I Sverige finns det ungefär 11,5 miljoner mobilabonnemang. Från dessa skickar vi årligen 18,5 miljarder sms. Många av dem skickas genom det nät som ägs av Sveriges största tele kommunikationsföretag, Telia. Bland alla de miljoner människor i Sverige som kan nås via mobilen finns en av Telias 10 000 anställda, 20-årige Richard.
En av dem som regelbundet skickar meddelanden till Richard är hans chef. Någon gång under helgen, inte sällan framåt söndag kväll, får Richard veta om han ska jobba på måndag morgon. Ibland kommer beskedet mitt i natten till måndag. Beskedet kommer i form av ett elektroniskt schema som anger hur många timmar han ska jobba och vilka dagar.
Pling: Såhär mycket arbetstid har du den här veckan. Om inget oförutsett händer.
Richard arbetar som timanställd säljare i en Telia-butik i Södertälje. Eftersom han är timanställd bestäms det alltid med kort varsel när Richard har jobb. Hur det är med jobb längre fram vet Richard aldrig.
– Så länge jag får ett sms där det står att jag har jobb i tre–fyra dagar framåt så vet jag att jag får en tusenlapp. Så länge jag får de sms:en så funkar det. Det är ingen drömsituation.
Richard lutar sig över vårt fikabord och visar upp ett mms med sitt schema. I ett rutnät på smartphoneskärmen syns hans och kollegornas arbetstider för veckan. Bredvid Richards namn är det ifyllt 10:00-18:00 på måndag och tisdag, 09:45–18:30 på onsdag och 09:00–18:00 på torsdag. Rutorna för fredag, lördag och söndag är tomma.
Richard har jobbat som timanställd på Telia i ungefär ett och ett halvt år. Det började som ett extrajobb när han fortfarande gick i gymnasiet, på kvällar och helger. Under sommaren efter gymnasiet blev han kvar. Då fanns det en hel del jobbpass, eftersom andra anställda i butiken hade semester. Sedan dess har det varierat. Om någon är tjänstledig, har semester eller är sjuk får han jobba mer, annars mindre.
Men det där meddelandet som dimper ner under helgen innebär inga garantier. Det händer att Richard kommer till butiken för att jobba ett schemalagt pass, men så finns det inget att göra. Alla beställningar är lagda, posten är skickad, lagret i ordning och det är ont om kunder. Då får Richard gå hem ett par timmar tidigare. De timmar han trott att han skulle jobba har försvunnit, så dem får han ingen lön för.
Det händer även att Richard skickas till andra Teliabutiker för att täcka upp tillfällig personalbrist. Han har sålt telefoner och bredband en bra bit hemifrån, runt om i Stockholms län: Skärholmen, Farsta, Nacka. Ibland blir det riktigt körigt.
–Dagen före julafton jobbade jag till stängning, klockan tio på kvällen, i Nacka. Under hemresan sinkades jag av en snöstorm och förseningar i kollektivtrafiken, så jag var inte hemma förrän strax efter klockan två på julaftons morgon. Det blev en lite annorlunda julafton, jag sov halva dagen. Det var tur att jag inte var schemalagd att jobba då.
Men Richards lön avgörs inte bara av hur många timmar han jobbar. Det gäller att sälja bra också, eftersom en del av lönen är provisionsbaserad. Telia har ett poängsystem som innebär att olika varor och tjänster ger ett visst antal poäng. Ju högre poäng, desto mer provision.
Hur många poäng en viss produkt ger varierar – nivåerna ändras hela tiden. Ibland kan det handla om att vissa varor och tjänster utgör delar i en kampanj, och då ska de varorna och tjänsterna helst sälja extra mycket. Men det kan också handla om att en tillverkare begärt att si och så många exemplar av en viss mobiltelefon ska säljas, så att de inte blir liggande när nästa version av telefonen släpps.
– För mig som timanställd blir poängsystemet stressande. Säljer man inte det som ger mest poäng får man höra att man sålt dåligt eller riktat in sig på fel saker. Men vi som inte jobbar varje dag har svårt att hålla koll på exakt vad som är prioriterat. Samtidigt vill man göra sitt bästa. Man vill ju finnas med i nästa veckas schema.
