Jag träffar 23-åriga My på ett folktomt kafé en söndagseftermiddag. Hon dricker kaffe och äter en macka, men hennes diabetes hindrar henne från bakverken. I morgon ska hon gå upp klockan fem för att åka till sitt jobb i ett industriområde en bit utanför Göteborg. My jobbar sedan fyra år tillbaka för ett bemanningsföretag, en företagsmodell som blir allt vanligare och som har förändrat den svenska arbetsmarknaden i grunden. Det innebär att hon hyrs ut till företag efter behov, medan hennes anställning är på bemanningsföretaget. Hon har flera arbetsplatser och vet inte alltid när hon ska jobba, men den senaste tiden har hon varit på samma arbetsplats och jobbat vanliga arbetsveckor.
– Jag behövde verkligen ett jobb, berättar hon.
My fick kontakt med bemanningsföretaget via en kompis och fick komma på intervju efter bara några dagar. De verkade mycket angelägna om att anställa henne och hon fick en introduktion för arbetsuppgifterna på ett lager, att packa varor i lådor på ett löpande band, direkt efter intervjun. Men det skulle dröja flera månader innan hon fick sin första möjlighet att jobba på riktigt.
– Jag ringde och tjatade flera gånger. Precis när jag skulle höra av mig och säga att jag skulle börja söka andra jobb, så ringde de tillbaka med erbjudande.
Till en början fick My jobba på lagret varje dag, vilket var precis vad hon ville.
– Jag började jobba på inringning, både dag- och kvällspass. Jag ville helst jobba kväll, eftersom jag trivdes bättre med människorna på kvällsskiftet.
För att My skulle få kvällspassen såg hon till att jobba över. På måndagar arbetade hon dubbelpass, mellan halv sju på morgonen och ett på natten. Dagen efter ett kvällspass får man enligt arbetstidslagen inte jobba morgonpass, eftersom det blir för få timmars vila. Undantag ges för särskilda förhållanden som inte har kunnat förutses av arbetsgivaren, och arbetaren ska enligt samma lag få ut motsvarande tid i kompensationsledighet. My berättar att vissa jobbar både morgon och kväll ändå, utan ledighet, men själv lyckades hon se till att bli inbokad på kvällstid resten av veckorna.
Något anställningsavtal fick hon inte, inte heller något annat som tydligt visade anställningsform och arbetsvillkor. Men tack vare jobbet kände sig My tillräckligt trygg ekonomiskt för att ta steget att flytta hemifrån, till en egen lägenhet.
Men tiden efter flytten blev en mardröm. Efter att hon fått jobba heltid under några månader, vissa veckor mer än heltid, slutade plötsligt telefonen att ringa.
–Det sket sig helt enkelt. Jag fick inte jobba någonting, en dag i veckan max. Så var det i flera månader. En hel höst. Så det jag hade på sparkontot gick till hyra och mat.
Situationen blev påfrestande. Att sitta och vänta på att telefonen skulle ringa varje dag och samtidigt stå utan inkomst tärde på Mys hälsa.
– Jag blev deprimerad och fick panikångest. Jag sov hela dagarna och jag kunde inte göra någonting. Jag hade ju inga pengar.
Situationen som My hamnade i är långt ifrån unik i bemanningsbranschen. Förklaringen till att My trots anställning kunde lämnas utan inkomst heter ramavtal.
Ett ramavtal fastställer villkoren för kontrakt som under en viss tidsperiod tilldelas för en viss typ av vara eller tjänst. De förekommer i många sammanhang, inte bara i bemanningsbranschen.
Ramavtalsanställda inom bemanning får jobba på timmar, utan garantilön eller lön mellan uppdrag. Anställningsformen förutsätter att man har en annan huvudsaklig försörjning, till exempel att man är student eller pensionär. Men många, som My, har ändå hela sin försörjning knuten till bemanningsföretaget.
My visste att den anställningsform hon hade inte var tillåten. Till en början var hon nöjd eftersom hon fick jobba mycket. Men när jobbtillfällena blev allt färre och hennes ekonomiska situation försämrades, försökte hon få den fasta anställning som hon egentligen borde ha haft från början.
– Jag ringde företaget och sa att de måste anställa mig på heltid, att jag inte får ha den här anställningen. Och då hade jag inte stenkoll på reglerna, men jag visste att jag inte fick jobba på ramavtal. Men trots att jag ringde hände ingenting. De olika cheferna sa att de skulle titta på det och lade över ansvaret på varandra.
