Jag tar på mig min svarta dräkt, vinrött läppstift och skinnhandskar. Spegelbilden är förtroendeingivande. Jag tittar på klockan, ser till att vara i god tid. När jag kommer fram har de inte öppnat än och det finns ingen bänk att sitta på. Jag ser mig över axeln innan jag graciöst sjunker ned på golvet med knäna uppdragna under hakan. Hinner inte kravla mig upp med bevarad värdighet innan kvinnan som låser upp dörren får syn på mig och sträcker ut handen.
– Välkommen till Arbetsförmedlingen.
Det är inte synd om mig. Jag har valt mitt yrke frivilligt. Jag valde en kort utbildning för att kunna plugga till åtminstone ett eller två andra yrken om det blev nödvändigt. Jag har sparat till en buffert. Jag försöker ta så många jobb jag kan samtidigt och prestera exemplariskt vid varje tillfälle. Jag har haft roligt. Jag har spelat efter reglerna. Faktum är att jag älskat mitt jobb. Det är inte synd om mig. Det är bara det att min kärlek börjar likna en blodigel. Jag har blivit så väldigt van vid att vara otrygg.
Kvinnan mitt emot mig är trevlig. Jag tänker att min outfit har lyckats. Hon är fäst vid boken jag gav ut i våras. Hur många gånger har jag varit inskriven sen jag började jobba för tio år sen? Fyra, fem…? Jag har varit utan jobb betydligt oftare, men kan man undvika att skriva in sig gör man det. I början av mitt yrkesliv förstod inte mina föräldrar att frågan inte är om man skulle bli arbetslös, utan när man blir det. Inte förrän till och med pappa friställdes från ABB två år innan pensionen. Den 63-åriga elektrikern från Östtyskland som var en del av Sveriges framgångshistoria och pluggade vidare till ingenjör på 60-talet fick vackert stämpla kassakort och skriva arbetsansökningar. I dag när jag talar med blivande journalister berättar jag att det viktigaste de kan göra är att skriva en plan för hur de ska hantera tiden i arbetslöshet. För det är då man faller ut. Det är då man måste ha en strategi för att orka med sitt självförakt.
Handläggaren behandlar mig väl. Inga antaganden om att jag är där för att lata mig och söka bidrag. Hon tror mig när jag säger att jag alltid hittat jobb inom några månader. Att jag vanligen söker mellan fem och tio jobb i veckan. Jag säger inte att jag aldrig fått en anställning genom Platsbanken och aldrig träffat någon som fått det. I stället tar jag hennes hand och berättar hur tacksam jag är över att hon varit så snäll.
– Jag menar det, tack för din vänlighet. Jag förväntade mig inte det. Jag hoppas att det är dig jag får träffa nästa gång.
Dörren slår igen och jag drar in frisk luft i lungorna. Försöker spå i framtiden hur många gånger jag får upprepa den här lilla ritualen innan jag blir pensionär. Om hur framtidens arbetsförmedling kommer se ut. Jag vet att jag inte borde känna mig som en förbrukad träskråtta, alla mina vänner går igenom det här regelbundet, jag har alltid klarat det. Men tänk om det här är gången då det inte löser sig?
Jag ringer en kollega som vet hur det är, vi bestämmer att ses hos mig på lunch. Hon ger mig rådet att försöka ta det lugnt, nu medan jag kan, annars kommer jag aldrig få någon vila. När jag lägger på luren ser jag hur en gulröd skugga rör sig uppe bland träden. En mjuk blick från gula kattögon möter mina. Tittar intresserat på min hand när jag tar upp nycklarna och låser upp grinden.
– Det är karriärmässig bulimi. Man jobbar tills man spyr. Alltid för mycket eller alldeles för lite. Ibland känns det som om jag inte kan fullfölja ett andetag, inte ens bajsa utan att hjärtslagen klappar för högt av oro.
Första gången jag träffar Sara sitter hon framför sitt skrivbord, djupt koncentrerad. Producenten berättar att hon är en av Sveriges bästa dokumentarister. Jag tänker att hon inte ser så märkvärdig ut, liten och snäll bakom fräknarna och det långa håret. Vi blir vänner och hon håller min hand när jag en solig eftermiddag fulgråter över att vara arbetslös igen. Skrattar fast jag spiller ut hela hennes vinglas över bordet. Två år senare jobbar vi ihop med ett stort projekt för P1. Vi ska skildra tiden i Sverige med aids, från 80-talet till i dag. Vi är stolta och noggranna. Sitter och redigerar när det blivit mörkt, när klockan passerar åtta, ibland midnatt. Jag utvecklar en ovana att mätta mig med hamburgare och lösgodis de där kvällarna.
