Lejdaren upp till fördäck var brant och full av flisor, så Sansa tog tag i Lothor Brunes utsträckta hand. Numera ser Lothor, påminde hon sig; karlen hade blivit dubbad till riddare för sin tapperhet i slaget vid Svartvattenforsen. Fast ingen riktig riddare skulle sätta på sig de där lappade bruna byxorna och avskavda stövlarna och inte heller den spruckna läderjackan med vattenfläckar. Brune var liten och undersätsig med fyrkantigt ansikte, platt näsa och tjock grå kalufs och sa sällan någonting. Men han är starkare än han ser ut. Det förstod hon, för han lyfte upp henne som om hon inte hade vägt någonting alls.
Framför stäven på Havsguden sträckte sig en ödslig och stenig vindpinad strand utan ett träd så långt ögat nådde. Ändå var det en välkommen syn, för de hade kämpat länge för att komma på rätt kurs igen. Den senaste stormen hade fört dem långt utom synhåll för land och vågorna som vräkte in över relingen på galären hade varit så väldiga att Sansa varit säker på att skeppet skulle gå under med man och allt. Två matroser hade spolats överbord, hade hon hört gamle Oswell säga, och en annan hade ramlat ner från en mast och brutit nacken.
Själv hade Sansa bara sällan vågat sig upp på däck. Det var fuktigt och kallt i hennes lilla hytt, men hon hade varit sjuk större delen av seglatsen, sjuk av rädsla, febersjuk eller sjösjuk. Hon fick inte behålla maten och hade svårt att sova. Så snart hon slöt ögonen såg hon för sig hur Joffrey döende slet i kragen och rev upp sår på halsens mjuka hud med pajsmulor på läpparna och vinfläckar på jackan av guldtyg. Och vindens vinande i vanten påminde om det gräsliga, pipiga och sugande ljud han frambringat då han försökte få luft. Ibland drömde hon om Tyrion med. ”Han hade inget med saken att skaffa”, berättade hon för Lillfinger när han vid ett tillfälle kom till hytten för att höra hur hon mådde.
”Han dödade inte Joffrey, det är sant, men dvärgens händer är långt ifrån rena. Visste du att han har haft en annan hustru före dig?”
”Ja, han berättade det.”
”Nämnde han också att han gav henne till faderns vakter när han hade tröttnat på henne? I sinom tid kunde han ha gjort detsamma med dig. Spill inga tårar över dvärgen.”
Den salta vinden slet i håret och Sansa huttrade. Trots att de befann sig nära land fick skeppets rullande henne att må illa. Hon var i stort behov av ett bad och ville byta till rena kläder. Jag luktar kräks och ser förmodligen ut som ett levande lik.
Lord Petyr kom fram till henne, lika gladlynt som vanligt. ”God morgon. Tycker du inte att den salta luften är uppfriskande? Jag får alltid en strålande aptit av den.” Faderligt lade han armen om axlarna på henne. ”Mår du inte bra? Du ser så blek ut.”
”Det är bara magen. Jag är sjösjuk.”
”Det blir bra med lite vin. Så snart vi har kommit i land ska du få en bägare.” Petyr pekade på en gammal tornborg av flintsten som avtecknade sig mot en dystert grå himmel medan brottsjöarna slog mot klipporna nedanför. ”Ser det inte hemtrevligt ut? Det är nästan omöjligt att lägga till här, så vi blir landsatta med en liten båt.”
”Här?” Hon ville inte gå i land här. Fingrarna var ett förskräckligt ställe, hade hon hört, och det fanns något övergivet och ödsligt hos den lilla tornborgen. ”Kan vi inte stanna ombord på skeppet tills vi sätter kurs på Vita hamnen?”
”Härifrån seglar Havsguden österut mot Braavos. Utan oss.”
”Men… ers nåd, ni sa… ni sa att vi skulle fara hem.”
”Och där står det, även om det inte är mycket att hurra för, mitt fädernegods. Det har tyvärr inget namn. En framstående lords säte borde ju ha ett namn i likhet med slott som Vinterhed, Örnnästet och Flodvattnet. Nu är jag lord av Harrenhal och det låter härligt, men vad var jag innan? Lord av fårlortar och herre över ödsligheten. Det är visst något som saknas.” Han betraktade henne oskyldigt med sina grågröna ögon. ”Du ser upprörd ut. Trodde du att vi var på väg till Vinterhed? Vinterhed är bränt och plundrat. Alla som du kände och älskade är döda, och de nordmän som inte har dukat under för järnmännen slåss sinsemellan. Det pågår till och med ett anfall mot muren. Vinterhed var ditt barndomshem, Sansa, men du är inte längre ett barn utan en vuxen kvinna och måste skapa dig ett eget hem.”
”Men inte här!” utbrast hon förskräckt. ”Det ser så…”
”… litet, blåsigt och torftigt ut? Det stämmer mer än väl. Fingrarna är en underbar plats om man råkar vara en sten. Men oroa dig inte, vi ska bara stanna i två veckor. Din moster är sannolikt redan på väg hit.” Han log. ”Lady Lysa och jag ska ingå äktenskap.”
”Äktenskap?” Sansa trodde knappt sina öron. ”Ni och min moster?”
”Lorden av Harrenhal och ladyn av Örnnästet.”
Ni sa att det var min mor ni älskade. Fast lady Catelyn var ju död, så även om hon i hemlighet hade älskat Petyr och skänkt honom sin mödom så spelade det inte längre någon roll.
”Så tyst du blev”, anmärkte Petyr. ”Jag var säker på att du skulle ge mig din välsignelse. Det är ovanligt för en pojke som ursprungligen bara var arvtagare till stenar, klippor och fårlortar att få gifta sig med en dotter till Hoster Tully och änkan efter Jon Arryn.”
