”Han suger hårdare än min egen.” Viola strök barnet hon ammade över huvudet.
”Han är hungrig”, förklarade Val, den blonda kvinna som de svarta bröderna kallade rövarprinsessan. ”Hittills har han levt på getmjölk och dekokter som den blinde livmedikusen har tillrett.”
Som seden var hos rövarna hade pojken ännu inget namn, lika lite som Violas. Inte ens Mance Rayders son skulle få något namn förrän han hade fyllt två, även om Sam hade hört bröderna tala om honom som ”den lille prinsen” och ”stålfödd”.
Blicken gick från barnet vid bröstet till Jon som också tittade på. Jon ler. Det var ett sorgset leende men ändå ett leende, och Sam blev glad över att se det. Det är första gången jag ser honom le sedan jag kom tillbaka.
Han och Viola hade vandrat till fots från Nattskansen till Djupsjö och från Djupsjö till Drottningporten. De hade följt en smal vildmarksled från den ena fästningen till den andra och hela tiden hållit sig inom synhåll för muren. De hade en eller två dagsetapper kvar till Svarta slottet då Viola hörde hästar bakom dem, och när de vände sig om fick de se en kolonn av svarta ryttare komma västerifrån. ”Det är mina bröder”, lugnade Sam henne. ”Ingen annan än nattens väktare använder den här leden.” Det hade visat sig vara ser Denys Mallister från Skuggtornet tillsammans med den allvarligt sårade Bowen Marsh och de som överlevt sammandrabbningen på Dödskallarnas bro. När Sam fick syn på Dywen, Jätten och Sorgsne Edd Tollett föll han ihop och grät.
Det var av dem han fick höra om striderna som rasat nedanför muren. ”Stannis landsatte sina riddare vid Östvakten och Cotter Pyke förde dem längs gränsjägarnas stigar för att överrumpla rövarna”, berättade Jätten. ”Stannis krossade dem. Mance Rayder togs till fånga och tusen av hans bästa krigare dräptes, däribland Harma hundhuvud. Resten skingrades likt agnar för vinden.” Gudarna är goda, tänkte Sam. Om han inte hade gått vilse på vägen söderut från Crasters gård skulle han och Viola ha kunnat hamna mitt i stridens hetta eller i Mance Rayders läger. Det hade kanske varit bra för Viola och pojken, men för honom kunde det ha slutat illa. Sam hade hört historierna om vad rövarna gjorde med tillfångatagna kråkor och rös vid blotta tanken.
Men inget av det bröderna berättade hade kunnat förbereda honom på det som mötte honom vid Svarta slottet. Kantinen hade brunnit ner till grunden och av den väldiga trätrappan återstod bara ett berg av förkolnade stockar och stora issjok. Donal Noye var död liksom Rast, döve Dick, röde Alyn och många, många fler. Ändå hade Sam aldrig sett så mycket folk i slottet; men de var inte svarta bröder utan kungens soldater och fler än tusen. För första gången i mannaminne fanns det en kung i kungstornet och baneren vajade på Lansen, Hardins torn, Grå tornet, Sköldhallen och andra byggnader som hade stått övergivna och tomma i åratal. ”Det stora baneret med den svarta kronhjorten på gyllene botten är kungens och huset Baratheons”, berättade han för Viola som aldrig tidigare hade sett baner. ”Räven i blomkransen är huset Florents emblem. Sköldpaddan tillhör ätten Estermont, svärdfisken Bar Emmon och de korslagda trumpeterna är huset Wensingtons vapen.”
”Alla är färgglada som blommor.” Viola pekade. ”Jag tycker om de gula baneren med elden. Titta, en del av soldaterna har samma emblem på vapenskjortorna.”
”Ett eldrött hjärta. Jag vet inte vems det är.”
Men han fick snart reda på det. ”Det är drottningens män”, hade Pyp berättat. Men först hade han gett ifrån sig ett glädjetjut och ropat: ”Barrikadera dörrarna fort, grabbar, Sam dräparen har kommit tillbaka från graven.” Och Grenn kramade om Sam så hårt att han trodde revbenen skulle gå av. ”Men det är nog säkrast att du inte frågar var drottningen håller hus”, tillade Pyp. ”Stannis lämnade kvar henne på Östvakten med dottern och flottan. Den enda kvinna han tog med sig är den röda.”
