Exakt klockan 15:11 rullar pendeltåget mot Bålsta in på Stockholms central. Dörrarna öppnas och folk går ut och in. Ur förarhytten kliver Monica Roll, en blond tjej i blå uniform. 07:30 i morse satte hon sig bakom spakarna, och nu är arbetspasset slut. Hon växlar några ord med avbytaren, kränger på sig sin ryggsäck, tar fram en snusdosa ur fickan och lägger in en General portion.
Monica kör tåg. När hon började som 19-åring var hon Sveriges yngsta lokförare. Nu är hon 25 och börjar bli rätt erfaren i yrket.
– Jag ville ha ett fast och tryggt jobb med bra lön, inte hoppa runt mellan tillfälliga anställningar eller plugga något teoretiskt, säger hon när vi går genom T-centralens tunnlar.
Hon sjunker ner i en fåtölj på ett café och berättar att inspirationen till yrkesvalet kom från mammans väninna, som sadlat om från vårdbiträde till lokförare och tyckte att det var som att byta klass.
– Just då var det brist på lokförare, så jag sökte till yrkesutbildningen och kom in trots min ålder, sedan fick jag jobb nästan direkt.
Att hon är ung och dessutom kvinna gör henne till en udda fågel i en yrkeskår som annars domineras av medelålders män. Inom Stockholmståg, som hon kört för i drygt ett år nu, går det en kvinnlig lokförare på fyra män.
Monica tror att den manliga dominansen är en av orsakerna till att arbetsvillkoren är så pass bra som de är.
– Jag har 34 500 i grundlön i månaden, och med ob-tillägget för kvällar och helger landar det på närmare 40000.
Jag anstränger mig för att inte avslöja min förvåning. Men är det egentligen något att förvånas över? Det var väl just detta fackföreningsrörelsens långa kamp gick ut på, att också arbetare skulle kunna leva ett bra liv, inte känna sig som en andra klassens medborgare utan rentav som bjälken i ett hyfsat jämlikt folkhem?
Lönen är förstås inte allt. Hon har dessutom fem veckors semester, semesterersättning, sjuklön, avtalspension, försäkringar och en rad andra saker. Och arbetsgivaren kan bara säga upp henne av två anledningar – om hon missköter sig rejält, eller om personalstyrkan av någon anledning måste skäras ner.
– De kan inte sparka mig hur som helst, vilket känns bra.
Monica har fast jobb. När hon började på Stockholmståg förra sommaren fick hon en provanställning i sex månader som sedan automatiskt övergick i en tillsvidareanställning. Så var det också när hon körde tåg för DSB First i Malmö, där hon bodde fram till 2011. När hon och sambon separerade sa hon upp sig och flyttade hem till Stockholm. Tack vare det fasta jobbet och den stabila inkomsten lyckades Monica lösa bostadsfrågan på ett smidigt sätt. Hon kunde ta ett banklån på ett par miljoner och köpa sin mormors bostadsrätt vid Fridhemsplan. Samtidigt lyckades hon få det jobb hon alltid velat ha.
–Det var pendeln jag hade siktat på, och nu är jag där, säger hon och ler.
Visst kan jobbet vara tufft. Hon kör ofta kvällar och helger, och arbetstiderna är oregelbundna, vilket gör det svårt med sömnen. Dessutom är det inte alldeles lätt att hantera det som stockholmare brukar kalla »pendeleländet« – sporadiska och ibland regelbundna förseningar på grund av signalfel, snöfall och olyckor.
–Men villkoren är ändå bra, särskilt om man jämför med hur flera av mina vänner har det – de hoppar runt på korta vikariat och tillfälliga timanställningar, eller går arbetslösa. Lokföraryrket känns lite gammeldags på det sättet, att vi har bra arbetsförhållanden menar jag. Annars är det ju rätt hårt där ute.
Så är det. Och det har blivit allt hårdare. Särskilt för folk i Monicas ålder. Särskilt för kvinnor. Särskilt för arbetarklassen.