– Jag minns en handläggare på Arbetsförmedlingen, han frågade hur jag mådde, och jag sa att det var kämpigt. Jag hade verkligen inga pengar då. Hamnade mellan alla stolar, varken a-kassa eller starta-eget-bidrag.
Jag berättar om hur snälla de var den här gången. Kanske lite naiva som erbjöd kurser i Word och Photoshop i hopp om att det var det som stod mellan mig och en anställning. Sara minns värre tider.
– För några år sen var jag tvångsplacerad på jobbcenter i ett bås med stämpelklocka. Man fick söka jobb från en telefon medan andra stod i kö bakom en och trampade. När jag berättade för min handläggare att min ekonomi var en katastrof lutade han sig fram, drog med fingret över en anteckning jag skrivit på handen och sa: »Jag kanske får bjuda på lunch?« Sara har jobbat i över tio år med radio. På korta kontrakt, ibland deltid, ibland som egenföretagare. Det gör man för att inte bli utlasad. En grotesk term alla som jobbat med Sveriges Radio känner till. Systemet går ut på att svartlista personer som jobbat så länge att de har rätt till anställning enligt lagen om anställningsskydd – las. När man jobbat i tio månader börjar ens namn blinka rött i systemet, för att varna innan det blir för sent. Det cirkulerar listor med namnen på de oanvändbara bland cheferna. En kollega fick syn på pappret, såg sina före detta arbetskamrater uppskrivna. Undrade när hans eget skulle skrivas upp. Ibland kan man krångla på olika kontraktsformer så att tidsfristen går ut först efter två år, ibland tre, men sen får man veta att det tyvärr inte finns möjlighet att jobba kvar, om man inte kan tänka sig att starta eget. Givetvis utan några vidare löften.
– Jag jobbade som städerska om dagarna för en arbetsledare som hette Lars Norén. På helgerna och kvällarna frilansade jag för radion, arvodet för ett jobb som tog mig en månad var 9 500 kronor oskattat. Så jag bad om fler jobb, sa att jag kunde göra korta knäck också. Chefen bjöd mig på en bulle och sa att jag var för bra för det, att jag borde lägga min tid på de långa berättelserna. Som om det kunde betala min hyra. Jag älskade berömmet, men det kom med en smutsig eftersmak. Han kallade mig »årets fynd«, men det var en tunn, kass underlagskräm. Jag var utbytbar. Som »månadens smak« på ett tuggummi.
– Jag skämdes för att jag var så noga, tänkte att det berodde på att jag var lite trög. Satt kvar om kvällarna och ljög för kollegor att jag var ute och träffade vänner. Den där prestationshetsen kör över allt annat. Jag hatar när någon säger: »Man är aldrig bättre än sitt senaste uppdrag.« Min tid gick inte ihop, och en dag kallade Lars Norén in mig på kontoret och berättade att de inte hade mer jobb för mig. Jag grät, sökte jobb som städerska på kommunen, men inte ens det fick jag.
Hon säger att linjen mellan framgång och katastrof är så tunn. För att kunna överblicka livet och vilka val man ska göra behövs lite andrum. Så mycket trygghet att man hinner tänka efter. Själv har jag försökt samla min trygghet i madrassen. Jag tittar på pappersbunten av kontrakt. Den är tjock, flera centimeter. När jag vill känna mig sentimental bläddrar jag mellan de olika projektanställningarna och vikariaten. 41 stycken på tio år. Åtminstone färre än trägubbarna Emil i Lönneberga täljde på snickerboa.
Förra hösten gav jag bort alla helger till jobb. Jag hade varit arbetslös under våren så jag tackade ja till allt. Någon söndag jobbade jag inte, men då var ångesten obeskrivlig. Jag visste att jag bara sköt upp arbetet till nästa kväll. Det förvånar mig att resultatet blev så bra. Hundra radioprogram, två teveprogram, fem krönikor och en bok. Som om det inte vore nog klädde jag mig alltid förtjusande och fick hjärtat krossat två gånger på samma tid. Sara nickar imponerat och skrattar. Hon känner igen sig:
–Nån dag slutade jag tidigt, redan vid fyra, och tänkte: Äntligen! Nu har jag all tid i världen! I panik hoppade jag på bussen till Sickla Köpkvarter för att hinna känna mig levande. Jag skulle köpa vitvaror eller en kruka eller nåt. Men jag fick förstås så lågt blodsocker att jag blev sittande på en bänk och grät i stället.