”Den röda?” upprepade Sam frågande.
”Melisandre från Asshai, kungens trollkona”, upplyste Grenn. ”Det sägs att hon brände en man levande på Draksten så att Stannis skulle få förliga vindar för seglatsen norrut. Hon red vid hans sida i striden med och räckte honom det magiska svärdet Ljusbringaren. Vänta tills du får se det. Det glöder som om det hade en bit av solen i sig.” Grenn såg åter på Sam och ansiktet sprack upp i ett stort fåraktigt leende. ”Jag kan fortfarande inte fatta att du är här.”
Jon Snö hade också klämt fram ett leende då han fick syn på Sam, men det hade varit ett trött leende, precis som nu. ”Mot alla odds lyckades du ta dig tillbaka”, sa han, ”och du räddade Viola med. Du har skött dig bra, Sam.”
Jon hade själv skött sig mer än väl om man skulle tro Grenn. Men trots att han haft med sig både vinterns horn och rövarprinsessan hade det inte räckt för ser Alliser Törne och hans anhang som fortsatte att betrakta honom som kappvändare. Mäster Aemon sa att Jons sår läkte bra, men Jon hade andra ärr än de som syntes runt ögat. Han sörjer sin rövarflicka och sina bröder.
”Är det inte märkligt?” sa han till Sam. ”Craster och Mance gillade inte varandra, men nu ammar Crasters dotter Mances son.”
”Jag har mjölk”, sa Viola. Rösten var lågmäld och blyg. ”Min egen pojke behöver inte mycket. Han är inte lika girig som den här.”
Rövarkvinnan Val vände sig mot dem. ”Jag har hört drottningens män säga att den röda kvinnan tänker ge Mance till lågorna så snart han är stark nog.”
Jon gav henne en trött blick. ”Mance är desertör från nattens väktare och straffet för det är döden. Om nattens väktare hade tagit honom skulle han ha varit hängd vid det här laget, men han är kungens fånge och ingen utom den röda kvinnan vet vad kungen tänker.”
”Jag vill träffa honom”, sa Val. ”Jag vill visa honom hans son. Så pass mycket förtjänar han innan ni dödar honom.”
Sam försökte förklara. ”Ingen utom mäster Aemon tillåts träffa honom.”
”Om det stod i min makt skulle Mance få hålla sin son i famnen.” Jons leende var försvunnet. ”Jag är ledsen, Val.” Han vände sig bort. ”Sam och jag har plikter att sköta. I alla fall Sam. Vi ska fråga om du kan få träffa Mance, det är allt jag kan lova.”
Sam kramade Violas hand och lovade att komma tillbaka efter kvällsvarden. Sedan skyndade han efter Jon. Det stod vakter utanför dörren, drottningens män med spjut. Jon hade hunnit halvvägs nedför trappan men väntade då han hörde Sams flåsande andetag. ”Du är visst väldigt förtjust i Viola?”
Sam rodnade. ”Viola är snäll och rar.” Han var glad över att den långa mardrömmen var över, glad att vara tillbaka hos sina bröder på Svarta slottet, men en del nätter då han låg ensam i sovcellen tänkte han på hur varm Viola hade varit då de kurade ihop sig under skinnfällarna med barnet mellan sig. ”Hon… hon gjorde mig modigare, Jon. Inte modig, men… modigare.”
”Du förstår väl att du inte kan behålla henne”, sa Jon mjukt, ”lika lite som jag kunde stanna hos Ygritte. Du svor eden, precis som jag, som vi alla har gjort.”
”Jag vet. Viola sa att hon kunde bli min fru, men… jag berättade om eden och vad den innebär. Jag vet inte om det gjorde henne glad eller ledsen, men jag har i alla fall berättat det för henne.” Han svalde nervöst och återtog: ”Kan det finnas ära i en lögn om man ljuger i ett… ett gott syfte.”
”Det beror väl på lögnen och syftet.” Jon tittade på Sam. ”Men jag skulle inte råda dig till det. Du är inte bra på att ljuga, du rodnar och stammar.”