I praktiken arbetar Richard som deltidsanställd, fast utan anställningstrygghet. Men han kan inte ta en annan deltidsanställning, för att på så sätt komma upp i en heltidslön. Han är sysselsatt med att vara timanställd alla dagar i veckan, men är bara avlönad då han jobbar i butiken.
–Det är helt omöjligt att ha ett annat jobb vid sidan om. De kan ringa på morgonen och vilja att man ska täcka upp samma dag för någon som har blivit sjuk. Så det fungerar inte att jag planerar in något annat. Man vill inte säga nej när de ringer, man vill visa att man vill jobba så ofta som det bara går.
De dagar Richard inte jobbar gör han inte så mycket, spelar tv-spel kanske.
– Jag försöker ta det lugnt. Hänger med flickvännen eller kompisar, om de är lediga. Dagarna utan jobb vet jag ju att jag inte tjänar pengar på, så jag försöker göra saker som inte kostar extra. Men det är klart att det är tråkigt, det finns mycket man skulle kunna göra som är roligare än att sitta hemma.
Richard säger att han ändå är glad över att han åtminstone inte befinner sig allra längst ner i anställningshierarkin.
–Jag träffar ju andra timanställda på Telia. Vissa jobbar inom något som kallas »poolen«. De har det ännu värre. De har ingen fast arbetsplats, utan åker bara runt och jobbar i butiker där de behövs just den dagen. De får samtal på morgonen och kan behöva ta sig till vilken del av Stockholmsområdet som helst. Det är grymt stressigt och blir ofta långa restider. Jag kan tycka att jag har det jäkligt bra jämfört med många andra.
Richards inkomster landar någonstans mellan 8000 och 16000 kronor per månad efter skatt. Aldrig lika mycket. De månader han tjänar mer lägger han undan så mycket han kan. Tjänar han dåligt har han snabbt inte mer än hälften kvar efter räkningar och lite bensinpengar. Det är en ekonomisk situation som gör det omöjligt för honom att exempelvis skaffa ett eget boende.
– Jag skulle gärna flytta ihop med min flickvän. Men banken eller en hyresvärd skulle aldrig låta mig skriva kontrakt. Fast det spelar ingen roll, jag skulle inte vilja hyra ens i andra hand just nu, eftersom det skulle bli så att jag vissa månader inte skulle ha råd att betala hyran. Jag får bo kvar hemma tills det blir bättre.
Eftersom Richard lägger undan pengar så klarar han privatekonomin om han skulle bli sjuk några dagar. Värre vore det om han skulle bli sjuk en längre period. Efter 14 dagar flyttar ansvaret för sjuklönen från arbetsgivaren till Försäkringskassan. Men för en timanställd riskerar ersättningen från Försäkringskassan att bli väldigt låg, eftersom inkomsterna är så oregelbundna och stundtals små.
Samtidigt visar forskning att unga människor med osäkra anställningar mår sämre än de med fasta jobb. Richard och andra i hans situation löper större risk att drabbas av ohälsa senare i livet. Anna-Karin Waenerlund, doktorand i folkhälsovetenskap vid Umeå universitet, är medförfattare till en studie som undersökt hälsoeffekter hos personer som har tillfälliga anställningar.
– Vår studie visar att det är vanligare med hälsobesvär, och att man klassar sitt allmänna hälsotillstånd som lägre bland de som har en tillfällig anställning, jämfört med de som har en tillsvidareanställning.
I sin studie har Anna-Karin Waenerlund och hennes forskarkollegor frågat sina respondenter hur de klassar sitt hälsotillstånd. I gruppen med tillfälliga anställningar svarar 51 procent »mitt emellan« eller »dåligt«. Bland de som har fasta jobb är samma siffra 31 procent. Ungefär samma skillnad framträdde vid frågor om psykiska besvär. 55 procent av de med tillfälliga anställningar upplevde sig ha psykiska besvär, att jämföra med 30 procent bland de tillsvidareanställda.
Oro kring anställningssituationen ligger bakom.
– Vi har testat en hypotes där vi tittat på olika aspekter man kan tänka sig skulle påverka. Det är fler som upplever oro över en risk att bli av med sitt jobb bland tillfälligt anställda, något som tidigare forskning också visar.