Jag följer henne ut till min port. Vi får syn på en liten rödlätt katt som kommer travande. Han har långa ben, ser inte ut att vara mer än ett år gammal. Om halsen bär han ett blått sammetsband med en namnbricka i guld: Zissou. Vi hälsar som vanligt, han stöter sitt lilla huvud mot mina ben och min utsträckta hand. Jag erkänner för Sara att vi har ett hemligt förhållande. Det började i somras när det varit dåligt väder i flera dagar. Jag satt på trappen när han kom springande och sökte skydd i min stora jacka. Jamade olyckligt över regnet som föll in över oss. När jag skulle gå in ville han följa efter. Jag rannsakade mitt samvete några sekunder innan jag gav efter. Ingen behövde väl veta? Bara en gång. Det var ju han som ville följa med, inte jag som tvingade mig på! Som två älskare smet vi upp för trappen till min lägenhet, fort så inte grannarna skulle se. Han sniffade runt och bestämde sig sen för den mjuka fällen ovanpå sängen. Där rullade han ihop sig till en kringla och sov med slutna ögon, medan jag andäktigt tog en bild för att föreviga miraklet.
Naturligtvis blev det inte bara en gång, han fortsatte hälsa på. Jag gav honom ingen mat, men tillverkade en liten leksak av en pensel, garn och papperstuss. Tittade på alla program jag kunde hitta om hur man bäst tar hand om katter. Lärde mig hur man lyfter dem, hur länge de måste leka för att inte börja klösa sönder möbler, och att de vill klättra upp högt på hyllor för att spana. Vi umgicks i lönndom, tills min pojkvän en dag hörde ett uppfodrande mjau utanför dörren och där stod vi, både Zissou och jag, röda om kinderna. Påkomna.
–Nu har vi bildat ett hemligt sällskap alla tre: Team Zissou. Man behöver vara fler när tillvaron flyter. Det är inte bara jag som riskerar att bli en ö: Jobb, bostad, fritid. Man hoppar från tuva till tuva.
Sara klappar Zissou innan vi kramar om varandra och säger hejdå. Jag har missat ett telefonsamtal. Blir glad när jag ser att det är ett nummer från SVT och ringer upp. En kvinna har bråttom och undrar om jag vill jobba tolv dagar.
– Eller kanske mer, om du börjar nu så kanske du hinner pussla ihop det? Du är väl inte anställd eller har las eller något sånt konstigt? Nähä… Aldrig anställd på SVT, bara produktionsbolag … okej, bra. Men det blir väldigt jobbigt för mig med administrationen om du har a-skatt. Har du aldrig funderat på att starta eget?
Jag låter kärvare än jag skulle vilja när jag förklarar för henne att det vore konstigt om man ändå bara har en eller två huvudarbetsgivare. Att mina vänner som tvingats starta eget inte vunnit något utan bara förlorat på det. Att det är slitsammare än man tror att alltid vara ny på jobbet, att inte kunna få lite slack för att man kan rutinerna. Att det är svårt att förklara för sina föräldrar varför man inte kan få ett fast jobb när grannarna utbrister: »Men du har ju varit på teve!« Att allt det som arbetarrörelsen kämpade för, 8 timmars arbetsdag, skyddsnät, försäkringar, pension, friskvård, en god arbetsmiljö, skyddsombud och fackföreningar har urholkats eller rent av försvunnit till förmån för ofrivilliga egenföretagare och korttidsanställda. Jag går på om hur dåligt det är för hälsan att aldrig få semester, att hela tiden jobba alldeles för lite eller alldeles för mycket och alltid behöva skiljas från gamla arbetskamrater. Att det inte spelar någon roll hur utbildad, villig och duktig man är för ingen verkar vilja ta helhetsansvaret. Att budskapet till oss inte rimligen kan tolkas som något annat än: Du är inte behövd. Samt att jag slipar på en bok med titeln: Jag minns mina anställningar och hur jag nästan kunde ta på dem! Okej så jag säger inte riktigt det. Men det kändes bra att göra det nu i min rättshaveristiska fantasi.
– Vad det är som gör att jag inte får napp? Är det något i just mig? Jag tänker att jag kanske inte är tillräckligt bra för att jobba med ett kvalificerat yrke.
