På min första arbetsplats där jag jobbade som sjuksköterska mötte jag Susanne. Hon blev min mentor, min förebild och en vän. När jag står inför svåra situationer på jobbet försöker jag se henne framför mig. Föreställer mig vad hon skulle tycka, göra eller säga. Hon var och är en sjuksköterska utöver det vanliga. Blir jag hälften av vad hon är kommer jag att vara stolt.
Det är länge sedan vi jobbade ihop nu, jag och Susanne. Men det är ändå henne jag allra helst vill börja berätta om när jag skriver den här texten. En text om hur jag upplever att Sverige förändras, om hur kvinnor betalar priset för den förändringen. Inte bara med våra kroppar (värkande, utslitna, sjukskrivna). Inte bara med en känsla av att inte räcka till (trots överhoppade luncher, fikapauser, toalettbesök). Utan kanske också med våra drömmar.
Susanne och jag var väldigt olika. Hon bodde i ett radhus i en liten ort utanför staden där vi jobbade. Jag bodde i en lägenhet i stan, den hösten då vi jobbade ihop. Hon var ensamstående med två barn. Jag var sambo med två hundar. Varje morgon möttes vi i hissen på väg upp till vår avdelning. Klockan var kvart i sju på morgonen. En halvtimme tidigare hade Susanne lämnat hemmet och satt sig i bilen. Kvar i huset sov barnen, Alva och David. Vi svepte en kaffe tillsammans framför datorn. Halv åtta skulle cellgiftskurerna kopplas på patienterna. Sen skulle resten av medicinerna delas ut, blodtryck kontrolleras, patienter skulle hjälpas ur sina sängar, in i duschen, serveras frukost, få sitt insulin.
Jag älskade tempot och utmaningarna på mitt jobb. Trivdes med att hjärnan och kroppen fick arbeta för högtryck. Jag var tvungen att hålla mig fullt fokuserad för att inte göra fel, inte bli försenad med livsviktiga behandlingar. Inte missa någon med begynnande blodförgiftning eller sjunkande blodsocker. Se till att hinna med att fråga varje patient hur natten varit, ibland stanna kvar för att prata om mardrömmarna och dödsångesten. Först efter ronden åt vi själva, då var klockan närmare tio.
Mitt i stressen såg Susanne dessutom till att hennes två barn vaknade, åt frukost och hann till skolan i tid. Smet undan och ringde Alva. Hörde henne viska »God morgon, hjärtat!«. Jag hörde henne påminna om gympapåsen och papperna inför kvartssamtalet till fröken. Susanne gjorde aldrig avkall på patienterna eller på vården, hon jobbade bara ännu hårdare än oss andra för att hinna. När klockan blev två på eftermiddagen ringde det inne på sköterskeexpeditionen. Susanne stod och gjorde i ordning mediciner och David undrade var hans fotbollsskor var någonstans. Hon försökte hjälpa honom att leta, föreslog tvättstuga och garderoben i hallen. Frågade hur hans dag hade varit. Om han hade några läxor att göra. Berättade att hon skulle komma hem strax efter fyra. Att de skulle äta middag vid halv sex.
Där vi bodde fanns ingen barnomsorg på obekväm arbetstid. Den stora majoriteten av möjliga anställningar som sjuksköterska ställer krav på att jobba treskift, helger och röda dagar. Framför allt brukade mina kollegor ha svårt att lösa det med barnvakt nattetid. Helger och kvällar fanns det vänner eller familj som kunde tänka sig att hänga med barnen, men en onsdagsnatt är det svårare att hitta någon.
Ibland när Susannes barn bodde hos sin pappa, jobbade hon och jag natt ihop. Då fanns det mer tid att prata. Vi pratade om nästan allt. Hon lärde mig mycket, om livet och kärleken. Om att vara sjuksköterska och människa. Ibland pratade vi om hennes barn. Men vi pratade aldrig om hur det var att vara ensamstående mamma. Aldrig om den konflikt som jag redan då förstod fanns där, när patienterna vred sig i smärtor och barnen snart skulle vara försenade till skolan. Jag ångrar att jag aldrig frågade.