1987, året då Sverige oväntat knep VM-guldet från Sovjet i ishockey, Lotta Engberg vann melodifestivalen med Fyra bugg och en Coca Cola och Monica Roll kom till världen, hade det knappast varit värt att uppmärksamma att en 25-åring utan universitetsutbildning har ett fast heltidsjobb med en respektabel lön. Då var det nämligen mer regel än undantag. Arbetslösheten låg på knappt 2 procent och mer än nio tiondelar av arbetskraften hade ett fast jobb. Bara 30 procent av alla mellan 16 och 24 år som arbetade hade tidsbegränsade anställningar, och då mestadels vikariat med regelbundna arbetstider och avtalsenlig lön. 70 procent var fast anställda.
Men mycket av det som varit fast skulle snart förflyktigas.
1987 stod den svenska arbetarrörelsen ännu stark. Sedan 1982 satt Socialdemokraterna åter vid makten och facket vilade till stor del på lagrarna från 1970-talets arbetsrättsliga reformer – medbestämmandelagen (MBL), förtroendemannalagen och lagen om anställningsskydd (LAS). Så här i efterhand kan reformerna ses som de sista trådarna i den väv som facket och sossarna rullat ut över den svenska arbetsmarknaden sedan tidigt 30-tal. En väv bestående av full sysselsättning, kollektivavtal med stadiga lönelyft, socialförsäkringar, anställningstrygghet och ökat inflytande – en svensk modell som hade stärkt arbetarnas ställning i företagen och gentemot kapitalägarna, och dessutom minskat klassklyftorna och ökat jämställdheten.
Samtidigt reagerade arbetsgivarna på 70-talets vänstervåg, löntagarfondsförslag och haltande vinstnivåer. Näringslivstopparna lämnade styrelserummen och klev upp på barrikaderna. 1987 hade man manat till strid mot välfärdsstaten och fackets ökade anspråk i drygt ett decennium. Från Storbritannien och USA blåste högervindar, och på hemmaplan hade Moderaterna omgrupperat sig och inlett resan mot ett uttalat systemskifte. Pressade av industrikriser och inflation, och påverkade av nyliberala ekonomiska teorier, hade även socialdemokratin styrt in på en ny väg, där man bland annat avreglerat finansmarknaden och strypt expansionen av den offentliga sektorn. Och när regeringen jobbade för att öka vinsterna i näringslivet samtidigt som man krävde »återhållsamhet« från arbetarnas sida i löneförhandlingarna, briserade det som kallades rosornas krig mellan partiet och LO. Facket varnade för växande klyftor och ökad utslagning, men det var som om historien nu pekade i en bestämd riktning: bort från efterkrigstidens starka samhälle och mot något nytt, ännu oklart vad.
80-tal blev 90-tal, Sverige fick en moderatledd regering, och ungefär samtidigt drabbades vi av den värsta ekonomiska krisen på över femtio år. Hundratusentals svenskar blev av med jobbet, privatekonomier raserades och liv förändrades. Många arbetarkillar och tjejer fick lära sig att det där trygga jobbet som också de skulle få en dag egentligen inte var så tryggt. Och vad förstod man av det som hände, om orsakerna? Senare analyser har visat att krisen till stor del berodde på avregleringen av kreditmarknaden och att Sverige attackerades av internationella valutaspekulanter i en tid då kapitalet hade börjat sätta demokratin i tvångströja. Men då, i början av 90-talet, påstod en rad högljudda ekonomer att så kallat vanligt folk fått det för bra – att vi »levt över våra tillgångar« – och att det var dags att dra åt svångremmen, sänka förväntningarna, och inte minst »reformera« arbetsmarknaden. Ungefär som man talar om Grekland, Spanien och Portugal i dag.
Socialdemokraterna tog tillbaka makten 1994, men arbetslösheten bet sig fast och nedskärnings- och avregleringspolitiken som dragits i gång under Bildt-åren fortsatte. De som drabbades hårdast var de som varit efterkrigstidens vinnare – arbetarna och deras barn. Klassklyftorna växte redan på 80-talet, men nu eskalerade utvecklingen. Historikern Lars Ekdahl beskriver detta i boken Klass i rörelse – Arbetarrörelsen i svensk samhällsomvandling (2002): »Polariseringen fortsatte, där en mindre grupps allt mer påtagliga rikedom och makt gick hand i hand med försämrade villkor och ökad maktlöshet för en växande grupp i samhället.« Och larmrapporterna duggade snart tätt om ökad utslagning, stress, oro och otrygghet bland de som fanns kvar på arbetsmarknaden.