Det var först när My ringde direkt till lönekontoret för att få ut sina lönespecifikationer som det hände något. När de frågade vad hon gjorde utöver arbetet på bemanningsföretaget, och det framgick att det inte fanns någon annan sysselsättning, informerade de henne om att hon inte fick arbeta under den anställningsformen.
–»Jag vet«, svarade jag, berättar My. Först då fick jag skriva på ett avtal. Det enda chefen hade att säga var: »Ja, nu blev det ju lite tokigt här. Vi trodde ju att du pluggade.«
My är övertygad om att det var någonting han sa för att hon inte skulle gå vidare med sitt ärende.
–Det var bittert. Jag borde ju ha gått till facket direkt.
Mys arbetskamrater på bemanningsföretaget uppmanades dessutom av sina chefer att inte prata om sitt arbete med facket.
–Många gör så, de jobbar på ramavtal fast de egentligen inte får. Och cheferna på bemanningsföretaget säger att man inte ska prata med facket, de säger det för att de vet att facket fixar fast anställning. Samma sak har sagts till dem som vill ha fast anställning. Men nu har ju folk pratat med facket ändå.
Den stora vändningen kom när facket kom till arbetsplatsen för att informera de bemanningsanställda.
– Jag hade tänkt gå med i facket så himla länge, men bara inte fått tummen ur. Så kom en organisatör från Transport till jobbet. Han skulle informera och organisera anställda i bemanningsbranschen och speciellt på det här företaget där jag jobbar. Han pratade med alla som ville. Arbetsplatsen ställde upp och lät oss göra det. Om vi ville prata fick vi en timme med honom, och det ville alla.
Samtalen ledde till att en fackklubb organiserades, gemensam för alla anställda på samma bemanningsföretag som My. Killen från Transport valde ut ett antal personer för att komma i gång med det nyskapande projektet, däribland My.
– Jag fick gå på utbildning om facket och fackets historia, vilket gjorde att jag blev motiverad att fortsätta engagera mig. Man förstod mer vad facket gör. Det är inte så många i min ålder som ens vet vad facket är.
Att facket gjorde en översyn av de bemanningsanställdas avtal på arbetsplatsen förändrade jobbvardagen i grunden, säger My. Ramavtalens villkor togs plötsligt på allvar.
–Nu är majoriteten fastanställda. De som inte är det pluggar.
Mys situation har förbättrats avsevärt, men hon ser ingen framtid hos bemanningsföretaget. Det finns få möjligheter att utvecklas. De bemanningsanställda får ingen kompetensutveckling eller vidareutbildning, de har inga regelbundna medarbetarsamtal eller utvecklingsplaner. Arbetet är enahanda och ser likadant ut alla dagar.
– Vissa perioder känner jag »vad fan gör jag här?«, och jag har ingen bredvid mig att prata med. Det är ju inget jag vill hålla på med. Inget jobb som jag vill ha, säger My.
Något som också har haft betydelse är Mys diabetes. Vanligtvis påverkar den inte hennes arbete, men på bemanningsföretaget har det emellanåt uppstått problem när hon har haft besvär med medicineringen. Hon minns särskilt ett tillfälle då hon hamnade på sjukhus.
– Jag var inte ens bokad för jobb den dagen. Men det var ofta missförstånd kring sånt och jag fick åka in och jobba ändå. Samma dag blev det fel med mitt insulin och jag hade svårt att få till rätt värden. Det slutade med att en ambulans hämtade mig på jobbet och att jag blev inlagd på medicinsk akutvårdsavdelning.
Att hon var inlagd på sjukhus hindrade dock inte chefen från att försöka förmå henne att arbeta.
–Han ringde, och ringde, och ringde. Och skrev sms, och ringde. Jag fick inte ha på telefonen där jag låg, så jag fick gå ut från avdelningen, från min säng. Med dropp. Bara för att ringa och säga att jag inte kunde jobba, att jag låg på sjukhus och skulle höra av mig när jag kom därifrån. Han fortsatte att ringa och fråga »när kan du jobba, när kan du jobba?« Jag blev tvungen att stänga av telefonen.
En annan som har jobbat många år som uthyrd till lager är 30-årige Erik, som ringer mig för att berätta om sina erfarenheter.
