JON

Han drömde att han var tillbaka på Vinterhed, att han haltade förbi stenkungarna på sina troner i kryptan. De följde honom med blicken och deras grå granitfingrar slöts hårdare om fästena på de rostiga svärd de hade över knäna. Du är ingen Stark, kunde han höra dem mullra med stentorsstämma. Här finns ingen plats för dig. Gå din väg! Han gick djupare in i mörkret. ”Far?” ropade han. ”Bran? Rickon?” Ingen svarade. Det blåste kallt i nacken. ”Farbror?” ropade han. ”Farbror Benjen? Far? Snälla far, hjälp mig!” Uppifrån hördes ljudet av trummor. Det är gästabud i stora salen, men jag är inte välkommen. Jag är ingen Stark och hör inte hemma här. Han halkade med kryckan och föll omkull. Det blev allt mörkare i kryptan. Ett ljus har slocknat någonstans. ”Är det du, Ygritte?” viskade han. ”Snälla, förlåt mig.” Men det var bara en skräckvarg, grå, ohygglig och blodfläckig med gyllene ögon lysande i dunklet…

Sovcellen var mörk och sängen hård. Det var hans egen säng i den cell han hade som förvaltare under gamle björnens gemak. Den borde ha gett honom ljuvare drömmar och trots skinnfällarna frös han. Innan de gav sig ut på fälttåget hade han haft Gast att värma sig på och ute i vildmarken hade Ygritte sovit intill honom. Nu är båda två borta. Han hade själv bränt Ygritte, som han visste att hon skulle ha velat, och Gast… Var finns du? Var han också död, var det det drömmen betydde, den blodiga vargen i kryptan? Men vargen i drömmen hade varit grå, inte vit. Grå som Brans varg. Hade thennerna spårat upp den och dödat den efter det som hänt i Drottningkronan? I så fall hade han förlorat Bran för alltid.

Jon försökte få någon rätsida på det då en hornstöt genljöd.

Vinterns horn, tänkte han lite yrvaket. Men Mance hade ju aldrig hittat Joramuns horn, så det kunde inte vara det. En andra stöt hördes, lika lång och dov som den första. Jon visste att han måste stiga upp och bege sig till muren, men det tog emot…

Han kastade skinnfällarna åt sidan och satte sig upp. Smärtan i benet verkade mer molande och uthärdlig. För att hålla värmen hade han sovit i byxor, tunika och underkläder, så han behövde bara dra på sig stövlarna och ta på läderjackan, brynjan och manteln. Återigen hördes hornet eka, två långa stötar, så han hängde Långklo över axeln, tog kryckan och haltade nedför trappan.

Utomhus var det becksvart, iskallt och mulet. De svarta bröderna strömmade ut från tornen medan de knäppte på sig svärdsgehängen. Alla gick mot muren. Jon spanade efter Pyp och Grenn men kunde inte se dem. Kanske en av dem hade varit vaktposten som blåste i hornet. Det är Mance som har kommit till sist, tänkte han. Det var bra. Vi ska utkämpa en strid och sedan får vi vila. Vare sig vi lever eller är döda får vi vila.

Av trätrappan återstod bara förkolnade stockar som låg i en väldig bråte tillsammans med stycken av is. Numera firades alla upp till murkrönet med hjälp av vinschen, men hisskorgen rymde bara tio man i taget. Den var redan på väg upp då Jon kom, så han blev tvungen att vänta på att den skulle komma ner igen tillsammans med Satin, Mully, Extrastöveln, Kegs och store blonde Hareth med sina utstående framtänder. Alla kallade honom Hästen. Han hade varit stalldräng i Mullvadsstaden och var en av några få ortsbor som hade stannat kvar på Svarta slottet. De andra hade störtat tillbaka till sina åkrar och stugor eller till sina sängar i skökohuset under jord. Men Hareth, den store token med hästtänderna, ville ta den svarta dräkten. Zei, skökan som varit så skicklig på att skjuta med armborst, hade också stannat kvar, och Noye hade behållit tre föräldralösa pojkar vars far hade dött i trappan. De var unga – nio, åtta och fem år gamla – men ingen annan tycktes vilja ha dem.

