Kungen var arg. Det märkte Sam genast.
Stannis sköt ifrån sig maten – hårt bröd, salt kött och kokta ägg – och betraktade med kylig blick de svarta bröder som en i taget steg in i salongen i kungstornet och föll på knä framför honom. Vid hans sida stod den röda kvinnan och såg ut som om hon fann scenen roande.
Jag har inget här att göra, tänkte Sam ängsligt när Melisandres röda blick föll på honom. Någon var tvungen att hjälpa mäster Aemon uppför trappan. Titta inte på mig, jag är bara här som livmedikusens förvaltare. De andra var kandidater till posten som överbefälhavare, alla utom Bowen Marsh som hade dragit sig ur men fortsatte som slottsfogde och överförvaltare, och Sam kunde inte begripa varför han själv hade ombetts vara med.
Kung Stannis lät de svarta bröderna ligga på knä länge och väl. ”Res er”, sa han till slut, och Sam hjälpte mäster Aemon på fötter.
Den ansträngda tystnaden bröts av att lord Janos Slynt harklade sig. ”Ers höghet, låt mig säga hur glada vi är över att ha blivit hitkallade. När jag såg era baner från muren visste jag att riket var räddat. ’Där kommer en man som aldrig glömmer sin plikt’, sa jag till ser Alliser. ’En stark man och en sann kung.’ Får jag gratulera er till segern över vildarna? Trubadurerna kommer att dikta ballader om den, det är jag…”
”Trubadurerna får göra som de vill”, snäste Stannis. ”Bespara mig ditt smicker, Janos, det har du ändå inget för.” Han reste sig och betraktade dem irriterat. ”Lady Melisandre har talat om att ni ännu inte har valt någon överbefälhavare. Jag är missnöjd. Hur länge till ska dumheterna pågå?”
”Ingen har uppnått två tredjedelar av rösterna än, ers höghet”, påpekade Bowen Marsh, ”och det har bara gått tio dagar.”
”Det är nio dagar för länge. Jag har fångar att ta hand om, ett rike att sköta och ett krig att utkämpa. Beslut måste fattas som rör muren och nattens väktare, och er överbefälhavare bör ha ett ord med i laget.”
”Det bör han”, instämde Janos Slynt, ”men de svarta bröderna är bara enkla soldater, och ers höghet vet mycket väl att soldater helst tar order. De skulle uppskatta er kungliga vägledning, att ni hjälper dem att välja klokt för rikets bästa.”
Förslaget gjorde de andra upprörda. ”Vill du att kungen ska torka oss i baken?” undrade Cotter Pyke ilsket. ”Valet av överbefälhavare ankommer uteslutande på de edsvurna bröderna”, hävdade ser Denys Mallister. ”Om de väljer klokt väljer de inte mig”, klagade Sorgsne Edd. Med sedvanligt lugn sa mäster Aemon: ”Ers höghet, nattens väktare har själva utsett sin högste ledare sedan Brandon byggaren uppförde muren. Med Jeor Mormont har vi haft niohundranittiosju överbefälhavare i obruten följd, alla valda av de män de skulle leda, en mångtusenårig tradition.”
Stannis gnisslade tänder. ”Jag vill inte ändra på era rättigheter och traditioner. Och vad beträffar kunglig vägledning, Janos… Om du menar att jag ska säga åt bröderna att välja dig borde du ha mod att säga det rent ut.”
De orden satte lord Janos på plats. Han log osäkert och började svettas, men Bowen Marsh som satt bredvid honom sa: ”Vem kan vara bättre skickad att leda män i svarta mantlar än en som har fört befälet över män i gyllene?”
”Alla andra, skulle jag tro, kocken inberäknad.” Blicken kungen gav Slynt var iskall. ”Janos var säkert inte den förste befälhavare för stadsvakten som tog mutor, men han kan ha varit först med att låta folk betala för att få en tjänst eller en befordran. Till slut måste hälften av officerarna i stadsvakten ha betalat honom en del av sina löner. Inte sant, Janos?”