Erik jobbade tidigare för samma bemanningsföretag som My, på ett annat lager i Göteborg. Ett av arbetsmomenten var både monotont och fysiskt krävande, vilket var anledningen till att de ordinarie anställda på lagret inte fick utföra det mer än några timmar åt gången. I stället roterade de mellan olika arbetsstationer. Samma regler gällde dock inte för den inhyrda personalen.
– På nästan alla ställen fick man göra det som de ordinarie anställda inte orkade, vågade eller helt enkelt vägrade göra. På mitt lagerjobb var det bara vi från bemanningsföretaget som arbetade med att lasta ur containrarna som innehöll leveranserna. Ett tungt arbete som slet hårt på axlar och rygg. Ibland stod man hela dagar där själv trots att det var förbjudet, egentligen skulle flera byta av varandra. Det var vanligt att jobba dubbla pass, 17 timmar i sträck, vilket kunde ske flera dagar i rad. Folk var både utmattade och tacksamma för att få jobba. Sedan satte de en maxgräns på 15 timmar, berättar Erik.
Nu har han lämnat lagerjobbandet bakom sig, men han minns osäkerheten och känslan av att alltid vara utbytbar.
–Om man inte är supertrevlig åker man ut. Man ska stå med hatten i hand så att säga. Jag fick ingen garantilön. Det ledde till ekonomiska svårigheter och en latent stress att alltid vara redo, alltid jobba över om man fick chansen.
Situationen på Eriks tidigare lagerarbetsplats ser likadan ut i dag. Facket har engagerat sig i bemanningsföretaget han tidigare arbetade för, och där My arbetar i dag, men de har inte nått fram till Eriks lager. Och det fackliga arbetet handlar fortfarande om att få fram listor på alla som arbetar för bemanningsföretaget. De så kallade »ramisarna« är prioriterade – alla ska få rätt avtal. Längre fram väntar en översyn av de enskilda arbetsplatserna.
–Det är fortfarande bemanningsanställda som gör det tyngsta arbetet hela arbetsdagar, fast man egentligen inte får. De ordinarie står bara på stationen i tre timmar, vi är där i åtta timmar. De med sämst arbetsvillkor gör de tyngsta uppgifterna, säger My.
Själv slipper hon det hårdaste arbetet, eftersom hon är tjej, som chefen uttrycker det.
–Med mitt jobb pajar man ryggen och handlederna, men det tar ju några år i alla fall.
En förbättring som däremot har skett under den senaste tiden är att arbetsplatserna som hyr in personal har blivit striktare med att man inte får gå från kvällspass till morgonpass. På så sätt säkerställs att även My och hennes arbetskamrater som hyrs in får sin lagstadgade vila mellan arbetspassen.
För My har den fasta heltidsanställningen inneburit att hon upplever sig som en del av samhället på ett sätt som hon inte gjorde tidigare. Hon vet när hon ska jobba och slipper tänka på arbete hela tiden, det gjorde hon tidigare även under sin lediga tid. Relationen till de ordinarie anställda på arbetsplatsen har blivit bättre och hennes medlemskap i både fack och a-kassa gör att hon inte längre är lika sårbar och utlämnad till sina chefers godtycke.
– Jag har varit fast anställd sedan januari 2010. Arbetet är okej, jag mår okej, men jag längtar efter att göra något annat. Det jag har känt sen jag fick fast anställning är att det är som att bli vuxen på riktigt. Jag har min lägenhet, jag har min katt. Det känns som att jag har den trygghet som jag saknat, men inte tidigare vetat om att jag kunde få.
I morgon ska My stå vid bandet på lagret igen. Det är samma arbete som den första dagen för fyra år sedan. En del har förändrats, mycket är sig likt.
Grunden för bemanningsföretagen lades i början av 1990-talet, under den ekonomiska krisen, då krav på en mer flexibel arbetsmarknad började föras fram, bland annat i de juridiska striderna kring de så kallade skrivbyråerna, föregångarna till dagens bemanningsföretag. Då var det förbjudet att bedriva uthyrning av arbetskraft.
