JON

Järnemmett var en lång och gänglig ung gränsjägare vars uthållighet, styrka och svärdsskicklighet var Östvaktens stolthet. Jon lämnade alltid deras träningspass stel och mörbultad och vaknade nästa morgon med blåmärken över hela kroppen. Och det var precis så han ville ha det, för han behövde hårdare motstånd än vad Satin, Hästen och även Grenn kunde ge honom om han skulle bli bättre.

För det mesta tyckte Jon att han höll samma klass som Emmett, men inte den dagen. Han hade knappt sovit alls natten före. Efter att ha legat och kastat sig av och an i en timme hade han gett upp alla försök att somna. I stället hade han klätt på sig och sedan promenerat uppe på muren tills solen gick upp medan han brottades med Stannis Baratheons erbjudande. Nu märkte han av bristen på sömn och Emmett jagade honom skoningslöst över borggården, drev honom bakåt med det ena hugget efter det andra och drämde då och då till honom med skölden. Jons arm kändes stel och domnad och det trubbiga övningssvärdet tycktes bli tyngre för var sekund.

Han var nästan redo att sänka klingan och sluta för dagen då Emmett gjorde en skenmanöver och tog sig förbi hans sköld med en våldsam sving som träffade Jon i tinningen. Han vacklade till och både hjälmen och huvudet ekade av det kraftiga hugget.

För en kort stund var allt dimmigt utanför visirets ögonspringa. Så sopades åren bort och han var tillbaka på Vinterhed igen klädd i vadderad läderjacka i stället för ringbrynja. Svärdet var av trä och det var Robb han slogs med, inte Järnemmett.

De hade övat tillsammans varenda morgon sedan de lärde sig gå. Snö och Stark hade kämpat mot varandra på Vinterheds borggårdar, de hade skrikit och skrattat och gråtit ibland då ingen såg det. De var inte småpojkar då de fäktades med svärden utan riddare och berömda hjältar. ”Jag är prins Aemon drakriddaren”, kunde Jon ropa och Robb skrek tillbaka: ”Jag är Florian den narraktige.” Eller också sa Robb: ”Jag är den unge draken” och Jon svarade: ”Jag är ser Ryam Redwyne.”

Den morgonen var Jon först. ”Jag är lord av Vinterhed”, ropade han som han gjort många gånger förr. Men den här gången hade Robb svarat: ”Du kan inte vara lord av Vinterhed för du är oäkting. Mor säger att du aldrig någonsin kan bli lord av Vinterhed.”

Jag trodde att jag hade glömt det. Jon kunde känna blodsmak i munnen av hugget i huvudet.

Det slutade med att Halder och Hästen tog tag i var sin arm och slet bort honom från Järnemmett. Gränsjägaren satt omtumlad på marken med trasig sköld och hjälmens visir på sned. Svärdet låg sex meter därifrån. ”Det räcker, Jon!” skrek Halder. ”Du har avväpnat honom. Det räcker!”

Nej, det räcker inte, det räcker aldrig. Jon släppte svärdet. ”Jag ber om ursäkt”, muttrade han. ”Är du sårad, Emmett?”

Järnemmett tog av sig den buckliga hjälmen. ”Jag sa att jag gav mig. Vilket av orden var det som du inte förstod, Jon Snö?” Men han sa det med gott humör. Emmett var godmodig av sig och han älskade svärdssång. ”Må Krigaren skydda mig”, stönade han. ”Nu vet jag precis hur Qhorin halvhand måste ha känt sig.”

Det blev för mycket. Jon slet sig loss från sina vänner och drog sig ensam tillbaka till rustkammaren. Det ringde i öronen efter Emmetts hugg. Han satte sig på bänken och vilade huvudet mot knäna. Varför är jag så arg? frågade han sig, men det var en dum fråga. Lord av Vinterhed, jag skulle kunna bli lord av Vinterhed och min fars arvinge.