Slynt hade blivit illröd i ansiktet. ”Det där är ren och skär lögn! Starka män får fiender, det vet ers höghet. Folk viskar bakom ryggen på en. Ingenting kunde någonsin bevisas, inte en enda karl trädde fram och…”
”Två karlar som var beredda att träda fram dog helt plötsligt på sina rundor.” Stannis ögon smalnade. ”Ta mig inte för en idiot. Jag såg de bevis Jon Arryn lade fram för lilla rådet. Om jag hade varit kung skulle du ha förlorat mer än din tjänst, det kan jag försäkra, men Robert bara ryckte på axlarna. ’Alla stjäl’, minns jag att han sa. ’Hellre en känd än en okänd tjuv. Nästa kan vara värre.’ Petyr Baelishs ord i min brors mun, föreställer jag mig. Lillfinger hade näsa för guld och jag är säker på att han ordnade så att kronan tjänade lika bra som du på dina korrumperade metoder.”
Lord Slynts dubbelhakor dallrade, men innan han hann protestera påpekade mäster Aemon: ”Ers höghet, enligt lag dras ett streck över en mans tidigare brott och överträdelser då han säger orden och blir en edsvuren broder i nattens väktare.”
”Jag är medveten om det. Om det visar sig att lord Janos är det bästa nattens väktare har att komma med ska jag bita ihop tänderna och acceptera honom. Det angår inte mig vem ni väljer bara ni gör det fort. Vi har ett krig att utkämpa.”
”Ers höghet”, sa ser Denys Mallister vördnadsfullt, ”om ni talar om rövarna…”
”Det gör jag inte och det vet ni mycket väl.”
”Och ni måste veta att även om vi är tacksamma för er hjälp i segern över Mance Rayder så kan vi inte erbjuda er något stöd i kampen om tronen. Nattens väktare väljer inte sida i de sju konungarikenas krig. I åtta tusen år…”
”Jag kan murens historia, ser Denys”, avbröt kungen bryskt, ”och jag ger er mitt ord på att jag inte ska be er ta till vapen mot några av de upprorsmakare och troninkräktare som ansätter mig. Jag räknar med att ni ska fortsätta försvara muren så som ni alltid har gjort.”
”Vi ska försvara den till siste man”, försäkrade Cotter Pyke.
”Förmodligen jag”, sa Sorgsne Edd dystert.
Stannis lade armarna i kors. ”Det finns även annat jag vill ha av er, saker som ni kanske inte är så benägna att ge mig. Jag vill ha era fästningar och Gåvan.”
De orden slog ner likt brinnande löpeld bland de svarta bröderna. Marsh, Mallister och Pyke skrek i munnen på varandra.
Kung Stannis lät dem hållas. När de hade talat färdigt sa han: ”Jag har tre gånger så många man som ni, så jag kan ta landområdet om jag vill, men jag skulle föredra att göra det lagligt med ert samtycke.”
”Gåvan skänktes till nattens väktare för all framtid, ers höghet”, påpekade Bowen Marsh.
”Vilket innebär att den enligt lag inte kan erövras eller tas ifrån er, men det som är skänkt kan skänkas bort igen.”
”Vad ska ni göra med Gåvan?” undrade Cotter Pyke.
”Jag ska förvalta den bättre än ni har gjort. Och vad beträffar fästningarna så får ni behålla Östvakten, Svarta slottet och Skuggtornet, men jag behöver de andra till mina garnisoner om vi ska kunna hålla muren.”
”Ni har inte tillräckligt många man”, invände Bowen Marsh.
”En del av de övergivna fästningarna är föga mer än ruiner”, sa Othell Yarwyck, förste byggaren.
”Ruiner kan byggas upp igen.”
”Byggas upp?” sa Yarwyck. ”Men vilka ska göra det?”
”Det är mitt problem. Jag vill ha en lista av er som detaljerat beskriver varje fästnings tillstånd och vad som behövs för att åter sätta den i skick. Inom ett år ska alla vara försedda med garnisoner och utanför portarna ska bönebrasor brinna.”