Terése är 33 år och utbildad socionom. Men nu jobbar hon på Ica och har inte fått den där nödvändiga första erfarenheten än. Vi växte upp i Västerås båda två, våra första jobb var intimt förknippade med köttfärs: Mitt var ett svartjobb i charken för 30 kronor i timmen och hennes på Burger King. Deltid då, deltid nu. Ofrivilligt.
–Min man har nästan alltid jobbat heltid sen han började, varför har män lättare att få heltid? Om jag också hade fått gå upp till hundra hade jag inte varit beroende av honom, men nu är jag det. Jag som är värsta feministen och har kämpat för att alla ska dela på föräldraförsäkringen. Tanken var att han skulle vara föräldraledig lika länge som jag, men vi har inte råd.
Vi sitter i mitt kök och äter frukost. Över kaffet tänker jag på hur villkoren för vårt arbetsliv påverkar allt. Till och med vårt kärleksliv. Folk undrar varför vi skaffar barn så sent, men de tänker inte på hur vi ska kunna planera vår ekonomi utan trygga anställningar. Hur vi ska våga få barn utan anställningar som vi kan vara föräldralediga från. Jag slipar på min trygga framtid som Joakim von Anka sitt kassavalv. Sparar mina ören och skjuter besluten på framtiden.
– Jag hade bilden av att om man bara pluggar så är man safe, säger Terése. Att jag skulle kunna ha en familj och ett vanligt jobb. Men så har det inte riktigt varit. Jag var fattig när jag var föräldraledig, men jag ville inte be min man om pengar. Nu har vi gemensam ekonomi i stället, båda litar på att den andra inte gör av med för mycket. Det känns mycket bättre.
Terése söker arbete varje vecka. Såna som hon är utbildad till och såna hon är överkvalificerad för. Omkring femtio arbetsgivare har tackat nej, eller inte svarat alls.
–Ångesten jag känner när nån frågar hur det går med jobbsökandet är enorm. Till och med på semestern har jag dåligt samvete om jag inte söker. Fast jag varken har a-kassa eller några andra bidrag. Dom säger att det löser sig. Men nu verkar det inte som att det löser sig.
Jag har rest hem till Västerås för att prata med gamla klasskompisar om hur deras yrkesliv ser ut, talat med kollegor och vänner på Facebook. Alla vill prata om det. Säger att texten är viktig, säger att jag för Guds skull, snälla, inte ska beskriva vår generation som ett gäng glidare som gillar otrygga anställningar. »Berätta om den arbetslösa generationen. Fråga varför vi inte delar på jobben, varför kvinnodominerade branscher har sämre lön, fler deltider, större otrygghet och att folk snart kommer dö för att vi saknar de rättigheter som andra miste sina liv för att säkerställa.« Våra rädslor är så lika. Kanske också priset vi betalar, jag frågar Terése om det. Om offer.
– Som familj kan vi bara vara tillsammans en kväll i veckan och varannan helg. Jag jobbar ju bara på kvällarna. Jag har frågat efter dagpass, men det finns inte. Gud. Jag blir så himla deppig, för jag borde kunna vara med dem varje kväll. Det känns som att jag offrar något viktigt. Att mitt liv rinner iväg.
Hennes ögon fylls av tårar och jag önskar att jag kunde säga att det ordnade sig. Jag önskar att jag kunde göra någonting. I stället räcker jag över min servett och lägger handen över hennes.
– Jag har aldrig jobbat regelbundet, säger Terése, så jag har aldrig skaffat mig en hobby. När jag ska skriva nåt i det personliga brevet till arbetsgivaren, har jag inte haft något att berätta, för jag har inte haft tid. Jag kan aldrig bli en del av någon annan grupp än yrkesgruppen.
Jag tänker på min egen fritid. Hur min dröm länge varit att få rutiner. Veckor som ser likadana ut, med 40 timmars arbete. Tid att träna tre gånger i veckan och ro i sinnet att börja med någon helt egennyttig hobby. Som jag inte gör för att bli mer attraktiv i arbetsgivarens ögon. Som jag gör bara för min skull. Men min generation designar sina liv för att vara till behag för arbetsmarknaden. Flera gånger har jag fått frisera den på ett passande sätt under anställningsintervjuer.
En chef sa rakt ut: Du vill väl inte vara inaktuell, Sonja? Du är väl inte bara journalist? Se på din kollega, han sjunger i ett band, skriver poesi och designar kläder. Vad gör du? Och jag ville svara: Jag har en profession. Den får du bedöma. Inte mitt liv. Eller så kanske jag borde frågat om han själv bara var chef? För att kunna bedriva sitt yrke borde han väl studera latin, rita serier och plugga en kvällskurs i juridik för att vara fortsatt intressant för medieföretaget? Det sa jag inte.
