”Tyrion”, sa ser Kevan Lannister trött, ”om du verkligen är oskyldig till Joffreys död borde du inte ha några svårigheter att bevisa det i rättegången.”
Tyrion vände sig från fönstret. ”Vem ska döma mig?”
”Rättvisan sköts av tronen. Kungen är död, men din far förblir hand. Eftersom det är hans egen son som står anklagad och hans dotterson var offret har han bett lord Tyrell och prins Oberyn att ställa upp som meddomare i målet.”
Det gjorde inte Tyrion lugnare. Mace Tyrell hade varit Joffreys svärfar – om än för några korta timmar – och Röde ormen var… ja, en orm. ”Jag vill att frågan om min skuld avgörs genom tvekamp.”
”Det skulle jag inte tillråda.”
”Varför inte?” Det hade ju räddat honom i Dalen. ”Svara mig, farbror! Tillåts jag ett avgörande genom tvekamp och får jag i så fall välja min egen kämpe?”
”Självfallet, om du så önskar. Men du ska veta att din syster tänker utse ser Gregor Clegane till sin kämpe i händelse av ett envig.”
Den förbaskade kattan blockerar mina drag innan jag hinner göra dem. Synd att hon inte valde en Kittelsvart. Bronn kunde göra processen kort med vilken som helst av de tre bröderna, men Berget som rider var av annat virke. ”Jag behöver sova på saken.” Jag måste tala med Bronn och det snart. Tyrion ville inte tänka på vad det skulle kosta honom. Numera hade Bronn en lite väl överdriven uppfattning om vad hans skinn var värt. ”Har Cersei några vittnen mot mig?”
”Fler och fler för var dag som går.”
”I så fall måste jag skaffa egna vittnen.”
”Tala bara om vilka du vill ha, så ser ser Addam till att stadsvakten hämtar dem till rättegången.”
”Jag vill hellre söka upp dem själv.”
”Du står anklagad för kungamord och mord på en blodsförvant. Inbillar du dig verkligen att du tillåts komma och gå som det behagar dig?” Ser Kevan pekade på bordet. ”Du har gåspenna, bläck och pergament. Skriv ner namnen på de vittnen du åberopar, så ska jag göra allt som står i min makt för att skaffa fram dem, det har du mitt ord som en Lannister på. Men du får inte lämna det här tornet annat än för att bevista rättegången.”
Tyrion vägrade att nedlåta sig till att bönfalla. ”Tillåter du att min väpnare hälsar på mig? Podrick Payne?”
”Givetvis. Om du vill kan jag skicka hit honom.”
”Gör det. Ju förr dess bättre och allra helst nu med detsamma.” Han vaggade fram till bordet, men då han hörde dörren öppnas vände han sig om och sa: ”Farbror?”
Ser Kevan hejdade sig. ”Ja?”
”Jag gjorde det inte.”
”Jag önskar att jag kunde tro det, Tyrion.”
När dörren hade stängts kravlade sig Tyrion Lannister upp på stolen, vässade en gåspenna och tog fram ett pergament. Vem kan tänkas vittna till min förmån? Han doppade gåspennan i bläckhornet.
Pergamentet var fortfarande tomt då Podrick Payne lite senare dök upp. ”Ers nåd”, sa pojken.
Tyrion lade ifrån sig gåspennan. ”Leta reda på Bronn och för genast hit honom. Säg att det finns guld att hämta, mer guld än han någonsin har drömt om, och kom inte tillbaka utan honom.”
”Ja, ers nåd, jag menar nej, ers nåd. Det ska jag inte.” Pod försvann.
Han hade inte kommit tillbaka vid solnedgången och inte heller då månen gick upp. Tyrion somnade på fönsterbänken och vaknade stel och mörbultad i gryningen. En tjänare kom med gröt och äpplen och ett horn öl som han fick bryta fastan med. Han åt vid bordet med det tomma pergamentet framför ögonen. En timme senare kom tjänaren för att hämta grötskålen. ”Har du sett till min väpnare?” frågade Tyrion. Mannen skakade på huvudet.
Med en suck doppade han gåspennan i bläcket. Sansa, skrev han på pergamentet. Han satt och stirrade på namnet och bet ihop tänderna så hårt att det gjorde ont.
Under förutsättning att Joffrey inte hade satt en matbit i halsen och kvävts, vilket till och med Tyrion hade svårt att tro på, måste Sansa ha förgiftat honom. Joff satte praktiskt taget ner kalken i knäet på henne och han hade gett henne gott om motiv. Alla tvivel Tyrion kunde ha haft försvann samtidigt med hustrun. Ett kött, ett hjärta, en själ. Munnen förvreds. Hon bevisade snabbt hur mycket de orden betydde för henne. Men vad hade du förväntat dig, dvärg?
Och ändå… varifrån skulle Sansa ha fått gift? Han kunde inte tro att flickan hade agerat på egen hand. Vill jag verkligen hitta henne? Skulle domarna tro att Tyrions barnbrud hade förgiftat en kung utan sin makes vetskap? Det skulle inte jag göra. Cersei skulle framhärda i att de hade gjort det tillsammans.
Ändå gav han pergamentet till farbrodern senare på dagen. Ser Kevan betraktade det med rynkad panna. ”Är lady Sansa ditt enda vittne?”
”Med tiden ska jag nog komma på fler.”