”Jag… jag hoppas ni får ett långt liv tillsammans med många barn och blir mycket lyckliga.” Det var åratal sedan Sansa sist träffade sin moster. Men nog kommer hon att vara snäll mot mig för mors skull. Hon är ju av mitt eget blod. Och det var vackert i Arryndalen, det berättades i alla ballader. Kanske skulle det inte vara så förskräckligt att vistas där ett tag.
Lothor och Oswell rodde dem i land. Sansa satt i fören, insvept i manteln med huvan djupt neddragen för att slippa få blåsten i ansiktet, och undrade vad som väntade henne. Tjänstefolket kom ut ur tornborgen för att ta emot dem: en mager äldre kvinna och en fet medelålders, två vithåriga gamla gubbar och en liten flicka på två eller tre år med en vagel i ena ögat. Då de kände igen lord Petyr knäböjde de på klipporna. ”Mitt hushåll”, upplyste han. ”Jag känner inte igen barnet, men det är förmodligen ännu en av Kellas oäktingar. Hon brukar få en med några års mellanrum.”
De båda gamlingarna vadade ut till båten och bar Sansa i land för att hon inte skulle blöta ner kjolarna medan Oswell och Lothor plumsade genom vattnet, liksom Lillfinger själv. Han kysste den äldre kvinnan på kinden och flinade mot den yngre. ”Och vem är far till ungen?”
Den feta kvinnan skrattade. ”Jag vet inte så noga, ers nåd. Jag är ju inte den som säger nej.”
”Vilket karlarna i trakten är tacksamma för, kan jag tänka mig.”
”Det är roligt att ha er hemma, ers nåd”, sa den ene gamlingen. Han såg ut att vara minst åttio men bar en väst av nitat läder och ett långsvärd vid höften. ”Hur länge stannar ni?”
”Så kort tid som möjligt, Bryen, så du behöver inte vara orolig. Anser du att stället är beboeligt?”
”Om vi hade vetat att ni skulle komma hade vi lagt in färsk säv på golven”, sa gumman, ”men vi har en dyngbrasa brinnande.”
”Ingenting går upp mot brinnande dynga och nu börjar jag känna mig hemma.” Petyr vände sig till Sansa. ”Grisel var min amma och sköter numera om borgen. Umfred är min förvaltare och Bryen… Utsåg jag dig inte till vaktkapten sist jag var här?”
”Det gjorde ni, ers nåd. Ni sa att ni skulle skaffa lite fler vakter också, men det gjorde ni aldrig, så hundarna och jag tar alla vaktpass själva.”
”Och det klarar ni säkert alldeles utmärkt. Jag kan inte se att någon har stulit vare sig stenar eller fårlortar.” Petyr pekade på den feta kvinnan. ”Kella vaktar mina stora hjordar. Hur många får har jag för närvarande, Kella?”
Hon måste tänka efter. ”Tjugotre, ers nåd. Det var tjugonio, men Bryens hundar dödade ett och vi slaktade några och saltade in köttet.”
”Ah, kallt salt fårkött, jag måste vara hemma. När jag bryter fastan på måsägg och sjögrässoppa blir jag helt övertygad.”
”Om ni säger det så”, sa Grisel.
Lord Petyr gjorde en grimas. ”Kom, låt oss se efter om min stora sal är lika dyster som jag minns den.” Han gick före över klippor som var hala av förmultnande sjögräs. En handfull får vandrade omkring vid foten av tornborgen av flinta och betade det magra gräs som växte mellan fårfållan och stallet med halmtak. Sansa måste vara försiktig med var hon satte fötterna; det låg fårlortar överallt.
Inuti verkade tornborgen ännu mindre. Det fanns en spiraltrappa av sten som löpte från källare till tak och varje våning bestod av ett enda rum. Tjänstefolket åt och sov på bottenvåningen som de delade med en väldig fläckig mastiff och ett halvdussin fårhundar. På mellanvåningen låg en liten sal och högst upp sovkammaren. Det fanns inga fönster, men i ytterväggen satt skottgluggar med jämna mellanrum. Ovanför härden i salen hängde ett trasigt långsvärd och en skamfilad eksköld med sprucken och flagnande färg.
Sansa kände inte igen sigillet på skölden: ett grått stenhuvud med brinnande blick på ljusgrön botten. ”Min farfars sköld”, förklarade Petyr då han såg att hon betraktade den. ”Hans egen far föddes i Braavos och kom till Dalen som soldenär i tjänst hos lord Corbray, så farfar tog Titanens huvud som sitt emblem då han dubbades till riddare.”
”Det ser skräckinjagande ut”, sa Sansa.
”Lite väl skräckinjagande för en godmodig karl som jag”, sa Petyr, ”och jag föredrar min härmfågel.”
Oswell gjorde ytterligare två vändor ut till Havsguden för att lossa proviant och förde bland annat i land flera vinfat. Petyr hällde upp en bägare vin åt Sansa. ”Var så god, det borde hjälpa mot illamåendet.”
Att ha fast mark under fötterna hade redan hjälpt, men Sansa lyfte lydigt bägaren med båda händerna och tog en klunk. Vinet var utsökt och hon tänkte att det måste komma från Arbor. Hon kände doften av ek och frukt och varma sommarkvällar, och de olika smakerna framträdde i munnen likt blommor som slår ut i solen. Hon hoppades bara att hon skulle få behålla det. Lord Petyr var så snäll och hon ville inte kräkas över honom som tack.
Han studerade henne över kanten på sin egen bägare och de klara grågröna ögonen var fulla av… Var det munterhet? Eller något annat? Sansa var inte säker. ”Grisel”, ropade han till gumman, ”ta upp lite mat. Inget tungt, för damen har en känslig mage. Lite frukt kanske. Oswell hade med sig apelsiner och granatäpplen från Havsguden.”