Anna-Karin Waenerlund lyfter fram att det är vanligare att sakna så kallad ekonomisk marginal bland personer i gruppen som saknar en tillsvidareanställning. Det betyder att man har svårt att inom en vecka få fram pengar om särskilda behov uppstår, exempelvis vid ett akut tandläkarbesök eller om kylen går sönder och måste bytas ut. Vad tycker hon då att hennes och andras forskning borde leda till?
– Jag hoppas att resultaten ska komma till nytta. Jag tänker att man borde se över reglerna kring de här anställningarna och hur de påverkar människors liv. Det är något som borde diskuteras på en politisk nivå.
Villkoren som otryggt anställd tär alltså på hälsan. Men som timanställd kan sådana som Richard få det dyrt att vila upp sig. Han har ingen betald semester.
–Om jag vill ta semester betyder det att jag väljer att tacka nej till jobb under ett par veckor, då blir det ju mindre pengar. Om jag gör det på sommaren är det stor risk att det finns färre timmar när jag kommer tillbaka, för då är de andra också tillbaka från sina semestrar. Sen är det svårt att veta hur stor semesterkassan är i förväg, så det går inte att planera smart, utan det får bli i sista minuten.
Richard är med både i facket och i a-kassan. Medlemskapet har han löst för att han tycker att man ska vara med, helt enkelt. Och för att det, som Richard säger, kan vara bra att ha facket i ryggen om det »verkligen skulle krisa sig ordentligt«. Men han har aldrig vänt sig till facket för att göra något åt arbetsvillkoren.
– Jag tror inte att de kan göra så mycket, eftersom avtalen ser ut som de gör. Och jag vill inte bråka. Då känns det som att chefen bara skulle svara att jag kan leta efter ett annat jobb.
Det är svårt det där, att inte kunna uttrycka allt man känner. Egentligen tror inte Richard att det skulle bli en stor sak om han ville klaga på något. Men han lever med en alltid närvarande oro över att hans namn ska sluta dyka upp i veckoschemat. Då föredrar han att vara tyst.
–När vi fick en ny chef hade vi inga veckoscheman ett tag. I stället var det alltid dagen innan man fick veta om man skulle jobba nästa dag. Samtidigt sattes det upp en lapp i butiken där det stod att de sökte folk. Då trodde jag att jag var på väg att ryka. Sen blev det inte så, men man blir ju orolig.
Jobbet i Teliabutiken är ett bra jobb i Richards ögon. Det är villkoren som gör det till något annat.
– Egentligen är jobbet givande! Att få använda min kunskap om produkterna för att övertyga en kund är roligt. Sen är det mycket annat i jobbet, som rena supportärenden. Jag får hjälpa folk och träffa människor. Det är trevligt! Vore det inte för det skulle jag aldrig ha klarat av att jobba med de villkor jag har. Jag hade inte orkat.
Helst av allt skulle Richard vilja ha ett fast jobb att komma till varje morgon. Det är självklart att det är det man vill ha, som han säger. Men så ser inte arbetsmarknaden ut.
–När jag har sett mig om är det samma timanställningar som finns överallt. Det finns inget annat. Om jag går vidare får jag samma villkor som nu. Så är det ju.
För 20 år sedan, 1992, fanns inte Telia. Då hette det fortfarande Televerket, en myndighet som marknadsförde sig under parollen »För människor närmare«, med hjälp av en kavat pojke som genom tv-reklam lärde svenska folket hur man använder en knapptelefon. Reklamfilmerna var populära. Det var nästan svårt att röra sig i sociala sammanhang, utan att någon förr eller senare härmade pojkens slutkläm »Tack för det, Televerket«, som en kommentar till lite vad som helst.
I dag kan vi skrocka och påminna oss om ett annat, kanske lite naivare, Sverige. Men det finns skillnader mellan då och nu av allvarligare karaktär. I början av 1990-talet präglades Televerket av en helt annan personalkultur, om man får tro Magnus Brattström. Han har arbetat på Televerket, och senare Telia, i 25 år, först som tekniker, sedan på ekonomiavdelningen, och efter det som säljare.
I dag är han ordförande på heltid för Teliaklubben inom Seko, det fackförbund som organiserar anställda hos Telia.