I väntan på att hissen skulle komma ner serverade Clydas bägare med glödgat vin medan trefingrade Hobb delade ut stycken av grovt bröd. Jon tog emot en skalk och gnagde på den.

”Är det Mance Rayder?” frågade Satin ängsligt.

”Vi får hoppas det.” Det fanns värre saker än rövare i mörkret. Jon mindes de ord rövarkungen hade yttrat på De första människornas näve när de stod i den rosa snön. Då de döda går igen har man ingen nytta av murar, pålar och svärd. Man kan inte bekämpa de döda, Jon Snö, det vet jag bättre än de flesta. Vid blotta tanken kändes vinden lite kallare.

Äntligen kom hisskorgen ner igen. Den vajade skramlande fram och tillbaka i änden på den långa kedjan och de svarta bröderna steg tyst in och stängde dörren.

Mully ryckte tre gånger i klocksträngen och strax därefter började de röra sig uppåt, först ryckigt men sedan mjukare. Ingen sa något. Då de nådde krönet svängde hisskorgen åt sidan och en i taget klev de ur. Hästen hjälpte Jon att stiga ner på isen och han kände den bitande kölden slå emot sig.

Längs muren brann brasor i eldkorgar av järn på höga ben, och den hårda, kalla vinden fick de orangefärgade lågorna att spöklikt fladdra hit och dit. Med jämna mellanrum syntes buntar med spjut liksom pilar för långbågar, armborst och kastmaskiner. Där fanns väldiga högar med stenar och stora trätunnor med tjära och lampolja. Bowen Marsh hade lämnat Svarta slottet välförsett, på allt utom manskap. Vinden slet i de svarta mantlarna på halmkrigarna som stod utplacerade vid randen av muren med spjut i händerna. Jon haltade fram till Donal Noye. ”Jag hoppas att det inte var en av dem som blåste i hornet”, sa han.

”Hör du?” frågade Noye.

Han hörde vinden och hästarna och något annat. ”En mammut”, svarade Jon. ”Det är en mammut.”

Rustmästarens andedräkt stod som en sky framför den breda, platta näsan. Norr om muren fanns ett hav av mörker som aldrig verkade ta slut. Långt borta kunde Jon urskilja svaga röda ljussken som förflyttade sig genom skogen. Det kunde inte vara några andra än Mance och rövarna, för vålnaderna tände inte facklor.

”Hur ska vi kunna slåss mot dem när vi inte kan se dem?” frågade Hästen.

Donal Noye vände sig mot de två väldiga hävstångskatapulter som reparerats genom Bowen Marshs försorg. ”Ge mig ljus!” vrålade han.

Hastigt laddades slungorna med tjärtunnor som tändes med en fackla. Vinden fick tag i lågorna som flammade upp och började brinna häftigt. ”NU!” röt Noye. Motvikterna föll ner och kastarmarna flög upp och skickade i väg den brinnande tjäran genom mörkret. Den spred ett trolskt fladdrande skimmer över marken nedanför och Jon fick en hastig skymt av mammutar som klumpigt rörde sig i halvdunklet innan de försvann igen. Det är ett tiotal, kanske fler, tänkte han. Tunnorna träffade marken och gick i kras. De hörde en mörk trumpetstöt och en jätte tjöt någonting på det gamla språket med en tordönsröst som skickade kalla kårar längs ryggen på Jon.

”En gång till!” skrek Noye och hävstångskatapulterna laddades på nytt. Ytterligare två tunnor med brinnande tjära for sprakande genom dunklet och slog ner bland fienden. Den här gången träffade den ena ett dött träd som genast fattade eld. Det var inte ett tiotal mammutar utan ett hundratal, upptäckte Jon.

Han gick fram till randen av muren. Var försiktig, påminde han sig, det är ett långt fall. Röde Alyn blåste åter i hornet: Aaaaahoooooooooooo, aaahoooooooooooo. Och nu svarade rövarna, inte med ett horn utan med ett dussin och även med trummor och säckpipor. Vi är här, tycktes de säga, och vi har kommit för att krossa muren, erövra riket och stjäla era döttrar. Vinden tjöt, det knakade och dunkade om hävstångskatapulterna och tunnorna flög i väg. Bakom jättarna och mammutarna såg Jon rövarna närma sig muren med pilbågar och yxor. Var de tjugo stycken eller tjugo tusen? Det gick inte att avgöra i mörkret. Det blir en strid mellan blinda krigare, men Mance har några tusen fler än vi.