”Ja, men jag skulle kunna ljuga i ett brev”, sa Sam. ”Jag ljuger bättre med en gåspenna i handen. Jag… har tänkt på en sak. När allt lugnar ner sig här igen vore det kanske bäst för Viola att… Jag tänkte att jag kunde skicka henne till Horn Hill, till min mor och f-far. Om Viola skulle säga att barnet var m-mitt…” Han rodnade igen. ”… så skulle mor vilja ha det, det vet jag. Hon skulle ta Viola i sin tjänst och ge henne någon inte alltför betungande syssla; det skulle inte vara lika hårt som hos Craster. Och lord Randyll, han skulle aldrig medge det, men kanske skulle han gilla tanken att jag hade fått en oäkting med en rövarflicka. Det skulle åtminstone bevisa att jag var karl nog att lägra en kvinna och bli far till ett barn. En gång sa han till mig att jag säkert skulle dö med svendomen i behåll, att ingen kvinna någonsin skulle… du vet… Om jag skrev till honom och berättade den här lögnen… Skulle det vara bra? Det liv pojken skulle få…”
”Att växa upp som en oäkting i sin farfars slott?” Jon ryckte på axlarna. ”Det beror till stor del på din far och på pojken förstås. Om han brås på dig…”
”Det gör han inte. Craster var ju hans riktige far. Du såg honom själv, hård som en gammal trädrot och Viola är starkare än hon ser ut för.”
”Om pojken är duktig på att hantera svärd eller lans bör han få en plats i din fars livvakt”, sa Jon. ”Det är inte ovanligt att oäktingar uppfostras till väpnare eller blir dubbade till riddare. Men du måste vara helt säker på att Viola kan spela sin roll övertygande. Av vad du har berättat om lord Randyll lär han inte bli nådig om han upptäcker att han har blivit lurad.”
På trappan utanför tornet stod fler vakter, men det var kungens män. Sam hade snabbt lärt sig se skillnad. Kungens män var lika råbarkade och ogudaktiga som alla andra soldater, men drottningens män dyrkade Melisandre från Asshai och ljusets herre med brinnande iver. ”Ska du hålla på med vapenövning nu igen?” frågade Sam då de gick över borggården. ”Är det klokt att träna så hårt innan benet är fullt återställt?”
Jon slog ut med händerna. ”Vad ska jag annars ta mig för? Av rädsla för att jag ändå är kappvändare har Marsh avstängt mig från tjänstgöring.”
”Det är bara några få som tror det”, försäkrade Sam. ”Ser Alliser och hans anhang. Det flesta bröderna vet bättre och Stannis med, skulle jag tro. Du överlämnade vinterns horn till honom och tog Mance Rayders son till fånga.”
”Det enda jag gjorde var att skydda Val och barnet mot plundrare när rövarna flydde, och så höll jag kvar dem där tills gränsjägarna hittade oss. Jag tog aldrig någon till fånga. Kung Stannis har ordentlig pli på sina män, det märks tydligt. Han låter dem plundra lite, men bara tre rövarkvinnor har blivit våldtagna och männen som gjorde det har snöpts. Jag antar att jag borde ha dödat så många rövare jag kunde. Ser Alliser har låtit det bli allmänt känt att enda gången jag drog svärdet var det för att försvara våra fiender. Jag dödade inte Mance Rayder eftersom jag var i maskopi med honom, påstår han.”
”Det är bara ser Alliser som säger det”, sa Sam, ”och alla vet hur han är.” Med sin höga börd, sin riddarvärdighet och sina många år i nattens väktare kunde ser Alliser Törne ha varit en stark kandidat till posten som överbefälhavare, men nästan alla han hade tränat som vapenmästare föraktade honom. Hans namn hade givetvis förts fram, men efter att ha kommit på sjätte plats första dagen och förlorat röster den andra hade Törne dragit sig tillbaka och förordade i stället lord Slynt.
”Det alla vet är att ser Alliser är en riddare av förnäm härkomst och född i äkta säng, som dessutom stöder lord Janos, medan jag är oäktingen som dräpte Qhorin halvhand och lägrade en sköldmö. En del kallar mig ulven. Hur kan jag vara en ulv utan varg?” Munnen förvreds. ”Jag drömmer inte ens om Gast längre. Alla mina drömmar handlar om kryptan på Vinterhed, om stenkungarna på sina troner. Ibland hör jag Robbs röst och fars, som om de vore på en fest. Men det är en mur mellan oss och jag vet att det inte finns någon plats vid bordet för mig.”