– Tidigare var Telia ett företag som man kunde göra karriär inom. Du kunde börja på golvet och sedan röra dig uppåt, tack vare att arbetsgivaren investerade i vidareutbildning. Man tog hand om personalen. I dag kastar man ut folk som inte klarar av kompetenskraven, i stället för att höja deras kompetens.
Magnus Brattström möter allt fler kollegor som arbetar under samma villkor som Richard, som arbetar när de får chansen. Villkoren på Telia har, som Magnus Brattström uttrycker det, »blivit lika dåliga som på resten av arbetsmarknaden«. Det finns förstås många sätt att förklara en sådan utveckling, men något som spelar stor roll är förvandlingen från statlig myndighet, med i praktiken monopol på den svenska marknaden för telefoni, till ett storföretag i en bransch med hård konkurrens.
I början av 1990-talet bolagiserades flera statliga verk. Då påbörjades bland annat omstöpningen av det stora affärsverket Statens Järnvägar. Affärsverket Vattenfall blev Vattenfall AB.
– Det fanns blandade känslor kring det där. Vi inom Seko var väl aldrig riktigt för, men statligt monopol blev synonymt med kommunism, och det ville ingen ha. Bolagiseringar låg i tidsandan. Många trodde i sin enfald att det skulle bli billigare, men i många fall har det blivit dyrare för kunderna, säger Magnus Brattström.
Sämre blev det även för personalen. Statligt anställda i Sverige har väldigt bra villkor, bättre än de allra flesta.
– De som kommer in i företaget nu, i butik eller som så kallade resurskonsulter, de har ingen säkerhet. I bästa fall får de en anställning på ett år. Andra får olika sorters timavtal. De har ingen grundtrygghet, och de blir fler och fler. Jag tycker att det är oroande.
Det Richard känner i ryggraden, att han inte vill bråka i onödan, dyker ofta upp i samtal med anställda inom Telia, enligt Magnus Brattström.
–Det har blivit ett företag där man som anställd håller tyst och ser om sig själv och sin position i första hand. Man vågar inte prata.
Magnus Brattström tycker sig även se en utveckling där arbetsgivarsidan flyttat fram sina positioner.
– De har lärt sig juridiken. Lagen om anställningsskydd ger inte mycket hjälp till den som inte har en tillsvidareanställning. I dag gäller att den som varit anställd på ett visstidskontrakt eller vikarie i två år hos samma arbetsgivare under en sammanlagd period om fem år, ska erbjudas en tillsvidareanställning. Men fem år är jäkligt lång tid! Och visstider och timanställningar staplas på ett sätt som gör att lagen sätts ur spel.
När Magnus Brattström är ute bland sina medlemmar kommer anställningsvillkoren alltid på tal, men Telia fortsätter att säga nej till fackets krav. Kan det vara så att facket inte sätter hårt mot hårt i tillräckligt stor utsträckning?
– Ibland kan jag tycka att vi är lite för snälla. I den senaste förhandlingen var vi nära att gå in i en strejk, men vi valde att nöja oss. Men jag tror att vi närmar oss en tid med fler konflikter på arbetsmarknaden. En anledning till att facket i Sverige historiskt har samarbetat med arbetsgivarna, i stället för att exempelvis strejka, har varit att arbetsgivarna vårdat överenskommelserna och gett tillbaka. Nu är de mer aggressiva.
Hur ser Telia själva på den utveckling som Magnus Brattström beskriver? Jag ringer till pressavdelningen och säger att jag vill ställa ett par frågor om anställningsformer för personal i Teliabutiker.
–Men då har du ringt fel, du ska ringa 90 200! svarar en kvinna i andra änden av telefonen.
För den som har hemtelefon, mobil, bredband eller någon annan tjänst hos Telia är 90 200 ett bekant nummer. Dit ringer man om man vill beställa en tjänst, eller om något inte fungerar. Jag frågar om kvinnan på pressavdelningen förstått mitt ärende. Jag skriver alltså om Telia, jag är journalist.
–Nej, nej, det är 90 200 som gäller!