Till de utsatta hörde människor i alla åldrar; men för de som ville bli vuxna då, som skulle utbilda sig, flytta hemifrån och ta klivet ut i arbetslivet, var det extra tufft. Studentsångens strof »och den ljusnande framtid är vår« sjöngs med en touch av tidsenlig ironi. Vid mitten av 90-talet var ungdomsarbetslösheten skyhög och många tvingades deltidsstämpla eller släpa sig till socialkontoret. Snart tog en halv generation skydd på Komvux och den utbyggda högskolan – en utbildningsvåg som kan betraktas som en ljuspunkt i sammanhanget, som trots allt öppnade upp en del framtidshorisonter. Men hur blev det för alla som inte tog sig in på universiteten? Som inte kunde eller inte ville läsa vidare? Som satsade på ett jobb inom industrin, vården, kollektivtrafiken, detaljhandeln, restaurangbranschen, byggsektorn eller transportsektorn. Hur blev det för den nya generationens arbetare?
Till slut pressades den svenska arbetslösheten ner till en nivå som klassades som anständig. Men det var en anständighet som hade betraktats som oacceptabel på 80-talet. Och snart blev det uppenbart att det inte bara var arbetslöshetsnivån som hade ruckats, utan också ordningen på arbetsmarknaden i stort. Många av jobben som skapades var av ett annat slag än de som funnits tidigare. Industrijobb ersattes med privata servicejobb, och de tillfälliga anställningarna blev vanligare. Särskilt bland unga vuxna. 2007 – mitt under högkonjunkturen – kunde LO-utredarna konstatera att »en allt större del av ungdomarna anställs med olika former av tidsbegränsade anställningar som vikariat, behovs-, tim- och provanställningar«. När regeringen Reinfeldt tog plats i Rosenbad 2006 hade så många som sex av tio unga med jobb någon form av tillfällig anställning. Så när Monica Roll fick sitt första fasta jobb 2007 var hon en del av en krympande skara – de unga arbetare som fortfarande ingick i trygghetsväven. Runt omkring henne växte revorna.
2008 vällde finanskrisen in från USA. Arbetslösheten sköt i höjden igen, industrin krympte ännu mer – och de som drabbades värst var som vanligt de som precis fått sitt första jobb eller just slutat plugget. Ungdomsarbetslösheten skenade och hamnade snart i politikens och mediernas fokus, borgerliga debattörer och politiker pratade om att anställningsskyddet och höga ingångslöner skapade »trösklar« för ungdomar och invandrare som permanentade deras »utanförskap«. Regeringens globaliseringsråd efterlyste en mer »flexibel« arbetsmarknad, medan arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv drev på för att lagen om anställningsskydd skulle avskaffas, med argumentet att det skulle gynna såväl företagen som de arbetslösa ungdomarna.
I Svenskt Näringslivs rapport Landet runt – med företagare om Las (2011) berättar en rad företagsägare och chefer om hur mycket bättre det vore om det inte fanns några regler alls att för hålla sig till. »Arbetsgivarrollen är tuff i sig. Då ska man inte ha onödiga hinder«, säger till exempel taxiåkeriägaren Sven-Olov Hiller i Gävle. Och Peter Magnusson, VD för fastighetskoncernen Kvarnvretengruppen i Västerås, menar att »lagen är föråldrad och ger arbetsgivarna alldeles för lite att säga till om. Det borde vara en rättighet för arbetsgivaren att avgöra vilken bemanning som behövs«.