”Det är nog bäst att komma på dem nu genast. Domarna tänker inleda rättegången om tre dagar.”
”Det är för snart. Hur ska jag kunna hitta vittnen som bedyrar min oskuld om du håller mig inlåst här?”
”Din syster hade inga svårigheter att hitta vittnen som bedyrar din skuld.” Ser Kevan rullade ihop pergamentet. ”Ser Addam har folk ute som letar efter din hustru. Varys har erbjudit hundra hjortar för upplysningar om var hon håller hus och hundra drakar för flickan själv. Så snart vi hittar flickan ska jag föra henne hit till dig. Jag ser inget fel i att man och hustru delar samma cell och tröstar varandra.”
”Det är alltför vänligt av dig. Har du sett till min väpnare?”
”Jag skickade honom till dig i går. Kom han inte?”
”Han kom”, medgav Tyrion, ”och sedan gick han igen.”
”Jag ska genast skicka honom till dig.”
Men Podrick Payne kom inte tillbaka förrän morgonen därpå. Tveksamt och med rädsla skriven över hela ansiktet steg han in i torncellen. Efter honom kom Bronn. Den före detta soldenären var ju numera riddare och bar en väst prydd med silvernitar och en tung ridmantel och hade ett par fint arbetade skinnhandskar instuckna i svärdsgehänget.
Det räckte med en enda blick på Bronns ansikte för att Tyrion skulle få en obehaglig känsla i maggropen. ”Det gick inte fort precis.”
”Pojken bad mig på sina bara knän, annars skulle jag inte ha kommit alls. Jag är väntad till slottet Stokeworth på middag.”
”Stokeworth?” Tyrion hoppade ner från sängen. ”Vad har du där att hämta?”
”En brud.” Bronn log likt en varg som betraktar ett vilsekommet lamm. ”I övermorgon ska jag gifta mig med Lollys.”
”Lollys.” Det fattades bara det. Lady Tandas efterblivna dotter skulle få en riddare till make och ett slags far till oäktingen i sin mage, och ser Bronn av Svartvattnet skulle klättra ännu ett pinnhål. Det stank av Cerseis smutsiga fingrar lång väg. ”Min katta till syster har sålt en halt häst till dig. Flickan är dum i huvudet.”
”Om jag hade velat ha någon med huvudet på skaft skulle jag gifta mig med dig.”
”Lollys väntar en annan mans barn.”
”Så snart hon har fött det ska jag göra henne med barn igen.”
”Hon är inte ens arvtagare till Stokeworth”, påpekade Tyrion. ”Hon har en äldre syster, Falyse, en gift syster…”
”Som fortfarande är barnlös efter tio års äktenskap, ja”, fyllde Bronn i. ”Hennes gemål skyr hennes säng och lär föredra unga flickor.”
”Om han så föredrog getter skulle det ändå inte spela någon roll. Egendomarna går ändå till hans hustru när lady Tanda dör.”
”Såvida inte Falyse dör före modern.”
Tyrion undrade om Cersei begrep vilken orm hon lät lady Tanda nära vid sin barm. Och skulle hon i så fall bry sig om det? ”Varför är du då här?”
Bronn ryckte på axlarna. ”Du sa en gång att om någon bad mig sälja ditt skinn skulle du betala dubbelt så mycket.”
Ja! ”Är det två hustrur du vill ha eller två slott?”
”Man kan aldrig få för många av vare sig det ena eller det andra, men om du vill att jag ska döda Gregor Clegane måste slottet vara kolossalt.”
Det vimlade av högättade ungmör i de sju konungarikena, men också den fattigaste och fulaste gamla nucka skulle dra sig för att äkta ett sådant lågättat avskum som Bronn. Såvida hon inte var fet och efterbliven med ett faderlöst barn i magen. Lady Tanda hade varit så desperat angelägen om att skaffa Lollys en äkta make att hon till och med hade jagat Tyrion en tid, och det var innan dottern blev våldtagen. Cersei hade med största sannolikhet sockrat sitt erbjudande, och Bronn var ju trots allt riddare numera, vilket gjorde honom till ett lämpligt parti för en yngre dotter från ett mindre framstående hus.
”För tillfället lider jag en beklaglig brist på både slott och högättade ungmör”, erkände Tyrion, ”men precis som förut kan jag erbjuda dig både guld och tacksamhet.”
”Jag har guld. Vad ska jag med tacksamhet till?”
”Du skulle kanske bli förvånad. En Lannister betalar alltid sina skulder.”
”Din syster är också en Lannister.”
”Min hustru är arvtagare till Vinterhed. Om jag överlever den här pärsen kanske jag en dag regerar över Norden i hennes namn och jag skulle kunna ge dig en försvarlig bit av den.”
”Om och kanske”, sa Bronn, ”och det är fasansfullt kallt där uppe. Lollys är mjuk och varm och nära, och om två dygn har jag henne i min säng.”
”Det är inte något jag skulle se fram emot.”
”Inte?” Bronn flinade. ”Erkänn nu, dvärg. Om du fick välja mellan att lägra Lollys och slåss mot Berget skulle du ha byxorna nere och mandomen uppe innan någon hann blinka.”
Han känner mig alldeles för väl. Tyrion försökte sig på en annan taktik. ”Jag har hört att ser Gregor blev sårad vid Röda floden och sedan även vid Duskendal. Skadorna gör honom säkert långsammare.”