”Bönebrasor?” Bowen Marsh gav Melisandre en osäker blick. ”Ska vi börja tända brasor nu också?”
”Det ska ni.” Den scharlakansröda sidenklänningen frasade då kvinnan reste sig och det kopparröda håret böljade kring axlarna. ”Svärd allena kan inte hålla tillbaka mörkret, det kan bara ljusets herre. Jag hoppas att ni har förstått att det krig vi är här för att utkämpa inte gäller småsaker som landområden och hedersbetygelser utan livet självt, och om vi misslyckas går världen under.”
Officerarna visste inte hur de skulle ta det, noterade Sam. Bowen Marsh och Othell Yarwyck växlade en skeptisk blick, Janos Slynt var rasande och trefingrade Hobb såg ut som om han helst ville tillbaka till köket och hacka morötter. Men allihop verkade bli förvånade då mäster Aemon mumlade: ”Ni talar om gryningskriget, ers nåd, men var finns prinsen som utlovades?”
”Han står framför er”, förkunnade Melisandre, ”även om ni inte har ögon att se det med. Stannis Baratheon är Azor Ahai pånyttfödd, eldens krigare. I honom är profetiorna uppfyllda. Den röda kometen for brinnande över himlen för att förebåda hans ankomst och han bär Ljusbringaren, hjältarnas röda svärd.”
Orden tycktes göra kungen djupt illa till mods, märkte Sam. Stannis gnisslade tänder och sa: ”Ni kallade på mig och jag kom, så nu måste ni leva eller dö med mig. Det är lika bra ni vänjer er vid det.” Han gjorde en avfärdande gest. ”Det var allt. Jag vill att ni stannar, mäster Aemon, och du med Tarly. Ni andra kan gå.”
Varför ska jag stanna? tänkte Sam olyckligt medan bröderna bugade och gick. Vad vill han mig?
”Det var du som dödade varelsen i snön”, sa kung Stannis när bara de fyra var kvar.
”Sam dräparen.” Melisandre log.
Sam kände att han blev röd i ansiktet. ”Nej, ers nåd, ers höghet, jag menar, ja. Jag är Samwell Tarly.”
”Din far är en skicklig krigare”, sa kung Stannis. ”Han besegrade min bror en gång, vid Askvadet. Mace Tyrell har tagit åt sig äran för den segern, men långt innan Tyrell ens hittade till slagfältet hade lord Randyll avgjort saken. Han dräpte lord Cafferen med sitt väldiga valyriska svärd och skickade hans huvud till Aerys.” Kungen gned sig på hakan. ”Jag hade inte förväntat mig att han skulle ha en sådan son som du.”
”Jag… jag är inte den son han ville ha, ers höghet.”
”Om du inte hade tagit den svarta dräkten skulle du kunna vara en användbar gisslan”, anmärkte Stannis.
”Men han har tagit den svarta dräkten, ers höghet”, påpekade mäster Aemon.
”Jag är väl medveten om det”, sa kungen. ”Jag vet mer än ni tror, Aemon Targaryen.”
Den gamle böjde på huvudet. ”Jag är bara Aemon, ers höghet. Vi avstår från våra släktnamn när vi smider våra ämbetskedjor.”
Kungen nickade kort, som för att säga att han visste det men inte brydde sig. ”Jag har hört att du dödade varelsen med en drakglasdolk”, sa han till Sam.
”J-ja, ers höghet.”
”Drakglas eller obsidian.” Den röda kvinnans skratt lät som musik. ”Frusen eld på det språk som talades i det gamla Valyrien. Inte undra på att Den andres kalla barn inte tål det.”
”På Draksten finns det massor av obsidian i de gamla tunnlarna under berget”, berättade kungen för Sam. ”Det mesta är svart, vill jag minnas, men det finns också grönt, rött och även purpurfärgat. Jag har skickat bud till min slottsfogde att han ska börja bryta drakglas. Jag kommer inte att hålla Draksten länge till, befarar jag, men kanske låter ljusets herre oss få tillräckligt med frusen eld för att kunna besegra dessa varelser innan borgen faller.”
