Sansa vaknade tvärt med nerverna på helspänn. Först mindes hon inte var hon befann sig. Hon hade drömt att hon var liten och delade sovrum med Arya. Men det var jungfrun som vände på sig i sömnen, inte systern, och hon var inte på Vinterhed utan på Örnnästet. Och jag är Alayne Sten, en oäkting. Gryningen hade ännu inte infunnit sig och det var kallt och mörkt i rummet även om hon var varm under filtarna. Ibland drömde Sansa om ser Ilyn Payne och vaknade med bultande hjärta, men inte den här gången. Hon hade drömt att hon var hemma på Vinterhed.
Örnnästet var inget hem. Det var inte större än Maegors fäste, och utanför de vita murarna fanns bara det branta berget och den långa svåra vägen ner förbi borgarna Himmel, Snö och Sten till slottet Månportarna på dalgångens botten. Det fanns nästan inget att göra och ingenstans att gå. De äldre tjänarna sa att salarna hade ekat av skratt på den tiden då fadern och Robert Baratheon hade varit Jon Arryns myndlingar, men det var många år sedan nu. Moster Lysa höll sig med ett litet hushåll och tillät sällan några gäster att passera Månportarna. Bortsett från den ålderstigna jungfrun var Sansas enda sällskap lord Robert som var åtta år gammal men uppförde sig som en treåring.
Och så Marillion förstås, tänkte Sansa. När den unge trubaduren spelade för dem vid kvällsvarden verkade det ofta som om han sjöng speciellt för henne och det föll inte lady Lysa på läppen. Hon avgudade Marillion och hade avskedat två tjänsteflickor och en page för att de spritt lögner om honom.
Men mostern var lika ensam som hon själv. Hennes nye make tycktes tillbringa mer tid vid bergets fot än på dess topp. De senaste fyra dagarna hade han varit borta för att träffa några ur ätten Corbray. Tack vare brottstycken av samtal som Sansa råkat höra visste hon att Jon Arryns vasaller starkt ogillade Lysas giftermål och inte ville ha Petyr som överförvaltare i Dalen. Mosterns vägran att bistå Robb i kriget hade fört den äldre grenen av huset Royce till randen av öppen revolt med fullt stöd av husen Waynwood, Redfort, Belmore och Templeton. Bergsklanerna ställde också till problem, och gamle lord Hunter hade dött så plötsligt att hans båda yngsta söner anklagade sin äldre bror för att ha mördat honom. Arryndalen hade visserligen sluppit krigets fasor, men det var knappast den idyll som lady Lysa målat upp.
Jag kommer inte att kunna somna om med alla tankar som snurrar i huvudet. Motvilligt slängde Sansa av sig filtarna, gick fram till fönstret och sköt upp fönsterluckorna.
Det snöade.
Snöflingorna singlade ner över Örnnästet, tyst och mjukt som kära minnen. Var det det som väckte mig? Nere i trädgården låg snön som ett vitt täcke över gräs och statyer och tyngde ner grenarna på buskarna. Åsynen förflyttade Sansa tillbaka till kalla nätter för länge sedan i barndomens långa sommar.
Sist hon såg snö var den dag hon lämnade Vinterhed. Det snöfallet var lättare. Robb hade smältande flingor i håret då han kramade mig och Arya försökte förgäves få en snöboll att hålla ihop. Det gjorde ont vid minnet av hur lycklig hon varit den morgonen. Hullen hade hjälpt henne att sitta upp och hon hade ridit ut genom portarna med snöflingor virvlande omkring sig för att upptäcka världen. Jag trodde att det var den dagen mitt liv började, men det var nästan över.
Sansa lämnade fönsterluckorna öppna medan hon klädde sig. Hon visste att det skulle vara kallt ute trots att trädgården låg innanför Örnnästets torn och skyddades för de hårdaste bergsvindarna. Hon satte på sig underkläder av siden och en linnesärk och ovanpå en varm klänning av blå lammull. Dubbla långstrumpor och kängor som snördes upp till knäna, tjocka skinnhandskar och sist manteln som var av mjuk vit rävpäls och hade huva.
Jungfrun svepte filten tätare om sig då snön började virvla in genom fönstret. Sansa gick nedför spiraltrappan och öppnade dörren till trädgården. Där var så vackert att hon blev stående på tröskeln och höll andan, ovillig att störa friden. Snön fortsatte att vräka ner under spöklik tystnad och låg tjock och orörd på marken. All färg hade lämnat världen som gick i olika nyanser av vitt, svart och grått: vita torn, vit snö och vita statyer, svarta skuggor och svarta buskar och över alltihop den mörkgrå himlen. En ren värld, tänkte Sansa. Jag hör inte hemma här.
Ändå steg hon ut. Kängorna gjorde ankeldjupa avtryck i snön men gav inte minsta ljud ifrån sig. Sansa gick förbi frostklädda buskar och undrade om hon drömde. Snöflingor snuddade vid ansiktet, lätta som den älskades kyssar, och smälte på kinderna. Mitt i trädgården, bredvid statyn av den gråtande kvinnan som med krossad överkropp låg till hälften begravd under snön, vände hon ansiktet mot himlen och slöt ögonen. Hon kunde känna flingorna i ögonfransarna och på läpparna. Det var smaken av Vinterhed, smaken av oskuld, smaken av drömmar.