”Tunneln!” skrek Pyp. ”Jag ser några vid tunneln!”

Muren var för enorm för att kunna stormas med konventionella metoder: för hög för stegar eller belägringstorn, för tjock för murbräckor. Ingen katapult i världen kunde kasta en sten som var tillräckligt stor för att göra en bräsch i muren, och om man försökte sätta eld på den skulle smältvattnet släcka lågorna. Man kunde klättra över, som rövarna hade gjort nära Gråvakten, men bara om man var stark och vältränad och säker på foten. Ändå kunde man sluta som Jarl, spetsad på en gren. De måste ta sig genom tunneln, det är enda sättet.

Tunneln slingrade sig genom isen och var så smal att gränsjägarna måste gå i gåsmarsch och leda sina ponnyer. På tre ställen blockerades vägen av gallergrindar i järn som var låsta med tunga kedjor och i taket ovanför satt mördarhål. I norra änden fanns en dörr av gammal ek. Den var tjugo centimeter tjock och järnbeslagen och inte lätt att slå in. Men Mance har mammutar och jättar med, påminde Jon sig.

”Det måste vara kallt där nere”, anmärkte Noye. ”Vad säger ni om att värma upp dem, grabbar?” Längs yttersta randen av muren stod dussinet krus med lampolja. Pyp sprang längs raden med en fackla och tände dem. Fårskallige Owen följde efter och knuffade ner dem. Tungor av blekgul eld slickade krusen medan de föll nedåt. Därefter sparkade Grenn loss klossarna som stöttade en tjärtunna och rullade även den över kanten. Ljuden nedanför övergick i tjut och skrik, ljuv musik i deras öron.

Ändå fortsatte trummandet, det dunkade om katapulterna och ljudet av säckpipor fördes genom mörkret likt främmande fågelsång. Kaplan Celladar satte i gång att sjunga och rösten var darrig och sluddrig av vin.

Milda Moder, full av nåd, rädda våra söner från krig, hejda svärd och pilar, låt dem uppleva… Donal Noye vände sig rasande mot honom. ”Den förste som vägrar att slåss kastar jag ner från muren, och jag börjar gärna med dig, kaplan. Bågskyttar! Har vi några bågskyttar?”

”Här”, svarade Satin.

”Och här”, svarade Mully. ”Men vad ska jag sikta på? Det är lika svart som i en grismage. Var finns de?”

Noye pekade mot norr. ”Skjut massor av pilar så träffar du säkert några. Om inte annat så gör du dem oroliga.” Han såg sig omkring på ringen av ansikten som lystes upp av eldskenet. ”Jag behöver två bågskyttar och två spjutkastare som hjälper mig att hålla tunneln ifall de slår in dörren.” Minst tio man tog ett steg framåt och vapensmeden valde ut fyra. ”Jon, muren är din tills jag kommer tillbaka!”

Först trodde Jon att han hade hört fel. Det lät som om Noye gav honom befälet. ”Ers nåd?”

”Jag är vapensmed och rustmästare, inget annat, och jag sa att muren är din.”

Det finns äldre och bättre män, ville Jon säga. Jag är fortfarande grön som sommargräs. Jag är sårad och står anklagad för att ha deserterat. Han hade blivit alldeles torr i munnen. ”Uppfattat”, lyckades han få fram.