Sam harklade sig. ”Ers höghet, drakglasdolken gick bara i kras då jag försökte döda en gengångare.”
Melisandre log. ”Det är svartkonst som ger gengångarna liv, men de är ändå bara döda människor, och eld tar död på dem. De ni kallar vålnaderna är något mer.”
”Demoner av snö och is och köld”, sa Stannis Baratheon. ”Den urgamla fienden, den enda farliga fienden.” Åter betraktade han Sam. ”Jag har hört att du och rövarflickan gick under muren genom en magisk port.”
”S-svarta porten”, stammade Sam. ”Under Nattskansen.”
”Nattskansen är den största och äldsta av fästningarna längs muren”, sa kungen, ”och jag tänker göra den till mitt säte medan jag utkämpar kriget. Du ska visa mig porten.”
”Det… det ska jag, om…”, stammade Sam. Om den finns kvar, om den öppnas för en man som inte tillhör nattens väktare, om…
”Det ska du”, snäste Stannis. ”Jag säger till när.”
Mäster Aemon log. ”Ers höghet”, började han, ”jag undrar om ni vill göra oss den stora äran att visa det förunderliga svärd som vi alla har hört så mycket om?”
”Vill ni se Ljusbringaren? Ni är ju blind!”
”Sam kan vara mina ögon.”
Kungen rynkade pannan. ”Alla andra har sett det så varför inte en blind man?” Hans svärdsgehäng hängde på en krok intill härden, och han tog ner det och drog långsvärdet. Stål skrapade mot trä och läder och salongen fylldes av en strålglans som skimrade och fladdrade i eldens alla färger.
”Beskriv det för mig, Samwell.” Mäster Aemon rörde vid hans arm.
”Det glöder”, sa Sam lågmält, ”som om det brann. Det finns inga lågor, men stålet är gult, rött och orange, blixtrar och glimmar likt solsken på vatten fast vackrare. Jag önskar att ni kunde se det, mäster.”
”Jag ser det nu, Sam. Ett svärd fullt av solsken, så vackert att skåda.” Den gamle bugade stelt. ”Ers höghet, ers nåd. Det var ytterst vänligt.”
När kung Stannis stack svärdet i skidan tycktes det bli mörkt i rummet trots att solen strömmade in genom fönstret. ”Nu har ni sett det och kan återgå till era plikter. Och kom ihåg vad jag har sagt. Era bröder ska välja överbefälhavare i kväll, annars svarar jag inte för följderna.”
Mäster Aemon var djupt försjunken i tankar då Sam hjälpte honom nedför den smala spiraltrappan. Men då de gick över borggården sa han: ”Jag kände ingen hetta. Gjorde du det, Sam?”
”Hetta? Från svärdet?” Han tänkte efter. ”Luften skimrade som den gör ovanför ett brinnande fyrfat.”
”Men du kände ingen hetta? Och skidan var väl av trä och läder? Jag hörde ljudet då hans höghet drog svärdet. Var lädret svett? Verkade träet bränt eller svartnat?”
”Nej”, medgav Sam. ”Inte vad jag kunde se.”
Aemon nickade. Då de var tillbaka i mäster Aemons gemak fick Sam göra upp eld och hjälpa den gamle att sätta sig i fåtöljen vid härden. ”Det är tungt att vara så gammal”, suckade han och lutade sig mot kuddarna, ”och ännu tyngre att vara blind. Jag saknar solen och böcker, mest av allt saknar jag böckerna.” Aemon viftade med handen. ”Jag behöver dig inte mer före omröstningen.”
”Omröstningen… Kan ni inte göra något, mäster? Det kungen sa om lord Janos…”
”Ja, jag minns, men jag är en edsvuren mästare med ämbetskedja. Min plikt är att råda överbefälhavaren vem han än är. Det skulle inte vara tillbörligt för mig att gynna en kandidat till förfång för de andra.”
”Jag är inte mästare”, sa Sam. ”Kan jag göra någonting?”