När Sansa slog upp ögonen igen låg hon på knä. Hon kom inte ihåg att hon hade fallit. Det verkade som om himlen hade blivit en nyans ljusare. Gryningen kommer med en ny dag, ännu en ny dag, tänkte hon. Det var de gamla dagarna hon längtade efter, bad om, men vem skulle hon be till? Från början hade man tänkt anlägga en gudaskog här, men marken var för mager och stenig för att ett ödesträd skulle kunna slå rot. En gudaskog utan gudar, lika tom som jag.
Sansa tog upp en handfull snö. Den var tung och våt och lätt att krama, så hon satte i gång att göra snöbollar och var noga med att få dem perfekt rundade. Hon mindes en sommar då det snöat på Vinterhed. En morgon när hon kom ut ur kärntornet hade Arya och Bran legat i bakhåll för henne. De hade haft en hög snöbollar var och hon hade inte haft några. Bran hade suttit utom räckhåll uppe på taket till den inbyggda bron, men hon hade jagat Arya genom stallarna och köket tills bägge två var andfådda. Sansa skulle ha fått tag i henne om hon inte hade halkat på en isfläck. Systern kom tillbaka för att se om hon hade gjort sig illa och när Sansa sa att hon inte hade det hade Arya mulat henne, men Sansa fick ner henne på marken och höll på att gnida in snö i hennes hår då Jory skrattande kom och särade på dem.
Vad ska jag med snöbollar till? Hon betraktade sitt lilla förråd. Det finns ingen att kasta dem på. Hon lät den hon höll i handen falla till marken. Men jag skulle kunna göra en snöriddare, tänkte hon, eller kanske…
Hon satte ihop två snöbollar, lade på en tredje och packade mer snö runt omkring och formade det hela till en cylinder. När det var klart reste hon upp den på högkant och använde lillfingerspetsen för att göra hål för fönster. Bröstvärnet högst upp krävde lite mer omsorg, men när det var färdigt hade hon ett torn. Nu behöver jag murar, tänkte Sansa. Hon skred till verket.
Snön föll och slottet reste sig. Två ankelhöga murar, den inre högre än den yttre. Tinnar och torn, trappor och borggårdar, ett runt kök, en fyrkantig rustkammare, stallarna längs insidan av västra muren. Det var bara ett slott vilket som helst när hon började, men det dröjde inte länge förrän Sansa insåg att det var Vinterhed. Hon hittade kvistar och nedblåsta grenar under snön och bröt av dem för att göra träd till gudaskogen. Till gravstenarna på kyrkogården använde hon barkbitar. Snön klibbade fast på handskar och kängor och snart var händerna iskalla och fötterna våta och genomfrusna, men det brydde hon sig inte om. Slottet var det enda som betydde något. En del detaljer var svåra att minnas exakt, men hon kom ihåg det mesta, som om hon hade varit där senast dagen före. Bibliotekstornet med den branta spiraltrappan i sten som löpte runt utsidan, porthustornen med tinnarna högst upp, vallgraven…
Under tiden fortsatte snön att falla, lade sig i drivor runt omkring hennes byggnader lika fort som hon hann få upp dem. Hon slätade till det svarta taket på stora salen då hon hörde en röst och tittade upp. Det var jungfrun som ropade från fönstret. Mådde Sansa bra? Önskade hon bryta fastan? Sansa skakade på huvudet och återgick till att forma snö, byggde en skorsten i ena änden av stora salen där härden var.
Gryningen smög sig in i trädgården likt en tjuv. Den grå färgen på himlen ljusnade och buskarna blev mörkgröna under sin svepning av snö. Några tjänare kom ut och tittade på ett tag, men hon märkte dem inte och de gick snart in i värmen igen. Sansa såg lady Lysa stå på sin balkong insvept i en blå sammetsmorgonrock kantad med rävpäls, men då hon tittade igen var mostern försvunnen. Mäster Colemon kom ut från voljären en stund, mager och huttrande men nyfiken.
Broarna rasade hela tiden ihop. Det fanns en inbyggd bro mellan rustkammaren och kärntornet och en annan som gick från fjärde våningen i klocktornet till andra våningen i voljären, men hur försiktig hon än var rasade de ihop. Tredje gången det hände blev hon så frustrerad att hon svor högt och sjönk ner på hälarna.
”Packa snön runt en pinne, Sansa.”
Hon visste inte hur länge han hade iakttagit henne eller när han hade kommit tillbaka nedifrån Dalen. ”En pinne?” sa hon.
”Det gör bron tillräckligt stark, skulle jag tro”, svarade Petyr. ”Får jag komma in i ditt slott?”
Sansa tvekade. ”Ha inte sönder det. Var…”
”… försiktig?” Han log. ”Vinterhed har stått emot vildare fiender än mig. Det är väl Vinterhed?”
”Ja”, medgav Sansa.
Han gick runt murarna. ”Jag brukade drömma om slottet under åren efter det att Cat hade begett sig norrut med Eddard Stark. I mina drömmar var där alltid mörkt och kallt.”