”Ja, ers nåd.”
”Kan jag få ta ett bad också?” frågade Sansa.
”Jag ska säga åt Kella att pumpa upp vatten.”
Sansa tog ännu en klunk vin och försökte komma på något lämpligt att säga, men lord Petyr besparade henne besväret. När Grisel och de andra tjänarna hade lämnat salen sa han: ”Lysa kommer inte ensam, och innan hon är här måste vi vara klara över vem du är.”
”Vem jag… Jag förstår inte.”
”Varys har spioner överallt. Om Sansa Stark skulle siktas i Arryndalen får eunucken veta det inom ett månvarv, och det skulle kunna skapa olyckliga… komplikationer. Det är inte säkert att vara en Stark just nu. Så vi ska säga till Lysas följe att du är min utomäktenskapliga dotter.”
”Utomäktenskapliga?” utbrast Sansa förfärat. ”Ni menar en oäkting?”
”Ja, du kan knappast vara min dotter född i äkta säng, för det är välkänt att jag aldrig har varit gift. Vad ska du heta?”
”Jag… jag skulle kunna ta min mors namn.”
”Catelyn? Det är lite väl genomskinligt, men du kan ta min mors namn som var Alayne. Tycker du om det?”
”Alayne är vackert”, sa Sansa, ”men kunde jag inte vara äkta dotter till någon riddare i er tjänst? Han kanske dog efter att ha kämpat tappert i strid och…”
”Jag har inga tappra riddare i min tjänst. En sådan historia skulle dra till sig frågor som ett lik lockar till sig kråkor, medan det anses oartigt att snoka i oäktingars härkomst.” Han lade huvudet på sned. ”Så vem är du?”
”Alayne… Sten, blir det väl.” När han nickade sa hon: ”Men vem är min mor?”
”Kella?”
”Nej, snälla!” ropade Sansa, djupt förödmjukad.
”Jag skämtar bara. Din mor var en fin och kultiverad dam från Braavos, dotter till en rik köpman. Vi träffades i Måsstaden när jag var tullmästare där. Hon dog när du föddes och anförtrodde dig åt nunnorna. Jag har några religiösa böcker som du kan titta igenom. Lär dig att citera från dem. Inget avskräcker frågor så som en flod av fromt bräkande. Men efter din första blödning avgjorde du att du inte ville bli nunna och skrev till mig. Innan dess hade jag inte ens känt till din existens.” Han fingrade på pipskägget. ”Tror du att du kan komma ihåg allt det där?”
”Jag hoppas det. Det blir som en lek.”
”Gillar du lekar, Alayne?”
Det skulle ta ett tag innan hon vande sig vid namnet. ”Lekar? Jag… Det beror på…”
Innan han hann säga mer kom Grisel tillbaka bärande på ett stort fat. Hon ställde ner det på bordet mellan dem. Där fanns äpplen, päron och granatäpplen, några skrumpna vindruvor och en stor blodapelsin. Gumman hade också med sig bröd och en lerkruka med smör. Petyr skar ett granatäpple mitt itu med dolken och erbjöd Sansa ena halvan. ”Du borde äta lite.”
”Ja, ers nåd.” Men hon tackade nej till granatäpplet för hon tyckte det var så kladdigt att peta ut kärnorna och valde i stället ett päron. Försiktigt tog hon en liten tugga. Päronet var mycket moget och saften rann nedför hakan på henne.
Lord Petyr skrapade ut en kärna med dolkspetsen. ”Jag förstår att du måste sakna din far djupt. Lord Eddard var modig, ärlig och lojal men en hopplös spelare.” Lillfinger stoppade kärnan i munnen med kniven. ”I Kungshamn finns två sorters människor: spelare och pjäser.”
”Och jag var en pjäs?” Sansa fruktade svaret.
”Ja, men låt inte det bekymra dig. Du är fortfarande till hälften barn. Alla människor är pjäser till att börja med, också en del som inbillar sig att de är spelare.” Han åt ännu en kärna. ”Cersei är ett exempel. Hon tror att hon är slug, men i själva verket är hon helt förutsägbar. Hennes styrka ligger i skönheten, den höga börden och rikedomarna. Men bara skönheten kan egentligen anses vara hennes egen. Snart vissnar den, och då tycker jag synd om henne. Hon vill ha makt men har ingen aning om vad hon ska göra med den när hon får den. Alla åstundar någonting, Alayne, och när du vet vad en människa vill ha vet du också vem hon är och hur du ska flytta henne på spelplanen.”
”Som ni gjorde då ni fick ser Dontos att förgifta Joffrey?” Hon hade kommit till slutsatsen att det måste ha varit Dontos.
Lillfinger skrattade. ”Ser Dontos den vinröde var en vinlägel med ben. Han kunde aldrig ha blivit anförtrodd en sådan viktig uppgift. Han skulle ha misslyckats eller förrått mig. Nej, allt Dontos behövde göra var att föra dig ut ur slottet… och se till att du bar hårnätet av silver.”
De svarta ametisterna. ”Men… om det inte var Dontos, vem var det då? Har ni fler… pjäser?”
”Du skulle kunna vända upp och ner på Kungshamn utan att hitta en enda man med en härmfågel fastsydd ovanpå hjärtat, men det betyder inte att jag står utan vänner.” Petyr reste sig och gick fram till trappan. ”Oswell, kom upp och låt lady Sansa få titta på dig.”
En liten stund senare dök karlen upp och bugade djupt. Sansa betraktade honom osäkert. ”Vad är det jag förväntas se?”
”Känner du igen honom?” frågade Petyr.