Men det var inte lord Eddards ansikte han såg framför sig utan lady Catelyns. Men sina mörkblå ögon och sin hårda, stränga mun liknade hon Stannis lite grand. Järn, tänkte han, och sprött. Hon betraktade honom på samma sätt som hon gjort på Vinterhed så snart han överglänst Robb i matematik eller historia eller vad det vara månde. Vem är du? tycktes blicken alltid säga. Det här är inte din plats. Varför är du här?

Vännerna övade fortfarande på borggården, men Jon klarade inte av att träffa dem. Han lämnade rustkammaren genom bakdörren, gick nedför en brant trappa till maskgångarna, tunnlarna som förband slottets torn under jorden. Det var bara en kort promenad till badhuset där han tog ett snabbt kallt dopp för att skölja av sig svetten och sedan kröp ner i det heta vattnet i ett stenbadkar. Värmen fick lite av värken i musklerna att försvinna och fick honom att tänka på Vinterheds dammar som ångade och bubblade i gudaskogen. Theon lämnade Vinterhed nedbränt och i ruiner, men jag skulle kunna bygga upp slottet, tänkte han. Nog skulle fadern ha velat det och Robb med.

Du kan inte vara lord av Vinterhed för du är oäkting, hörde han Robb säga igen. Och stenkungarna morrade åt honom med sina granitröster. Du hör inte hemma här, det är inte din plats. Då Jon slöt ögonen såg han hjärtträdet med dess blekvita grenar, röda blad och allvarliga ansikte. Ödesträdet var Vinterheds hjärta, hade lord Eddard alltid sagt, men för att rädda slottet skulle Jon bli tvungen att slita upp hjärtat med dess urgamla rötter och ge det till den röda kvinnans hungriga eldgud. Jag har ingen rätt, tänkte han. Vinterhed tillhör de gamla gudarna.

Ljudet av röster som ekade mot det välvda stentaket återförde honom till Svarta slottet. ”Jag vet inte”, sa någon tveksamt. ”Om jag kände honom bättre så… Stannis hade inte mycket gott att säga om honom, det kan jag tala om för dig.”

”När har Stannis Baratheon någonsin haft något gott att säga om någon?” Det gick inte att ta miste på ser Allisers flinthårda röst. ”Om vi låter Stannis välja vår överbefälhavare blir vi hans vasaller i allt utom till namnet. Det kommer Tywin Lannister inte att glömma och du vet att det blir lord Tywin som vinner till slut. Han har redan besegrat Stannis en gång, på Svartvattenforsen.”

”Lord Tywin stöder Slynt”, sa Bowen Marsh otåligt. ”Jag kan visa dig hans brev, Othell. ’Vår trogne vän och tjänare’ kallade han honom.”

Jon Snö satte sig tvärt upp och de tre männen stelnade till då de hörde plasket. ”Mina herrar”, sa Jon med iskall artighet.

”Vad gör du här, oäkting?” frågade Törne.

”Jag badar, men låt inte mig störa ert konspirerande.” Jon klev ur vattnet, torkade sig och klädde på sig och lämnade badhuset.

Då han kom ut vankade han omkring utan att ha något bestämt mål. Han gick förbi det skal som återstod av befälhavarens torn där han en gång hade räddat gamle björnen från en död man, förbi platsen där Ygritte hade dött med det sorgsna leendet i ansiktet, förbi kungstornet där han och Satin och döve Dick Follard hade väntat på magnaren och thennerna, förbi de förkolnade resterna av den väldiga trätrappan. Dörren till tunneln stod öppen, så Jon gick in i den och genom muren. Han kunde känna kölden omkring sig och tyngden av all is ovanför huvudet. Han gick förbi stället där Donal Noye och Mag den mäktige hade kämpat och stupat tillsammans, genom den nya dörren och ut i det svaga solskenet.

Först då tillät han sig att stanna, dra ett djupt andetag och tänka. Othell Yarwyck hade inga bestämda åsikter om någonting utom om trä, sten och murbruk. Det hade gamle björnen vetat. Törne och Marsh övertygar honom lätt. Yarwyck kommer att stödja lord Janos och lord Janos blir vald till överbefälhavare. Och då återstår bara Vinterhed för mig.