Många av de som uttalar sig erkänner att de i väntan på ett avskaffande av las börjat ta in ungdomar på timmar och efter behov i stället för att ge dem fast anställning. Eller genom att använda sig av bemanningsföretag, F-skattare och underleverantörer. Allt detta är möjligt på grund av att las redan har urholkats genom en rad politiska beslut sedan 70-talet – senast 2007, då anställningsformen »allmän visstid« infördes – samtidigt som näringslivet på många sätt har bytt skepnad. Det har blivit enklare för en arbetsgivare att plocka in personal på korta visstidsanställningar när man har behov, och att göra sig av med dem när man anser att behovet inte finns längre. Eller som Karin Persson, HR-ansvarig på Sandvik i Svedala säger i Svenskt Näringslivs rapport: »För att klara tuffa svängningar i konjunkturen är det bra att kunna möta dessa med en flexibel personalstyrka.« Vad ska man säga om det? Kanske som LO:s avtalssekreterare Per Bardh i en debattartikel 2009: att ungdomar har blivit »arbetsgivarnas konjunkturregulatorer som aldrig helt släpps in på arbetsmarknaden«. Att de har blivit företagens slit- och slängvaror.
I början av 2012 gick en 20-årig tjej från Gnesta och drömde om att bli vuxen på riktigt, att få en hygglig inkomst och kunna flytta hemifrån. Hon heter Emma Ottoson och hade precis av slutat en manikyrutbildning när hon genom en vän råkade träffa chefen för en Teliabutik i Stockholmstrakten. Emma måste ha gjort ett gott intryck, för några dagar senare blev hon erbjuden jobb.
–Det var förstås kul att bli rekryterad på det sättet, säger hon, men så här i efterhand kan man ju tycka att det var lite konstigt att det gick så snabbt.
Snart stod hon där och sålde mobiltelefoner, och i början var det kul att ha ett jobb. Rätt snart visade det sig dock att den första arbetslivserfarenheten lämnade en del övrigt att önska. Framförallt på grund av anställningsformen – en sex månaders behovsanställning. Arbetsschemat fick hon av chefen via sms – ibland på söndag kväll – och det var väldigt olika från vecka till vecka.
–Det var svårt att planera in något annat när man inte visste hur man skulle jobba, vilket blev tufft i längden. Dessutom var ju lönen rätt låg – 90 kronor i timmen.
Nu vet hon att det var kollektivavtalets lägstanivå, och att hon kanske hade kunnat få upp lönen några kronor om hon hade för sökt. Men vad vet man egentligen i början? Om hur allt borde vara? Vad man kan ställa för krav? Vad man har för rättigheter? Och vad kan man egentligen begära när så många inte ens får jobb?
– Jag hade inte koll, jag tänkte att det är chefen som bestämmer allt, att man fick stå ut med det hon sa när jag nu tackat ja till jobbet. Så jag köpte liksom läget.
Det var först när hon pratade med Alexander Lindholm, SEKO:s förtroendevalda på arbetsplatsen, som hon började inse att man har vissa rättigheter som anställd. Och att facket dessutom spelar en rätt viktig roll på arbetsmarknaden.
–Alexander sa att jag borde bli medlem. Jag tyckte förstås att 400 kr i månaden var väldigt mycket pengar, men jag gick ändå med, och det är jag glad för i dag.
För snart skulle otryggheten i behovsanställningen få fullt genomslag. Efter en veckas ledighet mot slutet av sommaren fick hon ett sms där chefen meddelade att Emma inte skulle få några fler tider. Vad betydde det? Gällde det bara nästkommande vecka eller var det slutjobbat för gott? Snart förstod Emma att det var den senare varianten – hon fick inga fler sms, och när hon träffade en arbetskamrat fick hon veta att chefen berättat för alla att »Emma har slutat«.
– Jag blev chockad. Och jag tycker det är jättefult att bara skicka ett sms sådär. Om jag hade varit chef hade jag i alla fall sagt det öga mot öga.
Vad kunde facket göra? Inte mycket, för arbetsgivaren har ingen skyldighet att fylla behovsanställningen med något reellt arbete. Emma var inte uppsagd, hon fick bara inga fler tider. Alexander Lindholm försökte få till ett möte mellan chefen och Emma för att Emma åtminstone skulle få veta varför hon plötsligt inte var behövd längre, men det drog sig chefen ur i sista stund.
–Det har ändå varit jätteskönt att luta sig mot någon, och jag har fått råd och hjälp av facket, de har uppmuntrat mig att bråka om saken, vilket känns bra. Och även om det inte förändrar något för mig kanske det blir bättre för nästa som får jobb där.