”Nej, där var varmt, även när det snöade. Vatten från de heta källorna leds genom väggarna och värmer upp dem och inne i växthusen rådde ständigt sommarvärme.” Hon reste sig och tornade upp sig över det vita slottet. ”Jag vet inte hur jag ska åstadkomma glastaken på växthusen.”
Lillfinger strök sig över hakan där pipskägget hade suttit innan Lysa bad honom raka av det. ”Glaset satt väl i ramar? Kvistar är ditt svar. Skala av dem och lägg dem i kors och använd näver för att binda ihop dem. Jag ska visa dig”, sa han och började plocka kvistar och pinnar på marken. Då han hade fått ihop tillräckligt många och borstat bort snön klev han över de båda murarna och satte sig på huk mitt på borggården. Sansa gick närmare för att se vad han gjorde. Händerna rörde sig snabbt och säkert och inom kort hade han tillverkat ett spröjsverk som såg ut precis som de som höll glasrutorna på plats på Vinterhed. ”Vi blir tvungna att tänka oss glaset”, tillade han och räckte henne spröjsverket.
”Det är perfekt”, sa hon.
Han rörde vid hennes ansikte. ”Och så är det.”
Sansa förstod inte. ”Så är vad då?”
”Ditt leende. Ska jag göra ett spröjsverk till?”
”Om det behagar er.”
”Inget kan behaga mig mer.”
Hon reste väggarna till växthusen medan Lillfinger lade på taken och när de var klara med det hjälpte han henne att bygga på murarna och vaktrummet. Då hon använde pinnar till de inbyggda broarna höll de, precis som han hade sagt. Gamla tornet var lätt, ett runt trumtorn, men Sansa fick åter svårigheter då hon skulle sätta dit djävulsfigurerna runt krönet.
Återigen hade han svaret. ”Det har snöat på ditt slott”, påpekade han, ”och hur ser djävulsfigurer ut när de är täckta med snö?”
Sansa slöt ögonen för att minnas. ”De ser ut som vita klumpar.”
”Då så. Djävulsfigurer är svårt, men vita klumpar är enkelt.” Och så var det.
Tornruinen var ännu enklare. Tillsammans gjorde de ett högt torn, stod på knä bredvid varandra för att rulla det slätt och när de hade rest det stack Sansa fingrarna genom krönet, tog en handfull snö och kastade den i ansiktet på honom. Petyr skrek till när snön gled ner under kragen. ”Det var ohöviskt gjort.”
”Inte mindre ohöviskt än att föra mig hit. Ni lovade att jag skulle få komma hem.”
Hon undrade varifrån hon fick modet att tala så uppriktigt till honom. Från Vinterhed, tänkte hon. Jag är starkare innanför Vinterheds murar.
Han blev allvarlig. ”Ja, jag lurade i dig det liksom en annan sak med.”
Sansa fick fjärilar i magen. ”Vad då?”
”Jag sa att inget kunde behaga mig mer än att hjälpa dig med slottet. Jag fruktar att även det var en lögn. Något annat behagar mig ännu mer.” Han tog ett steg närmare. ”Detta.”
Sansa backade, men han tog henne i sina armar och med ens kysste han henne. Hon försökte vrida sig loss men lyckades bara pressa sig närmare intill honom. Hans mun trycktes mot hennes och svalde hennes ord. Han smakade mint. För en kort sekund besvarade hon hans kyss, men så vände hon bort ansiktet och slet sig lös. ”Vad tar ni er för?”
Petyr rättade till manteln. ”Jag kysser en snöjungfru.”
”Det är henne ni ska kyssa.” Sansa tittade upp mot Lysas balkong, men den var tom nu. ”Er hustru.”
”Det gör jag också. Lysa har ingen anledning att klaga.” Han log. ”Jag önskar att du kunde se dig själv. Du är så vacker. Du är vit från topp till tå som en liten snöbjörnsunge, men kinderna är röda och du andas flåsande. Hur länge har du varit här ute? Du måste frysa. Låt mig värma dig, Sansa. Ta av dig handskarna och ge mig dina händer.”
”Det tänker jag inte göra.” Han lät nästan som Marillion den natten han blivit så berusad på bröllopet. Men den här gången skulle inte Lothor Brune dyka upp och rädda henne, för ser Lothor stod ju i Petyrs tjänst. ”Ni borde inte kyssa mig; jag skulle ha kunnat vara er dotter…”
”Skulle ha kunnat, ja”, instämde han med ett bedrövat leende. ”Men det är du inte. Du är dotter till Eddard Stark och Cat, men du är ännu vackrare än din mor var i din ålder.”
”Snälla, sluta.” Rösten lät så svag.
”Ett slott!”
Rösten var hög, gäll och barnslig. Lillfinger vände sig från henne och bugade lätt. ”Lord Robert. Ska du verkligen vara ute i snön utan handskar?”
”Har du byggt snöslottet, lord Lillfinger?”
”Alayne har gjort det mesta.”
”Det ska föreställa Vinterhed”, upplyste Sansa.
”Vinterhed?” Robert var liten för att vara åtta, en sticka till pojke med flammig hy och ögon som alltid rann. Under ena armen hade han den slitna trasdocka som han bar med sig överallt.