”Nej.”
”Titta närmare.”
Hon granskade den gamle; han hade ett fårat och väderbitet ansikte, örnnäsa, vitt hår och stora knotiga händer. Det fanns något bekant hos honom, ändå blev Sansa tvungen att skaka på huvudet. ”Jag är säker på att jag aldrig hade sett Oswell förrän jag klev i hans båt.”
Oswell flinade så att man såg ett gap fullt av sneda tänder. ”Nej, men ers nåd kanske har träffat mina tre söner.”
Det var ”tre söner” och flinet som gjorde det. ”Kittelsvart!” Sansas ögon vidgades. ”Ni är en Kittelsvart.”
”Det stämmer, ers nåd, om det behagar er.”
”Det gör det. Hon är alldeles utom sig av glädje.” Lord Petyr viftade bort honom och återgick till granatäpplet medan Oswell hasade nedför trappan. ”Säg mig, Alayne, vilken dolk är farligast: den fienden viftar med framför näsan på dig eller den någon du inte ser trycker mot ryggen?”
”Den dolda dolken.”
”Klyftig flicka.” Han log, och hon noterade att de smala läpparna hade färgats klarröda av granatäppelkärnorna. ”När dvärgen skickade bort drottningens livvakt lät hon ser Lancel leja soldenärer åt henne. Lancel fick tag i bröderna Kittelsvart, vilket gjorde er lille make belåten eftersom gossarna var i hans sold genom Bronn, hans handgångne man.” Lillfinger småskrattade. ”Men det var jag som sa åt Oswell att skicka sönerna till Kungshamn då jag fick veta att Bronn letade efter svärdskämpar. Tre dolda dolkar, Alayne, på exakt rätt plats.”
”Så en av bröderna Kittelsvart lade giftet i Joffs kalk?” Hon mindes att ser Osmund hade befunnit sig i närheten av kungen hela kvällen.
”Har jag sagt det?” Lord Petyr skar blodapelsinen mitt itu och erbjöd Sansa hälften. ”De är alldeles för opålitliga för att bli invigda i en sådan plan och Osmund har blivit helt oberäknelig sedan han blev upptagen i kungsvakten. Jag har upptäckt att den vita manteln förändrar män, även en man som han.” Petyr lutade sig bakåt och kramade blodapelsinen så att saften rann ner i munnen. ”Jag älskar saften, men jag avskyr att bli kladdig om fingrarna”, klagade han och torkade av dem. ”Det är viktigt med rena händer, Sansa. Vad du än gör, se till att du har rena händer.”
Sansa åt sin egen blodapelsinhalva med sked. ”Men om det inte var bröderna Kittelsvart och inte ser Dontos… ni befann er inte ens i staden och det kunde inte ha varit Tyrion…”
”Har du fler gissningar?”
Hon skakade på huvudet. ”Nej.”
Petyr log. ”Jag kan slå vad om att det under kvällens lopp var någon som rättade till hårnätet åt dig.”
Sansa slog handen för munnen. ”Ni kan väl ändå inte mena… Hon ville föra mig till Höggården, ville att jag skulle äkta hennes sonson…”
”Snälle, fromme, godhjärtade Willas Tyrell. Var tacksam för att du blev förskonad, han skulle ha tråkat ihjäl dig. Men det är krut i gumman, det måste jag erkänna. Hon är en skräckinjagande gammal häxa och långt ifrån så skör som hon försöker ge sken av. Då jag kom till Höggården för att köpslå om Margaerys hand lät hon lord Tyrell skrika och gorma medan hon själv ställde skarpsinniga frågor om Joffreys karaktär. Jag höjde honom till skyarna medan mina vakter spred oroväckande rykten bland tjänstefolket. Det är så spelet går till.
Det var också jag som väckte tanken att ser Loras skulle ta den vita dräkten. Inte så att jag föreslog det, det skulle ha varit alldeles för taktlöst, utan vakterna i mitt följe berättade hemska historier om hur pöbeln hade dödat ser Preston Greenfield och våldtagit lady Lollys och gav några silvermynt till lord Tyrells armé av trubadurer för att de skulle sjunga om Ryam Redwyne, Serwyn av spegelskölden och prins Aemon drakriddaren. I rätt händer kan en luta vara lika farlig som ett svärd.
Mace Tyrell trodde faktiskt att det var hans egen idé att göra ser Loras upptagande i kungsvakten till en klausul i äktenskapskontraktet. Vem skulle bättre kunna skydda hans dotter än hennes lysande bror? Dessutom slapp han försöka skaffa fram landområden och en brud åt en tredje son, vilket aldrig är lätt, och särskilt svårt i ser Loras fall.
Hur som helst tänkte lady Olenna inte låta Joff göra hennes älskade sondotter något illa. Men till skillnad från sonen insåg hon att under blommorna och elegansen är ser Loras lika hetlevrad som Jaime Lannister och att det var risk för ännu ett kungamord om man satte ihop Joffrey, Margaery och Loras. Den gamla damen begrep även en annan sak. Hennes son var fast besluten att göra Margaery till drottning och därför behövde han en kung, men inte nödvändigtvis Joffrey. Det blir snart bröllop igen, vänta bara ska du få se. Margaery kommer att äkta Tommen. Hon får behålla både drottningkronan och mödomen trots att hon inte är särskilt angelägen om någondera, men vad spelar det för roll? Västerns stora allians kommer att hålla ännu ett tag.”
