Giulia Zanni tittar upp och möter min blick.
– Två, säger hon. Två av femton. Det spelar ingen roll hur man än försöker. Att få ett jobb med villkor som gör att man kan skaffa sig ett liv utan att vara beroende av familjen är hart när omöjligt. Bland mina närmaste vänner är det två personer som fått en tillsvidareanställning.
Giulia är 28 år och från Vicenza i nordöstra Italien. Vi träffas på Järntorget och strosar sedan vidare mot ett av Andra långgatans alla kaféer. I Göteborg hamnade hon av en slump, det började med ett studentutbyte inom det europeiska studieprogrammet Erasmus. Nu har hon blivit kvar och jag vill veta varför.
– Jag skäms. Jag vill inte lämna Italien. Det är mitt land och min kultur. Jag känner mig som en individualist, en egoist. Det går emot allt som jag tror på. Men allt fler gör som jag. Huvuddelen av oss är välutbildade. Mina kompisar som har stannat kvar försöker göra något. Dra i gång kampanjer, protestera, strejka. Men mest är det apati, leda och uppgivenhet. Var ska man börja?
Efter gymnasiet tog hon en examen i neurovetenskap. Sedan hon var liten har hon varit lockad av Sverige. Det såg så grönt och mysigt ut i kartboken. Hennes pappa var fackligt organiserad och spädde på berättelsen om landet i norr. Där fanns det en välfärdsstat. Man betalade mycket skatt, men man fick något tillbaka. Giulia skrattar till och pekar på sin nyköpta cykel.
–Nu har jag bott i Sverige så länge att jag får skatteåterbäring. Då köpte jag den.
När hennes utbyte tog slut bestämde hon sig för att stanna. Hon blev erbjuden en tjänst och på den vägen är det. När vi pratar om hur det italienska samhället har utvecklats de senaste åren så ser hon dyster ut.
– Ta lån, få betald semester eller ens en rimlig sjukförsäkring är en illusion, en dröm. Hemma i Italien är det så vardagen ser ut långt upp i 35–40-årsåldern. Nord eller syd, offentlig eller privat anställning – det spelar ingen roll.
I Italien, Grekland och Frankrike används uttrycket Generation 1000 euro. 1000 euro motsvarar en månadslön på cirka 8 500 kronor per månad. En lön som går att överleva på, men inte tillräcklig för att skaffa sig en egen lägenhet, bil eller andra saker som hör till ett självständigt vuxenliv. Generationen är spridd över ett bälte från Grekland i öster till Portugal i väster. Välutbildade unga mellan 23 och 40 års ålder som bor hemma hos sina föräldrar. Som inte »har råd« att skaffa barn. Många har tillfälliga kneg i tjänstesektorn eller bara över sommaren. Perioden mellan examen och det första »riktiga« jobbet börjar närma sig 15 år.
Jag frågar Giulia om hur det ser ut i Italien:
– I Italien är det vanligt att man vid den första anställningen jobbar i ett år utan lön. Man får ett bidrag från arbetsgivaren på 500–600 euro som ska täcka resor och viss mat. Efter detta kan man med lite tur få ett eftertraktat Tempo determinato. Det är ett kontrakt på ett år som kan förnyas en gång. Efter det har man 60 dagars karenstid innan arbetsgivaren kan anställa personen på nytt, vilket ofta sker om du har gjort ett bra jobb. Men en fast anställning är det inte. Och det är inte en kort period av livet, medan man etablerar sig på arbetsmarknaden. Det pågår år efter år.
Instinktivt känns det kanske okej att det finns en period mellan studier och arbete som är lite flytande och obestämd. Den som nyss varit student är van vid en relativt knaper ekonomi och på många sätt är man kanske inte fullt utbildad. Men detta mellantillstånd har i dag blivit permanent för många i Italien. I dag har ungdomsarbetslösheten ökat från 20 till 27 procent. Den skulle vara mångdubbelt högre om inte så många, som Giulia, hade gett upp och lämnat Italien.