”Vinterhed är huset Starks säte”, berättade Sansa för sin blivande make. ”Nordens väldiga slott.”
”Det är inte så väldigt.” Pojken ställde sig på knä framför porthuset. ”Titta, här kommer en jätte och har sönder det.” Han ställde trasdockan i snön och rörde den ryckigt. ”Klamp, klamp, jag är en jätte”, sjöng han. ”Ho ho ho, öppna portarna, annars slår jag in dem.” Han höll dockan i benen, svängde den fram och tillbaka och slog av krönet på först det ena porthustornet och sedan det andra.
Det var mer än Sansa stod ut med. ”Sluta med det där, Robert!” I stället svingade han dockan igen och en bit av en mur rasade. Hon sträckte sig efter hans hand men fick tag i trasdockan. Det hördes ett högt, krasande ljud då det tunna tyget slets sönder. Med ens höll hon i huvudet och Robert i kroppen och stoppningen av sågspån och tygbitar spreds över snön.
Lord Roberts mun darrade. ”Du döööödade min docka”, tjöt han och började skaka, först bara lite lätt, men innan Sansa visste ordet av låg han ovanpå slottet och fäktade vilt med armar och ben. Hon fylldes av fasa och förmådde inte röra sig ur fläcken, men Petyr Baelish grep honom om handlederna och ropade på livmedikusen.
Både vakter och tjänsteflickor dök snabbt upp för att hålla i pojken och strax därefter kom mäster Colemon. Robert Arryns skaksjuka var inget nytt för slottsfolket och lady Lysa hade tränat dem i att komma rusande vid minsta skrik från den lille lorden. Livmedikusen gav honom en halv bägare drömvin att dricka medan han mumlade lugnande ord. Långsamt tycktes anfallet avta tills bara händerna skakade lite lätt. ”Hjälp honom till mina gemak”, sa Colemon till vakterna. ”Han behöver åderlåtas.”
”Det var mitt fel”, sa Sansa och visade upp dockhuvudet. ”Jag slet sönder hans docka. Det var inte meningen, men…”
”Lord Robert höll på att förstöra slottet”, sa Petyr.
”Det var en jätte som förstörde slottet”, viskade pojken gråtande. ”Inte jag utan en jätte. Hon dödade dockan och jag hatar henne! Jag hatar henne! Hon är oäkting och jag hatar henne! Jag vill inte bli åderlåten!”
”Ert blod behöver tunnas ut, ers nåd”, förklarade mäster Colemon. ”Det är det dåliga blodet som gör er arg, och det är ilskan som orsakar skakningarna. Kom nu.”
Vakterna ledde bort pojken. Min blivande make, tänkte Sansa och betraktade ruinerna av Vinterhed. Det hade slutat snöa och var kallare. Hon undrade om lord Robert skulle skaka sig igenom deras bröllop. Joffrey hade åtminstone en frisk kropp. Hon greps av ett blint raseri och började slå med en gren på dockhuvudet som hon sedan tryckte ner i resterna av porthuset. Tjänarna såg förfärade ut, men då Lillfinger märkte vad hon hade gjort skrattade han. ”Om man ska tro på legenderna är det inte den förste jätte som har slutat med huvudet på Vinterheds murar.”
”Det är bara amsagor”, sa hon och gick.
Tillbaka i sovrummet tog Sansa av sig manteln och de våta kängorna och satte sig vid brasan. Hon tvivlade inte ett ögonblick på att hon skulle ställas till svars för lord Roberts anfall. Lady Lysa kanske skickar bort mig. Mostern var snar till att förvisa folk som misshagade henne och det var lätt att dra på sig hennes vrede om man gjorde sonen illa.
Sansa skulle inte ha något emot att lämna Örnnästet. Månportarna var både större och livligare. Lord Nestor Royce verkade barsk och sträng, men det var hans dotter Myranda som svarade för slottets hushåll och alla sa att hon var glad och lättsam av sig. Sansa trodde inte heller att hennes förmodade oäkta börd skulle läggas henne till last på Månportarna. En av kung Roberts oäkta döttrar var i tjänst hos lord Nestor och det sades att hon och lady Myranda stod varandra lika nära som systrar.
Jag ska säga till moster Lysa att jag inte vill äkta Robert. Inte ens överstekaplanen kunde förklara henne gift om hon vägrade att avlägga löftena. Hon var ingen tiggare, oavsett vad mostern sa. Hon var tretton år, en vuxen kvinna, gift och arvtagare till Vinterhed. Ibland tyckte Sansa synd om sin lille kusin, men hon kunde inte föreställa sig att hon någonsin skulle vilja bli hans hustru. Då är jag hellre gift med Tyrion igen. Om lady Lysa fick veta det skulle hon säkert skicka bort henne, bort från Roberts trumpna miner, skakningar och rinnande ögon, bort från Marillions närgångna blickar, bort från Petyrs kyssar. Jag ska säga det till henne.
Det hade blivit sent på eftermiddagen då lady Lysa kallade på henne. Sansa hade samlat mod hela dagen, men i samma stund som Marillion stod utanför hennes dörr började hon känna sig osäker. ”Lady Lysa vill träffa dig i höga salen.” Trubaduren klädde av henne med blicken medan han talade, men det var hon van vid.