Efteråt skulle Jon Snö få en känsla av att han hade drömt den natten. Bredvid halmkrigarna stod hans bågskyttar med långbågar eller armborst i sina frusna händer och sköt hundratals skurar av pilar mot fiender som de aldrig såg. Då och då kom en pil från rövarna som svar. Han skickade män till de mindre kastmaskinerna och skorpionkatapulterna och luften fylldes med vassa stenar stora som en jättes näve, men mörkret uppslukade dem på samma sätt som man slukar en handfull nötter. Mammutar trumpetade i dunklet, främmande röster ropade på okända tungomål och kaplan Celladar bad så högt och berusat att gryningen måtte komma att Jon var frestad att själv kasta ner honom från muren. De hörde en mammut dö långt där nere och såg en annan brinnande vingla genom skogen och trampa ner både människor och träd. Vinden blåste allt kallare. Hobb kom upp i hissen med löksoppa i bägare, och Owen och Clydas serverade bågskyttarna där de stod, så att de kunde dricka och skjuta om vartannat. Zei tog plats bland dem med sitt armborst. Många timmars skakningar och dunkande hade fått något på den högra hävstångskatapulten att lossna och motvikten rasade ner medan kastarmen for åt sidan med ett våldsamt brak. Den vänstra hävstångskatapulten fortsatte att kasta projektiler, men rövarna hade snabbt lärt sig att undvika den plats där de brukade hamna.

Vi borde ha tjugo hävstångskatapulter, inte två, och de borde stå på slädar och vändskivor så att vi kunde flytta dem. Tanken var meningslös. Han kunde lika gärna önska sig tusen man till och kanske en drake eller två.

Varken Donal Noye eller någon av de andra som följt med ner för att hålla den svarta, kalla tunneln kom tillbaka. Muren är min, påminde Jon sig så snart han kände orken avta. Han hade tagit upp en långbåge och fingrarna kändes stela och fumliga och frusna. Febern hade också kommit tillbaka, och då och då skakade benet våldsamt och smärtan skar som knivar. En pil till och sedan ska jag vila, tänkte han säkert hundra gånger. Bara en till. Så snart kogret var tomt kom en av de föräldralösa pojkarna med ett nytt. Ett koger till, sedan orkar jag inte mer. Det kunde inte dröja länge förrän det ljusnade.

När gryningen kom märkte de det inte till en början. Det var fortfarande mörkt, men det svarta hade övergått i grått och i dunklet kunde former urskiljas. Jon sänkte bågen för att stirra på massan av tunga moln som täckte himlen i öster. Han kunde se något glöda bakom dem, men kanske drömde han bara. Han satte ännu en pil i bågen.

Så bröt solen igenom och skickade bleka ljusstrålar över slagfältet. Jon kom på sig med att hålla andan då han blickade ut över den fem hundra meter breda uthuggningen som skilde muren från skogsbrynet. På en halv natt hade den förvandlats till ett månlandskap av svartnat gräs, bubblande tjära, krossad sten och lik. Den brända mammutens kropp lockade redan till sig kråkor, och det låg även döda jättar på marken, men bakom dem…

Någon stönade vid hans sida och han hörde kaplan Celladar säga: ”Barmhärtiga Moder, åh, åh, barmhärtiga Moder.”

Under träden fanns all världens vildar: rövare och jättar, ulvar och skepnadsbytare, bergsbor, sjömän från de salta haven, isälvarnas kannibalklaner, grottfolk med målade ansikten, hundslädar från Frusna stranden, hornfotsmän med fotsulor som härdat läder; alla underliga och vilda folk som Mance hade samlat ihop för att bryta sig igenom muren. Det här är inte ert land, ville Jon skrika till dem. Det finns inte plats för er här. Försvinn! Han kunde höra Tormund Jättesbane skratta åt det och Ygritte skulle ha sagt: ”Du vet ingenting, Jon Snö.” Han böjde och sträckte på svärdshandens fingrar trots att han mycket väl visste att svärd inte skulle komma till användning här uppe.

Han var kall och febrig och med ens kändes långbågen för tung. Striden mot magnaren hade varit ett intet, insåg han, och nattens strid mindre än ingenting, bara en trevare, en dolk i mörkret för att försöka överrumpla dem. Det var nu det verkliga slaget började.

”Jag hade inte förstått att de skulle vara så många”, sa Satin.

Det hade Jon gjort. Han hade ju sett dem förut, men inte på det här viset, inte uppställda för strid. Under marsch hade rövarkolonnen sträckt sig många fjärdingsväg likt en enorm mask, men man såg aldrig hela på en gång. Nu däremot…

”Här kommer de”, sa någon hest.