Senare samma höst, satt jag på en föreläsning med en känd genusforskare. Hon pratade om välfärd. Kvällen handlade mest om hur kvinnorna drabbas av nedskärningar. Hon berättade min historia, men med en forskares något fyrkantiga ögon. Hon använde statistik och diagram. Men ibland gjorde hon oss levande. Berättade om snabbare steg, om larmet i korridorerna och maktlösheten inför att inte hinna med. Särskilt minns jag en sak hon sa: »Ensamstående kvinnor kan inte ens ta sina egna ungar till dagis eller förskola. Barnomsorgen har inte öppnat när de måste åka till jobbet. I stället sitter de på bussen och ringer hem. Väcker dem. Ber dem göra frukost till lillebror. Berättar när de måste gå hemifrån för att hinna med skolskjutsen. Ni kanske inte tror mig. Men jag har sett dem. Suttit på sätet bredvid när de ringt.«
I mig gick något sönder då. Mina kollegor omtalades som en vandringssägen, som kräver visst övertygande för att någon ska tro på den. Jag ville säga »Hallå. Vaddå hört dem på bussen? Jag går bredvid dem i korridorerna varje dag. Jag täcker för dem, när de behöver ringa sina ungar eller till deras skola. För det här samhället har inte lyckats lösa att vi skaffar barn, trots att vi jobbar i vården.« Men jag satt tyst, och tänkte att jag nog gör klokt i att låta bli barn. Kort därefter flyttade jag. Från Susanne och min barndomsstad. Bytte upp mig till en större stad, bytte arbetsplats och avtal. Behöll samma svårt sjuka cancerpatienter.
I Stockholm är vi anställda på något som kallas poängmodell. I stället för vanlig ersättning för obekväm arbetstid, samlar vi poäng, som omvandlas till pengar. Ju obekvämare pass vi jobbar på, desto fler poäng får vi. Lördag natt ger mer än onsdag natt. Onsdag natt ger mer än tisdag kväll. Jag jobbar mycket obekvämt pass. Många helgnätter. Mitt lönekuvert blir lite tjockare än tidigare. Men det finns ingen barnomsorg under de obekväma tiderna i den här staden heller.
Min lön skiljer sig med många tusen från månad till månad. Det är klart att det gör det svårt att planera min ekonomi, men ännu svårare är planeringen av min tid. Den här arbetsmodellen gör att jag aldrig riktigt vet hur mycket eller när jag får jobba. Trots att mitt vikariat är en heltidstjänst, förväntas jag underplanera min arbetstid. Jag ska schemalägga färre pass än vad som motsvarar en heltid. Kanske 85 procent, kanske 90 procent. Resterande tid ska jag täcka de kortvariga luckor som uppstår under månaden när mina kollegor eller deras barn blir sjuka. En flexibel arbetsmodell, kan man kanske kalla den, med ett krav på ett flexibelt liv.
Månader då jag har få arbetspass på mitt schema, gäller det att jag inte planerar in för mycket på de lediga dagarna, om det skulle dyka upp någon lucka. Ofta kan sms:en om att det behövs folk ramla in kvällen före eller samma dag som jag förväntas jobba. De gånger jag redan bokat in mig på andra saker – som att sitta barnvakt åt mina brorsbarn, en middag hos min bästa vän, en dejt med en fantastisk person – hinner jag alltid tänka »jag kanske kan ställa in eller skjuta upp«. Då svär jag för mig själv. Väljer ofta att inte ställa in. Jag vill inte bli helt livegen.
Men jag känner mig som en svikare. De som har barn kan ofta inte ens överväga att ställa in. Sina ungar ställer man inte in. En femåring kan inte vänta till nästa vecka. Förskolan håller inte extraöppet.