Det gick inte att förneka att Marillion var stilig, pojkaktig och smärt med slät hud, rödblont hår och ett vinnande leende. Men han hade gjort sig illa omtyckt av alla i Dalen utom av mostern och lille lord Robert. Av skvallret att döma var Sansa inte den första jungfru som utsattes för hans närmanden, och de andra hade inte haft Lothor Brune till sitt försvar. Men lady Lysa vägrade att lyssna på klagomål mot honom. Sedan trubaduren kom till Örnnästet hade han varit hennes favorit. Han sjöng lord Robert till sömns varje kväll och hade diktat nidvisor om lady Lysas friare. Hon hade överöst honom med guld och gåvor: kostbara kläder, en armring av guld, ett bälte besatt med månstenar, en ädel häst. Hon hade till och med skänkt honom sin döde makes favoritfalk. Resultatet var att Marillion uppförde sig oklanderligt när lady Lysa var närvarande och som ett svin när hon inte var det.
”Tack, jag hittar själv”, svarade Sansa stelt.
Men han vägrade att gå sin väg. ”Lady Lysa sa att jag skulle hämta dig.”
Hämta mig? Det lät inte bra. ”Är ni en vakt kanske?” Lillfinger hade avskedat Örnnästets vaktkapten och låtit ser Lothor Brune ta hans plats.
”Behöver du vaktas?” undrade Marillion lätt. ”Jag håller på att dikta en ny ballad, så vacker och sorgsen att den måste smälta ditt frusna hjärta. ’Rosen vid vägkanten’ tänker jag kalla den och den handlar om en lågättad flicka som är så vacker att hon förtrollar varenda man som ser henne.”
Jag är en Stark av Vinterhed, ville hon säga. I stället nickade hon och lät honom eskortera henne nedför torntrappan och över en bro. Höga salen hade stått tillbommad så länge Sansa befunnit sig på Örnnästet och hon undrade varför mostern hade öppnat den. Vanligtvis föredrog hon sin bekväma salong eller lord Arryns varma och hemtrevliga audiensrum med utsikt över vattenfallet.
Två vakter i himmelsblå mantlar med spjut i handen flankerade de snidade trädörrarna till höga salen. ”Ingen får stiga in så länge Alayne är hos lady Lysa”, sa Marillion till dem.
”Uppfattat.” Vakterna lät dem passera och korsade sedan spjuten. Marillion stängde dörrarna och barrikaderade dem med ett tredje spjut, längre och bastantare än vakternas.
Sansa blev illa till mods. ”Varför gör ni så.”
”Lady Lysa väntar.”
Hon såg sig osäkert omkring. Lady Lysa satt ensam på en tron av utsirat ödesträ som stod på ett podium. På hennes högra sida fanns en högre tron med en trave pösiga kuddar på sätet, men lord Robert satt inte i den. Sansa hoppades att han hade återhämtat sig; Marillion hade inte sagt något om den saken.
Sansa gick på en blå matta av silke mellan rader av smäckra pelare. Golv och väggar i höga salen var av mjölkvit, blåådrad marmor. Ett blekt dagsljus silade in genom smala, välvda fönster i den östra väggen. Mellan fönstren satt facklor i ljushållare, men inga var tända. Hennes steg hördes nästan inte på mattan och utanför blåste vinden kall och ödslig.
Bland så mycket vit marmor verkade till och med det svaga solskenet kallt, fast inte hälften så iskallt som lady Lysa. Hon bar en lång klänning av benvit sammet med ett halsband av safirer och månstenar runt halsen. Det kastanjeröda håret låg över axeln i en tjock fläta. Hon satt på tronen och såg systerdottern närma sig, och ansiktet var rött och svullet under smink och puder. På väggen bakom henne hängde ett stort baner, huset Arryns måne och falk i vitt på himmelsblå botten.
Sansa stannade framför tronen och neg. ”Ers nåd, ni skickade efter mig.” Hon kunde höra ljudet av vinden och de mjuka ackord som Marillion spelade där han satt i andra änden av salen.
”Jag såg nog vad du gjorde”, sa lady Lysa.
Sansa slätade till kjolarna. ”Jag hoppas lord Robert mår bättre? Det var inte min mening att slita itu trasdockan. Han hade sönder mitt snöslott och jag…”
”Gör dig inte till!” fräste mostern. ”Jag talade inte om Roberts docka. Jag såg dig kyssa honom.”
Det tycktes bli ännu kallare i höga salen; både väggar, golv och pelare kunde ha förvandlats till is. ”Det var han som kysste mig.”
Lysas näsborrar spärrades upp. ”Varför skulle han göra det? Han har en hustru som älskar honom, en vuxen kvinna, inte en liten flicka, och han har inget behov av andra. Erkänn, barn. Du kastade dig i armarna på honom. Så var det.”
Sansa tog ett steg bakåt. ”Det är inte sant!”
”Vart ska du ta vägen? Är du rädd? Ett sådant lättfärdigt uppförande måste straffas, men jag ska inte vara hård mot dig. Vi håller oss med en strykpojke för Robert, som seden är i de fria städerna. Hans hälsa är för ömtålig för att han ska tåla spö. Jag ska piska en flicka av folket i stället för dig, men först måste du erkänna vad du har gjort. Jag vill inte veta av lögnare, Alayne.”