I centern gick mammutarna, såg Jon, minst hundra stycken med jättar på ryggen som höll i påkar och väldiga stenyxor. Bredvid dem syntes ännu fler jättar som sköt en trädstam framför sig. Den vilade på väldiga trähjul och var spetsig i änden. En murbräcka, tänkte han missmodigt. Om trädörren var hel där nere behövdes det inte många stötar med murbräckan för att göra kaffeved av den. På vardera sidan om jättarna kom vågor av ryttare i harnesk av härdat läder med eldhärdade lansar, springande bågskyttar liksom hundratals man till fots med spjut, slangbågar, klubbor och lädersköldar. Det klirrade om hundslädarna av ben från Frusna stranden som skumpande drogs över stenar och rötter av koppel av väldiga vita hundar. Vildmarkens raseri, tänkte Jon medan han lyssnade till säckpiporna, hundarnas skall, de trumpetande mammutarna och det fria folket som visslade och skrek medan jättarna vrålade på det gamla språket och trummorna ekade mot isen likt mullrande åska.

Han kunde känna förtvivlan runt omkring sig. ”Rövarna måste vara minst hundra tusen”, klagade Satin. ”Hur ska vi kunna stoppa så många?”

”Muren stoppar dem”, hörde Jon sig själv säga. Han vände sig om och sa det igen, högre den här gången: ”Muren stoppar dem. Muren försvarar sig själv.” Ihåliga ord, men han behövde säga dem nästan lika mycket som hans bröder behövde höra dem. ”Mance vill få oss att tappa modet med sitt överlägsna antal. Tror han att vi är dumma?” Jon skrek nu och benet var glömt och alla lyssnade. ”Hundslädarna, ryttarna, alla idioter till fots… Vad kan de göra oss här uppe? Har någon av er sett en mammut klättra uppför en mur?” Han skrattade och Pyp, Owen och halvdussinet andra stämde in i skrattet. ”De är ingenting, de är till mindre nytta än våra halmkrigare här, de kan inte nå oss, de kan inte skada oss och de skrämmer oss inte.”

”Nej!” tjöt Grenn.

”De är där nere och vi är här uppe”, sa Jon, ”och så länge vi håller tunneln kan de inte ta sig igenom. De kan inte ta sig igenom!” Nu skrek allihop, upprepade hans ord med höga röster och illröda kinder, viftade med svärd och långbågar i luften. Jon fick se Kegs stå där med ett stridshorn under armen. ”Blås till strid, broder!” uppmanade han.

Med ett flin satte Kegs hornet till munnen och blåste två långa stötar, vilket betydde rövare. Andra horn stämde in och avlöste varandra tills hela muren tycktes skaka och ekot av de höga stötarna dränkte alla andra ljud.

”Bågskyttar”, ropade Jon då hornen hade dött bort, ”ni ska sikta på jättarna med murbräckan, varenda en av er. Skjut då jag ger order, inte innan. SKJUT PÅ JÄTTARNA OCH MURBRÄCKAN. Jag vill att pilarna ska regna ner över dem, men vi väntar tills de befinner sig inom skotthåll. Den som slösar bort en pil får klättra ner och hämta den. Uppfattat?”

”Det är uppfattat, lord Snö”, ropade fårskallige Owen.

Jon skrattade, skrattade som om han vore berusad eller galen och de svarta bröderna stämde in i skrattet. Slädarna och ryttarna på flankerna var långt före centern nu, noterade han. Rövarna hade inte ens tillryggalagt en tredjedel av den fem hundra meter breda uthuggningen och redan höll deras stridslinje på att upplösas. ”Ladda hävstångskatapulten med fotanglar”, skrek Jon. ”Owen, Kegs, rikta hävstångskatapulten mot centern och ladda kastmaskinerna med eldspjut och skjut på min order.” Han pekade på pojkarna från Mullvadsstaden. ”Och ni tre ska vara beredda med facklorna.”