Resignerat lägger jag på luren och slår 90 200. En automatisk röst hälsar välkommen till Telia och ber mig säga vad jag har för ärende. »Fråga angående anställningsformer« verkar vara för mycket för systemet att hantera, och jag ombeds knappa mig till »ändring«, »beställning«, »fakturafrågor« eller »support«. Jag lägger på och slår numret till pressavdelningen ännu en gång, beredd att försvara mitt ärende om 90 200-kvinnan svarar igen.
Men det är inte hon som lyfter luren, utan någon som mer än gärna vill hjälpa till. Jag får uppge namn, telefonnummer och ärende och blir lovad att någon ska återkomma. Efter ett tag ringer en annan person upp och ställer ett par frågor om vad texten ska användas till och vad det här är för bok. Jag får beskedet att det bara kommer att gå att få skriftliga svar, via e-post. Det ska ta ett par dagar, heter det. Jag uppger min e-postadress och lägger på.
Efter ett par dagar får jag ännu ett samtal med besked att det kommer att dröja några dagar till. Sedan hör jag ingenting. Efter en vecka ringer jag upp. »Du får svar i dag!« Sedan passerar en helg. Vad jag inte vet är att Telia under tiden som gått har kontaktat min förläggare, Moa Elf Karlén, och ställt frågor. Dessutom ringer någon, som jag inte hinner skriva ned namnet på, från Telia till mig. Hon frågar om det inte är så att timanställda generellt trivs med att inte ha ett fast jobb. Hon tror det, säger hon. Jag svarar att den tillgängliga statistiken säger tvärtom. Hon säger att svar på mina frågor är på väg, och tackar för samtalet.
Till slut får jag mina skriftliga svar, från Karin Eliasson, personaldirektör på TeliaSonera.
> Hur ser du på att allt fler arbetar på tillfälliga
> anställningskontrakt för Telia?
Vi har ca 10 procent av de anställda på tillfälliga anställningskontrakt och har inte haft någon ökning av antalet under de senaste två åren. Vi anställer tidsbegränsat (tillfälligt) primärt inom kundtjänst och i våra butiker då det är där vi har behov av extra personal för att kunna hantera arbetstoppar.
> Som timanställd blir ju lönen ibland så pass låg
> att det är svårt att betala hyra och alla
> omkostnader. Samtidigt är man alltid stand-by
> för att hoppa in, och man känner en press att
> inte tacka nej. Borde ni inte betala mer för att
> arbetskraften är så pass flexibel?
De flesta som rekryteras på tidsbegränsade kontrakt i kundtjänst anställs inte direkt av oss utan är anställda av bemanningsbolag. Det medför att anställningsvillkoren primärt hanteras av dem. När vi sluter avtal med bolagen ställer vi krav på att de anställda omfattas av kollektivavtal, dvs så att de anställda omfattas av garantilöner som ger rätt till sjuklön etc. Inom butikskedjan är man i dag anställd av TeliaSonera och får del av våra kollektivavtal.
Vår erfarenhet av att det är många av de timanställda som tycker att de tillfälliga anställningarna är ett bra komplement till studier eller annat arbete eftersom möjligheten till flexibilitet är viktigt för dem. Är någon intresserad av en annan anställningsform finns alltid möjlighet att söka sig vidare internt hos oss.
> Varför kan man inte anställa personal på timmar
> på ett sätt som skulle göra det lättare för dem
> att gå vidare vid arbetslöshet, eller få ut
> sjuklön?
Då våra tillfälligt anställda till största del rekryteras via bemanningsbolag inom kundtjänsten och anställningsvillkoren är reglerade, finns inte behov av en lokal modell. För oss är det däremot viktigt att de bolag som anlitas har kollektivavtal så de anställda har garantilöner som ger rätt till sjuklön etc. Inom butikskedjan är man anställd av TeliaSonera. Denna typ av anställningsform är en visstidsanställning som ger flexibilitet både för arbetstagare och arbetsgivare.
> Hur tror du att framtiden ser ut vad gäller
> anställningsformer inom telebranschen?
Behovet av olika anställningsformer kommer troligtvis att vara minst lika stort som i dagsläget.