Den senaste månaden har jag fått trettiotre sms från mitt jobb. Jag märker att det gör något med mig, fastän jag försöker stänga av. Känner mig aldrig riktigt ledig. Varje pip i min telefon kan vara ett rop från sjukhuset. Därför låter jag ibland bli att titta vem som skickar sms:en till mig. Konsekvensen blir att jag missar den föreslagna spontanfikan med min kompis som är på genomresa.
På jobbet pratar vi om det dåliga samvetet. Både över att inte alltid hoppa in och täcka sjukluckor, och de gånger man själv måste sjukskriva sig eller vara hemma med sitt sjuka barn. En kollega jag har haft, vars dotter ofta var krasslig, berättade hur hon skämdes. Det blev fel hur hon än gjorde. Stannade hon hemma med sitt barn kände hon sig som en dålig kollega som orsakade luckor. De gånger hon tveksamt lämnade sin dotter på förskolan med lite förkylning, kände hon sig som världens sämsta mamma. Vi bedyrade alla hon var en fantastisk kollega och en enastående mamma.
Nästa dag var hon hemma för vård av barn och vi suckade lite, när en av oss tvingades jobba hela dagen.
I våras tog mitt vikariat slut och jag fick ett vikariat på en ny arbetsplats, fortfarande i Stockholm. Där träffade jag Jonna. Hon är ett par år äldre än mig. För sju år sedan, när hon nyss fyllt 21 år, föddes hennes dotter Lova. När Lova var ett och ett halvt år gammal gick Jonna och Lovas pappa skilda vägar. Nu bor Lova varannan vecka hos vardera av sina föräldrar. Jag frågar henne om vi kan prata om att ha barn och vara sjuksköterska. Om allt det där jag och Susanne aldrig hann prata om. Det kan vi. Vi ses en måndagsförmiddag när jag har vaknat efter att ha jobbat natt, innan Lovas pappa ska komma och lämna henne.
Jonna berättar om en helvetes foglossning och en fantastisk förlossning. Hon säger att det var där, under förlossningen, som hon bestämde sig för att hon ville uppleva det igen. Fast på andra sidan. Hon ville bli barnmorska. Då måste man först bli sjuksköterska. Hon skrattar lite, och berättar att hon under studietiden ofta fick höra hur stark hon var som klarade av att läsa på heltid, trots att hon var ensam med barn. Hon tyckte nästan det var lättare att studera än att jobba. Dels började hon senare om dagarna och slutade alltid vid fyra, dels kunde hon planera sin tid mer självständigt. De veckorna Lova var hos henne, la hon mindre tid på studierna, de veckorna hon var hos sin pappa, pluggade hon desto mer.
När Jonna närmade sig examen började hon oroa sig över att ingen arbetsgivare skulle vilja anställa henne. Ensamstående med ett ganska litet barn. Hon har alltid varit öppen med att Lova finns i hennes liv och måste få styra en del. De veckorna som Jonna har Lova kommer hon att vilja jobba mycket dagtid och inte ta nattpass eller täcka sjukluckor. Men å andra sidan, de veckor Lova är hos sin pappa jobbar Jonna gärna kväll, ofta natt och alltid helg utan problem. Överallt har hon hittills mött förstående chefer, som låtit henne pussla med schemat och byta pass med kollegor. Som tyckt att det varit okej att hon kommit några minuter för sent.
Jag undrar hur det känns. Att alltid vara upptagen med jobb eller med barn. Hon säger att hon inte vet något annat, hela hennes yrkesliv har hon levt såhär.
Vi pratar mer om det dåliga samvetet. Kanske är det jag som återkommer till det. Om att vilja hjälpa sina kollegor, utan att försumma sitt barn. Jonna säger att hon ibland funderar på att söka jobb på någon mottagning i stället. Bara jobba dagtid. Måndag till fredag. I samma andetag skakar hon på huvudet, hon skulle inte trivas. Hon vill jobba på vårdavdelning, med akut sjuka, högt tempo och ett högt flöde av patienter. Skulle hon inte trivas på jobbet, skulle hon både bli en sämre kollega och en sämre mamma.