1992, under den borgerliga regeringen, kom en lag som tillät uthyrning under arbetstoppar, men endast med tillstånd från Arbetsmarknadsstyrelsen och utan vinstsyfte. Året efter ändrades lagen och därmed möjliggjordes privat arbetsförmedling. Arbetsförmedlingen förlorade således sitt monopol. Sedan dess har bemanningsbranschen expanderat snabbt. Den svenska av regleringen är mer omfattande än i flertalet övriga länder. I Sverige växte branschen med 320 procent mellan åren 1997 och 2007, vilket var den högsta tillväxttakten i världen under perioden.
Den största skillnaden mellan konsultföretag och bemanningsföretag är att konsultföretag är inriktade mot kundföretag i behov av en specifik kompetens, som antingen inte finns i kundföretaget eller som behövs i tillfälliga projekt. Personal från bemanningsföretag hyrs i stället oftast in för att utföra mer okvalificerade arbetsuppgifter.
139000 personer arbetade i bemanningsföretag någon gång under 2011. Det är en ökning med 18 procent jämfört med året innan, och motsvarar 1,4 procent av alla som arbetar i Sverige. Bemanningsbranschen omsatte totalt 24,3 miljarder kronor under 2011, vilket är en ökning med 4,7 miljarder sedan 2010. Ett av de områden som växer allra mest är lager och logistik.
Samtidigt har fackförbunden inte riktigt hängt med i utvecklingen, och de som jobbar för bemanningsföretagen står ofta utan möjligheter att driva sina frågor fackligt.
Det är inte särskilt enkelt att organisera sig och försöka förändra bristfälliga arbetsförhållanden när man jobbar på bräckliga kontrakt och saknar kontinuitet. Det finns få fackklubbar, medlemmarna är ofta utspridda och har flera olika arbetsplatser, så det är svårt att ordna möten. När andelen inhyrda ökar är det färre som organiserar sig fackligt.
Arbetsplatsernas egna fackklubbar tar logiskt nog parti för sina medlemmar, och de fackliga striderna har ofta främst handlat om att skydda ordinarie anställda från inhyrningen, inte om hur man ska kunna företräda de inhyrda. Fram till för bara några år sedan kunde heller inte arbetsplatsernas skyddsombud gå in och stoppa farligt arbete för bemanningsanställda. Med personal som kommer och går och färre fackanslutna blir det svårare också för de anställda på företaget att organisera sig.
Men de senaste åren har en förändring kunnat skönjas. Flera initiativ har tagits för att organisera bemanningsanställda fackligt. I Mälardalen har till exempel IF Metall, Transport och Handels arbetat för att inhyrd personal ska få gå en facklig introduktionskurs. På Volvo i Göteborg arbetar fackklubbarna aktivt med att synas mer på arbetsplatserna och få bemanningsanställda att gå med. Det fackliga projekt som My nu är en del av ingår i en satsning hos Transport kallad organizerprojektet.
– Vi riktar in oss på terminal och lager, och det är också arbetsplatser med många bemanningsanställda. Det medför att vi även fokuserar på bemanningsföretagen. Vi jobbar enligt en amerikansk metod som går ut på att skapa långsiktiga relationer med arbetsplatsen, att värva nya medlemmar och att aktivera nuvarande medlemmar, berättar Bosse Nilsson som är projektledare.
Från 2007 har det fackliga medlemstappet varit markant, vilket har sin grund i de höjda a-kasseavgifterna. Det har ställt krav på facket att hitta metoder utöver de vanliga för att värva medlemmar. I arbetet ingår att överbrygga avståndet mellan fast anställda och bemanningsanställda.
–Där vi lyckas inser de anställda att de själva kan driva sina frågor, och naturligtvis finns ombudsmän och andra inom organisationen att tillgå om det behövs. Det är tidskrävande och kostar pengar, men är en nödvändig omställning av fackförbunden enligt min mening, säger Bosse Nilsson.
Han säger att bemanningsanställda hamnar mellan stolar, men att arbetssituationen inte behöver vara dålig, under förutsättning att bemanningsavtalet efterlevs.
–Det är ofta som bemanningsföretagen knappt kan avtalen. Arbetsledarna är inte sällan ungdomar eller så saknar de ut bildning. Det finns både bra och dåliga bemanningsföretag. Det är väldigt viktigt för organizerprojektet att rekrytera och utbilda bemanningsanställda så de kan hävda sin rätt.
Han bekräftar också Eriks berättelse om sin tid i bemanningsföretag.
– Visst tycker en del av våra medlemmar att det är bra med bemanningsanställda, eftersom de ofta får göra de slitigaste uppgifterna.