– Vi jobbar när andra är lediga. Jag bad om att få arbeta dagtid en gång. De sa att det inte fanns några tider. Jag förstår att de inte vill ge mig det, jag borde ju inte vara där egentligen. Jag såg en bok häromdan som hette Jag ska egentligen inte jobba här. När jag tog upp den började jag gråta. För det känns som att jag alltid är på genomresa, men det tar alldeles för lång tid. Jag är på väg någon annanstans hela tiden. Det känns som om jag sitter fast. Är livegen. Att jag inte kan bestämma över mina dagar. Jag måste passa telefonen, för om jag missar samtalet kanske de inte ringer mig igen. Så jag är på stand by. Och jag gråter igen nu, för att jag är så rädd att jag ska missa min dröm. Att jobba med det jag är bra på. Att kunna bli en fotbollsmorsa som hämtar från träningen, som har en ekonomi med lite trygghet.
Jag vill så gärna hjälpa. Mina egna ögon blir blanka för jag vet hur bra hon skulle vara. Att hon är behövd. Trygga, kloka, självironiska Terése. Mellan tårarna får hon oss båda att skratta åt eländet. Men så blir jag sträng igen, kan inte bli kvitt den elaka rösten i huvudet som säger: Gökunge. Bortskämda, naiva idiot. Tror du att världen är skyldig dig något? Tror du att alla kan bli anställda? Att ni kan glida runt på skateboard och blogga er till brödfödan? Nej. Världen är inte skyldig oss något och jag har aldrig åkt skateboard. Vi visste att slaget var förlorat. Efter gymnasiet var våra äldre kompisar borta tre år och pluggade något vettigt tekniskt, sen kom de hem, blev arbetslösa och började knarka. Min klasskompis drog stillsamt den kalkylen. Hon inbillade sig aldrig att hon skulle kunna tjäna riktiga pengar. Till och med min underbara, bitska syokonsulent frågade varför jag ville plugga när det ändå var kört för min generation. »Ni kommer inte få några jobb.« Vår generation har tvivlet i blodet. Kanske är det därför några av oss lika gärna pluggade något vi var intresserade av, eftersom de »vettiga« utbildningarna inte heller ledde till någon trygghet. Och även om vi får skylla oss själva som valt uppenbart glassiga, onödiga arbeten som att ta hand om tonåringar med ätstörningar, göra dokumentärer, städa skolor, rapportera nyheter, passa barn på dagis, godkänna bygglov, inventera biblioteken, göra kulturradio, skriva böcker och sån skit, är det för mycket att önska sig trygghet ens vid någon tidpunkt i livet? Även om jag ger upp min plats kommer någon annan få spela spelet med samma villkor. Borde vi inte åtminstone få veta att en viss kvot måste hållas i arbetslöshet för att systemet ska funka? Då kanske vi skulle slippa känna så förfärligt mycket skuld över att inte lyckas.
Det går någon dag efter samtalet med Terése och jag kommer ihåg en person. En sån där bra, kompetent man med hjärta som jobbar med unga människor som har drogproblem. Jag frågar om han har plats för en duktig socionom, han säger till mig att be Terése skriva en ansökan. Mitt hjärta jublar. Jag hör hennes entusiasm i telefonen. Kanske, kanske den här gången. Skriver en lapp till mig själv att komma ihåg att söka två jobb jag sett på platsbanken. Hoppet är inte lika cyniskt som empirin.
Hostan smyger sig på igen, jag börjar räkna efter när jag var sjuk senast. En månad sedan. Hostan blir till feber och min pojkvän håller om mig, han är orolig.
–Det är fjärde gången, Sonja, du har varit sjuk nästan halva året. Din kropp läker inte som den ska.
Och han får rätt, efter fem veckor har förkylningen inte släppt. När jag ringer till mina föräldrar säger pappa:
–Om du inte har hälsan har du ingenting. Lova mig att du går till en läkare.
Den korta vägen till vårdcentralen tar bara fem minuter, men jag är andfådd och måste sätta mig i väntrummet. Blodproverna visar inget. Jag har blivit så obegripligt skör. Öm, halt, krasslig. Jag blir glatt förvånad när doktorn inte vill amputera något.
– Stressa mindre. Sov mer. Blir det inte bättre om en vecka får du komma tillbaka.