Margaery och Tommen. Sansa visste inte vad hon skulle säga. Hon hade tyckt om Margaery Tyrell och hennes lilla bitska farmor med. Hon tänkte längtansfullt på Höggården med dess borggårdar och musiker och nöjesbåtarna på floden Mander; det var något helt annat än den här vindpinade stranden. Här är jag åtminstone i trygghet. Joffrey är död, han kan inte längre skada mig och numera är jag bara en oäkting. Alayne Sten har ingen make och inget anspråk. Och snart skulle mostern komma. Den långa mardrömmen i Kungshamn med det farsartade äktenskapet låg bakom henne. Precis som Petyr sa kunde hon skapa sig ett nytt hem här.
Det dröjde åtta långa dagar innan Lysa Arryn dök upp; det regnade i fem medan Sansa uttråkad och rastlös satt vid elden bredvid den gamla blinda hunden. Den var för sjuk och tandlös för att kunna gå på vakt med Bryen. För det mesta sov den, men då hon klappade pälsen gnydde den och slickade hennes hand och så blev de goda vänner. När regnet upphörde visade Petyr henne runt på sina domäner, vilket tog mindre än en halv dag. Precis som han hade sagt ägde han en massa stenar och klippor. På ett ställe kom tidvattnet upp ur ett hål i marken och sköt trettio fot upp i luften och på ett annat hade någon mejslat ut de nya gudarnas sjuuddiga stjärna i ett klippblock. Petyr berättade att stjärnan markerade ett av de ställen där andalerna hade landstigit då de kom över havet för att erövra Dalen från de första människorna.
Längre inåt land bodde en rad familjer i hyddor av travad sten intill en torvmosse. ”Mitt småfolk”, förklarade Petyr, även om bara de äldsta tycktes känna igen honom. Det fanns en eremitgrotta på hans marker också men ingen eremit. ”Han är död nu, men då jag var pojke fick jag följa med min far och hälsa på honom. Karlen hade inte tvättat sig på fyrtio år, så du kan föreställa dig hur han stank, men han kunde tydligen förutsäga framtiden. Han klämde lite på mig och sa att jag skulle bli en stor man, och för det fick han en lägel vin av far.” Petyr fnös. ”Jag kunde ha talat om samma sak för en halv bägare.”
En gråmulen, blåsig eftermiddag kom Bryen springande till tornborgen med de skällande hundarna i hälarna och tillkännagav att ryttare närmade sig från sydväst. ”Lysa”, sa lord Petyr. ”Kom Alayne, så tar vi emot henne.”
De satte på sig mantlarna och väntade utanför. Sällskapet utgjordes av ett tjugotal ryttare: ett mycket litet följe för ladyn av Örnnästet. Hon hade med sig tre kammarjungfrur, ett dussin riddare i ringbrynjor och pansar som utgjorde hennes livvakt plus en kaplan och en stilig trubadur med en liten mustasch och långa, rödblonda lockar.
Ska det föreställa min moster? Lady Lysa var två år yngre än modern, men såg ut att vara tio år äldre. Tjocka kastanjeröda flätor nådde en bit nedanför midjan, men under den kostbara sammetsklänningen med juvelprytt liv var kroppen fet och slapp. Ansiktet var skärt och sminkat, brösten tunga och armar och ben grova. Hon var längre än Lillfinger, vägde mer och visade inte heller någon behagfullhet då hon klumpigt satt av hästen.
Petyr föll på knä och kysste hennes fingrar. ”Kungens lilla råd befallde mig att uppvakta och vinna dig. Kan du tänka dig att ta mig till äkta make?”
Lady Lysa trutade med munnen och drog upp honom på fötter så att hon kunde trycka en kyss på hans kind. ”Åh, jag kanske går att övertala.” Hon fnissade. ”Har du med dig gåvor för att få mitt hjärta att smälta?”
”Kungens fred.”
”Strunt i freden. Vad mer har du med dig?”
”Min dotter.” Lillfinger vinkade till sig Sansa. ”Tillåt mig presentera Alayne Sten.”
Lysa Arryn verkade inte särskilt glad åt att se henne. Sansa neg djupt med nedböjt huvud. ”En oäkting?” hörde hon mostern säga. ”Petyr, har du syndat? Vem var hennes mor?”
”Hon är död. Jag hoppades kunna ta med Alayne till Örnnästet.”
”Vad ska jag göra med henne där?”
”Jag har några idéer”, svarade lord Petyr, ”men just nu är jag mer intresserad av vad jag skulle kunna göra med dig.”
Mosterns runda, skära ansikte mjuknade med ens och Sansa trodde nästan att Lysa Arryn tänkte börja gråta. ”Rare Petyr, jag har saknat dig så förskräckligt. Yohn Royce har ställt till en massa besvär och krävt att jag ska kalla vasallerna under fanorna och gå ut i krig. Och de andra svärmar runt omkring mig, Hunter och Corbray och den gräslige Nestor Royce; alla vill gifta sig med mig och ta min son som myndling, men ingen av dem älskar mig. Det gör bara du, Petyr, och jag har drömt om dig så länge.”
”Och jag om dig.” Han lade armen om midjan på henne och kysste halsen. ”Hur snart kan vi gifta oss?”
”Nu genast”, svarade lady Lysa med en belåten suck. ”Jag har med mig min egen kaplan och en trubadur och mjöd till bröllopsfesten.”
”Ska vi gifta oss här?” Det föll honom inte på läppen. ”Jag föredrar att äkta dig på Örnnästet medan hela din uppvaktning ser på.”
”Strunt i min uppvaktning. Jag har väntat så länge och jag står inte ut med att vänta en sekund till.” Hon slog armarna om honom. ”Jag vill dela din säng i natt, jag vill att vi ska göra ett barn till, en bror till Robert eller en söt liten dotter.”
”Det drömmer jag också om. Men det finns mycket att vinna på att hålla ett stort offentligt bröllop med hela Dalen…”
”Nej.” Hon stampade med foten i marken. ”Jag vill ha dig i natt. Och jag varnar dig, efter alla dessa år av tystnad och viskningar tänker jag skrika då du älskar med mig. Jag tänker skrika så högt att det hörs ända till Örnnästet!”