Enligt SOU:n Från socialbidrag till arbete från 2007 arbetar människor i bemanningsbranschen dels för att det passar livssituationen under en viss period, dels för att få andra möjligheter erbjuds. Tre grupper är överrepresenterade: unga, kvinnor och invandrare från Afrika, Asien och Sydamerika. Det är samma grupper som är mindre etablerade på arbetsmarknaden i stort.
När bemanningsbranschens intresseorganisationer och företag diskuterar de bemanningsanställdas villkor är de ofta noga med att poängtera just att de erbjuder en språngbräda in på den svenska arbetsmarknaden för marginaliserade grupper.
När det gäller jobbtiderna måste dock många bemanningsanställda vara beredda på att vara ytterst flexibla. Att uppnå den eftersträvansvärda tryggheten och få en rimlig lön är ingen självklarhet. Det är inte alltid det finns några garantier. Man behöver inte söka sig särskilt långt för att hitta exempel på diskrepans mellan den officiella berättelsen och vad de bemanningsanställda själva säger.
Enligt branschorganisationen Bemanningsföretagen skapar bemanningsbranschen trygghet för arbetstagarna. Som det står på hemsidan: »Man får alltid lön, även när man inte är uthyrd på uppdrag. Samma arbetsrättsliga regler gäller som på arbetsmarknaden i övrigt. Erfarenheter från flera branscher och arbetssituationer är meriterande och bygger successivt upp individens attraktivitet och nätverk på arbetsmarknaden.«
– Tryggheten ligger i att vi arbetar med kollektivavtal och har en nära kontakt med både LO-förbund och tjänstemannafack. Tillsammans med dem diskuterar vi anställningsvillkor och lön, helt enligt den svenska modellen. Vi har också en nära kontakt med Arbetsmiljöverket och håller i en obligatorisk utbildning för nya bemanningsföretag, utvecklar Henrik Bäckström, förbundsdirektör på Bemanningsföretagen.
Den otrygga verklighet som My och flera av hennes arbetskamrater upplevt tycks fjärran, liksom aspekten att bemanningsföretagen inte bara agerar språngbräda, utan också bromskloss.
I avhandlingen Inhyrningens logik – konsekvenser för individ och organisation (2012) från institutionen för sociologi och ar betsvetenskap vid Göteborgs universitet redovisar Hannes Kantelius flera egna studier av hyrarbetskraft. Bland annat berättar långtidsinhyrda att de enbart tilldelas basala uppgifter då de betraktas som tillfällig arbetskraft, trots att de ibland har jobbat heltid i flera år på samma ställe. Montörerna upplever arbetet som en återvändsgränd, och säger att de inte fått några kompetenser, erfarenheter, kontakter eller liknande som kan stärka anställningsbarheten. Upplevelsen av anställningsbarhet har i sin tur betydelse för människors förmåga att hantera osäkerhet och kan motverka stressrelaterad ohälsa vid osäkra anställningsförhållanden. Montörerna strävar efter trygghet, förutsägbarhet och utvecklingsmöjligheter i arbetet, vilket de inte tror är möjligt som inhyrd arbetskraft. I kontrast till detta säger de ordinarie anställda att de ser en framtid hos sina ar betsgivare.
Jämfört med kundföretagens egen personal har de inhyrda sämre utvecklingsmöjligheter. De bemanningsföretag som ingick i Hannes Kantelius studier verkar helt enkelt inte leva upp till arbetsmiljölagens krav på uppföljning och långsiktigt arbetsmiljöarbete.
Kompetensutveckling försvåras av anställningsformen. Människor som gör samma jobb, sida vid sida, har helt olika upplevelser.
En del av Bemanningsföretagens arbete är deras så kallade auktorisation, som är tänkt att säkerställa att de företag som är anslutna till organisationen är seriösa. Auktorisationen syftar till att ge branschen högre status och ett större erkännande, men ska också innebära en trygghet för kunder och medarbetare.
– Ett bemanningsföretag måste genomgå en prövotid innan det kan bli auktoriserat. Att ha en auktorisation och en auktorisationsnämnd är ett komplement till den gängse ordningen och andra samhällsinstanser. Man måste tänka på att det är en ung bransch, och auktorisationen är ett verktyg för att arbeta med de frågor som uppkommer på vägen. Den fungerar som en trygghet för alla inblandade, förklarar Henrik Bäckström.