Den rödlätta katten leker bland snytpapprena innan han lägger sin varma lilla kropp tätt mot min. Nosen vilar mot min arm, och jag gråter försiktigt i hans päls, för att inte störa. Jag är så tacksam över att han är där. Om jag kliar Zissou under hakan startar ett dovt litet muller i hans kropp. Ljudet får mitt eget hjärta att sluta bulta. Det har blivit oroligt som en sädesärla. Så fort jag får en uppgift för mycket flämtar det hårt, hårt mot bröstkorgen. Så jag har börjat sätta mig bland hundarna på tunnelbanan när jag åker till stan. Om jag känner att klapparna blir för snabba frågar jag ägaren om jag får hälsa på jycken, klia en stund. Då lugnar hjärtat ned sig igen. Jag är rädd för de där slagen. Det är något nytt. Ett ålderstecken? Jag brukade klara sånt här. »Stresstålig« är det vanligaste substantivet i jobbannonser. Jag brukade vara det. Min kropp brukade inte behöva sjukdagar.
–Man måste alltid vara som vackrast i nederlagets stund! Ella hälsar mig med ett citat av Maria Callas när hon träder över min tröskel i röd hatt, kjol och handväska. Hon är helt oförbätterlig och förmodligen den absolut kunnigaste radiojournalisten inom opera. I somras blev hon utlasad en vecka före mig.
– Jag är så arg. Det känns som min karriär är en serie övergrepp. En lång förnedring. Den här osäkerheten känns nästan utstuderad. Att inte ge mig ett långt kontrakt eller heltid. Bara springvik och halvtidslösningar så jag får pussla så gott jag kan. Osäkerheten det skapar känns i bröstet varje dag, att jag hela tiden ska vara tacksam för att jag får vara där.
Det finns några myter jag inte förstår. Som att »frilans är en fri, cool tillvaro«. Känner de någon som tvingats förhålla sig till arbetslösheten mellan tillfälliga uppdrag? Jag har pratat med tre kvinnor i just den här berättelsen, men de kunde lika gärna varit hundra. De flesta under 35 jag känner har haft det så här hela yrkeslivet. Under nittiotalet ökade de osäkra kontrakten stadigt. Rapporten Att sova med jobbet (TCO 2011) visar föga förvånande att det är unga personer som oftast har tidsbegränsade anställningar. Och att det är dubbelt så vanligt bland kvinnor som män. Under samma period har det också blivit mycket vanligare med övertidsarbete, till stor del obetalt. Allra vanligast är övertid bland personer under 35 år. Nästan hälften av dem arbetar över varje vecka. Undersökningen gjordes 2011 på TCO-medlemmar.
– Jag måste alltid prestera bäst. Jämt. Annars åker jag ut på arslet. Sen kan man åka ut fast man presterar bäst. I stället för att få tillräckligt betalt säger de, »sänk ribban«. De tänker inte på att om jag inte gör mitt absolut bästa får jag inte fler uppdrag. De tänker inte på att jag alltid måste passa telefonen, skriva nya programförslag på kvällarna utan betalning och sedan ha ett fräscht leende för att visa hur jävla på tårna och framåt jag är. Efter sex år i yrket och sju års plugg.
Jag frågar henne hur hon fått ihop det. Hennes man är också journalist och har tre olika jobb. Förra veckan gick hon upp 04:00 för att hinna till sitt arbete, medan han pendlade till ett av sina.
– Jag har fått tigga pengar av mamma och pappa. Jag har inte kunnat ta banklån, för det får man inte om man inte har någon tillsvidareanställning. Jag fattar inte hur folk gör. Trots att arbetslösheten är ett strukturellt problem så läggs ansvaret på individen.
Varför gör du inte något annat då? frågar jag, och det är vad jag säger till mig själv strängt varje kväll. Så typiskt en bortskämd, självcentrerad 80-talist att vilja jobba som journalist.
– Fast jag har jobbat med annat! Som städerska, servitris och försäljare både under studietiden och nu mellan jobb. Det är ju lika svårt att gå runt på det! När jag blev utlasad sist så stegade jag ut ur Radiohusets entré och tänkte: Nu ska jag hitta ett tryggare jobb i en tryggare sektor! Men då hamnar man i problemet att det inte finns tid att lära upp någon i en ny yrkesroll. Förutom på Sveriges Radio där man tar in vem som helst för att slippa anställa nån jävel. Lära upp nya, kasta ut de förbrukade.