Bronn såg irriterad ut. ”Han har aldrig varit snabb, bara abnormt stor och stark, och för att vara så stor är han faktiskt snabbare än man skulle kunna tro. Han har en enorm räckvidd och tycks inte känna slag på samma sätt som vanliga män.”
”Skrämmer han dig så?” frågade Tyrion i hopp om att provocera honom.
”Om han inte skrämde mig vore jag en idiot”, konstaterade Bronn. ”Jag skulle kanske kunna besegra honom om jag kretsade runt och höll mig ur vägen tills han var så trött på att hugga efter mig att han inte orkade lyfta svärdet längre. På något sätt kunde jag kanske få honom att tappa fotfästet och ramla omkull. När en fiende ligger på rygg spelar det ingen roll hur stor han är, men det är ändå chansartat. Det behövs bara ett enda missgrepp, så är jag död. Varför skulle jag ta risken? Jag gillar dig rätt bra, din förvridne lille halvman, men om jag slåss för dig förlorar jag hur det än går. Antingen vinner Berget eller också dödar jag honom och förlorar Stokeworth. Jag skänker inte bort svärdet utan säljer det, och jag är inte din bror.”
”Nej, det är du inte”, sa Tyrion sorgset. Han slog ut med händerna. ”I väg med dig då. Ge dig av till Stokeworth och lady Lollys. Må du finna mer glädje i ditt äktenskap än jag fann i mitt.”
Vid dörren tvekade Bronn. ”Vad tänker du göra?”
”Döda Gregor själv. Det kunde bli en bra ballad om det.”
”Jag hoppas jag får höra den en vacker dag.” Bronn flinade en sista gång och stegade ut genom dörren och ut ur hans liv.
Pod skrapade med fötterna. ”Jag är ledsen.”
”Varför det? Är det ditt fel att Bronn är en oförskämd skurk utan hjärta och alltid har varit det? Det var det jag gillade hos honom.” Tyrion slog upp en bägare vin och tog med den till fönsterbänken. Det var en grå och regnig dag, men hans framtidsutsikter var ännu dystrare. Han kunde skicka ut Podrick Payne på jakt efter Shagga, antog han, men det fanns så gott om gömställen i kungsskogen att fredlösa ofta kunde hålla sig undan i årtionden. Och ibland har Pod svårt att hitta till köket när jag skickar honom efter ost. Timett son av Timett var förmodligen tillbaka i Månbergen vid det här laget, och trots det han sagt till Bronn om att själv slåss mot ser Gregor Clegane så var det ett större skämt än Joffreys tornerande dvärgar. Han tänkte inte dö med skrattsalvor ringande i öronen. Det blir nog ingen tvekamp.
Ser Kevan hälsade på senare den dagen och dagen därpå med. Sansa hade inte återfunnits, upplyste farbrodern artigt och inte heller ser Dontos som försvunnit samma natt. Hade Tyrion några fler vittnen som han ville kalla? Det hade han inte. Hur ska jag kunna bevisa att jag inte förgiftade vinet när tusen personer såg mig fylla Joffs kalk?
Den natten sov han inte en blund.
I stället låg han i mörkret och stirrade upp på sänghimlen. För sitt inre öga såg han Tysha le då hon kysste honom, såg Sansa naken och darrande av rädsla. Han såg Joffrey riva sig på halsen, såg hur blodet rann längs huden och ansiktet blev svart. Han såg Cerseis ögon, Bronns oförskämda flin, Shaes okynniga leende. Men inte ens tanken på Shae kunde tända honom. Han smekte mandomen och tänkte att om han tillfredsställde den skulle han kanske känna sig bättre till mods. Men det var lönlöst.
Så blev det gryning och sedan var det snart dags för rättegången.
Det var inte ser Kevan som kom och hämtade honom utan ser Addam Marbrand i spetsen för ett dussin stadsvakter i gyllene mantlar. Tyrion hade brutit fastan med kokta ägg, bränt bacon och stekt bröd och han var elegant klädd. ”Ser Addam!” utbrast han. ”Jag hade trott att far skulle skicka kungsvakten för att eskortera mig till rättegången. Jag är väl fortfarande medlem av kungafamiljen?”
”Det är ni, ers nåd, men jag befarar att de flesta i kungsvakten ska vittna mot er. Lord Tywin tyckte inte att det var passande att de tjänade som era vakter.”
”Må gudarna förbjuda att vi gör något opassande. Låt oss gå, då.”
Rättegången skulle gå av stapeln i tronsalen där Joffrey hade dött. Då ser Addam förde honom genom de höga bronsbeslagna ekdörrarna och längs den långa mattan kände han blickarna på sig. Hundratals personer trängdes för att se honom rannsakas. Åtminstone hoppades han att det var därför de hade kommit. Såvitt jag vet kan allihop vara vittnen mot mig. Han fick syn på drottning Margaery uppe i galleriet, blek och vacker i sorgkläder. Sexton år gammal och ändå har hon redan blivit både gift och änka två gånger. På ena sidan hade hon sin mor, som var lång och ståtlig, och på den andra sin pyttelilla farmor medan hennes hovdamer och faderns riddare och vasaller fyllde resten av galleriet.