Vinden ven längs muren och slet i manteln, och Jon kunde känna kylan stråla ut från isen likt hetta från elden. Han fällde upp huvan och började gå igen. Det började bli sent på eftermiddagen och solen stod lågt i väster. Hundra meter längre bort låg lägret där kung Stannis hade stängt in de tillfångatagna rövarna innanför en ring av diken, spetsade pålar och höga träpalissader. Till vänster fanns tre stora eldgropar där segrarna hade bränt det fria folkets kroppar liksom enorma jättar med lurvig päls och små hornfotsmän. Slagfältet såg fortfarande ut som ett tröstlöst månlandskap av förbränd mark och hårdnad tjära, men rövarna hade lämnat spår efter sig överallt: en trasig hud som kunde ha varit en del av ett tält, en jättes knölpåk, ett vagnshjul, ett avbrutet spjut, en hög mammutdynga. I skogsbrynet där tälten hade stått fann Jon en ekstubbe och satte sig ner.

Ygritte ville att jag skulle bli rövare. Stannis vill att jag ska bli lord av Vinterhed. Men vad vill jag själv? Solen kröp nedåt och sjönk bakom muren där den fortsatte mot kullarna i väster. Jon såg isen färgas i röda och rosa nyanser av solnedgången. Vill jag hellre bli hängd som kappvändare av lord Janos än bryta mina löften, äkta Val och bli lord av Vinterhed? Valet verkade enkelt och om Ygritte hade funnits i livet skulle det kanske ha varit ännu enklare. Val var en främling för honom. Hon var vacker att se på och hade varit syster till Mance Rayders drottning, men…

Jag skulle bli tvungen att stjäla henne om jag ville ha hennes kärlek, men hon skulle kunna ge mig barn. En dag skulle jag kanske få hålla en son av mitt eget blod i mina armar. En son var något Jon Snö aldrig hade vågat drömma om sedan han beslutat att leva sitt liv på muren. Jag kunde ge honom namnet Robb. Val skulle vilja behålla sin systerson och vi skulle kunna fostra honom på Vinterhed och Violas pojke med. Sam skulle aldrig behöva ljuga för sin far. Vi skulle ta hand om Viola och Sam kunde komma och hälsa på henne någon gång om året. Mances och Crasters söner skulle växa upp tillsammans som bröder, precis som Robb och jag en gång gjorde.

Jon insåg att det var vad han ville, att han aldrig önskat sig något högre. Må gudarna förlåta mig, men jag har alltid velat ha Vinterhed, tänkte han skuldmedvetet. Det var en hunger inom honom lika skarp som en drakglasklinga. En hunger… Han kunde känna den. Det var mat han behövde, ett byte, en kronhjort som stank rädsla eller en väldig älg, stolt och trotsig. Han behövde döda och fylla magen med färskt kött och hett mörkt blod. Det började vattnas i munnen vid blotta tanken.

Det tog en stund innan han begrep vad som höll på att ske. När han gjorde det störtade han upp. ”Gast?” Jon vände sig mot skogen och där kom han, tassade tyst ut ur den gröna skymningen medan andedräkten varm och vit steg upp från de öppna käftarna. ”Gast!” skrek han och skräckvargen började springa. Han var magrare men också större och bortsett från det svaga prasslet av löv under tassarna rörde han sig ljudlöst. När vargen kom fram till Jon tog han ett språng och de rullade runt på marken bland brunt gräs och långa skuggor medan stjärnorna tittade fram ovanför. ”Var har du hållit hus?” sa Jon då Gast släppte taget om underarmen. ”Jag trodde att du hade dött precis som Robb och Ygritte och alla de andra. Jag har inte känt din närvaro sedan jag klättrade över muren, inte ens i drömmarna.” Skräckvargen hade inget svar, men han slickade Jon i ansiktet med en tunga som en våt rasp och ögonen fångade det sista ljuset och sken som två röda solar.