Alla känner till det skoningslösa resursslöseriet, men ingen verkar ha makt över det. Mellanchefer hänvisar till »högre ort«. Jag tänker på hur annorlunda det kunde varit om jag blivit anställd för tio år sedan. Det hade kostat både mig och Radion mindre i längden. Jag är dyr nu, det fick jag höra av en gammal chef. Jag frågade inte hur dyr han själv var. Förklarade bara att det måste kosta något att inte erbjuda trygghet. Att det är jag som måste kunna betala räkningarna de månader jag går utan ersättning. Jag minns andra olyckliga sammanstötningar. En dag fick jag reda på att jag skulle bli utlasad för tredje gången, jag hade räknat med att kunna jobba åtminstone några år, inte 9 månader. Jag utförde den vanliga ritualen: Gömma mig på toaletten och gråta i några omgångar. Jobbade på. Satte mig på bussen för att åka hem. På samma rad satt en mellanchef som jag jobbat en del med. Jag tycker om henne, ville inte tynga henne med mina problem, men på något vis slank det ändå ur mig.
– Jaha, är du en sån person som tycker det är jobbigt att bli arbetslös eller blir du taggad?
Jag hade några ironiska svar på tungan men sa:
– Jag kommer att söka jobb, för jag är en av de bästa i stan på det. Jag är lika bra på att överleva som en kackerlacka, det är därför jag fortfarande jobbar. Resten lägger av.
Ella har också fått höra mycket. I hennes fall utbrast chefen:
–Det var väl jättebra att du blev utlasad! Då kan du bli inspirerad att komma med några fräscha frilansidéer i stället!
Vi kommer till den frågan då det blir jobbigt. Den om vad det här kostar.
–Hälsan. Jag har hjärtklappningar och matthetssymtom. Jag gråter dagligen. Får plötslig förlamande trötthet. Jag vet aldrig hur nästa månad ser ut och kan absolut inte bli sjuk. Aldrig vabba. En morgon sände jag radio dagen efter min operation för livmoderhalscanser. Allt det som på nåt sätt skulle vara grundpelaren i vår välfärd försakar man. Jag har aldrig haft be tald semester. Jag har aldrig varit fast anställd.
Hur påverkar det dina barn?
–När jag var ensamstående fick jag bo hos mina föräldrar över sommaren. Då kunde jag umgås med flickan halva dagar och sen tog mamma och pappa hand om henne när jag jobbade på restaurang alla sommarens kvällar. Andra somrar har hon fått gå mycket på dagis och sommarfritids. Det kan kännas skitjobbigt när ens barn är på institution nästan hela sommaren samtidigt som alla andra barn har mellan fem och tio veckors lov.
– Jag försöker alltid ta igen det, så snart jag är arbetslös och kan vara världens bästa mamma. Fast de fattar ju precis vad som händer, tyvärr. Min dotter sa en dag: »Asså mamma, jag blir lik som orolig för dig. Det känns som om du kommer bryta ihop och inte orka mer.«
– Jag kan ju stå ut med mycket, men inte att jag måste dölja hur besviken och ledsen jag är. Alla hjälper till att normalisera det här sjuka systemet. Jag har blivit folkskygg. När jag ska till Radiohuset för att läsa in en recension har jag smugit in efter arbetstid av rädsla för att träffa folk, för att jag kanske skulle börja gråta om de frågar hur jag har det.
Och framtiden?
– Jag känner mig ungefär lika vilsen som när jag gick ut gymnasiet. Jag håller min föräldrageneration ansvariga. Dom gick ut och tog för sig av det som fanns, det förstår man ju, men kan de åtminstone ge fan i att pika oss?! »Du måste ju skaffa en fast anställning.« »Ungdomen går och hasar på universitetet i stället för att avslutna en utbildning?« VARFÖR? Jo därför att man inte får något jobb! Då återstår bara att plugga lite till för att kunna leva på studielån. CSN äger min själ! Jag har inga studielånsterminer kvar för att plugga till läkare. Jag är skraj.