Podiet stod kvar nedanför den tomma järntronen även om alla bord utom ett hade flyttats bort. Bakom det satt fetlagde Mace Tyrell, som var klädd i grönt med en gyllene mantel över axlarna, och smärte prins Oberyn Martell i en böljande klädnad med ränder i orange, gult och scharlakansrött. Lord Tywin Lannister satt mellan dem. Kanske finns det hopp för mig än. Dorniern och lorden från Höggården avskydde varandra. Om jag kan hitta ett sätt att utnyttja den saken…
Överstekaplanen inledde med en bön, bad Fadern uppe i himlen att hjälpa dem att skipa rättvisa. När han var klar lutade sig fadern här nere framåt och sa: ”Tyrion, dödade du kung Joffrey?”
Han försatt då inte tiden. ”Nej.”
”Det känns som en lättnad att höra”, anmärkte Oberyn Martell torrt.
”Gjorde Sansa Stark det då?” frågade lord Tyrell.
Om jag var hon skulle jag ha gjort det. Men var Sansa än höll hus och vad hon än haft för roll i mordet så var hon hans hustru. Han hade svept brudmanteln om henne, även om han tvingats stå på en narrs rygg för att göra det. ”Gudarna dödade Joffrey. Han kvävdes av duvpajen.”
Lord Tyrell blev högröd i ansiktet. ”Ger du bagarna skulden?”
”Dem eller duvorna, bara jag hålls utanför.” Tyrion hörde nervösa skratt och insåg att han hade begått ett misstag. Vakta din tunga, din lille dåre, så att den inte gräver din egen grav.
”Det finns vittnen mot dig”, sa lord Tywin. ”Först ska vi höra dem och sedan får du kalla dina egna vittnen. Och du får inte yttra dig utan tillstånd.”
Tyrion kunde inte göra annat än nicka.
Det ser Addam hade sagt stämde; den förste som visades in var ser Balon Swann i kungsvakten. ”Lord hand”, började han sedan han svurit inför överstekaplanen att säga sanningen, ”jag hade äran att slåss vid er sons sida på båtbron. Han är modig trots sin ringa storlek och jag kan inte tro att han är skyldig till detta illdåd.”
Det hördes ett mummel i tronsalen och Tyrion undrade vad det var för infernaliskt spel Cersei ägnade sig åt. Varför höra ett vittne som tror att jag är oskyldig? Snart begrep han. Motsträvigt berättade ser Balon hur Tyrion hade gett sig på Joffrey efter upploppet. ”Han smällde till hans höghet, men det var bara för att han var arg och upprörd. Pöbeln kunde ha dödat oss allihop.”
”På ätten Targaryens tid blev den som slog en person av kungligt blod av med handen”, anmärkte Röde ormen från Dornien. ”Har dvärgens lilla hand vuxit ut igen eller gjorde de vita svärden inte sin plikt?”
”Han var själv av kungligt blod och dessutom kungens hand”, svarade ser Balon.
”Nej, han var min ställföreträdare”, invände lord Tywin.
Då det blev ser Meryn Trants tur att vittna spann han vidare på ser Balons redogörelse. ”Han knuffade omkull kungen på marken och sparkade honom, skrek att hans höghet inte borde ha klarat sig oskadd i pöbelupploppet.”
Tyrion började förstå vad systern hade i kikaren. Hennes första vittne var en man känd för sin hederlighet och hon mjölkade honom till sista droppen. Men vartenda efterföljande vittnesmål kommer att framställa mig i allt sämre dager, tills jag verkar förskräckligare än Maegor den grymme och galne kung Aerys tillsammans, kanske med några drag av Aegon den ovärdige.
Ser Meryn fortsatte med att berätta om hur Tyrion hade hindrat Joffrey från att straffa Sansa Stark. ”Dvärgen frågade hans höghet om han visste vad som hänt Aerys Targaryen. Då ser Boros försvarade kungen hotade dvärgen att döda honom.”
Sedan blev det Boros Blounts tur och han upprepade samma sorgliga historia. Även om ser Boros hyste agg mot Cersei för att hon avskedat honom från kungsvakten så sa han de ord hon ville höra.
Tyrion förmådde inte längre hålla tyst. ”Ska ni inte berätta för domarna vad Joffrey höll på med?”
Den store karlen med det påsiga ansiktet blängde ilsket på honom. ”Ni sa åt era vildar att döda mig om jag öppnade munnen, det tycker jag är viktigt att berätta.”
”Jag varnar dig, Tyrion”, insköt lord Tywin, ”du får inte yttra dig utan tilllåtelse.”
Kokande av ilska teg Tyrion.
Sedan var det de tre bröderna Kittelsvarts tur. Osney och Osfryd berättade om supén han ätit hos Cersei före slaget vid Svartvattenforsen och om hans hotelser.
”Han sa till hennes höghet att han tänkte skada henne”, sa ser Osfryd och hans bror Osney förklarade närmare: ”En dag då hon kände sig trygg och lycklig skulle hennes lycka förvandlas till aska i munnen, det skulle han se till.” Ingen av dem nämnde Alayaya.
Ser Osmund Kittelsvart såg ut som en uppenbarelse i bländvitt fjällpansar och vit yllemantel och han svor på att Joffrey länge hade vetat att hans morbror Tyrion tänkte mörda honom. ”Det var samma dag de gav mig den vita manteln”, talade han om för domarna. ”Den modige gossen sa till mig: ’Bäste ser Osmund, vakta mig väl, för min morbror älskar mig inte och han vill bli kung i mitt ställe.’”
