består inte bara av is och sten, sa han. Det finns besvärjelser invävda i den, gamla och starka, som hindrar honom från att passera.”

Det blev knäpptyst i köket. Bran kunde höra elden spraka, hur vinden blåste omkring löven, hur det knakade i det smala ödesträdet som sträckte grenarna mot månen. På andra sidan finns monster, jättar och onda andar, mindes han att gamla Nan brukade säga, men de kan inte komma hit så länge muren står stark. Sov nu, lille Brandon, mitt hjärta. Du behöver inte vara rädd. Här finns inga monster.

”Det är inte mig du ska hämta”, sa Jojen till fete Sam i de fläckiga och säckiga svarta kläderna, ”utan honom.”

”Åh!” Sam betraktade honom rådvillt. Kanske var det då han upptäckte att Bran var krympling. ”Jag… jag orkar nog inte bära dig. Jag…”

”Hodor kan bära mig på ryggen.” Bran pekade på videkorgen.

Sam stirrade på honom. ”Du måste vara Jon Snös bror, han som föll…”

”Nej, den pojken är död”, sa Jojen.

”Lova att inte berätta för någon”, bad Bran.

Sam såg lite förbryllad ut, men slutligen sa han: ”Jag… jag kan bevara en hemlighet och Viola med.” Han tittade på henne och flickan nickade. ”Jon… Jon var min bror med. Han var den bäste vän jag någonsin har haft, men han följde med Qhorin halvhand för att spana bland Frosttänderna och kom aldrig tillbaka. Vi väntade på honom på Näven då… då…”

”Jon är här”, avbröt Bran. ”Sommar såg honom. Han var tillsammans med rövare, men de dödade en man och Jon tog hans häst och flydde. Jag kan slå vad om att han begav sig till Svarta slottet.”

Sam vände sig till Meera. ”Är du säker på att det var Jon? Såg du honom ordentligt?”

”Jag heter Meera”, sa Meera och log. ”Sommar är…”

En skugga lösgjorde sig från hålet i det kupolformade taket och hoppade ner genom månljuset. Trots sitt skadade ben landade skräckvargen lika mjukt och lätt som snöflingor. Viola gav ifrån sig ett skrämt rop och tryckte barnet så hårt intill sig att det började skrika igen.

”Han gör dig inget illa”, försäkrade Bran. ”Det är Sommar.”

”Jon berättade att ni hade vargar allihop.” Sam drog av sig ena handsken. ”Jag känner Gast.” Han sträckte lite ängsligt fram handen. Fingrarna var vita och tjocka som små korvar. Sommar tassade närmare och slickade Sams hand.

Det fick Bran att bestämma sig. ”Vi följer med dig.”

”Allihop?” Det tycktes förvåna Sam.

Meera rufsade om Bran i håret. ”Han är vår prins.”

Sommar gick runt brunnen och vädrade. Så stannade han vid brunnskanten och tittade på Bran. Han vill i väg.

”Kan Viola känna sig säker här tills jag kommer tillbaka?” frågade Sam.

”Det borde hon göra och hon har vår eld”, svarade Meera.

”Fästningen är tom”, tillade Jojen.

Viola såg sig omkring. ”Craster brukade berätta om borgar och fästningar, men jag kunde inte föreställa mig att de var så enorma.”

Det här är bara köket. Bran undrade vad hon skulle säga när hon fick se Vinterhed, om hon någonsin gjorde det.

Det tog dem fem minuter att samla ihop sina saker och lyfta upp Bran i videkorgen på Hodors rygg. Då de var klara att gå satt Viola och ammade barnet vid elden. ”Du kommer väl tillbaka till mig?” sa hon till Sam.

”Så snart jag kan”, lovade han, ”och då ska vi bege oss till någon plats där det är varmt.” Då Bran hörde det undrade han vad han gav sig in på. Får jag någonsin uppleva värme igen?

”Jag går först, eftersom jag hittar.” Sam tvekade lite vid översta trappsteget. ”Det är så många steg”, suckade han innan han började gå nedför trappan. Jojen följde efter och efter honom kom Sommar, sedan Hodor med Bran på ryggen och sist Meera med spjut och nät i handen.

Det var långt ner. Brunnsöppningen badade i månsken, men den blev mindre och syntes allt svagare. Deras steg ekade mot den fuktiga stenen och ljudet av vatten blev starkare. ”Borde vi ha tagit med oss facklor?” undrade Jojen.

”Ögonen vänjer sig”, sa Sam. ”Håll ena handen mot väggen så ramlar ni inte.”

Ju längre nedåt de kom, desto mörkare och kallare blev det i brunnsschaktet. Då Bran böjde huvudet bakåt och blickade uppåt syntes öppningen bara som en liten glugg. ”Hodor”, viskade Hodor. ”Hodorhodorhodorhodor”, viskade brunnen tillbaka. Bran hörde ljudet av vatten, men då han kikade ner kunde han bara urskilja mörker.

En bit längre ner stannade Sam med ens. Han var bara två meter före Bran och Hodor i den vindlande trappan och ändå kunde Bran knappt se honom. Men han kunde se porten. Svarta porten hade Sam kallat den, men den var inte svart.

Den var av vitt ödesträ och det fanns ett ansikte på den.

Det glödde om träet, som mjölk och månljus, och det lyste så svagt att skenet inte nådde något annat, inte ens Sam som stod alldeles framför. Ansiktet var gammalt och blekt, skrynkligt och skrumpet. Det ser dött ut. Mun och ögon var stängda, kinderna insjunkna, pannan rynkad och hakorna hängde. Om en människa kunde leva i tusen år utan att dö och bara blev äldre och äldre, skulle hennes ansikte kanske se ut så.

Porten öppnade ögonen.

De var också vita och blinda. ”Vem är du?” frågade porten och brunnen viskade ”Vem-vem-vem-vem-vem-vem.”

”Jag är svärdet i mörkret”, svarade Samwell Tarly. ”Jag är väktaren på muren, jag är elden som brinner i kylan, ljuset som kommer med gryningen, hornet som väcker dem som sover. Jag är skölden som skyddar människornas riken.”

”Då får du passera”, sa porten. Munnen vidgades och blev större och större tills den var en öppning omgiven av rynkor. Sam steg åt sidan och vinkade förbi Jojen. Sommar följde vädrande efter och sedan var det Brans tur. Hodor duckade men inte tillräckligt. Portens överstycke snuddade vid Brans huvud och en vattendroppe föll på honom och rann långsamt nedför näsan. Den var förunderligt varm och salt som en tår.