De levande har ingen plats på de dödas fester. Det skar Sam i hjärtat att behöva tiga. Bran är inte död, Jon, ville han säga. Han är tillsammans med goda vänner och de är på väg norrut på en jättestor älg för att söka efter en treögd kråka djupt inne i spökskogen. Det lät så vansinnigt att det fanns stunder då Sam Tarly tänkte att han måste ha drömt alltihop, att febern, rädslan och hungern fått honom att inbilla sig saker och ting. Men han skulle ändå ha berättat det om han inte hade gett sitt ord.
Tre gånger hade han svurit att bevara hemligheten. Först hade han lovat Bran, sedan den underlige Jojen Reed och sist Kallhand. ”Världen tror att pojken är död”, hade hans räddare sagt då de skildes åt. ”Låt hans ben få vila ostörda. Vi vill inte ha några förföljare. Svär att bevara hemligheten, Samwell i nattens väktare. Svär vid ditt liv som du har mig att tacka för.”
Ömkligt flyttade Sam tyngden till andra foten och sa: ”Lord Janos blir aldrig vald till överbefälhavare.” Det var den enda tröst han hade att ge Jon. ”Det kommer aldrig att ske.”
”Du är en rar dåre, Sam. Öppna ögonen. Det har pågått i dagar.” Jon strök håret ur ögonen och tillade: ”Så mycket vet jag åtminstone. Nu får du ursäkta mig, jag behöver slå till någon hårt med ett svärd.”
Sam kunde bara titta efter honom då han stegade i väg mot borggården utanför rustkammaren. Det var där Jon Snö tillbringade det mesta av sin vakna tid. Eftersom ser Endrew var död och ser Alliser ointresserad hade Svarta slottet ingen vapenmästare, så Jon hade tagit på sig att träna några av de nyare rekryterna: Satin, Hästen, Hoppjerkan med sin klumpfot, Arron och Emrick. Och när de hade tjänstgöring brukade han träna ensam i timmar med svärd, sköld och spjut eller mäta sina krafter med den som var villig att ställa upp.
Du är en rar dåre, Sam, hörde han Jon säga hela vägen tillbaka till mäster Aemons torn. Öppna ögonen. Det har pågått i dagar. Kunde han ha rätt? Man behövde två tredjedelar av de edsvurna brödernas röster för att bli vald till överbefälhavare för nattens väktare och efter nio dagar och nio valomgångar hade ingen ens kommit i närheten av det. Lord Janos hade visserligen klättrat lite och tagit sig förbi först Bowen Marsh och sedan Othell Yarwyck, men han låg fortfarande långt efter ser Denys Mallister från Skuggtornet och Cotter Pyke från Östvakten vid havet. Någon av dem blir säkert överbefälhavare, intalade Sam sig.
Stannis hade satt ut vakter utanför mästarens dörr också. Inne i torngemaken var det kvalmigt och trångt med alla sårade från striderna: både svarta bröder och kungens och drottningens män. Clydas hasade omkring med krus med getmjölk och drömvin, men mäster Aemon hade ännu inte kommit tillbaka från sitt morgonbesök hos Mance Rayder. Sam hängde upp manteln på en krok och började hjälpa till. Men trots att han hade fullt upp med att byta bandage och ge män att dricka så gnagde Jons ord i bakhuvudet. Du är en rar dåre, Sam. Öppna ögonen. Det har pågått i dagar.
Det gick en dryg timme innan han kunde ursäkta sig för att mata korparna. På väg upp till voljären stannade han för att titta efter hur rösträkningen slutat kvällen före. I början av valprocessen hade mer än trettio namn förts fram, men de flesta hade dragit sig ur då det stod klart att de inte hade någon chans att vinna. I går kväll hade sju återstått. Ser Denys Mallister hade fått tvåhundratretton röster, Cotter Pyke etthundraåttiosju, lord Slynt sjuttiofyra, Othell Yarwyck sextio, Bowen Marsh fyrtionio, trefingrade Hobb fem och Sorgsne Edd Tollett en röst. Pyp och hans idiotiska skämt. Sam gick igenom de tidigare sammanräkningarna. Ser Denys, Cotter Pyke och Bowen Marsh hade fallit tillbaka sedan den tredje dagen och Othell Yarwyck efter den sjätte. Det var bara lord Janos Slynt som klättrade lite mer för var dag som gick.