”Jag kanske kan lägra dig nu och äkta dig senare?”
Lady Lysa fnissade som en liten flicka. ”Åh, Petyr Baelish, du är så syndig. Nej, jag säger nej, jag är lady av Örnnästet och jag befaller dig att äkta mig ögonblickligen.”
Petyr ryckte på axlarna. ”Som du befaller. Jag är som vax i dina händer.”
Inom en timme avgav de sina löften under en himmelsblå baldakin medan solen sjönk i väster. Efteråt sattes bockbord upp nedanför den lilla tornborgen av flinta och man festade på vaktel, rådjurssadel och helstekt vildsvin som sköljdes ner med ett utsökt mjöd. Då det började skymma tändes facklor. Lysas trubadur sjöng Hemlig längtan, Min älskades leenden och När två hjärtan slår som ett. Flera unga riddare bjöd upp Sansa. Mostern dansade också och kjolarna virvlade då Petyr svängde runt med henne i sina armar. Mjödet och giftermålet hade skalat bort årens härjningar. Så länge hon höll sin make i handen skrattade hon åt allt och ögonen glänste då hon betraktade honom.
Då det blev dags för nedbäddningen bar riddarna upp Lysa till tornborgen medan de klädde av henne och drog oanständiga skämt. Tyrion såg till att jag slapp det, tänkte Sansa. Det skulle inte ha varit så illa att bli avklädd för en man hon älskade av goda vänner till dem båda. Men av Joffrey… Hon rös.
De tre kammarjungfrurna övertalade Sansa att hjälpa till med lord Petyr. Han fann sig godmodigt i ritualen och besvarade alla ekivoka skämt med samma mynt. När kvinnorna äntligen hade lyckats få av honom kläderna var de röda i ansiktet och deras egen klädsel var i oordning. Men Lillfinger bara log mot Sansa medan de förde honom upp till sovkammaren där hustrun väntade.
Lady Lysa och lord Petyr hade den översta våningen helt för sig själva, men tornborgen var liten och mostern höll ord och skrek. Utomhus hade det börjat regna, vilket drev in festdeltagarna i salen i våningen under, så de hörde det mesta. ”Petyr”, stönade mostern, ”åh, Petyr, Petyr, rare Petyr, åh, åh, åh. Så ja, Petyr, det är där du hör hemma.” Lady Lysas trubadur spelade upp en fräck version av Slottsfruns supé, men inte ens hans sång och spel kunde dränka Lysas skrik. ”Ge mig ett barn, Petyr!” skrek hon. ”Ge mig ännu en söt liten baby. Åh, Petyr, min älskling. PEEETYYYR!” Det sista skriket var så högt att det fick hundarna att börja skälla och två av kammarjungfrurna kunde inte låta bli att fnissa.
Sansa gick nedför trappan och ut i natten. Ett lätt duggregn föll på resterna av festen, men luften luktade friskt och rent. Minnet av bröllopsnatten med Tyrion stod klart för henne. I mörkret är jag Blomriddaren, hade han sagt. Jag skulle kunna vara bra för dig. Men det hade bara varit en lögn; han var ju ändå en Lannister. En hund kan nosa sig till lögner, hade Blodhunden en gång sagt. Hon kunde nästan höra hans väsande röst. Se dig omkring och vädra ordentligt. Alla här är lögnare och varenda en ljuger bättre än du. Hon undrade vad det hade blivit av Sandor Clegane. Visste han att Joffrey var mördad? Skulle han bry sig om det? Han hade varit prinsens livvakt i åratal.
Hon stannade länge ute. När hon till sist gick in var hon våt och frusen och bara den svaga glöden från en torvbrasa lyste upp salen. Det hördes inte ett ljud uppifrån. Den unge trubaduren satt i ett hörn och spelade en långsam ballad för sig själv. En av mosterns kammarjungfrur satt i knä på en riddare i lord Petyrs stol och de kysstes och trevade under varandras kläder. Flera karlar hade druckit sig så berusade att de hade somnat och en var på avträdet och kräktes. Sansa hittade Bryens gamla blinda hund i sin lilla alkov under trappan och lade sig ner bredvid den. Hunden vaknade och slickade henne i ansiktet. ”Din gamla stackare”, sa hon och klappade pälsen.
”Alayne.” Trubaduren stod böjd över henne. ”Söta Alayne, jag är Marillion. Jag såg dig komma in från regnet. Natten är kylig och kall. Låt mig få värma dig.”
Den gamla hunden lyfte på huvudet och morrade, men trubaduren gav den en spark och den slank gnyende i väg.
”Marillion?” sa hon osäkert. ”Det är vänligt av er… att tänka på mig, men… ni får ursäkta. Jag är väldigt trött.”
”Och väldigt vacker. I mitt huvud har jag diktat sånger till dig hela kvällen: ett kväde om dina ögon, en ballad för dina läppar, en duett till dina bröst. Men jag ska inte sjunga dem, för de var dåliga och ovärdiga sådan skönhet.” Han satte sig på bädden och lade handen på hennes ben. ”Låt mig få sjunga för dig med kroppen i stället.”
Hon kände en pust av hans andedräkt. ”Ni är berusad.”
”Jag blir aldrig berusad. Mjöd gör mig bara glad. Jag är tänd.” Handen gled upp till låret. ”Och du med.”
”Släpp mig! Ni glömmer er.”
”Visa lite barmhärtighet. Jag har sjungit kärleksvisor i timtal. Mitt blod svallar och ditt med, det vet jag. Oäkta flickor brukar alltid vara kättjefulla. Åtrår du mig?”