Det var mer än Tyrion kunde finna sig i. ”Lögnare!” Han hann ta två steg framåt innan stadsvakterna hejdade honom.
Lord Tywin såg ogillande ut. ”Måste vi slå dig i bojor som en simpel stråtrövare?”
Tyrion skar tänder. Ännu ett misstag, din lille dåre. Håll dig lugn annars är du dömd. ”Nej, jag ber om ursäkt. Hans lögner gjorde mig arg.”
”Hans sanningar, menar du”, sa Cersei. ”Far, jag bönfaller dig, sätt bojor på honom för din egen säkerhets skull. Du ser ju hur han är.”
”Jag ser att han är dvärg”, sa prins Oberyn. ”Den dag jag fruktar en dvärgs vrede kan jag lika gärna dränka mig i en tunna rödvin.”
”Det behövs inga bojor.” Lord Tywin kastade en blick på fönstren och reste sig. ”Timmen börjar bli sen. Vi fortsätter i morgon.”
Senare på kvällen satt Tyrion ensam i torncellen med ett tomt pergament framför sig och en bägare vin i handen. Av någon anledning kom han att tänka på sin hustru, inte Sansa utan Tysha, hans första kvinna, hon som varit sköka. Hennes kärlek till honom hade varit spelad och ändå hade han trott på den och funnit glädje i den. Ge mig ljuva lögner och behåll era bittra sanningar för er själva. Han drack vinet och tänkte på Shae. När ser Kevan kom på sitt sedvanliga besök frågade Tyrion efter Varys.
”Tror du att eunucken kommer att vittna till din fördel?”
”Det vet jag inte förrän jag har talat med honom. Var snäll och skicka hit honom, farbror.”
”Som du önskar.”
Mäster Ballabar och mäster Frenken var den andra rättegångsdagens första vittnen. De hade öppnat Joffreys ädla kropp och svor på att inte en smula duvpaj eller annan mat hade suttit fastkilad i den kungliga strupen. ”Han dog av gift”, förklarade Ballabar och Frenken nickade allvarligt.
Sedan fördes stormäster Pycelle in, tungt stödd på käppen. Han gick med darriga steg och några få vita hårstrån stack ut på den långa, skrynkliga halsen. Han hade blivit för svag för att orka stå, så domarna tillät att en stol ställdes fram och ett bord med. På bordet radades små burkar upp och Pycelle fick namnge dem.
”Gråbo, belladonna och valeriana”, sa han med skälvande röst, ”demondans, blindöga, änkeblod; det är färgen som har gett dekokten dess namn och den är fasansfull. Den stänger av funktionen hos en människas blåsa och tarmar så att hon drunknar i sina egna utsöndringar. Här har vi stormhatt, basiliskgift, Lys tårar. Ja, jag känner igen dem alla. Dvärgen Tyrion Lannister stal dem från mina gemak och kastade mig sedan i en fängelsehåla.”
”Pycelle”, ropade Tyrion och tog risken att dra på sig faderns vrede, ”kan något av dessa gifter kväva en människa?”
”Nej, till det måste man ha ett sällsyntare gift. När jag studerade i Citadellet kallade mina lärare det för stryparen.”
”Men detta sällsynta gift hittades väl inte?”
”Nej, ers nåd.” Pycelle plirade mot honom. ”Ni använde det för att döda det ädlaste barn som gudarna någonsin låtit komma till denna jord.”
Tyrions ilska fick övertaget över förnuftet. ”Joffrey var grym och dum som ett spån, men jag mördade honom inte. Hugg huvudet av mig om ni vill; jag hade ändå inget med min systersons död att göra.”
”Tystnad!” röt lord Tywin. ”Det är tredje gången jag säger till dig, Tyrion. Nästa gång sätter vi munkavle på dig och slår dig i bojor.”
Efter Pycelle följde en ändlös, tröttsam procession. Högättade herrar och damer, höviska riddare, rika och fattiga; alla hade de närvarat vid bröllopsbanketten, hade sett Joffrey kvävas, sett hur ansiktet blev lika blått som ett dorniskt plommon. Lord Redwyne, lord Celtigar och ser Flement Brax hade hört Tyrion hota kungen; två serveringspojkar, en jonglör, lord Gyles, ser Hobber Redwyne och ser Philip Foote hade sett honom fylla bröllopskalken; lady Merryweather svor på att hon hade sett dvärgen lägga något i kungens vin medan Joff och Margaery skar upp pajen; gamle Estermont och unge Peckledon, trubaduren Galyeon av Cuy och väpnarna Morros och Jothos Slynt berättade att Tyrion hade tagit upp kalken från golvet då Joff var döende och hällt ut det sista av det förgiftade vinet.
När fick jag så många fiender? Lady Merryweather var praktiskt taget en främling för honom. Tyrion undrade om hon var blind eller köpt. Galyeon av Cuy hade åtminstone inte satt musik till sin redogörelse; annars kunde den ha bestått av sjuttiosju verser.
Då farbrodern kom på besök efter kvällsvarden uppträdde han avmätt och kyligt. Nu är han helt säker på att jag gjorde det. ”Har du några vittnen åt oss?” frågade ser Kevan.
”Nej, inte direkt. Såvida du inte har återfunnit min hustru.”
Farbrodern skakade på huvudet. ”Det verkar som om rättegången går rätt illa för dig.”