Sam kunde höra fåglarna kraxa i voljären, så han lade undan papperen och gick uppför trappan för att mata dem. Till sin förtjusning upptäckte han att ytterligare tre korpar hade kommit tillbaka. ”Snö ”, skrek de åt honom. ”Snö, snö, snö.” Det var han som hade lärt dem det. Men trots nykomlingarna verkade voljären tom och ödslig. Än så länge hade bara några få av de fåglar som Aemon skickat i väg återvänt. Men en nådde i alla fall Stannis. En hittade till Draksten och en kung som brydde sig. Nere i Södern hade fadern ställt huset Tarlys trupper till förfogande för pojken på järntronen, men varken kung Joffrey eller lille kung Tommen hade kommit till undsättning då nattens väktare kallade på hjälp. Vad ska man med en kung till som inte försvarar sitt rike? tänkte han argt och mindes natten på De första människornas näve och den fasansfulla, skräckfyllda vandringen tillbaka till Crasters gård då han pulsat i djupa drivor genom mörker och virvlande snö. Drottningens män gjorde honom illa till mods, men de hade åtminstone kommit.
Vid kvällsvarden tittade Sam efter Jon Snö men kunde inte se honom någonstans i källarvalvet där bröderna numera intog sina måltider. Så han tog plats på bänken hos sina andra vänner. Pyp berättade just för Sorgsne Edd om halmkrigarna och att de hade slagit vad om vilken som skulle få flest pilar i sig. ”Du ledde länge, men Watt från Långsjön fick tre sista dagen och gick om dig.”
”Jag vinner aldrig någonting”, klagade Sorgsne Edd. ”Men gudarna har alltid lett mot Watt. När han föll från Dödskallarnas bro landade han i djupt vatten och undgick alla de vassa klipporna.”
”Var det ett långt fall?” ville Grenn veta. ”Överlevde han tack vare det?”
”Nej, han var redan död”, svarade Sorgsne Edd. ”Rövarna hade huggit honom i huvudet med en yxa, men han hade ändå tur som inte föll på klipporna.”
Trefingrade Hobb hade lovat bröderna stekt mammutlår den kvällen, kanske i hopp om att få några fler röster. Om det var tanken borde han ha valt en yngre mammut, tänkte Sam medan han petade ut en sena som satt mellan tänderna. Med en suck sköt han ifrån sig tallriken.
Det skulle strax bli ännu en omröstning och spänningen i luften var tjockare än röken. Cotter Pyke satt vid brasan omgiven av gränsjägare från Östvakten medan ser Denys Mallister satt nära dörren med en mindre grupp män från Skuggtornet omkring sig. Janos Slynt satt mitt emellan elden och dörren. Han har den bästa platsen, tänkte Sam och blev orolig då han såg Bowen Marsh sitta bredvid Slynt. Marsh var blek och utmärglad med stora bandage om huvudet, men han lyssnade uppmärksamt på lord Janos. Då Sam påpekade det för sina vänner sa Pyp: ”Och där borta sitter ser Alliser och viskar med Othell Yarwyck.”
Mäster Aemon reste sig och frågade om någon av bröderna önskade säga något före omröstningen. Sorgsne Edd stod upp, lika butter och dyster som vanligt. ”Jag vill bara säga till dem som röstar på mig att jag skulle bli en gräslig överbefälhavare, men det skulle de andra med.” Han följdes av Bowen Marsh som hade ena handen på lord Slynts axel. ”Bröder, jag ber att få dra tillbaka mitt namn. Mitt sår plågar mig och jag fruktar att uppgiften är för svår för mig, men inte för lord Janos som i många år har varit befälhavare för stadsvakten i Kungshamn. Låt oss alla ge honom vårt stöd.”
Sam hörde ilsket muttrande från Cotter Pykes ände av rummet och ser Denys såg på en av sina vapenbröder och skakade på huvudet. Det är för sent, skadan är redan skedd. Han undrade var Jon fanns och varför han hade hållit sig undan.