”Jag är jungfru”, protesterade hon.
”Är det sant? Åh, Alayne, Alayne, vackra mö, ge mig din oskuld. Du kommer att tacka gudarna för att du gjorde det och jag ska få dig att sjunga högre än lady Lysa.”
Skrämd drog sig Sansa undan honom. ”Om ni inte lämnar mig i fred kommer min… min far, lord Petyr, att hänga er.”
”Lillfinger?” Han småskrattade. ”Lady Lysa gillar mig och jag är lord Roberts favorit. Om din far förargar mig kan jag krossa honom med en strof.” Han lade handen på hennes bröst och kramade. ”Låt oss få av dig de våta kläderna. Jag förstår att du inte vill ha dem sönderrivna. Lyssna till ditt hjärta, min söta…”
Sansa hörde det svaga ljudet av stål mot läder. ”Trubadur”, sa en hård röst, ”det är bäst du går om du vill kunna sjunga igen.” Belysningen var skum, men hon såg en skymt av ett knivblad.
Trubaduren såg det också. ”Skaffa dig en egen…” Kniven blixtrade till och han skrek: ”Du skar mig!”
”Om du inte går kan det hända värre saker.”
I nästa stund var Marillion försvunnen. Den andre stod kvar, tornade upp sig över Sansa i mörkret. ”Lord Petyr sa åt mig att hålla ett öga på er.” Det var Lothor Brunes röst, upptäckte hon. Inte Blodhundens, nej, hur skulle det kunna vara det? Naturligtvis måste det vara Lothor.
Den natten sov Sansa knappt alls utan kastade sig av och an precis som hon gjort ombord på Havsguden. Hon drömde om Joffreys död, men då han rev sig på halsen och blodet rann över fingrarna såg hon till sin fasa att det var hennes bror Robb. Och hon drömde om sin egen bröllopsnatt, om hur Tyrion slukade henne med blicken då hon klädde av sig. Men mannen var större än Tyrion, och då han kröp ner i sängen var bara ena halvan av ansiktet skadad. ”Du lovade mig en sång, lilla fågel”, väste han och Sansa vaknade och fann att den blinda hunden låg bredvid henne igen. ”Jag önskar att du var Lady”, sa hon.
På morgonen bar Grisel upp en bricka med bröd, smör, honung, frukt och grädde till de nygifta i sovkammaren. Hon kom tillbaka och sa att de ville tala med Alayne. Sansa var ännu inte riktigt vaken och det tog en stund innan hon mindes att det var hon som var Alayne.
Lady Lysa låg till sängs, men lord Petyr var uppstigen och klädd. ”Din moster vill tala med dig”, sa han till Sansa medan han drog på sig ena stöveln. ”Jag har berättat vem du är.”
Må gudarna beskydda mig. ”Jag… jag tackar er, ers nåd.”
Petyr drog på sig den andra stöveln. ”Nu har jag fått mer än nog av mina kära hemtrakter. Vi ger oss av till Örnnästet i eftermiddag.” Han kysste hustrun, slickade bort lite honung från hennes läppar och skyndade nedför trappan.
Sansa stod vid sängens fotända medan mostern åt ett päron och studerade henne. ”Nu ser jag det”, sa lady Lysa och lade ifrån sig kärnhuset. ”Du är väldigt lik Catelyn.”
”Det är vänligt av er att säga så.”
”Det var inte menat som smicker. Ärligt talat liknar du Catelyn för mycket, och något måste göras. Jag tror vi ska färga ditt hår mörkare innan du får komma till Örnnästet.”
Färga mitt hår? ”Om det behagar er, moster Lysa.”
”Kalla mig inte det! Inte ett ord om din närvaro här får nå Kungshamn. Jag tänker inte utsätta min son för fara.” Hon bet i en honungskaka. ”Jag har hållit Dalen utanför kriget. Vår skörd har varit riklig, bergen skyddar oss och Örnnästet är ointagligt. Men jag vill ändå inte dra på mig lord Tywins vrede.” Lysa lade ifrån sig kakan och slickade honung från fingrarna. ”Petyr säger att du var gift med Tyrion Lannister, den ondskefulle dvärgen.”
”De tvingade mig till det. Jag ville inte gifta mig med honom.”
”Lika lite som jag ville gifta mig med Jon Arryn”, sa mostern. ”Han var ingen dvärg, men han var urgammal. Du kanske inte tror det när du ser mig nu, men den dagen vi gifte oss var jag så vacker att jag ställde din mor i skuggan. Men allt Jon ville ha var min fars soldater, så att han kunde hjälpa sina kära myndlingar Robert och Eddard. Jag borde ha vägrat att äkta honom, men han var gammal och skulle säkert inte leva länge till. Han hade tappat hälften av tänderna och andedräkten stank som en gammal lagrad ost. Jag avskyr dålig andedräkt hos en man. Petyrs andedräkt är alltid frisk. Han var den förste jag någonsin kysste. Min far sa att han var för lågättad, men jag visste att han skulle gå långt. Jon utsåg honom till tullmästare i Måsstaden för att glädja mig, men då Petyr ökade intäkterna tiofalt förstod min make hur skicklig han var och gav honom andra uppdrag och tog slutligen med Petyr till Kungshamn och utnämnde honom till skattmästare. Det var tungt att se honom varje dag och fortfarande vara gift med den känslolöse gubbstrutten. Jon gjorde sin plikt i sovgemaket, men han förmådde varken bereda mig njutning eller ge mig barn. Hans säd var gammal och svag. Alla utom Robert dog, tre flickor och två pojkar. Mina söta små barn dog medan gamlingen fortsatte att leva med sin stinkande andedräkt. Så du ser att jag också har lidit.” Lady Lysa snörvlade. ”Du vet väl att din stackars mor är död?”