Röda ögon, tänkte Jon, men inte som Melisandres. Vargen hade ett ödesträds ögon. Röda ögon, röd mun, vit päls. Blod och ben som ett hjärtträd. Han tillhör de gamla gudarna. Och han var den enda av skräckvargarna som var vit. Sex vargungar hade han och Robb hittat i sensommarsnön: fem som var grå, svarta och bruna för de fem barnen Stark och en som var vit, vit som Snö.

Där hade han sitt svar.

Nedanför muren höll drottningens män på att tända kvällens bönebrasa. Han såg Melisandre komma ut ur tunneln med kungen vid sin sida. Hon skulle leda bönerna som hon trodde skulle hålla mörkret på avstånd. ”Kom Gast”, sa Jon till vargen. ”Jag vet att du är hungrig. Jag kände det.” Tillsammans sprang de mot tunneln och gjorde en vid sväng runt bönebrasan vars lågor slog upp högt i natten.

Det myllrade av kungens män på Svarta slottets borggårdar. Då Jon gick förbi stannade de och stirrade. Ingen av dem hade någonsin sett en skräckvarg, förstod han, och Gast var dubbelt så stor som de vanliga vargar som förekom i Söderns gröna skogar. Då Jon gick mot rustkammaren råkade han titta upp och fick se Val stå i sitt tornfönster. Jag är ledsen, men jag är inte rätt man att stjäla dig.

På borggården utanför rustkammaren stötte han ihop med ett tiotal av kungens män med facklor och långa spjut i händerna. Sergeanten blängde hotfullt på Gast och några av soldaterna sänkte spjuten tills riddaren som anförde dem sa: ”Flytta på er och låt dem passera.” Till Jon sa han: ”Du är sen till kvällsvarden.”

”Släpp fram mig då, ser”, svarade Jon och det gjorde mannen.

Han kunde höra oväsendet innan han kommit nedför trappan: höjda röster, svordomar, någon som bankade i bordet. Jon steg nästan obemärkt in i källarvalvet. På bänkarna och borden trängdes hans bröder, men fler stod upp och skrek än satt och ingen åt. Det fanns ingen mat. Vad är det som händer här? Lord Janos gastade om kappvändare och förräderi, Järnemmett stod på ett bord med draget svärd i handen, trefingrade Hobb förbannade en gränsjägare från Skuggtornet, en karl från Östvakten slog näven i bordet gång på gång och försökte få tyst men lyckades bara bidra till oljudet som ekade mot det välvda taket.

Pyp var den som först fick syn på Jon. Han log vid åsynen av Gast, satte två fingrar i munnen och visslade som bara en gycklare kunde. Det gälla ljudet skar genom larmet som ett svärd. Då Jon gick mot borden lade fler bröder märke till honom och tystnade. Tystnaden bredde ut sig över källarvalvet tills det enda som hördes var ljudet av Jons stövelklackar mot stengolvet och ett svagt sprakande från vedklabbarna på härden.

Ser Alliser Törne bröt tystnaden. ”Så kappvändaren finner äntligen för gott att hedra oss med sin närvaro.”

Lord Janos var röd i ansiktet och skälvde. ”Titta på besten!” flämtade han. ”Besten som dödade Halvhanden. En ulv går ibland oss, bröder, en ulv! Den… den här varelsen är inte lämplig att leda oss! Odjuret borde inte få leva!”

Gast visade tänderna, men Jon lade handen på hans huvud. ”Vad är det som har hänt, ers nåd?” frågade han.

Mäster Aemon svarade från bortre änden av rummet. ”Ditt namn har föreslagits i valet till överbefälhavare, Jon.”

Det var så absurt att Jon måste le. ”Av vem?” undrade han och tittade på sina vänner. Säkert var det ett av Pyps skämt. Men Pyp slog avvärjande ut med händerna och Grenn skakade på huvudet. Det var Sorgsne Edd Tollett som reste sig. ”Av mig. Ja, det är grymt gjort mot en vän, men hellre du än jag.”

Lord Janos började spotta och fräsa igen. ”Det är skandalöst. Vi borde hänga pojken. Ja, hänga honom! Vi borde hänga honom som kappvändare och ulv tillsammans med hans gode vän Mance Rayder. Skulle han bli överbefälhavare. Jag vägrar att gå med på det!”