”Jag höll på att bygga ett snöslott”, sa Sansa. ”Lord Petyr hjälpte mig och sedan kysste han mig. Det var vad ni såg.”
”Har du ingen skam i kroppen?” frågade mostern skarpt. ”Eller tar du mig för en idiot? Det gör du tydligen. Du tar mig för en idiot. Jag förstår det nu, men jag är ingen idiot. Du tror att du kan få vem du vill för att du är ung och vacker. Tror du inte att jag har sett blickarna du ger Marillion. Jag känner till allt som händer på Örnnästet, unga dam, och jag har känt sådana som du förr. Men du tar miste om du inbillar dig att du kan vinna Petyr med smäktande blickar och förföriska leenden. Han är min.” Hon reste sig. ”Alla försökte ta honom ifrån mig: min far, min make, din mor, ja främst Catelyn. Hon gillade också att kyssa Petyr, ja, det gjorde hon minsann.”
Sansa tog ännu ett steg bakåt. ”Min mor?”
”Ja, din mor, din högt ärade mor, min egen söta syster Catelyn. Spela inte oskyldig, din ondskefulla lilla lögnerska. Under alla år på Flodvattnet behandlade hon Petyr som om han vore en leksak, hetsade upp honom med leenden, ljuva ord och lidelsefulla blickar, gjorde hans nätter till en plåga.”
”Nej.” Min mor är död, ville hon skrika. Hon var din egen syster och nu är hon död. ”Det tror jag inte på. Det skulle hon aldrig göra.”
”Hur kan du veta det? Var du där?” Lysa steg ner från tronen med böljande kjolar. ”Var du i sällskap med lord Bracken och lord Blackwood då de kom för att låta min far lösa fejden mellan dem? Lord Brackens trubadur spelade för oss och Catelyn dansade sex danser med Petyr den kvällen, sex, jag räknade dem. När lorderna började gräla tog far med dem upp till audiensrummet, så det fanns ingen som kunde hindra oss från att fortsätta dricka. Edmure blev berusad trots att han var så ung och Petyr försökte kyssa din mor, men hon knuffade undan honom, skrattade åt honom. Han såg så sårad ut att jag trodde mitt hjärta skulle brista, och sedan söp han sig redlös och somnade vid bordet. Farbror Brynden bar upp honom till sängs för att inte far skulle hitta honom i det tillståndet. Men det minns du väl inget av?” Hon blängde ilsket på Sansa. ”Gör du?”
Är hon berusad eller galen? ”Jag var inte född, ers nåd.”
”Du var inte född, men det var jag, så försök inte tala om för mig vad som är sant och inte. Jag vet vad som är sant. Du kysste honom!”
”Han kysste mig”, hävdade Sansa. ”Jag ville aldrig…”
”Tyst! Jag har inte gett dig tillstånd att tala. Du förledde honom, precis som din mor gjorde med sina leenden den där kvällen på Flodvattnet. Tror du att jag skulle kunna glömma det? Det var den kvällen jag smög upp till hans säng för att trösta honom. Jag blödde men det var en skön smärta. Han sa att han älskade mig men kallade mig Cat alldeles innan han somnade om. Ändå stannade jag hos honom tills det började ljusna. Din mor förtjänade honom inte. Hon ville inte ens låta honom bära hennes färger då han duellerade med Brandon Stark. Jag skulle ha låtit honom bära mina färger. Jag gav honom allt och han är min nu, inte Catelyns eller din.”
Det våldsamma angreppet hade fått Sansa att glömma sin fasta beslutsamhet. Lysa Arryn skrämde henne mer än Cersei någonsin hade gjort. ”Han är er, ers nåd”, försäkrade hon och försökte låta undfallande och ångerköpt. ”Får jag gå nu?”
”Det får du inte.” Mosterns andedräkt doftade vin. ”Om du vore någon annan skulle jag förvisa dig, skicka dig till lord Nestor på Månportarna eller tillbaka till Fingrarna. Vad säger du om att tillbringa resten av livet på den där karga stranden bland slampor och fårlortar? Det var vad min far tyckte att Petyr skulle göra. Alla trodde att det berodde på den idiotiska duellen med Brandon Stark, men det var fel. Far sa att jag borde tacka gudarna för att en sådan mäktig lord som Jon Arryn var villig att ta mig besudlad, men jag visste att han bara gjorde det för att få Flodvattnets soldater. Jag var tvungen att gifta mig med Jon, annars skulle far ha kastat ut mig, precis som han kastade ut sin bror, men det var Petyr jag var ämnad för. Jag berättar allt det här för att du ska förstå hur högt vi älskar varandra, hur länge vi har lidit och drömt om varandra. Vi gjorde ett barn tillsammans, ett underbart litet barn.” Lysa lade händerna på magen som om barnet fortfarande låg där. ”Då de stal honom från mig lovade jag mig själv att det aldrig mer skulle få hända. Jon ville skicka min rare Robert till Draksten, och fyllbulten till kung skulle ha gett honom till Cersei Lannister, men jag lät dem inte ta honom, lika lite som jag låter dig stjäla min Petyr Lillfinger. Hör du vad jag säger, Alayne eller Sansa eller vad du kallar dig? Hör du vad jag berättar?”