Aemon vände sina blinda, vita ögon mot Sam och log milt. ”Jag vet inte, Samwell. Kan du det?”
Ja, det kan jag, tänkte Sam. Jag är tvungen. Och han måste göra det genast också, för om han tvekade skulle han tappa modet. Jag är en man i nattens väktare, påminde han sig då han skyndade över borggården. Och jag klarar det. Det hade funnits en tid då han hade darrat som ett asplöv om lord Mormont så mycket som tittade på honom, men det var den gamle Sam, före De första människornas näve och Crasters gård, före gengångarna och Kallhand och vålnaden på sin döda häst. Han var modigare nu. Viola gjorde mig modigare, hade han sagt till Jon. Det var sant. Det måste vara sant.
Cotter Pyke var mest skrämmande av de bägge befälhavarna, så Sam gick till honom först medan han fortfarande vågade. Han hittade honom i den gamla Sköldhallen där han satt och spelade tärning med sina män från Östvakten och en rödhårig sergeant som kommit från Draksten med Stannis.
Då Sam bad att få tala med Pyke röt denne en order och de andra tog med sig tärningarna och mynten och försvann.
Ingen skulle någonsin kalla Cotter Pyke stilig även om kroppen under västen av nitat läder och byxorna av grovt kläde var mager, hård och senig. Ögonen var små och tättsittande, näsan knäckt och hårfästet gick ner i en spets i pannan. Kopporna hade ödelagt hans ansikte och skägget han anlagt för att dölja ärren var tunt och stripigt.
”Sam dräparen!” hälsade han. ”Är du säker på att du dräpte en vålnad och inte en snögubbe?”
Det här börjar inte bra. ”Det var drakglaset som dödade den, ers nåd”, förklarade Sam med svag röst.
”Jaha. Ut med språket, Dräpare. Har mäster Aemon skickat dig till mig?”
Sam svalde. ”Jag… jag lämnade honom just, ers nåd.” Det var ingen lögn, men om Pyke trodde att han kom från mäster Aemon skulle det kanske göra honom mer benägen att lyssna. Sam drog ett djupt andetag och satte i gång.
Pyke avbröt honom innan han sagt tjugo ord. ”Så du vill att jag ska falla på knä och kyssa fållen på Mallisters tjusiga mantel? Det borde jag ha förstått. Ni ädlingar är som en fårskock. Hälsa Aemon att det här är ett slöseri med både din och min tid. Om någon borde dra sig tillbaka är det Mallister. Karlen är för gammal för jobbet och det borde du tala om för honom. Om vi väljer honom är vi förmodligen tillbaka här om ett år för att välja någon annan.”
”Han är gammal”, instämde Sam, ”men han har också lång erfarenhet.”
”Av att sitta i sitt torn och studera kartor. Vad planerar han att göra? Skriva brev till vålnaderna? Han är riddare, och det är bra, men han är ingen kämpe och jag ger inte ett vitten för vem han kastade ur sadeln i någon tornering för femtio år sedan. Halvhanden utkämpade alla sina strider själv, det kunde en blind se, och med den här kungen som försöker styra över oss behöver vi mer än någonsin en stridbar person. I dag vill hans höghet ha ruiner och öde landområden, men hur blir det i morgon? Tror du Mallister har mod att sätta sig upp mot Stannis Baratheon och den röda häxan?” Cotter Pyke skrattade. ”Det tror inte jag.”
”Så ni stöder honom inte?” frågade Sam modfällt.
”Är du Sam dräparen eller döve Dick? Nej, jag stöder honom inte.” Pyke hötte med fingret åt honom. ”Hör på, pojk. Jag vill inte ha det förbaskade jobbet och har aldrig velat ha det heller. Jag slåss bäst med ett däck under fötterna, inte en häst, och Svarta slottet ligger för långt från havet. Men jag dör hellre än ser den tillgjorde örnen från Skuggtornet som överbefälhavare för nattens väktare. Och du kan springa tillbaka till gamlingen och tala om vad jag har sagt.” Han reste sig. ”Försvinn!”