Rövarnas bågskyttar sköt och avancerade samtidigt; de störtade fram en bit, stannade och sköt och sprang sedan ytterligare tio meter. Det var så många att luften ständigt var full av pilar, men inga nådde fram. Deras brist på disciplin märks, för de slösar bara bort sina pilar, tänkte Jon. De långbågar av idegran som användes av nattens väktare hade mycket längre räckvidd än det fria folkets mindre bågar av horn och trä. Dessutom försökte rövarna träffa män som befann sig två hundra meter ovanför dem. ”Låt dem skjuta”, sa Jon. ”Vänta!” Mantlarna fladdrade bakom dem. ”Vi har motvind och det kostar oss räckvidd. Vänta.” Närmare, kom närmare. Säckpiporna gnisslade, trummorna dunkade, rövarnas pilar for upp i luften och ner på marken.

”SPÄNN!” Jon höjde bågen och drog pilen bakåt mot örat. Satin gjorde likadant liksom Grenn, fårskallige Owen, Extrastöveln, svarte Jack Bulwer, Arron och Emrick. Zei hissade upp armborstet på axeln. Jon såg murbräckan komma allt närmare; på sidorna klampade mammutar och jättar. På håll såg de så små ut att han kunde ha kramat sönder dem i ena handen. Om bara min hand vore stor nog. Över slagfältet kom de. Hundratals kråkor lyfte från den döda mammutkroppen då rövarna dundrade förbi på sidorna om den. De kom allt närmare tills…

”SIKTA OCH SKJUT!”

De svarta pilarna flög vinande nedåt likt bevingade ormar. Jon väntade inte för att se var de träffade. Han sträckte sig efter nästa pil så snart den första lämnat bågen. ”SPÄNN, SIKTA, SKJUT!” När pilen hade flugit i väg tog han ännu en. ”SPÄNN, SIKTA, SKJUT!” Gång på gång på gång. Jon gav order om att hävstångskatapulten skulle avfyras och hörde knakandet och den tunga dunsen medan mängder av taggiga fotanglar av stål for genom luften. ”Kastmaskiner, bågskyttar, skjut fritt!” ropade han. Nu träffade rövarnas pilar muren trettio meter nedanför dem. En jätte vajade till och föll. Spänn, sikta, skjut! En mammut törnade in i en annan och jättarna kastades av. Spänn, sikta, skjut! Murbräckan låg på marken, såg han, och jättarna som hade skjutit på den var döda eller döende. ”Eldpilar!” skrek han. ”Jag vill se murbräckan brinna!” Skriken från sårade mammutar och jättarnas dånande rop blandade med trummor och säckpipor blev till en gräslig musik, men ändå fortsatte bågskyttarna att skicka i väg sina pilar som om alla hade blivit lika döva som Dick Follard. De tillhörde kanske bottenskrapet, men de var män i nattens väktare eller nära på i varje fall. Vi ska inte släppa igenom dem.

En av mammutarna gick bärsärkagång, krossade rövare med snabeln eller trampade ner dem. Jon höjde åter bågen och sköt ännu en pil mot bestens raggiga rygg för att hjälpa den på traven. Rövarhärens flanker hade nått fram till muren utan att möta motstånd. Hundslädarna höll in eller vände medan ryttarna planlöst trängdes nedanför den väldiga muren av is. ”Mammut utanför tunneln!” skrek någon, kanske Extrastöveln.

”Eld!” röt Jon. ”Grenn, Pyp.”

Grenn slängde ifrån sig bågen, vräkte omkull en oljetunna och rullade den till randen av muren där Pyp slog ur korken, körde in lite trassel och tände det med en fackla. Tillsammans knuffade de tunnan över kanten. Hundra meter längre ner slog den i muren och gick sönder, fyllde luften med tunnstavar och brinnande olja. Grenn höll redan på att rulla fram nästa tunna och Kegs en annan. Pyp tände båda två. ”Vi fick honom!” tjöt Satin och lutade sig så långt ut att Jon var säker på att han skulle falla. ”Vi fick honom! Vi fick honom!” Jon kunde höra dånet av eld och fick i nästa stund syn på en brinnande jätte som raglade till och rasade omkull på marken.