Problemet med att ställa frågor via e-post är att det i praktiken inte går att ställa konkreta följdfrågor och att svaren ofta blir und vikande och stolpiga. Jag tycker inte att Karin Eliasson riktigt svarar på om hon tycker att den lön de timanställda får är rimlig, med tanke på att de ställer upp med så pass mycket flexibilitet. Jag blir också nyfiken på om hon har några siffror på att »det är många av de timanställda som tycker att de tillfälliga anställningarna är ett bra komplement till studier eller annat arbete«. Statistik som LO har begärt från Statistiska centralbyråns Arbetskraftsundersökningar visar att 78 procent av de som har en tidsbegränsad anställning vill vara fast an ställda. Bland de utan tillsvidareanställning som är medlemmar i ett LO-förbund är siffran 86 procent.
Jag skickar ett par nya frågor till Karin Eliasson med vändande post. Den här gången tar det två dagar innan svaren kommer från pressavdelningen.
> Du svarar bara att det ställs krav på kollektiv–
> avtal, ska jag tolka det som att du menar att det
> som finns i avtalen är en rimlig och tillräcklig
> lönenivå?
Nej den tolkningen är inte korrekt. Vad jag försökte beskriva är att innehållet i kollektivavtalet är en överenskommelse mellan avtalsslutande parter, dvs fack och arbetsgivare inom avtalsområdet. Det är inte en fråga som vi hanterar. Som köpare av tjänster är det däremot viktigt att det finns ett avtal så att frågor som lön, sjuklön, pension etc är reglerade.
> Du säger att många av de timanställda tycker att
> timanställningen är ett bra komplement till
> andra jobb eller studier. Jag undrar om det är en
> uppskattning, eller om TeliaSonera har undersökt
> frågan mer systematiskt?
Det är en återkoppling vi fått i dialog med våra medarbetare, någon enkät har vi inte skickat ut. Skulle någon vara intresserad av en annan anställningsform finns också alltid möjligheten att söka sig vidare internt hos oss.
I sina svar försöker Karin Eliasson få det till att eftersom de bemanningsföretag som hyr ut personal till Telia förväntas ha kollektivavtal, finns det därmed inga problem. Karin Eliassons svar ger också intrycket av att eftersom Telia hyr sin personal, har de inget eget ansvar. Trots att pengarna kommer från Telia, och det i slutändan är Telia som får den vinst den inhyrda personalen genererar.
Att använda sig av tillfällig personal, från bemanningsföretag eller genom att själv ge dem tillfälliga kontrakt, är ett sätt att minska sina ekonomiska risker. Det blir lättare att snabbt ställa om och minska lönekostnaderna. I normala fall brukar den sortens flexibilitet innebära en kostnad för arbetsgivaren. Men för många timanställda är det tvärtom – de tvingas acceptera att deras frihet minskar för att arbetsgivarens frihet ska öka. De väntar vid telefonen.
Karin Eliasson hävdar dessutom, precis som personen som ringde mig, att många av de timanställda på Telia tycker att det är en bra lösning. Många av dem är säkert glada över att ha ett jobb över huvud taget. Men förutom för de som är studenter med extrajobb, är det svårt att begripa varför ett tillfälligt jobb skulle vara bättre än ett fast. Argumenten saknas.
För Richard, som inte är anställd av något bemanningsföretag, utan direkt av Telia, är inte timanställningen ett komplement. Det är hans jobb. Och han tycker inte, som personaldirektör Karin Eliasson vill ge sken av, att det är en form av flexibilitet som han gynnas av. Richard berättar att han därför har bestämt sig för att hitta en annan plats än Telia för att få utlopp för sitt teknikintresse. Han trivs med jobbet, men arbetsvillkoren är inte hållbara. Men några jobb med bättre villkor finns egentligen inte inom räckhåll. I stället tänker han söka sig till en utbildning som elektriker, eller något annat hantverksrelaterat.
När den sista handen läggs vid den här texten har ett av världens största och mest kända företag, Apple, precis lanserat sin nya mobiltelefon. Många är de kunder som kommer att möta säljare som Richard, och ställa frågor om priser, surfhastighet och vad som egentligen är bäst för just dem. De kommer sannolikt att få bra svar och bli rätt nöjda till slut. Några av dem kommer att använda sin nya telefon för att skicka mms med nästa veckas schema till sin personal. Utan att reflektera särskilt mycket över vad det innebär.
Richard heter egentligen något annat, men vill vara anonym.