– Ingen mår bättre av att jag straffar mig själv, därför kan jag inte gå omkring och må dåligt över att jag inte kan ta lika många nattpass som alla andra, säger hon.
Jag fylls av beundran för Jonna när jag lyssnar på hennes historia. Hon har gett upp en hel del, men hon har också vunnit enormt mycket. Hon säger att hon vill ha fler barn. Om hon får dela det ansvaret med någon på heltid nästa gång, kommer det kännas enkelt.
Jag tänker på mig själv och på hur min yrkeskarriär har sett ut hittills. Jag har aldrig stannat mer än ett år på samma arbetsplats. Hittills har jag alltid bytt när vinter går mot vår. Jag säger högt att jag är en rastlös själ. Att jag ständigt söker nya utmaningar. Jagar vidare, mot grönare vårdgräs. Men jag tror att det inte räcker som förklaring. Jag har stannat i relationer, i andra projekt, på utbildningar, i städer längre än så. Jag är ett barn av min tid. Jag har fortfarande aldrig haft en fast tjänst. Har fått mina vikariat förlängda halvårsvis. Och då väljer jag hellre att själv frivilligt lämna skeppet, än att bli avkastad när jobben tar slut.
Få av mina jämnåriga kollegor är fast anställda. Vi försöker övertyga oss själva om fördelarna. Pratar om friheten. Möjligheten att säga upp sig med bara en månads varsel. Pratar inte om varför vi inte tar ut semester på sommaren, fast vi egentligen vet att det är för att vi inte vågar bränna våra semesterdagar. I höst kan vi stå utan jobb, då behöver vi semesterdagarna i pengar. Jag säger högt att jag gillar att jobba på sommaren. Att man kan njuta ändå, efter jobbet, eller före. Hinner med både glasshäng på en brygga och uteserveringar under ljumna sommarkvällar. Det är tredje sommaren i rad som jag jobbar. Tredje sommaren som jag missar sista-minuten-resor, festivaler och grillfester.
De som har barn kan inte ens försöka intala sig att sommarsemester är en onödig lyx. Många förskolor och fritids stänger helt under perioder av sommarmånaderna. Och oavsett om barnomsorgen håller öppet eller inte, vill de ge sina barn ett sommarlov. Föräldrarna tar ut sina semesterdagar, är lediga fyra veckor i sträck. Håller tummarna för att dagarna inte ska regna bort.
Under den senvår som passerar när jag skriver den här texten mejlar jag också till min nuvarande chef. Jag undrar om vi kan ses. Vi behöver prata om framtiden, skriver jag. Jag skriver inte att jag hemskt gärna vill stanna kvar när sommar går mot höst. Tänker att mina förhandlingspositioner blir sämre, om jag blottar min svaghet. En vecka går. Jag får inget svar. Hör av mig igen. Till slut meddelar hon att hon inte vet något om möjligheten till förlängda vikariat än. Förhoppningsvis kan hon ge besked strax efter midsommar. Min tjänst upphör i slutet på augusti.
Samma kväll börjar jag leta efter nytt jobb, jag inser att det måste göras innan sommarsemestrarna och innan syren står i full blom. Vid midsommar kommer det antagligen att vara kört att hitta något annat. Jag pratar med mina kollegor. Vi är femton stycken som inte vet om vi kommer att jobba tillsammans efter sommaren. De äldre kollegorna säger att vi nog inte behöver oroa oss. Jobb finns det alltid här, säger de. För de flesta av er, lägger de sedan till. Sista veckan i juni, dagarna innan min chef går på semester, får jag ett mejl om att jag får vara kvar. Mitt vikariat är förlängt med fem månader. Ingen ny löneförhandling är aktuell, skriver chefen. Jonna får inte vara kvar. Fastän hon jobbat längre på avdelningen än mig. Varför kan vår chef inte förklara.