Plötsligt flydde mammutarna, flydde från röken och lågorna, och i sin skräck sprang de på de bakomvarande. De backade, och jättarna och rövarna efter dem försökte kasta sig åt sidan. På en kort stund kollapsade hela centern. Ryttarna på flankerna såg att de blev övergivna och beslöt sig också för att retirera, trots att ingen av dem ens fått en skråma. Även hundslädarna satte av; de hade egentligen bara sett skräckinjagande ut och fört en massa oväsen. När de bryter samman gör de det med besked, tänkte Jon Snö då han såg dem försvinna. Trummorna hade tystnat. Vad säger du om den musiken, Mance? Vad gillar du dornierns klinga? ”Har vi några sårade?” frågade han.

”De rackarna träffade mig i benet.” Extrastöveln drog ut en pil och viftade med den ovanför huvudet. ”Det av trä!”

Det hördes spridda hurrarop. Zei tog Owen i händerna, svängde runt med honom och gav honom en lång våt kyss inför allihop. Hon försökte kyssa Jon med, men han höll fast henne i axlarna och sköt vänligt men bestämt undan henne. ”Nej”, sa han. Jag är färdig med kyssar och smek. Med ens kände han sig för trött för att orka stå upprätt och han hade våldsamma smärtor i benet, från knäet upp till ljumsken. Han sträckte sig efter kryckan. ”Hjälp mig till hissen, Pyp. Grenn, muren är din.”

”Min?” utbrast Grenn. ”Hans?” sa Pyp. Det var svårt att avgöra vem av dem som var mest förfärad. ”M-men v-vad ska jag göra om rövarna går till anfall igen?” stammade Grenn.

”Stoppa dem”, svarade Jon.

På vägen ner i hisskorgen tog Pyp av sig hjälmen och torkade sig i pannan. ”Frusen svett. Finns det något äckligare än frusen svett?” Han skrattade. ”Vid alla gudar, jag tror aldrig att jag har varit så hungrig. Jag skulle kunna äta en hel uroxe, det svär jag. Tror du att Hobb kan laga till Grenn åt oss?” skämtade han. När han såg Jons min dog leendet bort. ”Vad är det för fel? Är det benet?”

”Benet”, bekräftade Jon. Bara att få fram ordet var en kraftansträngning.

”Men vi vann slaget. Det gjorde vi väl?”

”Fråga mig när jag har sett dörren i norra änden av tunneln”, sa Jon bistert. Jag vill ha en brasa, ett lagat mål mat, en varm säng och något som tar bort smärtan i benet. Men först måste han bege sig ner i tunneln och ta reda på hur det hade gått för Donal Noye.

Efter striden med thennerna hade det tagit dem nästan en hel dag att röja undan isen och de trasiga timmerstockarna framför södra ingången till tunneln. Finnige Pate, Kegs och några av de andra byggarna hade hetsigt argumenterat för att de borde lämna kvar bråten som ytterligare ett hinder för Mance. Men det skulle ha varit detsamma som att överge försvaret av tunneln och Noye vägrade blankt. Med män i mördarhålen och bågskyttar och spjutkastare bakom alla tre gallergrindarna kunde några beslutsamma bröder hålla hundra gånger så många rövare stången och blockera vägen med lik. Han tänkte inte ge Mance fri passage genom isen. Så med hackor, spadar och rep hade de flyttat bråten åt sidan och frilagt tunnelingången.

Jon väntade vid den kalla järngrinden medan Pyp gick till mäster Aemon för att hämta reservnyckeln. Till hans stora förvåning var livmedikusen själv med liksom Clydas med en lykta. ”Kom till mina gemak när vi är färdiga här”, sa den gamle till Jon medan Pyp låste upp kedjorna. ”Jag måste byta ditt bandage och lägga på ett nytt grötomslag, och du behöver mer drömvin mot smärtan.”

Jon nickade matt. Grinden gled upp och Pyp gick före in i tunneln följd av Clydas med lyktan. Det var med knapp nöd Jon förmådde hålla jämna steg med mäster Aemon. Isen tryckte på från alla håll; han kunde känna kölden tränga ända in i märgen och murens tyngd ovanför huvudet. Det kändes som att gå ner i strupen på en isdrake. Så gjorde tunneln en krök och sedan ytterligare en. Pyp låste upp den andra gallergrinden. De gick en bit till, svängde igen och såg ljus längre fram, svagt och blekt. Det är ett dåligt tecken, ett mycket dåligt tecken, insåg Jon genast.