”Jaså, säger du det? Det har jag inte märkt.” Tyrion fingrade på ärret. ”Varys har inte varit här.”
”Och han kommer inte heller. I morgon vittnar han mot dig.”
Underbart. ”Jag förstår.” Han ändrade ställning. ”Du har alltid varit en rättrådig man, farbror, och därför är jag nyfiken på vad som har övertygat dig om min skuld.”
”Varför stal du Pycelles gifter om inte för att använda dem?” svarade ser Kevan rent ut. ”Och lady Merryweather såg…”
”… ingenting. Det fanns inget att se. Men hur ska jag bevisa det? Hur ska jag kunna bevisa någonting när jag sitter instängd här?”
”Det är kanske dags för dig att erkänna.”
Trots att murarna i Röda slottet var så tjocka kunde Tyrion höra regnet vräka ner. ”Säg om det där? Jag skulle kunna svära på att du uppmanade mig att erkänna.”
”Om du erkänner dig skyldig inför tronen och ångrar ditt brott stoppar din far avrättningen och du tillåts ta den svarta dräkten.”
Tyrion skrattade honom rakt upp i ansiktet. ”Det var samma villkor som Cersei erbjöd Eddard Stark och vi vet ju alla hur det slutade.”
”Din far hade inget med den saken att göra.”
Det var visserligen sant. ”Det myllrar av mördare, tjuvar och våldtäktsmän på Svarta slottet”, sa Tyrion, ”men jag kan inte minnas att jag träffade många kungamördare vid mitt besök. Förväntar du dig att jag ska tro att far bara skulle nicka, förlåta och skicka i väg mig till muren med varma ylleunderkläder om jag erkände mordet på en kung och tillika blodsförvant.” Han skrattade rått.
”Inget sades om förlåtelse”, påpekade ser Kevan strängt. ”I och med ett erkännande skulle saken kunna läggas till handlingarna. Det var därför din far skickade hit mig med sitt erbjudande.”
”Hälsa honom från mig och tacka allra ödmjukast”, sa Tyrion, ”men säg att jag för närvarande inte är på humör för att erkänna.”
”Om jag vore du skulle jag se till att humöret svängde. Din syster vill ha ditt huvud och åtminstone lord Tyrell är benägen att ge henne det.”
”Så en av mina domare har redan dömt mig utan att ha hört ett ord till mitt försvar?” Det var inte mer än väntat. ”Tillåts jag fortfarande föra min talan och presentera egna vittnen?”
”Du har inga vittnen”, påminde farbrodern. ”Tyrion, om du är skyldig till denna ogärning är muren ett blidare öde än du förtjänar. Och om du är oskyldig… Jag vet att det förekommer strider i Norden, men du är ändå säkrare där än här i Kungshamn, hur rättegången än går. Pöbeln är övertygad om att du är skyldig. Om du vore idiotisk nog att våga dig ut på gatorna skulle folk slita dig i stycken.”
”Jag märker att tanken plågar dig.”
”Du är min brors son.”
”Du skulle kunna påminna honom om det.”
”Tror du att han skulle tillåta dig att ta den svarta dräkten om du inte vore hans och Joannas kött och blod? Jag förstår att Tywin verkar hård i dina ögon, men han är inte hårdare än han är tvungen att vara. Vår far var mjuk och vänlig men så svag att hans vasaller hånade honom då de var på lyran och en del trotsade honom öppet. Andra lorder lånade vårt guld och brydde sig aldrig om att betala tillbaka. Vid hovet skämtade de om tandlösa lejon och till och med hans älskarinna stal från honom. En kvinna som inte var stort bättre än en sköka lade beslag på min mors smycken! Det blev Tywin som fick återupprätta huset Lannister på samma sätt som han fick ta på sig att styra riket när han inte var mer än tjugo. Den tunga bördan bar han i tjugo år, och allt han fick för besväret var en galen kungs avundsjuka. I stället för den ära han förtjänade fick han utstå oräkneliga förolämpningar, och ändå gav han de sju konungarikena fred, välstånd och rättvisa. Han är rättrådig och du gör klokt i att lita på honom.”
Tyrion blinkade häpet. Ser Kevan hade alltid varit pålitlig, trög och beskäftig, men Tyrion hade aldrig hört honom tala med sådan glöd. ”Du älskar honom.”
”Han är min bror.”
”Jag… jag ska fundera på vad du har sagt.”
”Fundera noga och snabbt.”
Den natten tänkte han inte på något annat, men då morgonen kom hade han inte lyckats avgöra om han skulle lita på fadern eller ej. En tjänare serverade honom gröt och honung att bryta fastan med, men han kände bara smaken av galla vid tanken på ett erkännande. Så länge jag lever kommer jag att få höra att jag har mördat en blodsförvant. I tusen år framöver kanske jag blir ihågkommen som dvärgmonstret som mördade sin unge systerson på dennes egen bröllopsbankett. Blotta tanken gjorde honom så rasande att han kastade både grötskål och sked i väggen. Ser Addam Marbrand kastade en undrande blick på fläckarna då han kom för att eskortera Tyrion till rättegången, men han var diskret nog att inte säga något.
”Spionmästaren, lord Varys”, tillkännagav härolden.