Emmas enda inkomst kommer nu från ett timvikariat på en förskola. Någon a-kassa får hon inte. Hon klarar det så länge hon bor hemma.
– Jag vill jättegärna ha en egen lägenhet och få ta mer eget ansvar. Och kanske få råd till att resa framöver. Så jag behöver ett jobb!
Helst skulle hon jobba heltid. Åtminstone ett år, sedan funderar hon på att plugga vidare. Men någon behovsanställning vill hon inte ha igen. Om hon får välja.
Behovsanställda är utlämnade till näringslivets dagsform och arbetsgivarens godtycke. Det gäller också en annan expanderande anställningsform, en annan reva i trygghetsväven, nämligen den allt mer populära personaluthyrningen.
När Fredrik Reinfeldt var nytillträdd som statsminister, som maren 2007, berättade han för tidningen Affärsvärlden om sina erfarenheter från en rad arbetsplatsbesök: »Gå in bland lagerhyllorna så märker man att företagen saxar de egna an ställda med anställda från bemanningsföretag, som står för mycket av flexibiliteten och tar konjunkturvariationerna.« Och i samma artikel förklarade Affärsvärlden att »det viktigaste skälet till att branschen sväller är att kunderna slipper las«.
Här tycktes med andra ord företagen ha hittat en till synes effektiv metod för att krypa runt arbetsrätten. Och Reinfeldt såg inga problem med det, han använde i stället fenomenet som ett slagträ mot de som helst såg att las avskaffades, mot de som hävdade att anställningsskyddet och turordningsreglerna var en bromskloss för näringslivet. Sverige har »en flexibilitet som är större än man kanske tror när man ser hur regelsystemen är utformade«, svarade statsministern.
Fyra år och en finanskris senare kunde Affärsvärlden rapportera att »bemanningsbranschen glöder«. Än så länge sysselsätter man inte mer än 1,5 procent av arbetskraften, men kurvan pekar uppåt. Det senaste decenniet har antalet bemanningsanställda fördubblats, till omkring 125 000 personer. Många är unga: sju av tio som jobbar på ett bemanningsföretag är under 35 år.
En som vet hur det är att vara bemanningsanställd är Ludwig Eriksson. Han är 21 år, fick jobb på Uniflex Bemanning strax efter gymnasiet och hyrdes snart ut på heltid till transport- och lagerjätten Schenker i Stockholm.
– Jag var skitglad över att få ett heltidsjobb. Tänkte att nu kan jag tjäna lite stålar, kanske resa någonstans och köpa en ny gitarr. Men jag hade kompisar som jobbade där, och de sa »du kommer förstå inom ett par dagar«.
Lönen var det inget större fel på. Inhyrd personal får betalt enligt kollektivavtal. Problemen var av en annan karaktär, något som Ludwig snart fick uppleva. Tempot var högt och jobbet slitigt. Framförallt var det en psykisk press. Som bemanningsanställd är man hela tiden där på nåder, allt är på »kundens« villkor.
– De plockar ju bara in nån ny om de av någon anledning är missnöjda. Och personalomsättningen är skyhög. Så det gäller att prestera 110 procent varenda minut, varenda dag. Man accepterar skittider och sliter arslet av sig för att få vara kvar. Jag hade sådan sjuk ångest ibland. Sov skitdåligt och allt möjligt.
På Schenker i Arlanda stad jobbar ungefär 50 bemanningsanställda. Det kan på ett sätt tyckas märkligt, eftersom inhyrd personal kostar mer per timme.
– De tjänar ändå på det eftersom de kan pussla, förklarar Ludwig. Arbetsbördan varierar mycket från vecka till vecka, och det är förstås guld att plocka in folk som man inte har något ansvar för och kan göra sig av med när man vill.
Bemanningsanställda har kallats vår tids daglönare – de som förr i tiden anställdes från dag till dag på bondgårdar, byggen och fabriker. Och visst finns det likheter.
–Om Schenker säger att de inte vill ha en längre så har man två veckors uppsägningstid hos bemanningsföretaget. Men om de erbjuder en ett annat jobb, och man inte vill eller kan ta det så blir man helt utan lön.