”Det är blod på marken!” utbrast Pyp.

Det var i den sista biten av tunneln de hade kämpat och dött. Dörren av järnbeslagen ek hade hackats i bitar och slitits av från sina gångjärn och en av jättarna hade krupit in genom den söndertrasade dörrkarmen. Lyktan lyste upp den ohyggliga scenen med ett rödaktigt sken. Pyp vände sig bort för att kräkas och Jon fann sig avundas mäster Aemon att han var blind.

Noye och hans män hade väntat bakom de kraftiga järnstängerna i den tredje gallergrinden. De båda armborstskyttarna hade fått i väg ett dussintal pilar medan jätten lufsande närmade sig. Sedan måste spjutkastarna ha störtat fram till grinden och stuckit sina spjut i jätten. Ändå hade den haft styrka nog att sträcka ut armarna, vrida huvudet av finnige Pate och bända isär stängerna. Länkar från den trasiga kedjan låg utspridda över marken. En jätte, det var en enda jättes verk.

”Är allihop döda?” frågade mäster Aemon lågt.

”Ja. Donal var den siste.” Noyes svärd var djupt inkört i jättens hals, halvvägs till fästet. Rustmästaren hade i Jons ögon alltid verkat så stor, men med jättens väldiga armar omkring sig såg han nästan ut som ett barn. ”Jätten knäckte ryggraden på honom. Jag vet inte vem som dog först.” Jon tog lyktan och gick närmare för att se bättre. ”Mag.” Jag är den siste jätten. Han kunde känna att det var sorgligt, men hade inte tid att sörja. ”Det var Mag den mäktige. Jättarnas herre.”

Han behövde sol och luft. Det var för kallt och mörkt inne i tunneln, och stanken av blod och död var kväljande. Jon räckte tillbaka lyktan till Clydas, trängde sig förbi kropparna och mellan järnstängerna och gick mot dagsljuset för att se vad som fanns utanför den trasiga dörren.

En enorm död mammut blockerade delvis vägen. En av bestens betar slet upp en reva i manteln då han ålade sig förbi. Utanför låg ytterligare tre jättar, till hälften begravda under sten, issörja och hårdnad tjära. Han kunde se var elden hade smält muren, var stora issjok hade lossnat av hettan och slagits sönder mot den svartnade marken. Han blickade upp mot murkrönet. När man står här nere verkar den ofantlig, som om den skulle krossa en.

Jon gick åter in till de andra. ”Vi måste reparera både dörren och grinden så gott vi kan och sedan fylla igen den här delen av tunneln med grus, is och sten, ända fram till andra grinden om det går. Ser Wynton måste ta befälet; han är den siste riddare som finns kvar på Svarta slottet, men vi måste sätta fart, för jättarna är tillbaka innan vi vet ordet av. Vi måste säga åt honom…”

”Du kan säga vad du vill till honom”, avbröt mäster Aemon milt. ”Han kommer att le och nicka och glömma. För trettio år sedan fattades det bara tolv röster för att ser Wynton Stout skulle bli överbefälhavare för nattens väktare och han skulle ha skött sig utmärkt på den posten. För tio år sedan var han fortfarande kapabel, men inte nu längre och det vet du lika bra som Donal gjorde, Jon.”

Det var sant. ”I så fall måste ni ge ordern”, sa Jon till livmedikusen. ”Ni har varit på muren i nästan hela ert liv och männen gör som ni säger. Vi måste fylla igen tunneln.”

”Jag är en edsvuren livmedikus med ämbetskedja. Min orden tjänar. Vi ger råd, inte order.”

”Någon måste…”

”Du. Du måste ta befälet.”

”Nej.”

”Jo, Jon. Det behöver inte vara för någon längre tid. Bara tills garnisonen återvänder. Donal valde dig och Qhorin halvhand före honom. Befälhavare Mormont gjorde dig till sin förvaltare. Du är en son av Vinterhed och brorson till Benjen Stark. Det måste bli du eller ingen. Muren är din, Jon Snö.”