Spindeln var pudrad och uppklädd och doftade rosenvatten, och medan han talade gned han hela tiden händerna mot varandra. Som om han ville tvätta bort mitt liv, tänkte Tyrion då han lyssnade till eunuckens sorgsna redogörelse för hur dvärgen hade intrigerat för att få bort Joffrey från Blodhundens beskydd, hur han hade pratat med Bronn om fördelarna med att ha Tommen som kung. Halvsanningar är farligare än rena lögner. Och till skillnad från de andra hade Varys dokument, pergament fulla av anteckningar, detaljer, datum, hela samtal. Materialet var så stort att det tog hela dagen att läsa upp det och mycket av det var fällande bevis. Varys bekräftade Tyrions nattliga besök i stormäster Pycelles gemak, dekoktstölden och de hotelser han framfört mot Cersei den kväll han superade hos henne; Varys kunde bekräfta allt utom den egentliga förgiftningen. När prins Oberyn frågade hur han kunde känna till allt detta – för han hade ju inte själv varit med vid något av tillfällena – fnissade eunucken och svarade: ”Mina små fåglar har berättat det. Att veta är deras uppgift och min med.”
Hur ska jag kunna ifrågasätta en liten fågel? tänkte Tyrion. Jag borde ha huggit huvudet av eunucken samma dag jag kom till Kungshamn. Djävulen ta honom och djävulen ta mig för att jag var dum nog att lita på honom.
”Har vi hört alla vittnen?” frågade lord Tywin dottern då Varys lämnade tronsalen.
”Inte riktigt”, svarade Cersei. ”Jag anhåller om att få presentera ett sista vittne i morgon.”
”Som du önskar”, sa lord Tywin.
Skönt, tänkte Tyrion nästan. Efter den här farsen till rättegång blir avrättningen närmast en lättnad.
På kvällen då han satt vid fönstret med en bägare vin hörde han röster utanför dörren. Ser Kevan kommer för att få mitt svar, tänkte han genast, men det var inte farbrodern som steg in.
Tyrion reste sig och bugade ironiskt för prins Oberyn. ”Får en domare besöka den anklagade?”
”Prinsar får gå vart de vill. Det sa jag åtminstone till era vakter.” Röde ormen satte sig.
”Min far kommer att bli missnöjd med er.”
”Att behaga Tywin Lannister har aldrig varit särskilt viktigt för mig. Är det dorniskt vin ni dricker?”
”Det kommer från Arbor.”
Oberyn gjorde en grimas. ”Rött vatten. Förgiftade ni honom?”
”Nej. Gjorde ni?”
Prinsen log. ”Har alla dvärgar lika vassa tungor som ni? Endera dagen kommer någon att skära av den.”
”Ni är inte den förste som säger det. Kanske borde jag bita av mig den, för den ger mig ständiga problem.”
”Jag har märkt det. Jag kanske kan dricka lite av lord Redwynes druvsaft ändå.”
”Som ni vill.” Tyrion serverade honom en bägare.
Karlen tog en klunk, lät vinet skölja runt i munnen och svalde. ”Det får duga. I morgon ska jag skicka er några krus starkt dorniskt vin.” Han tog ytterligare en klunk. ”Jag har funnit den guldhåriga skökan jag letade efter.”
”Så ni hittade till Chatayas skökohus?”
”På Chatayas skökohus lägrade jag den svarthyade kvinnan. Alayaya tror jag hon heter. Utsökt, trots strimmorna på ryggen. Men den sköka jag menade var er syster.”
”Så hon har redan förfört er?” sa Tyrion utan att bli förvånad.
Oberyn skrattade högt. ”Nej, men hon kommer att göra det om jag betalar det pris hon begär. Drottningen har till och med gjort en antydan om äktenskap. Hennes höghet behöver en ny make och vem skulle kunna passa bättre än en prins av Dornien? Ellaria tycker att jag ska tacka ja. Blotta tanken på Cersei i vår säng får henne att bli våt, den pilska slinkan. Och vi skulle inte ens behöva betala dvärgens styver. Det enda er syster kräver av mig är ett oproportionerligt huvud med en stump till näsa.”
”Och?” sa Tyrion och väntade.
Som svar lät prins Oberyn vinet snurra runt i bägaren och sa: ”Då den unge draken Daeron I för länge sedan erövrade Dornien lämnade han kvar lorden av Höggården för att regera över oss efter Solspjutets kapitulation. Denne Tyrell flyttade från fäste till fäste med sitt följe, jagade upprorsmän och såg till att vi låg på knä. Han brukade komma i spetsen för en stor styrka, slog sig ner i ett slott eller en borg och stannade ett månvarv och red sedan vidare till nästa. Han hade för vana att kasta ut lorderna ur deras sovgemak och själv ockupera deras sängar. En kväll låg han under en sänghimmel av tung sammet. Nära kuddarna hängde en klocksträng som han kunde dra i om han ville få dit en flicka. Han gillade dorniska kvinnor, denne lord Tyrell, och vem kan klandra honom? Så han drog i klocksträngen, och när han gjorde det öppnades sänghimmeln och hundra röda skorpioner föll ner över honom. Hans död tände en eld som svepte över Dornien och på fjorton dagar raserades allt som den unge draken lyckats uppnå med sina segrar. De knäböjande männen reste sig och vi var fria igen.”
”Jag känner till historien”, sa Tyrion. ”Vad är det med den?”
”Bara detta. Om jag någonsin skulle finna en klocksträng vid min säng och dra i den skulle jag hellre välja skorpionerna än drottning Cersei i all sin nakna prakt.”