”Ja, jag svär. Jag ska aldrig mer kyssa honom eller förleda honom.” Sansa trodde att det var vad mostern ville höra.
”Så du erkänner nu? Det var precis som jag trodde. Du är lika lättfärdig som din mor.” Lysa tog henne i handleden. ”Kom, det är något jag vill visa dig!”
”Ni gör mig illa.” Sansa försökte vrida sig loss. ”Snälla, jag har inte gjort någonting, det svär jag.”
Mostern låtsades inte om protesterna. ”Marillion!” ropade hon. ”Jag behöver dig, Marillion! Jag behöver dig!”
Trubaduren hade diskret hållit sig i bakgrunden längst bort i salen, men då lady Arryn ropade kom han genast. ”Ers nåd?”
”Sjung en ballad, sjung Den falska och den fagra.”
Marillions fingrar gled över strängarna. ”Och lorden han kom ridande, hejhå, hejhå och hejsan falleralla.”
Lady Lysa drog Sansa i armen. Hon måste antingen följa med frivilligt eller bli släpad, så hon valde att gå, genom salen och fram till en smal dörr av ödesträ mellan två smäckra pelare. Dörren var förbommad med tre tunga bronsbommar, men Sansa kunde höra vinden utanför. Då hon fick se månskäran som var utskuren i det vita träet satte hon sig till motvärn. ”Måndörren.” Hon försökte slita sig loss. ”Varför visar ni mig måndörren?”
”Nu låter du som en rädd liten mus, men i trädgården var du allt djärv. I snön var du djärv.”
”Och damen hon satt och sydde”, sjöng Marillion, ”hejhå, hejhå och hejsan falleralla.”
”Öppna dörren!” befallde Lysa. ”Öppna den, annars ropar jag på vakterna.” Hon knuffade Sansa framåt. ”Din mor var åtminstone modig. Lyft av bommarna.”
Om jag gör som hon säger låter hon mig säkert gå. En i taget lyfte Sansa av de tre bronsbommarna och lade ner dem på marmorgolvet. Hon hann knappt röra vid låset förrän den tunga trädörren flög inåt och slog i väggen med en smäll. Snön hade lagt sig runt dörrkarmen och en kall vindstöt blåste snö över dem och fick Sansa att börja huttra. Hon försökte ta ett steg bakåt, men mostern stod tätt bakom henne. Lysa grep tag om hennes handled, satte handen mellan skulderbladen och knuffade henne mot den öppna dörren.
Utanför fanns en vit himmel, fallande snö och ingenting annat.
”Titta ner”, befallde lady Lysa. ”Titta ner!”
Sansa försökte slita sig loss, men mosterns fingrar grävde sig in i armen likt klor. Lysa gav henne ännu en knuff och Sansa tjöt. Vänsterfoten sparkade loss en snökoka som for i väg. Framför henne fanns inget annat än luft och en liten fästning som två hundra meter längre ner klängde sig fast vid berget. ”Sluta!” skrek Sansa. ”Ni skrämmer mig!” Bakom henne fortsatte Marillion att spela på lutan och sjunga. ”Hejhå, hejhå och hejsan falleralla.”
”Vill du fortfarande gå? Vill du det?”
”Nej.” Sansa tog spjärn och tryckte bakåt, men mostern rörde sig inte ur fläcken. ”Inte den här vägen, snälla…” Hon satte upp handen och fingrarna rev och slet i dörrkarmen, men hon fick inget tag och fötterna gled på det våta marmorgolvet. Obönhörligt pressade lady Lysa henne framåt och hon vägde säkert tjugo kilo mer. ”Och damen hon kysste en annan”, sjöng Marillion. Hysterisk av skräck vred Sansa sig åt sidan och ena foten gled ut i tomma intet. Hon skrek. ”Hejhå, hejhå och hejsan falleralla.” Vinden piskade upp kjolarna och kylan nöp i hennes bara ben. Hon kunde känna snöflingor smälta på kinderna. Sansa fäktade med armarna, fick tag i Lysas tjocka kastanjeröda fläta och höll i hårt. ”Mitt hår!” tjöt mostern. ”Släpp mitt hår!” Hon darrade, snyftade medan båda två vacklade på randen till avgrunden. Långt borta kunde Sansa höra vakterna banka på dörrarna med spjuten och kräva att bli insläppta. Marillion slutade sjunga.
”Lysa! Vad ska det här betyda?” Ropet skar genom snyftningar och tunga andetag och steg ekade i höga salen. ”Kom tillbaka därifrån! Vad gör du, Lysa?” Vakterna bankade fortfarande på dörrarna; Lillfinger hade kommit in bakvägen genom lordens dörr bakom podiet.
Då Lysa vände sig om lossade greppet och Sansa kunde slita sig lös. Hon föll på knä och Petyr Baelish fick syn på henne. Han hejdade sig. ”Alayne. Vad är det för problem?”
”Hon är problemet.” Lady Lysa tog tag om Sansas hår. ”Hon kysste dig.”