Ofta dirigerar bemanningsföretagen folk till jobb flera mil bort med vetskap om att många inte kan ta det. Det finns till och med exempel på att man har erbjudit bluffjobb – när bemanningspersonalen har kommit dit har företagen inte behövt någon arbetskraft.
För Ludwig har det ändå slutat bättre än för många andra. Efter att ha skött sig exemplariskt och fogat sig efter arbetsgivarens vilja lyckades han till slut få en provanställning på Schenker, som nu har övergått i en tillsvidareanställning. Och det är en tung sten som fallit från axlarna, berättar han.
–Det är på sätt och vis en helt ny värld. Arbetsmiljön är i princip den samma, men de kan inte röra mig på samma sätt, man känner sig säkrare. Om de vill kicka mig måste de ha en riktigt ordentlig anledning. Nu kan jag äntligen engagera mig fackligt utan att vara rädd.
För honom blev alltså bemanningsanställningen – även om det var hårt – en inkörsport i arbetslivet. Men för många av Ludwigs vänner och kollegor har det inte gått lika bra. De kämpar vidare som uthyrda, går till jobbet varje dag med en känsla av att vara utbytbara, av att det kan vara slut i morgon. Eller så hoppas de att nästa uthyrning leder till något mer beständigt, att de ska bli en del av väven.
90 procent av de inhyrda på Ludwigs arbetsplats är under 30 år. Han tror att det delvis beror på att arbetsgivaravgifterna är lägre för unga. Men det finns också andra förklaringar, framförallt att yngre utan högskoleutbildning och arbetslivserfarenhet ofta är beredda att ta vilket jobb som helst på grund av den höga arbetslösheten, samtidigt som få har koll på sina rättigheter.
– I skolan i dag så får man inte lära sig hur arbetsmarknaden fungerar och vilka skyldigheter och rättigheter man har, till exempel hur det här med kollektivavtal fungerar. Och det där vet företagen att utnyttja. Det är väldigt utstuderat.
Det påstås ofta att dagens unga inte vill ha en fast heltidsanställning. Att det är därför timjobben och uthyrningen har exploderat. Men hur är det egentligen?
LO lät opinionsföretaget Novus intervjua över 3000 unga mellan 19 och 26 år, och resultatet presenteras i rapporten Unga vuxnas arbetsvillkor och syn på arbetsmarknaden (2011). Siffrorna visar att de ungas trygghetsrädsla till stor del är en myt. 65 procent av de intervjuade vill helst ha en fast heltidsanställning och 18 procent en fast deltidsanställning. Och sorterar man bort alla som studerar blir viljan att jobba under tryggare former nästan hundraprocentig.
Joa Bergold är LO-utredare och en av författarna till rapporten, och hon menar att man i diskussionen ofta utgår ifrån att alla går vidare till högre studier. Man har börjat se på ungdomars arbete som något »vid sidan om« högskolestudierna. Vilket i sig kanske är ett tecken på att arbetarklassen fallit bort från den offentliga debatten.
–Deltid och korta anställningar är kanske okej om man jobbar för att fylla ut kassan under studietiden. Men de unga som planerar att fortsätta jobba inom LO-yrkena är inte intresserade av korta deltider – de vill ha fast jobb och heltid.
Visst kan man se ett slags individualisering, att många unga vill prova på lite olika saker innan de bestämmer sig för vad de »ska bli«, och att de samtidigt ställer in sig på att ta mer eget ansvar. Om det beror på en vidgad frihetskänsla, eller på att folk har sänkt sina förväntningar på samhället och därmed accepterar lösare boliner, kan diskuteras. Men Joa Bergold är övertygad om att de som tänkt att det funkar i början snart lessnar på att befinna sig i revorna – och då börjar en jakt på en flyende trygghet. Och om man lyfter blicken, menar hon, handlar det om en »flexibilisering« på företagens villkor, som drivits fram av arbetsgivare och politiker som velat göra det enklare och billigare att avskeda.
– Vågen har varit så stark att facket har haft svårt att bromsa den och bygga upp skyddsvallar.