De flesta bröderna kunde varken läsa eller skriva, så i stället för namnlappar använde man föremål som lades i en stor rund järngryta med kraftiga handtag som trefingrade Hobb och fårskallige Owen hade släpat dit från köket. För att ingen skulle veta vem man röstade på gick man bakom ett tungt draperi och valde sin kandidats föremål. Om man hade tjänstgöring kunde en god vän rösta för ens räkning, och både ser Denys och Cotter Pyke röstade för sina garnisoner som var kvar på fästningarna.
När alla andra hade lämnat källarvalvet vände Sam och Clydas upp och ner på grytan framför mäster Aemon. En kaskad av snäckor, stenar och kopparmynt vällde ut över bordet. Aemons skrynkliga händer sorterade med häpnadsväckande hastighet; snäckor hamnade i en hög, stenar i en annan, mynt på ett ställe och spikar på ett annat och några enstaka pilspetsar och ekollon för sig. Sedan räknade både Sam och Clydas högarna.
Den kvällen var det Sams tur att lämna sin sammanräkning först. ”Tvåhundratre snäckor för ser Denys Mallister”, sa han. ”Hundrasextionio stenar för Cotter Pyke. Hundratrettiosju kopparmynt för lord Janos Slynt, sjuttiotvå spikar för Othell Yarwyck, fem ekollon för trefingrade Hobb och två pilspetsar för Sorgsne Edd.”
”Jag fick det till hundrasextioåtta stenar för Pyke”, sa Clydas, ”och det saknas två röster enligt min sammanräkning och en enligt Sams.”
”Sams är riktig”, sa mäster Aemon. ”Jon Snö röstade inte. Men det spelar ingen roll, för ingen är i närheten av två tredjedelars majoritet.”
Sam var mer lättad än besviken. Trots Bowen Marshs stöd var lord Janos bara trea. ”Vilka är de här fem som hela tiden röstar på trefingrade Hobb?” undrade han.
”Bröder som vill ha bort honom från köket”, svarade Clydas.
”Ser Denys har fått tio röster mindre än i går”, påpekade Sam, ”och Cotter Pyke har rasat med nästan tjugo röster. Det är inte bra.”
”Definitivt inte för deras chanser att bli överbefälhavare”, sa mäster Aemon, ”men det kan bli till gagn för nattens väktare. Det är inte vår sak att säga. Tio dagar är inte särskilt lång tid. En gång tog valet två år med sju hundra omröstningar. I sinom tid fattar bröderna sitt beslut.”
Ja, men vilket beslut, tänkte Sam.
Senare på kvällen satt Sam, Grenn och Pyp i Pyps sovcell och drack vin utspätt med vatten. Efter några bägare fann Sam att tungans band lossade. ”Cotter Pyke och ser Denys Mallister har tappat mark, men tillsammans har de fortfarande nästan två tredjedelar”, berättade han. ”Endera av dem skulle bli en utmärkt överbefälhavare. Någon borde övertala den ene att dra sig tillbaka och stödja den andre.”
”Någon?” sa Grenn skeptiskt. ”Vem menar du?”
”Grenn är så dum att han tror att någon kan vara han”, sa Pyp. ”När någon är färdig med Pyke och Mallister kan denne någon kanske även övertala kung Stannis att gifta sig med drottning Cersei.”
”Kung Stannis är redan gift”, invände Grenn.
”Vad ska jag göra med honom, Sam?” suckade Pyp.
”Cotter Pyke och ser Denys gillar inte varandra”, hävdade Grenn envist. ”De bråkar om allt.”
”Ja, men bara för att de har olika uppfattning om vad som är bäst för nattens väktare”, sa Sam. ”Om vi förklarade…”
”Vi?” upprepade Pyp. ”Hur blev någon helt plötsligt vi? Jag är bara en gycklare, som du kanske minns, och Grenn är, tja, Grenn.” Han log mot Sam och viftade med öronen. ”Men du är en lords son och mäster Aemons förvaltare…”
”Och Sam dräparen”, fyllde Grenn i. ”Du dräpte en vålnad.”
”Det var drakglaset som dödade den”, sa Sam åt honom för minst hundrade gången.
”En lords son, mäster Aemons förvaltare och Sam dräparen”, mumlade Pyp. ”Du skulle kanske kunna tala med dem…”
”Ja, om jag inte vore så feg”, sa Sam och lät lika dyster som Sorgsne Edd.