”Tala om för henne hur det var”, bönföll Sansa. ”Tala om att vi bara byggde ett snöslott…”
”Tyst med dig!” gastade mostern. ”Jag har inte gett dig lov att tala. Ingen bryr sig om ditt slott.”
”Hon är bara barnet, Cats dotter. Vad gjorde du egentligen?”
”Jag tänkte förmäla henne med Robert, men hon är otacksam och har ingen anständighet i kroppen. Hon hade ingen rätt att kyssa dig, ingen rätt! Jag lärde henne en läxa, det var allt.”
”Jag förstår.” Han strök sig över hakan. ”Jag tror hon har begripit nu, inte sant, Alayne?”
”Ja, det har jag”, snyftade Sansa.
”Jag vill inte ha henne här.” Mosterns ögon glänste av tårar. ”Varför tog du med henne hit till Dalen, Petyr? Det är inte hennes plats, hon hör inte hemma här.”
”Om du vill skickar vi tillbaka henne till Kungshamn.” Han tog ett steg närmare dem. ”Släpp henne nu! Låt henne komma bort från dörren.”
”Nej!” Lysa ryckte hårt i Sansas hår. Snön virvlade omkring dem och fick kjolarna att piska. ”Du kan inte vilja ha henne, du kan inte. Hon är en dum, enfaldig liten flicka. Hon älskar dig inte så som jag har gjort och jag har bevisat det.” Tårarna rann nedför mosterns svullna, röda ansikte. ”Jag gav dig min mödom. Jag skulle ha skänkt dig en son med, men far och livmedikusen mördade honom med månte, renfanete, malört, en sked honung och en droppe mynta. Jag visste inte vad det var, jag bara drack det far gav mig…”
”Allt det tillhör det förflutna, Lysa. Lord Hoster är död och hans gamle livmedikus med.” Lillfinger kom närmare. ”Har du tittat för djupt i vinbägaren igen? Du borde inte prata så mycket. Vi vill ju inte att Alayne ska veta mer än nödvändigt och inte Marillion heller.”
Lady Lysa brydde sig inte om hans ord. ”Cat gav dig aldrig någonting. Det var jag som skaffade dig din första befattning, som övertalade Jon att ta dig med till hovet så att vi fick vara tillsammans. Du lovade att du aldrig skulle glömma det.”
”Och det har jag inte gjort heller. Vi är tillsammans som du alltid har velat, som vi planerade. Släpp bara Sansas hår…”
”Jag vägrar! Jag såg dig kyssa henne i snön. Hon är sin mor lik. Catelyn kysste dig i gudaskogen, men hon menade det inte, hon ville aldrig ha dig. Varför älskade du henne högst? Det var mig du skulle älska.”
”Jag vet, käraste.” Han tog ännu ett steg. ”Och jag är här. Allt du behöver göra är att ta min hand.” Han höll fram den. ”Det finns inget behov av alla dessa tårar.”
”Tårar, tårar, tårar”, snyftade hon hysteriskt. ”Inget behov av tårar… men det var inte vad du sa i Kungshamn. Du sa åt mig att lägga tårarna i Jons vin och det gjorde jag. För Roberts och vår skull. Och jag skrev till Catelyn och sa att klanen Lannister hade mördat min make, precis som du sa att jag skulle göra. Det var så klipskt gjort, du har alltid varit klipsk. Det sa jag till far, jag sa att Petyr är så klipsk, han kommer att gå långt, det är jag säker på, och han är rar och öm och jag har hans lilla barn i magen… Varför kysste du henne? Varför? Vi är tillsammans nu efter så lång tid. Varför kysste du henne?”
”Lysa”, suckade Petyr, ”efter allt vi har gått igenom borde du lita på mig. Jag svär att jag aldrig mer ska lämna din sida så länge vi båda lever.”
”Lovar du det?” frågade hon gråtande. ”Lovar du?”
”Jag lovar. Släpp flickan nu och kom och ge mig en kyss.”
Lysa kastade sig snyftande i Lillfingers famn. Medan de kramades kröp Sansa bort från måndörren på händer och knän och slog armarna om närmaste pelare. Hjärtat dunkade våldsamt. Hon hade snö i håret och hade tappat höger sko. Den måste ha ramlat ut. Hon rös och höll hårdare om pelaren.
Lillfinger lät Lysa snyfta mot hans bröst en stund, lade sedan händerna på hennes armar och kysste henne lätt. ”Min rara, dumma, svartsjuka hustru”, sa han och småskrattade. ”Jag lovar dig att jag bara har älskat en enda kvinna i hela mitt liv.”
Lysa Arryn log skälvande. ”Bara mig? Åh, Petyr, kan du svära på det? Bara en enda?”
”Bara Cat.” Han gav henne en hård knuff.
Lysa snubblade baklänges och fötterna halkade på den våta marmorn. Så var hon borta, och hon hann aldrig skrika ens. En lång stund hördes inget annat ljud än vinden.
”Ni… ni…” flämtade Marillion.
Vakterna ropade utanför dörrarna och dunkade på dem med sina tunga spjutskaft. Lord Petyr drog upp Sansa på benen. ”Du är inte skadad?” När hon skakade på huvudet sa han: ”Släpp in vakterna. Skynda på nu, det finns ingen tid att förlora. Trubaduren har dödat min hustru.”