Ser man till hela befolkningen har fortfarande 85 procent av de som jobbar en fast anställning, men trenden är tydlig. Revorna i väven växer.
– De så kallade atypiska anställningsformerna har alltid funnits inom kvinnodominerade sektorer, och de har accepterats som rimliga eftersom det har betraktats som ett komplement till mannens fasta heltidsjobb. Den stora skillnaden i dag jämfört med förr är att de här otrygga anställningsformerna har blivit mycket vanligare och spridit sig även till traditionellt manliga yrken – och antagligen är det också därför vi nu har börjat se det som ett samhällsproblem.
Problemet är klart störst bland yngre löntagare. Många unga behandlas som andra klassens arbetare och medborgare. De kan inte flytta hemifrån, kommer inte in socialförsäkringssystemen och får inte uppleva yrkesstolthet. Och vad som blir tydligt i olika undersökningar är att trenden kryper uppåt i åldrarna. Det är långt ifrån alla som gör samma resa som Monica och Ludwig – de förblir tvärtom bemanningsanställda, behovsanställda eller tvingas vicka i flera år. För arbetsgivarna har lärt sig hur de kan stapla tillfälliga anställningar på varandra.
Just detta missbruk är något som LO velat sätta stopp för, och i avtalsrörelsen 2011 gick man in för att skärpa reglerna. Resultatet varierar mellan avtalsområdena. Vissa förbund lyckades flytta fram positionerna och pressa arbetsgivarna till tydligare begränsningar, men det är för tidigt att avgöra vilka effekterna blir.
Krafterna som vill luckra upp anställningstryggheten har dock inte veknat. Svenskt Näringsliv fortsätter driva på för en förändring av las, och även inom Alliansen pågår en diskussion. Hösten 2011 tillsatte arbetsmarknadsminister Hillevi Engström en utredning om »tvister i samband med uppsägning« med uppdraget att »lämna förslag på hur kostnaderna för arbetsgivare vid sådana tvister ska kunna begränsas i syfte att främja nyanställningar«. Betänkandet kom 2012, med förslag på att göra det enklare och billigare att säga upp folk. LO, LO och Saco gick till gemensam offensiv mot förslaget och såg det som en omotiverad förändring.
–Det handlar så mycket om att hålla i, att inte släppa upp, för då är det oerhört svårt att laga det igen eller att ändra tillbaka, säger Joa Bergold.
Om någon kan stoppa uppluckringen och lappa ihop revorna i väven är det förstås fackföreningsrörelsen. Men även om LO-facken insett allvaret med den växande otryggheten bland unga arbetare, är det en försvagad rörelse som blåst till strid.
Sedan 90-talet har LO-förbunden förlorat 700000 medlemmar. Det beror till stor del på att sysselsättningen har sjunkit och att färre jobbar inom LO-yrkena. Men samtidigt har andelen arbetare som är med i facket minskat från över 80 procent vid millennieskiftet till 68 procent i dag. Bara sedan 2006 har anslutningsgraden fallit med 9 procentenheter. Medlems flykten beror enligt forskarna till stor del på att Alliansregeringen försämrat a-kassan och gjort den dyrare, men i ett längre perspektiv också på strukturomvandlingen, där starka fackliga fästen inom industrin har dränerats på anställda och den privata servicesektorn växt, en sektor där den fackliga närvaron alltid varit sämre, arbetsplatserna mindre och personalomsättningen större. Dessutom har stora delar av den offentliga sektorn avreglerats och konkurrensutsatts, och bland de nya privata företagen är viljan att ha en bra relation till facket betydligt sämre. Många företag – särskilt mindre entreprenörer – tecknar inte ens kollektivavtal.
Det kanske mest alarmerande är att så få unga går med i facket. För 15 år sedan var 70 procent av arbetarna mellan 16 och 24 år fackligt organiserade. 2011 hade siffran mer än halverats, till 34 procent. Enligt de undersökningar som gjorts handlar det inte främst om att unga tycker att facket är onödigt eller att man inte tror på den fackliga idén. Många anser att de inte har råd, och allt fler unga jobbar i butiker, restauranger och på call centers – på arbetsplatser utan facklig tradition och inte sällan utan kollektivavtal. Men den främsta anledningen tycks vara ökningen av de otrygga visstidsanställningarna. Något också Joa Bergold lyfter fram.
