En man i glasögon letar vilt efter en matematisk uppgift bland sina pappershögar, samtidigt som han skäller ut sin städerska efter noter. Till sist suckar städerskan och lägger ifrån sig trasan. Hon greppar en penna på skrivbordet och löser med en elegant matematisk formel den uppgift mannen varken kan hitta eller lösa. Städerskan har arbetat i åtta år som matematiklärare i sitt hemland Ukraina.
Scenen, i en film från den tjeckiska migrantarbetar-organsationen AIM, avslutas med frågan »vet du vem som städar hos dig?« Länken till filmen skickade Odeta Adomaityte till mig innan vår intervju. När vi ses på ett café i Stockholm förklarar hon varför.
–Det är samma historia som för mig och många städerskor jag jobbat med. Högutbildade migrantkvinnor som försöker överleva och försörja sina familjer.
Men det skall visa sig att kampen för att överleva i städbranschen kan leda rakt in i en återvändsgränd där man själv som städerska betalar priset för »flexibiliteten« i form av en betyngande otrygghet och ett obefintligt privatliv. 27-åriga Odeta föddes i Sankt Petersburg och hade redan arbetat i både Ryssland, Spanien och Frankrike innan hon kom till Sverige. På sin mobil jonglerar Odeta affärssamtal på ryska, engelska och svenska. Hon insisterar på att bjuda på fikat. Hennes glänsande, blåsvarta hårsvall hålls på plats av ett par mörka solglasögon. I mobilen finns bilder på unga kvinnor klädda i propra vita pikétröjor med loggan från Odetas städ- och renoveringsföretag. De sträcker sig leende fram med trasor i skinande rena miljöer.
– Jag anlitar alltid migranter för att jag själv känner att jag inte hör hemma, vart jag än flyttar. Jag känner mig alltid som en invandrare och den känslan kan man inte få bort. I många situationer i mitt liv har folk hjälpt mig, och därför känner jag en plikt att hjälpa andra.
Vid sjutton års ålder startade Odeta sin första inredningsbutik i Moskva. Hennes far var från Litauen, modern från Ryssland, och båda föräldrarna arbetade med design och arkitektur, men fadern dog under ouppklarade omständigheter när Odeta var sex år gammal. Faderns tidigare småföretag i Ryssland hade problem med kriminella gäng.
Efter tre år i Moskva hade Odeta fem butiker och 28 anställda, men ett kraschat förhållande och alltför många törnar av det korrupta systemet drev henne till att sälja sin affärsverksamhet i Ryssland. Hon packade sin väska och begav sig till Barcelona för att försöka ge sig in i möbelindustrin.
Tidigt fick hon bra kunder i Spanien som rekommenderade henne vidare. Efter två år utvidgade Odeta verksamheten till Frankrike. När hon strövade omkring på Champs-Élysées i Paris träffade Odeta den femton år äldre svensken Janne, som befann sig på affärsresa. De blev kära och bestämde sig för att gifta sig.
Odeta flyttade ihop med Janne i Malmö. Hon planerade att återigen starta ett eget företag, att fortsätta som hon alltid gjort. Men tillvaron blev en helt annan. Det visade sig rätt snart att Janne hade tänkt sig att Odeta skulle vara hemmafru. Det enda hon gjorde under sin första tid i Malmö var att städa och laga mat åt honom. Passade Odeta inte upp på rätt sätt fick Janne rasieriutbrott. Dukade hon inte upp maten på bordet med rätt leende så kastade Janne tillbaka tallriken i ansiktet på henne. Janne förlorade dessutom hela Odetas sparade kapital i spekulationer på börsen.
–Han behandlade mig som han tyckte att han kunde bemöta en invandrare.
Jannes humörsvängningar och kontrollbehov utvecklades till psykologisk terror. Han förbjöd Odeta att gå utanför huset och att ha egna vänner. Odeta såg på medan Janne drack mängder med vin om dagen och lärde sig att han lätt blev våldsam.
Efter att Janne en dag tagit stryptag på Odeta bestämde hon sig för att det var hög tid att lämna honom. Odeta flyttade till Stockholm med enbart sin mobil, en väska och 1000 kronor på fickan. Hon städade kontor och tunnelbanestationer för 80 kronor i timmen under sin första tid i staden.
–Min lön räckte nätt och jämnt till mat och jag bodde i en tvårumslägenhet med tio killar från Georgien. Alla var papperslösa med hjärtskärande livshistorier. Vi sov på golvet, på madrasser.
Ju längre Odeta städade som anställd desto mer ville hon använda sin erfarenhet och själv starta ett företag. Att ta kontroll över sin situation har alltid legat nära till hands för Odeta, så det kändes självklart att ta klivet från städerska till städföretagare. Nu sköter Odeta allt på egen hand: Hon träffar kunder för att planera deras städning, skjutsar anställda till kunder, marknadsför, bokför, sköter inköp och utför dessutom en del städning själv.
– Varje dag drömmer jag om att få sova.