”Tyrion berättade det”, svarade Sansa. ”Han sa att hon och Robb blev mördade på Tvillingborgarna av klanen Frey.”
Med ens vällde tårarna upp i Lysas ögon. ”Vi två står ensamma i världen nu. Är du rädd, barn? Var modig. Jag skulle aldrig köra Cats dotter på porten. Vi har blodsband.” Hon vinkade Sansa närmare. ”Du får kyssa mig på kinden, Alayne.”
Lydigt gick hon närmare och knäböjde vid sängen. Mostern var indränkt i en sötaktig doft och under den kände hon en sur, mjölkaktig lukt. Kinden smakade smink och puder.
Då Sansa reste sig tog lady Lysa henne om handleden. ”Berätta nu!” befallde hon skarpt. ”Är du med barn? Tala sanning. Om du ljuger får jag ändå veta det snart.”
”Nej”, svarade hon, häpen över frågan.
”Men du har väl fått din första blödning och är kvinna?”
”Ja.” Sansa visste att sanningen inte kunde döljas länge på Örnnästet. ”Tyrion… han…” Hon kände rodnaden krypa uppför kinderna. ”Jag är fortfarande jungfru.”
”Var dvärgen oförmögen?”
”Nej. Han var bara… han var…” Snäll? Hon förmådde inte säga ordet, inte här, inte till en moster som hatade honom så djupt. ”Han… han hade skökor, ers nåd. Det berättade han själv.”
”Skökor.” Lysa släppte hennes handled. ”Självklart hade han det. Vilken kvinna skulle vilja gå till sängs med ett sådant missfoster av andra skäl än för guld? Jag borde ha dödat dvärgen medan jag hade honom i mitt våld, men han lurade mig. Han är illistig och hans soldenär dräpte min käre ser Vardis Egen. Catelyn borde inte ha fört honom till Örnnästet, och det sa jag också åt henne. När hon gav sig av tog hon med sig vår farbror, och det var fel av henne. Svartfisken var i min tjänst, han var portens riddare i Blodsporten, och sedan han försvann har bergsklanerna blivit allt djärvare, men Petyr kommer att sätta stopp för deras härjningar. Jag ska utse honom till Dalens beskyddare.” För första gången log mostern och leendet var nästan varmt. ”Han kanske inte är lika lång och stark som somliga, men han är värd mer än alla de andra tillsammans. Lita på honom och gör som han säger.”
”Det ska jag, moster… jag menar, ers nåd.”
Det tycktes behaga lady Lysa. ”Jag kände Joffrey. Han brukade retas med min Robert och en gång slog han honom med ett träsvärd. Män säger att det är ohederligt att använda gift, men en kvinnas heder ser annorlunda ut. Modern skapade oss för att skydda våra barn och det enda ohederliga är att misslyckas. Det begriper du när du får barn.”
”Barn?” upprepade Sansa osäkert.
Lysa viftade avvärjande med handen. ”Inte på många år än. Du är för ung för att bli mor. En dag vill du ha barn, precis som du kommer att vilja gifta dig.”
”Jag… jag är gift, ers nåd.”
”Ja, men snart blir du änka. Var glad för att dvärgen föredrog skökor. Egentligen är det inte lämpligt att min son tar dvärgens avlagda hustru, men eftersom han aldrig rörde dig… Vad säger du om att äkta din kusin, lord Robert?”
Blotta tanken var motbjudande. Allt Sansa visste om Robert Arryn var att det var en liten, sjuklig gosse. Det är inte mig hon vill att sonen ska äkta, utan det är mitt anspråk hon vill åt. Ingen kommer någonsin att gifta sig med mig av kärlek. Men numera hade hon lätt för att ljuga. ”Jag… jag längtar efter att få träffa honom, ers nåd. Men han är väl bara barnet?”
”Han är åtta år gammal och inte stark, men en sådan rar gosse, begåvad och klyftig. Han kommer att bli en stor man, Alayne. Säden är stark, sa min make innan han dog. Det var hans sista ord. Ibland låter gudarna oss se en glimt av framtiden då vi ligger för döden. Jag ser inget skäl till att ni inte ska kunna gifta er så snart vi vet att din make är död. Självfallet får det bli ett hemligt äktenskap. Lorden av Örnnästet kan ju näppeligen äkta någon som alla tror är oäkting, det passar sig inte. Så snart korparna kommer från Kungshamn med besked om att dvärgen har fått huvudet avhugget kan ni bli vigda. Det blir roligt för honom att få en liten kamrat. När vi först återvände till Örnnästet lekte han med Vardis Egens pojke och med min förvaltares son med, men de var alldeles för hårdföra och jag hade inget annat val än att skicka bort dem. Är du bra på att läsa, Alayne?”
”Mamsell Mordana var god nog att säga det.”
”Robert har dålig syn, men han älskar när man läser för honom”, berättade lady Lysa. ”Han tycker bäst om djursagor. Kan du den lilla sången om kycklingen som klädde ut sig till räv? Den sjunger jag jämt för honom och han tröttnar aldrig på den. Han tycker om att hoppa groda och leka lekar som snurra på svärdet och kom in i mitt slott. Och man måste alltid låta honom vinna. Men tycker du inte att det är helt i sin ordning? Han är ju trots allt lord av Örnnästet och det får du aldrig glömma. Du är högättad och ätten Stark på Vinterhed har alltid varit stolt, men Vinterhed har fallit och numera är du inte stort mer än en tiggare, så lägg stoltheten åt sidan. Under rådande omständigheter klär tacksamhet dig bättre, ja, och lydnad. Min son ska få en tacksam och lydig hustru.”