Företaget som My jobbar för och som Erik tidigare jobbade för är auktoriserat. Att medvetet undanhålla sina anställda rätt avtal, att låta dem utföra tungt kroppsarbete hela dagar och att kräva att de ska jobba när de ligger på sjukhus är alltså inga hinder för att bli ett auktoriserat bemanningsföretag. Men enligt Henrik Bäckström är Bemanningsföretagen måna om att de auktoriserade företagen ska följa avtal. Det är dessutom möjligt att förlora en auktorisation.
–Om någon missköter sig tittar vi på det specifika fallet och vid behov går vi in med rådgivning och experter. Vårt huvudspår är den hjälpande handen. Vi har uteslutit flera företag för att de har misskött sig.
Fokus i den politiska debatten har länge legat på hur bemanningsverksamheten ska gå till på en arbetsmarknad som kräver flexibilitet, inte huruvida företagen har ett existensberättigande. Man pratar snarare om andel inhyrda än om arbetstoppar. Ett av undantagen är Vänsterpartiet, som på sin kongress 2011 som första riksdagsparti beslutade att kräva ett förbud mot bemanningsföretag.
Parallellt med detta har den mediala uppmärksamheten främst riktats mot återanställningsrätten: att man inte ska kunna sägas upp för att sedan hyras in, eller behöva se sitt tidigare arbete gå till inhyrd personal. Men 2011 hamnade bemanningsföretagen och deras anställda på agendan på ett nytt sätt.
Bemanningsföretagens kampanj »Vi kallar oss…« blev inte uppmärksammad på det sätt man tänkt. Kampanjen var en tävling där de bemanningsanställda själva skulle komma på en ny titel på sin arbetsform. En kampanjsida skapades, liksom en Facebooksida. Vad upphovsmakarna uppenbarligen inte hade räknat med var den uppdämda ilska de bemanningsanställda plötsligt fick möjlighet att ge uttryck för.
Reaktionen blev så förödande att kampanjen stängdes ned i förtid. »En orkestrerad attack« var vad förbundsdirektören Henrik Bäckström då hade att säga om de många vittnesmålen från golvet i hans verksamhet. »Träl«, »daglönare« och »flexhjon« var några av de förslag som inkom och raderades från hemsidan.
– Poängen med »Vi kallar oss«-kampanjen var att hitta ett bra ord, men också att hitta de grupper som är mest kritiska till bemanningsbranschen, säger Henrik Bäckström. Vi kunde hitta och kartlägga en grupp aktörer som jag inte hade koll på. Kritikerna – dirigenten och kompositören såväl som orkestern – tillhör samma grupp i samhället. Vem är det som driver kritiken? Inte de man tror vid en första anblick. Nu har vi en otroligt rik empiri, debatten kring »Vi kallar oss« var lärorik för oss. Den centrala slutsatsen är att man måste kolla på om sådan kritik är en del av ett politiskt spel eller något som folk faktiskt upplever i sin vardag.
Han står fast vid sitt tidigare uttalande om en orkestrerad attack mot bemanningsbranschen, och det verkar framför allt ha varit möjligheten att kartlägga de kritiska rösterna som har varit betydelsefull för Bemanningsföretagen. Inte att lyssna på dem. Bemanningsbranschen är en relativt ung bransch som fortsätter att växa. Att bemanningsföretagen kommer att försvinna från den svenska arbetsmarknaden är inte troligt, i stället handlar det om att övriga arbetsmarknadsparter och trygghetssystem måste omorganiseras för att möta de nya behov som uppstått. De fackliga organisationerna försöker att hänga med i den snabba utvecklingen. De bemanningsanställda har länge stått utanför både på grund av svårigheterna att organisera sig och för att det bedrivits en facklig kamp mot de företag de är anställda av. Det finns bemanningsanställda som är nöjda och trivs, och det finns de som upplever sitt arbete som en återvändsgränd och sin anställning som otrygg, med chefer som inte håller sig till de avtal som gäller. I vissa fall går det så långt att chefer även försöker förhindra kontakt med facket, ignorerar rätten till dygnsvila eller inte tillåter sina anställda att vara sjuka i fred. Osäkerheten gör att många inte vågar prata om sin arbetssituation öppet.
Därför är My och Erik fingerade namn.