Sam fick uppbåda det sista av sitt mod för att fråga: ”O-om det fanns någon annan? Skulle ni kunna stödja någon annan?”
”Vem? Bowen Marsh? Karlen räknar skedar. Othell gör vad han blir tillsagd och gör det bra, men inte mer än så. Och Slynt… Tja, hans män gillar honom, och det skulle nästan vara värt det för att se kungens min, men nej. Det är för mycket av Kungshamn i Slynt. En groda skaffar vingar och tror att han är en drake.” Pyke skrattade. ”Vem har vi kvar? Hobb? Vi skulle väl kunna välja honom, men vem ska då koka lammköttet, Dräpare? Du ser ut att gilla mat.”
Det fanns inget mer att säga. Sam kunde bara stamma fram ett nedslaget tack och ta avsked. Det går säkert bättre med ser Denys, försökte han intala sig medan han gick genom slottet. Ser Denys var riddare, högättad och belevad, och han hade varit mycket förekommande då han hittade Sam och Viola på vildmarksleden. Ser Denys kommer att lyssna, han måste.
Befälhavaren för Skuggtornet var född nedanför Dånande tornet på Sjögården och var en Mallister ut i fingerspetsarna. Den svarta sammetsjackan hade krage och muddar av sobel och en silverörn höll ihop manteln med sina klor. Skägget var vitt som snö, håret hade nästan helt försvunnit och ansiktet var djupt fårat. Ändå var rörelserna behagfulla och han hade tänderna kvar, och åren hade varken fördunklat de blågröna ögonen eller fått honom att glömma artighetens bud.
”Samwell Tarly”, sa han då förvaltaren visade in Sam i Lansen där männen från Skuggtornet var inkvarterade. ”Det gläder mig att se att du har hämtat dig efter dina strapatser. Får jag bjuda på en bägare vin? Din mor är en Florent, minns jag. En dag måste jag berätta för dig om den gång jag kastade både din farfar och morfar ur sadeln i samma tornering. Men inte i dag, för jag vet att vi har viktigare saker för oss. Du kommer väl från mäster Aemon. Har han något råd till mig?”
Sam tog en klunk vin och valde sina ord med omsorg. ”Han är en edsvuren mästare med ämbetskedja och det vore inte tillbörligt för honom att påverka valet av överbefälhavare…”
Den gamle riddaren log. ”Vilket är anledningen till att han inte själv kommer till mig. Ja, jag förstår. Aemon och jag är båda gamla och kloka och begriper oss på sådana saker. Säg nu vad du har kommit för att säga.”
Vinet var sött och ser Denys lyssnade allvarligt och artigt, till skillnad från Cotter Pyke. Men då Sam var klar skakade den gamle riddaren på huvudet. ”Jag håller med om att det vore en mörk stund i vår historia om en kung skulle utse vår överbefälhavare, särskilt den här kungen. Han lär inte få behålla sin krona länge. Men det borde vara Pyke som drar sig tillbaka. Jag har större stöd än han och jag passar bättre för uppgiften.”
”Det gör ni”, höll Sam med, ”men Cotter Pyke skulle kunna duga. Det sägs att han ofta har utmärkt sig i strid.” Det var inte hans mening att förolämpa ser Denys genom att berömma rivalen, men hur skulle han annars kunna övertala honom att dra sig ur valet?