Cotter Pyke reste sig. ”Vägrar ni? Ni kanske hade fått stadsvakten att slicka er i röven, men nu bär ni den svarta dräkten.”

”Alla bröder har rätt att föreslå ett namn, förutsatt att de har avlagt sina löften”, sa ser Denys Mallister. ”Tollett är i sin fulla rätt, ers nåd.”

Flera bröder började prata på en gång, försökte överrösta varandra och snart skrek alla i munnen på varandra igen. Den här gången var det ser Alliser Törne som hoppade upp på ett bord och äskade tystnad. ”Bröder!” ropade han. ”Det här leder ingenvart. Jag föreslår att vi röstar. Kung Stannis har satt ut vakter vid alla dörrar för att hindra oss från att gå härifrån och vi får inte heller någon mat förrän vi har gjort vårt val. Så vi ska rösta och rösta igen, hela natten om så behövs tills vi har en ny överbefälhavare, men innan vi skrider till verket har vår förste byggare något att säga.”

Othell Yarwyck reste sig långsamt och med bister min. Den store byggaren gned sina insjunkna kinder och sa: ”Jag drar tillbaka mitt namn. Om ni ville ha mig har ni haft tio chanser att välja mig, men det gjorde ni inte. I alla fall inte tillräckligt många av er. Jag tänkte säga att de som tidigare valde mig borde välja lord Janos…”

Ser Alliser nickade. ”Lord Slynt är det bästa tänkbara…”

”Jag var inte färdig, Alliser”, klagade Yarwyck. ”Lord Slynt var befälhavare för stadsvakten i Kungshamn, som vi alla vet, och han var lord av Harrenhal…”

”Han har aldrig ens sett Harrenhal”, ropade Cotter Pyke.

”Det är riktigt”, sa Yarwyck, ”och nu när jag står här kan jag inte påminna mig varför Slynt skulle vara ett sådant bra val. Det skulle vara som att slå kung Stannis på käften och jag kan inte se att det skulle gynna oss. Snö vore kanske bättre. Han har varit längre på muren, han är Ben Starks brorson och han var gamle björnens väpnare.” Yarwyck ryckte på axlarna. ”Välj vem ni vill bara inte mig.” Han satte sig ner.

Janos Slynt hade blivit mörkröd i ansiktet, noterade Jon, men ser Alliser Törne hade bleknat. Mannen från Östvakten dunkade åter med näven i bordet, men nu ropade han på järngrytan. Några av hans vänner tog upp ropet. ”Grytan!” tjöt de med en mun. ”Grytan, grytan, grytan!”

Det stora, svarta åbäket av järn stod i hörnet vid härden. Mäster Aemon sa något till Sam och Clydas som gick och hämtade det och släpade fram det till bordet. Några av bröderna hade redan ställt sig i kö för att rösta då Clydas lyfte locket och var nära att tappa det på foten. Med ett hest skri och flaxande vingar flög en stor korp upp ur grytan. Den svingade sig uppåt, letade kanske efter taksparrarna eller ett fönster att flyga ut genom, men det fanns varken taksparrar eller fönster i källarvalvet. Korpen var instängd. Ljudligt kraxande kretsade den runt valvet, en gång, två gånger, tre gånger. Och Jon hörde Samwell Tarly ropa: ”Jag känner igen den fågeln! Det är lord Mormonts korp!”

Korpen landade på bordet bredvid Jon ”Snö ”, kraxade den. Det var en gammal fågel, smutsig och luggsliten. ”Snö”, sa den igen. ”Snö, snö, snö.” Den trippade till bordsänden, bredde ut vingarna och flög till Jons axel.

Lord Janos Slynt satte sig tungt ner, men ser Alliser lät höra ett hånfullt skratt. ”Ser Spädgris tror att vi är idioter allihop”, sa han. ”Det är han som har lärt fågeln att säga snö. Det säger de allihop. Gå upp till voljären och lyssna själva. Mormonts fågel kunde flera ord.”