Tyrion flinade. ”Det är en sak vi har gemensamt.”
”Jag måste erkänna att jag har er syster att tacka för mycket. Om hon inte hade anklagat er på banketten skulle det mycket väl ha kunnat vara ni som satt till doms över mig och inte tvärtom.” Prinsens ögon lyste roat. ”För vem vet mer om gift än Dorniens Röde orm? Vem har bättre skäl att vilja hålla ätten Tyrell långt borta från kronan? Och med Joffrey i graven går enligt dornisk lag järntronen till hans syster Myrcella, som tack vare er råkar vara trolovad med min brorson.”
”Dornisk lag gäller inte.” Tyrion hade varit så upptagen av sina egna bekymmer att han inte hade skänkt tronföljden en tanke. ”Min far kommer att kröna Tommen, det kan ni lita på.”
”Visst, han kan kröna Tommen här i Kungshamn, men det innebär inte att min bror inte kröner Myrcella nere på Solspjutet. Kommer er far att förklara krig mot er systerdotter för er systersons skull? Kommer er syster att göra det?” Han ryckte på axlarna. ”Kanske borde jag trots allt gifta mig med drottningen, på villkor att hon stöder dotterns tronanspråk. Tror ni att hon skulle göra det?”
Aldrig, ville Tyrion säga, men ordet fastnade i halsen. Cersei hade alltid avskytt att vara utestängd från makten på grund av sitt kön. Om dornisk lag gällde i Västern skulle hon vara arvtagare till Casterlyklippan. Hon och Jaime var tvillingar, men Cersei hade kommit till världen först och det var det som räknades. Om hon stödde Myrcellas sak skulle hon samtidigt stödja sin egen. ”Jag vet inte hur min syster skulle välja mellan Tommen och Myrcella”, medgav han, ”men det spelar ingen roll, för far skulle aldrig ge henne det valet.”
”Er far kanske inte lever för evigt”, påpekade prins Oberyn.
Något i hans sätt att säga det fick håren att resa sig i nacken på Tyrion. Med ens kom han att tänka på Elia och allt Oberyn hade sagt då de red förbi svartbrända åkrar och skelettliknande träd. Han vill ha huvudet som gav ordern, inte bara handen som svingade svärdet. ”Det är oklokt att tala förrädiska ord i Röda slottet, min prins. De små fåglarna lyssnar.”
”Låt dem lyssna. Är det förräderi att säga att en man är dödlig. Valar morghulis, sa man i det gamla Valyrien. Alla människor måste dö. Och så kom undergången och bevisade att det var sant.” Dorniern gick fram till fönstret och tittade ut i mörkret. ”Det sägs att ni inte har några vittnen.”
”Jag hade hoppats att en blick på mitt söta ansikte skulle räcka för att övertyga alla om min oskuld.”
”Ni tar fel, ers nåd. Höggårdens feta blomma är helt övertygad om er skuld och fast besluten att se er dö. Hans älskade Margaery drack också ur kalken, vilket han har påmint oss om oräkneliga gånger.”
”Och ni?” sa Tyrion.
”Människor är sällan vad de förefaller att vara. Ni verkar så skyldig att jag är säker på att ni är oskyldig. Men ni blir med största sannolikhet fälld. Det är ont om rättvisa på den här sidan bergen. Det fanns ingen rättvisa för Elia, Aegon eller Rhaenys, så varför skulle det finnas för er? Kanske blev Joffreys riktige mördare uppäten av en björn. Det tycks hända ofta i Kungshamn. Nej vänta, björnen fanns ju på Harrenhal.”
”Är det den leken vi håller på med?” Tyrion kliade sig på nässtumpen. Han hade inget att förlora på att berätta sanningen för Oberyn. ”Det fanns en björn på Harrenhal och den dödade ser Amory Lorch.”
”Så tråkigt, både för honom och för er”, sa Röde ormen. ”Ljuger alla dvärgar med en stump till näsa lika illa?”
”Jag ljuger inte. Ser Amory drog ut prinsessan Rhaenys från hennes gömställe under faderns säng och stack ihjäl henne. Han hade några soldater med sig, men jag känner inte till deras namn.” Han lutade sig framåt. ”Det var ser Gregor Clegane som drämde prins Aegons huvud i väggen och våldtog er syster Elia med barnets blod och hjärna på sina händer.”
”Vad ska det här föreställa? Sanning från en Lannister?” Oberyn log kallt. ”Det var väl er far som gav ordern?”
”Nej.” Han ljög utan att tveka och utan att fråga sig varför.
Dorniern höjde på ett svart ögonbryn. ”En sådan lydig son och en sådan dålig lögn. Det var lord Tywin som överlämnade min systers barn till kung Robert inlindade i ätten Lannisters karmosinröda mantlar.”
”Ni borde kanske ta upp den här diskussionen med min far. Han var där. Jag var på Klippan och fortfarande så ung att jag trodde saken mellan benen bara var till för att kissa med.”
”Ja, men nu befinner ni er här och i knipa. Er oskuld är kanske lika iögonenfallande som ärret i ert ansikte, men det räddar er inte, lika lite som er far kommer att göra.” Den dorniske prinsen log. ”Men jag kanske kan rädda er.”
”Ni?” Tyrion studerade honom. ”Ni är en av tre domare. Hur skulle ni kunna rädda mig?”
”Inte som domare men som er kämpe i ett envig.”