I dagsläget sover Odeta fyra timmar per natt. Om hon inte arbetar varje dag i veckan, från tidigt på morgonen fram till klockan tre eller fyra på natten, så kan hon inte betala hyra och mat för sig själv och Beso, den papperslösa sambon från Georgien som hon träffade i den där första tvårummaren i Stockholm.
Konkurrensen är hård i städbranschen och det är tufft att försöka skapa trygga och fasta arbetstillfällen med de villkor som råder. Det är svårt att nå ut med hemsidan och Odeta försöker köpa kunder via mellanhänder som »Servicefinder«, som mot en avgift förmedlar kunder till städföretag. Men av tio telefonnummer till kunder köpta via »Servicefinder« leder bara enstaka till beställning, eftersom samma telefonnummer också säljs till andra företag.
Det finns gott om konkurrenter som bjuder under Odetas priser. Hon vill ge en dräglig lön åt sina anställda, 100 kronor i timmen efter skatt. Odeta skriver ut reklamblad hemma i Norsborg och går gata upp och gata ner över hela staden och affischerar, från morgon till kväll. Resultatet är magert och Odeta har sällan pengar över vid slutet av månaden, inte heller kan hon få ihop till heltid för sina fem anställda.
Odeta och hennes anställda delar sin vardag med många andra som kämpar i städbranschen. De kan inte vara säkra på att få ihop till hyra och mat från en månad till en annan. Arbetsmarknaden i städ-Sverige domineras av otrygga hel- och deltidsanställningar där utlandsfödda kvinnor är överrepresenterade. År 2010 redovisade Statistiska centralbyrån att 80 procent av alla hotell- och kontorsstädare var utlandsfödda. Bland hushållstjänsteföretag är den genomsnittliga andelen utlandsfödda anställda mellan 41 och 53 procent, enligt rapporter från Almega och Institutet för framtidsstudier.
Varken Odeta eller hennes anställda har råd att sjukskriva sig eller tacka nej till ett orimligt arbetsschema. Möjligheten till en egen fritid är obefintlig, mellan pressen att försörja sin familj och kraven på att tillmötesgå nyckfulla och krävande kunder.
En av Odetas anställda, Irina Ivanova, 32, är från Lettland och har två barn. Sjuåringen har följt med till Sverige medan den fjortonårige sonen bor kvar i Lettland hos sina morföräldrar. Irina träffar sin äldste son en gång om året. All sin tid i Sverige försöker Irina fylla med städjobb för olika städföretag som Odetas. Irina pratar varken svenska eller engelska och måste därför hitta arbete via dessa mellanhänder. Vid slutet av en månads hårt arbete får Irina ut ungefär 15000 kronor. Hälften skickar Irina till Lettland.
–Hon är som en arbetshäst. Från klockan sju på morgonen till sent på kvällen, hon bara städar, städar och städar. Men hon är glad över arbetstillfällena här eftersom det inte finns rimligt arbete hemma i Lettland. Den lettiska lönen är mellan 100 och 200 dollar i månaden. Det går inte att försörja en familj på.
Katarina Loria, en annan av Odetas anställda, är från Georgien och 35 år gammal. Hon har också lämnat sin familj för att arbeta i Sverige och skicka hem pengar. Hon träffar sin familj en gång om året.
– I princip har alla städerskor här samma historia, säger Odeta.
I Landskrona, ett par mil norr om det Malmö som Odeta har lämnat bakom sig, bor städerskan Angelina Borova. För 25 år sedan sålde Angelinas föräldrar allt de hade och sökte sig från ett fattigt Kosovo till Sverige. Angelina föddes i Örebro när hennes mamma var 17 år. Via en albansk bekant fick föräldrarna först jobb i Landskrona som fastighetsskötare och förskollärare, men nu är de arbetslösa igen. Varje månad skickar de pengar till mor- och farföräldrar i Kosovo.
Angelina berättar att hon känner sig som en invandrare, trots att hon är född i Sverige. Kanske är det på grund av det albanska efternamnet, som många svenskar har svårt att uttala. På Angelinas förra städjobb blev hennes efternamn, hennes bakgrund, till ett problem. Bland kollegorna på städfirman fanns två medelålders svenska kvinnor som från början verkade ha bestämt sig för att inte släppa in Angelina. De lät henne inte vara med och fika, de vägrade svara på frågor och hon fick göra allt själv. När hon frågade »vad gör jag för fel, varför tycker ni inte om mig?« svarade de »du är invandrare, vi tycker inte om invandrare.« Angelina berättar att fler städerskor med migrantbakgrund har samma erfarenhet, både före och efter hennes egen tid på städfirman.
Kanske retade sig de två kollegorna på hennes inställning till jobbet, säger Angelina. Hon arbetar efter ambitionen att hon skall göra lika fint som hon själv har det hemma. De två kollegorna arbetade långsamt och med minsta möjliga ansträngning. De var anställda och fick 17000 kronor i månaden medan Angelina fick 8 000 kronor i månaden via arbetsförmedlingen. I dag är Angelina glad att hon fick nog och bestämde sig för att sluta.