Korpen lade huvudet på sned och såg på Jon. ”Majs?” sa den förhoppningsfullt. När den varken fick majs eller något svar kraxade den och muttrade: ”Gryta? Gryta? Gryta?”

Resten var pilspetsar, en störtflod av pilspetsar, tillräckligt med pilspetsar för att dränka de sista stenarna och snäckorna och alla kopparmynten med, pilspetsar för Jon Snö som överbefälhavare.

När sammanräkningen var klar fann sig Jon omgiven av män som ville lyckönska. Sam dunkade honom i ryggen medan andra böjde knä för honom som om han vore en lord. Satin, fårskallige Owen, Halder, Paddan, Extrastöveln, Jätten, Mully, Ulmer, söte Donnel Hill och ett femtiotal till trängdes omkring honom. Dywen klapprade med trätänderna och sa: ”Vid alla gudar, vår överbefälhavare är fortfarande ett lindebarn.” Järnemmett sa: ”Jag hoppas att det här inte betyder att jag inte får besegra er när vi tränar, ers nåd.” Trefingrade Hobb ville veta om han skulle fortsätta att äta med männen eller om han ville inta sina måltider uppe i salongen. Till och med Bowen Marsh kom fram och sa att han gärna fortsatte som överförvaltare om det var lord Snös önskan.

”Lord Snö”, sa Cotter Pyke, ”om du gör pannkaka av det här ska jag slita ut levern på dig och äta den rå med lök.”

Ser Denys Mallister var förbindligare. ”Det unge Samwell bad mig om var svårt”, erkände den gamle riddaren. ”När lord Qorgyle blev vald sa jag mig: ’Det spelar ingen roll. Han har varit längre på muren än du, din tid kommer.’ Då det blev lord Mormont tänkte jag: ’Han är stark och modig men gammal. Din tid kan ännu komma.’ Men du är en ung man, Jon Snö, och nu måste jag återvända till Skuggtornet i vetskap om att min tid aldrig kommer.” Han log trött. ”Låt mig inte ångra detta innan jag dör. Din farbror var en framstående man precis som din far och hans far. Jag väntar mig inte mindre av dig.”

”Ja”, sa Cotter Pyke, ”och du kan börja med att tala om för kungens män att valet är klart och att vi vill ha kvällsvard.”

”Kvällsvard”, skrek korpen. ”Kvällsvard, kvällsvard.”

Kungens män öppnade dörrarna då de fick höra att valet var över och trefingrade Hobb och ett halvdussin medhjälpare tågade i väg till köket för att hämta maten. Jon stannade inte för att äta utan gick tvärs över borggården med korpen på axeln och Gast i kölvattnet och undrade om han drömde. Pyp, Grenn och Sam följde högljutt pratande efter, men Jon uppfattade knappt ett ord förrän Grenn viskade: ”Det var Sam som gjorde det”, och Pyp sa: ”Sam gjorde det!” Pyp hade tagit en vinlägel med sig och han drack en djup klunk och sjöng: ”Sam, Sam, Sam trollkarlen, Sam undergöraren, Sam gjorde det. Men när gömde du korpen i järngrytan, och hur kunde du vara säker på att den skulle flyga till Jon? Allt skulle ha förstörts om fågeln hade satt sig på Janos Slynts feta huvud.”

”Jag hade inget med fågeln att göra”, hävdade Sam. ”Jag var nära att kissa på mig då den flög upp ur grytan.”

Jon skrattade och blev nästan förundrad över att han mindes hur man bar sig åt. ”Ni är en hop galningar, vet ni det?”

”Vi?” sa Pyp. ”Kallar du oss galningar? Det är du som har blivit vald till den niohundraåttioåttonde överbefälhavaren för nattens väktare, inte vi. Det är bäst du tar en klunk vin, lord Jon. Jag tror du behöver massor av vin.”

Så Jon Snö tog vinlägeln och drack en klunk, men bara en. Muren var hans, men natten var mörk och han hade en kung att tala med.