Ungefär var femte sjuksköterska under fyrtio år jobbar i någon form av osäker anställning. För oss mellan tjugo och trettio år är siffran ännu högre. Där är det en av tre sjuksköterskor som saknar fast anställning. Samtidigt läser jag i Metro på väg till jobbet att bristen på sjuksköterskor är större än på länge. Jag får det inte att gå ihop. Hur svårt kan det vara att inse att vi kommer behövas, inte bara i dag, utan också i morgon, nästa månad, nästa år? Att förstå att människor kommer att fortsätta att bli sjuka?
Jag tänker på mig och på Jonna. På hur det vore om jag hade barn nu. Att inte bara behöva oroa mig för min egen höst, utan också för att inte kunna ge trygghet till någon som är beroende av mig. Jag tänker att jag skulle klara mig. Jag vet att jag alltid kan få någon typ av tjänst på en annan vårdavdelning. Men jag tänker att det inte är tillräckligt om man är ensam med barn. Med barn skulle jag inte kunna tacka ja till tjänster som innebar mycket nattjänstgöring. Inte kunna tacka ja till arbetsplatser med för långa pendlingsavstånd. Med barn skulle det vara svårt med timvikariat. Att aldrig kunna planera sin tid och tvingas jobba med kort varsel vore omöjligt.
Det pratas ibland om att vi skaffar barn allt senare i livet. Det sägs att fler avstår. Man skyller på att vi i min generation är för upptagna med att förverkliga oss själva. För egoistiska för att ta ansvar för någon annan, innan vi själva upplevt allt det vi vill ha ut av livet. Jag tror inte att det är sant. Jag tror att det här samhället inte längre byggs för att vi ska kunna ha barn. I staden där jag bor saknar mer än hälften av mina vänner en egen bostad. I mitt bostadsområde går den enda nattöppna förskolan plötsligt i konkurs. Bland mina jämnåriga kompisar saknar de flesta ett fast jobb. Det ständiga kravet på ett extremt flexibelt liv gör det omöjligt för mig att på allvar tänka på barn.
Jag vill inte ge mina eventuella framtida barn flexibilitet, jag vill ge dem trygghet. För mig är dessa ord ofta varandras motsatser.
På ledarsidorna i en av de stora morgontidningarna skriver de som jobbar nio till fem, måndag till fredag, att vi som vill ha barnomsorg på obekväm tid begär för mycket. »Skilj på behov och begär«, ber de mig. Jag tänker stillsamt att jag mycket väl vet skillnaden.
Jag vet att sjuka människor behöver vård dygnet runt. Behöver syrgas, blodtryckskontroller och mediciner, även fast klockan slagit 03. Behöver smärtlindring, vätskedropp och ibland opereras för att inte dö av en blödning. Jag vet också att det kräver vårdpersonal. Det kräver läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som är vakna dygnets alla timmar.
Ledarskribenterna skriver att samhället inte kan stå för barnomsorg på obekväma tider »för att en förälder inte vill ändra sitt liv bara för att hon fått barn«. Varenda människa som blir förälder förändrar sitt liv, på tusen sätt. Det förstår jag utan att själv ha barn. Det jag också förstår är att samhället inte tycks ändras särskilt mycket. Oavsett om vi har barn eller inte, står treskift förtryckt på våra anställningsavtal. Kravet på att jobba minst tolv helgpass per schemaperiod minskar inte heller, i takt med att ens barnaskara ökar.
Ni får gärna begära mycket av oss i vården. Men kom inte och kräv att vi ska leva barnlösa.
Jag blir kanske aldrig mamma. Men jag hoppas innerligt att om jag låter bli, är det för att jag själv kommer fram till det beslutet. Inte för att det här samhället har gjort det omöjligt för mig att ge mina barn en rimlig och trygg uppväxt.