Men det var inte bara den fientliga stämningen som var påfrestande. Städfirman skickade Angelina fram och tillbaka mellan olika orter, för att städa i lägenheter, på kontor, i skolor och i affärer. Hon pendlade mellan Landskrona, Teckomatorp, Svalöv och Kävlinge. Alltid med buss. Angelina förväntades vara beredd att jobba när som helst. Hon fick åka hemifrån klockan fyra på morgonen för att hinna till morgonpasset, som började klockan fem. På vägen fick hon lämna sina barn, sovande, på förskolan. Någon lunch fick hon inte ta med sig när hon städade. I stället fick hon åka hem och äta, för att sedan åka iväg till ytterligare ett arbetspass. Hem kom Angelina kanske vid sjutiden på kvällen.
Schemat och arbetsmiljön på städfirman belastade hela familjen. När Angelina kom hem från jobbet mådde hon så dåligt att hon inte orkade prata med sin make, Viktor. Två månader på städfirman kändes som två år. Sedan dess har Angelina gått mellan vikariat och varit arbetslös. Under en längre period jobbade hon som städerska på samma arbetsplats som Viktor, med bra arbetstider, semester och trevliga kollegor. Angelina hoppas kunna få ett jobb på samma ställe igen till årsskiftet, efter en kollega som skall gå i pension.
Odeta Adomaityte berättar för mig att hon vill skriva en bok utifrån sin mångåriga erfarenhet av migration och arbetsliv. Hon skall berätta varenda livshistoria. Om varenda georgier på madrasserna i tvårummaren. Om varje migrant från Ukraina, Polen, Ryssland och Lettland som arbetat med henne i Spanien, Frankrike och Sverige.
När det gäller städkunder säger Odeta att hon har bra erfarenheter. De är nöjda och rekommenderar Odeta till sina bekanta. Problemet är kunder som inte betalar. Odeta har ett tjugotal nöjda kunder som inte tror att de behöver betala sina fakturor i tid. Kunderna föreslår nästan alltid att hon ska arbeta svart. Det är här någonstans sprickorna skymtar i framgångssagan. De skinande och leende reklambilderna med dammtrasan, det lyckade livet som småföretagare, har ett högt pris.
– På grund av mitt arbete så känner jag bara mina anställda. Jag har inga vänner här. Ibland när jag känner mig nere så har jag ingen att ringa. Jag kan inte hålla i gång vänskapsrelationer, eftersom jag inte har tid för en kaffe, födelsedagar eller att ens prata i telefon.
Privatlivet får helt stryka på foten när prio ett är att överleva ekonomiskt från månad till månad. Samtidigt jobbar Odeta för att få igenom skilsmässan med Janne. Då skulle hon i stället kunna gifta med Beso, som hon älskar, och samtidigt rädda hans liv.
Beso, som kom till Sverige helt frisk, är nu papperslös och förlorade under sin tid som asylsökande båda sina njurar. Varannan dag klockan åtta på morgonen lämnar Odeta av Beso för dialysbehandling på den enda vårdcentral som tar emot honom, för att sedan hämta honom igen klockan ett på eftermiddagen, då han måste hem och vila. Eftersom Beso inte har ett svenskt personnummer, måste Odeta få ihop 18000 kronor varje månad till hans mediciner. Beso behöver ett uppehållstillstånd för att få rätt till en njurtransplantation i Sverige. Trots att Odeta har anlitat dyra advokater har Beso fått avslag på sina ansökningar. Situationen har blivit så mörk att Beso har försökt ta sitt liv.
Odeta vet att Beso inte kommer att kunna få den behandling som krävs för att överleva utan njurar om han skickas tillbaka till Georgien. Det är en strävsam situation, ändå stänger inte Odeta dörren för tanken på att bilda egen familj.
– Allt ligger på mina axlar. Jag behöver på egen hand försörja mig och Beso. Jag har helt enkelt inte råd att skaffa barn just nu. Men jag vet att jag skulle kunna klara av både arbete och barn. Jag vet att jag är extremt stark.
Odeta fingrar på mobilen, som piper hela tiden. Det är dags att gå vidare.
Varken Odeta eller Angelina har något emot själva städyrket i sig. Problemet är hur de behandlas och de arbetsvillkor som de möter. Tillvaron går inte ihop, hur hårt de än arbetar. Detta gäller även Irina och Katarina och alla de städerskor som arbetar på deltids- eller timanställningar och kanske även tvingas till att arbeta svart. Problemet i städbranschen är inte smutsen, utan att få är i position att neka skitiga arbetsvillkor. Även otryggheten i sig har sitt pris.
Så vet du vem som städar hos dig, där du jobbar, köper din mat eller tar tåget? Vet du hur högt priset är och vem som betalar, i slutändan?
På de intervjuades begäran är alla namn utom Odetas och Besos fingerade.