–Många känner nog att de egentligen inte hör hemma på arbetsplatsen, att de snart ska vidare någon annan stans, och undrar då varför de ska gå med i facket. De kanske är rädda för att bråka, och har kanske inte heller upplevt någon nytta med att organisera sig.
Det liknar en nedåtgående spiral, där det ena förstärker det andra. Ju fler tillfälliga anställningar, desto färre fackliga medlemmar, och ju färre unga som går med i facket, desto sämre möjligheter att bromsa och vända utvecklingen.
–Den pedagogiska utmaningen för oss är att förklara hur viktigt det är att organisera sig även om de kortsiktiga fördelarna verkar begränsade. För ju fler som går med i facket desto större press kan vi sätta på arbetsgivarna.
Hur kan trenden brytas? Det handlar framförallt om att ta strid för en skärpt lagstiftning, menar Joa Bergold. Att stå upp för ett stärkt anställningsskydd, där tillfälliga och otrygga anställningar blir välmotiverade undantag i stället för ett sätt att slippa undan ansvar som nu. Men samtidigt måste facket för ändras, anpassa organisationerna och arbetet till den nya arbetsmarknaden. Det handlar inte bara om att rekrytera medlemmar rent generellt, utan framförallt om att organisera arbetsplatser och skapa aktivitet – visa att förändring är möjlig, att man kan kämpa för bättre arbetsvillkor.
– Facket måste finnas mer i närheten, på arbetsplatsen, man måste bli mer av en folkrörelse.
Inom LO har en förändring i den riktningen till viss del redan inletts. Flera förbund har prövat nya grepp, med ungdomsansvariga, ungdomsutbildningar och organisatörer. Och visst har det gett resultat. Ofta tydliga.
Emma Ottoson, som var behovsanställd på Teliabutiken, gick med i SEKO och har insett värdet av att organisera sig. Lagerarbetaren Ludwig Eriksson går nu en facklig ledarskapsutbildning och är på väg att bli en drivande kraft inom Transportarbetarförbundet. För båda var nyckeln en facklig närvaro på arbetsplatsen. På Emmas jobb var alla andra redan med i SEKO, och hon uppmanades att ansluta sig strax efter att hon anställts. Ludwig blev engagerad tack vare Transportarbetarförbundets Organizerprojekt – en satsning som med inspiration från USA går ut på att organisera arbetsplatser med låg anslutningsgrad och skapa facklig aktivitet för bättre villkor. Ludwig berättar:
– Tommy Manninen och Bosse Nilsson kom dit med stora Transportflaggor och sa »här är vi, vi vill gärna prata med er«, sedan kom de en gång i veckan. Jag nappade på en gång, liksom många andra. Vi har fått upp medlemstalet från 5 procent till snart 50 procent. Många har gått utbildningar och fler är på gång. Nu har vi fem nya skyddsombud, från att ha haft ett, och fackklubben startas i november. Det händer mycket, och det har gått snabbt. Vi hoppas kunna förändra en hel del.
Man kan också se det från andra hållet. Att det är viktigt att bevara den fackliga styrkan och närvaron där den redan finns, att inte luta sig tillbaks. Det menar i alla fall lokföraren Monica Roll. Hon anslöt sig till SEKO när hon fick fast anställning, och just nu går hon en förtroendemannautbildning.
– Vi har en väldigt stark fackklubb på jobbet, och det gör stor skillnad. Om vi till exempel har en dålig förarstol så får arbetsgivaren höra det.
Samtidigt inser hon att inget är självklart. När väven väl har börjat luckras upp sitter ingen säkert, inte ens lokförare. Hon ser en tendens till att tågbolagen vill ha fler timanställda, och på sikt ser hon en risk att förare tvingas bli F-skattare.
– Facket är skitviktigt, säger hon. Utan organisering skulle kollektivavtalen försvinna och allt falla sönder. Vi skulle tvingas konkurrera med varandra genom att gå med på lägre löner och sämre villkor. Fler måste inse det, särskilt vi som är unga. Det är ju vi som formar framtiden.