Jag är också rädd, fast jag har studielån kvar att ta, fast jag inte behöver försörja en familj och fast jag inte varit fattig. Hittills. Men oron i bröstet vilar inte. Bankmannen frågar om mina föräldrar kan stå på lånet till min bostad eftersom jag inte har något fast jobb. Nej, det kan de inte. De har inte mer resurser än jag. Tanken på trygghet piskar mig, jag har inbillat mig att om jag bara jobbar tillräckligt hårt, inte får barn eller bor för dyrt så kan jag själv spinna mig ett skyddsnät. Men kokongen är så tunn. Förkylningen kommer tillbaka, liksom tanken på att det inte kan fortsätta så här längre. Jag kan inte klistra ihop tunna trådar till ett skal. Tänk om den där trygga anställningen aldrig kommer? Jag lyssnar på radion om en äldre man som går på arbetsförmedlingen. Han berättar hur svårt det är att slås ut när man är för gammal för att vara attraktiv på arbetsmarknaden. Tänk om jag aldrig hinner bli attraktiv innan det är för sent? Tiden då man kunde gå in på ett företag och jobba sig upp från golvet verkar vara lika svunnen som medeltiden. En 60-talist berättar att förr i världen kunde man byta jobb när man hade lust, det var bara att välja ett nytt. Arbetsmarknaden var överhettad och skrek efter folk. Han kunde lika gärna läst ur en sagobok. För att få luft går jag över gatan till butiken för att köpa toapapper, hoppas att katten ska vara på gården. Snuvan är grotesk. Av en slump träffar jag Sara, hon frågar hur det är, det har gått några månader igen. Jag berättar om jobbångesten.
–Du verkar ju ha så mycket på gång? frågar hon.
Jag fick nej på de senaste jobben jag sökte, svarar jag. Avslutar några grejer, komiskt hur stressad jag är för att vara i stort sett arbetslös. Du vet hur det är. Vi fortsätter prata och jag kommer på att jag ska berätta om något fint. Om den lilla rödlätta katten som har börjat dyka upp. Sara nickar, jag har redan berättat om Zissou, men det har jag glömt. När jag kommit till delen om hur hans ägare faktiskt inte vet om att han är hos mig så ofta börjar jag gråta. Jag kan inte hejda tårarna. Det känns bisarrt att stå på gatan i mjukisbyxor, skitigt hår och grina mitt på blanka dagen, men jag är så otroligt rädd för att jag har gjort något djupt orättfärdigt och inte ska få träffa honom igen. Han har legat en stund bredvid mig varje dag oavsett om jag varit arbetslös, sjuk eller överarbetad och spunnit sitt lugnande trivselljud. Erbjudit mig en skär trampdyna att hålla om försiktigt. Han är en liten mjuk famn i min flytande tillvaro. Sara håller om. Vi skrattar. Jag frågar hur hon haft det. Hon berättar att hennes far gått bort. Om sorgen som knappt går att begripa, men som tvingas bli vardaglig. Som ett skavsår i hjärtat som blir färskt varje gång man vaknar upp och minns. Hon säger att det har gett henne perspektiv. Att ångesten för framtid och kreditlån blir så liten och futtig i jämförelse. Trots att hon bara haft en lön på fyra tusen sen april. Hon borde få del av sånt som sjukskrivning, stabilitet och trygghet. Hon borde inte stödjas av luft. Vi borde bevaka våra rättigheter, inte vår rädsla. Jag tänker på det hon sa om att aldrig kunna andas, längtan efter andrum nog att titta på sitt liv med överblick. Varför ska det här krävas?
Jag går hem till mig igen. Katten väntar vid grinden, punktlig. Jag gör en lista över viktiga personer i mitt liv. Lovar mig själv att bli bättre på att hålla kontakten med dem. Skriver en lista över saker jag vill göra inom fem år. Tänker att den sett likadan ut under för lång tid. Funderar över om mina vänner kommer få uppleva sina drömmar om ordnad ekonomi och semester. Det känns som om den flytande tillvaron sprider ut sig mer och mer. Som vatten över ett sakta sjunkande Atlantis. En långsam rädsla som blir normal med tiden. Som lär oss leva med tvivlen och gör oss lydiga. Jag tänker att det värsta som skulle kunna hända är att det aldrig förändras. Att jag aldrig får slappna av. Aldrig får vila från de hemska hjärtslagen. Jag stryker Zissou över pälsen, han rullar över på rygg och sträcker tassarna så att de vilar över datorskärmen. Jag har fått mejl:
»Hej Sonja, har du vår katt hemma hos dig just nu? En polare såg att du lagt upp en bild av dig och Zissou på Facebook och jag undrar om du kan släppa ut honom?«
Jag dör ett andetag. Samlar mig, skriver ett svar där jag försöker förklara att jag inte är galen, att jag givetvis släpper ut katten och aldrig mer kommer släppa in honom igen och ber om ursäkt med yttersta ödmjukhet. Jag verkar naturligtvis bindgalen.
»Sonja. Det är okej. Vill du vara kattvakt i morgon? Ni verkar trivas med varandra«