”Många av mina bröder har utmärkt sig i strid. Det räcker inte. En del frågor kan inte avgöras med en stridsyxa. Det förstår mäster Aemon även om inte Cotter Pyke gör det. Överbefälhavaren för nattens väktare ska först och främst vara en högättad lord. Han måste kunna underhandla med andra lorder och med kungar också. Han måste vara någon man kan respektera.” Ser Denys lutade sig framåt. ”Vi är söner till mäktiga lorder, du och jag, och vi vet att det är viktigt med den tidiga fostran som inget kan ersätta. Jag var väpnare vid tolv, riddare vid arton och vann min första tornering vid tjugotvå. Jag har varit befälhavare på Skuggtornet i trettiotre år. Börd, blod och fostran har gjort mig kapabel att umgås med kungar. Pyke… Du hörde väl hur han frågade om hans höghet skulle torka oss i baken. Samwell, jag har inte för vana att tala illa om mina bröder, men låt oss vara uppriktiga. De järnfödda är ett anhang pirater och tjuvar och Cotter Pyke våldtog och mördade redan som yngling. Mäster Harmune läser och skriver hans brev och har gjort det i åratal. Nej, även om jag helst inte vill göra mäster Aemon besviken kan jag inte med hedern i behåll kliva åt sidan för Pyke på Östvakten.”
Den här gången var Sam beredd. ”Men ni skulle kanske kunna göra det för någon annan? Någon som var bättre lämpad?”
Ser Denys funderade lite. ”Jag har aldrig åstundat äran för egen del. I förra valet klev jag tacksamt åt sidan när lord Mormonts namn framfördes, precis som jag hade gjort för lord Qorgyle vid valet dessförinnan. Så länge nattens väktare är i goda händer är jag nöjd. Men Bowen Marsh är inte uppgiften vuxen, lika lite som Othell Yarwyck. Och den här så kallade lorden av Harrenhal är en slaktarson som ätten Lannister har blåst upp. Inte undra på att han är hal och korrumperad.”
”Det finns en annan man”, utbrast Sam. ”Befälhavare Mormont litade på honom och det gjorde även Donal Noye och Qhorin halvhand. Även om han inte är högättad så har han gammalt blod i ådrorna. Han är född och uppvuxen på ett slott, han har lärt sig hantera svärd och lans av en riddare, och en mästare från Citadellet lärde honom att läsa och skriva. Hans far var lord och hans bror var kung.”
Ser Denys strök sitt långa, vita skägg. ”Kanske”, sa han efter en lång stund. ”Han är mycket ung, men kanske. Han kan duga, även om jag skulle vara lämpligare. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att jag är det klokaste valet.”
Jon höll med om att det kunde finnas ära i en lögn om man ljög i ett gott syfte. ”Om vi inte väljer överbefälhavare i kväll tänker kungen utse Cotter Pyke. Det sa han till mäster Aemon när ni andra hade gått.”
”Jag förstår.” Ser Denys reste sig. ”Jag måste fundera på det här. Tack, Samwell, och hälsa mäster Aemon och tacka honom med.”
Sam darrade då han lämnade Lansen. Vad har jag gjort? Om det kom fram att han ljugit, så skulle… Ja vad då? Skulle han bli skickad till muren? Få inälvorna utslitna? Bli förvandlad till en gengångare? Men ens verkade alltihop löjligt. Hur kunde han vara så rädd för Cotter Pyke och ser Denys Mallister när han hade sett en korp äta Lille Pauls ansikte?
Pyke blev inte glad åt att se honom. ”Är det du nu igen? Fatta dig kort, du börjar irritera mig.”
”Jag behöver bara någon minut”, lovade Sam. ”Ni vill inte dra er tillbaka för ser Denys, sa ni, men ni kunde tänka er att göra det för någon annan.”
”Vem är det den här gången, Dräpare? Du?”
”Nej, en stridbar kämpe. Donal Noye gav honom muren när rövarna kom och han var gamle björnens väpnare. Det enda kruxet är att han är oäkting.”
Cotter Pyke skrattade. ”Det faller väl inte Mallister på läppen, kan jag tänka. Bara för den sakens skull vore det värt det. Hur dålig kan pojken vara?” Han fnös. ”Men jag skulle vara bättre. Vilken dåre som helst kan se att jag är bästa valet.”
”Vilken dåre som helst”, instämde Sam. ”Till och med jag. Men… Jag vet att jag inte borde berätta det här, men… kung Stannis tänker tvinga på oss ser Denys om vi inte väljer överbefälhavare i kväll. Jag hörde honom säga det till mäster Aemon när ni andra hade lämnat salongen.”