–Att ta sig fram i Italien är som att ständigt stånga sig blodig mot en osynlig mur, börjar hon. Först ett antal år av gratisarbete mot ett diffust löfte om framtida projekt eller möjligtvis en tjänst. Min kompetens är delvis gångbar i läkemedelsindustrin, men det företag som fanns i min region har lagt ner. Verksamheten har flyttat någonstans österut där arbetskraften är billigare. Min pappa tyckte att jag skulle satsa på det företaget, men till skillnad från honom såg jag flytten komma. För mig blev det till slut självklart att söka mig utomlands, trots att jag egentligen inte vill. Men jag är inte ensam. Jag har sett siffror på att så många som 20–30 procent av de yngre har lämnat eller är på väg att lämna Italien.
Mycket av detta, men inte allt, beror på hur arbetsmarknadslagstiftningen är utformad. Det nuvarande systemet gör att arbetskraften delas upp i två olika världar. En värld där du som anställd har tillgång till skydd och rättigheter och en annan värld där du är i stort sett rättslös. Konflikten mellan jobb med schysta villkor och »andra« jobb har kommit att stå mellan generationerna. De italienska fackföreningarna har på grund av detta hamnat i en mardrömssituation. Man slåss för jobb med bra löner och fackliga rättigheter, men har i huvudsak hamnat på den äldre arbetskraftens sida. Det första premiärminister Mario Monti ville göra som nytillträdd var att reformera arbetsmarknadslagstiftningen. Luckra upp den trygghet som fanns och göra anställningarna än mer osäkra. Allas anställningar. Debattören Eleonora Voltolina uttrycker dilemmat på följande sätt: »Jag är ledsen över att fackföreningarna är desperata, jag är ledsen över att pensionsåldern kommer att öka från 60 till 65 år men jag tillhör en generation som tvivlar på om vi ens kommer att få en pension.« Oavsett om den nya ekonomins organisering är ett resultat av medvetna val eller inte så passar denna verklighet arbetsgivarna mycket väl. Fysiskt utspridda arbetare och frilansare som snor jobb från varandra genom rå underbudskonkurrens är så långt ifrån det fackliga löftet som det går att komma.
Italien är ett land med en stark facklig tradition. Men de strukturer och den organisation som finns är skapad för industrisamhället, som sedan 1970-talet har krympt. Sedan dess har mycket förändrats: Varuflödet är globalt, industrijobben någon annanstans. Ekonomins motor består av blandningen kommunikationsteknologi, innovationer och tjänster. I Europa och Nordamerika har i dag 70 procent av invånarna en eftergymnasial examen. Den nya tidens jobb och med det dess arbetare är utspridda, decentraliserade och arbetar allt oftare som frilansare eller egenanställda. Bemanningsföretagen är i vissa områden den enskilt största arbetsgivaren. I Italiens fall har det hela kryddats med en viss Silvio Berlusconi, som var premiärminister under den största delen av de senaste 17 åren. Hans tid vid makten präglades av en arbetsgivarvänlig och fackföreningsfientlig politik. Resultatet är ökad otrygghet utan att det har förbättrat ekonomin eller tillväxten. Trots att samtidshistorien skiljer sig väsentligt står dagens Spanien inför liknande utmaningar.
Via en Facebooksida för utbytesstudenter i Göteborg får jag kontakt med Joan Biroles, en spansk utbytesstudent i tjugofemårsåldern från Barcelona. Han sommarjobbar som engelsklärare på ett ungdomsläger i El Masnou, ett samhälle utanför Barcelona. Vi bestämmer oss för att träffas där. Till El Masnou tar man pendeltåget från Plaça de Catalunya. Resan går längs nedlagda industriområden, som efter hand avlöses av sandstränder ju längre norrut man kommer. På tåget stavar jag mig igenom dagstidningarna La Vanguardia och El País, fyllda av svarta rubriker med orden banco, crisis och EU. Ibland bilder från en demonstration. Mest svårtolkad utan förståelse av sammanhanget var bilden av kravallutrustad polis som bufflar på annan kravallutrustad polis. Det visade sig vara polisen som demonstrerade mot lönesänkningar för poliser. Om du är anställd på statlig, regional eller kommunal nivå är lönesänkningar på 15–20 procent och sämre förmåner en del av verkligheten i eurokrisens spår.
Ungdomarna på lägerskolan där Joan Biroles jobbar har antingen blivit ivägsända av arbetande föräldrar som vill bättra på deras betyg eller kommit bara för att ha lite kul några veckor under sommaren. Sedan krisen började 2008 har språk kommit att bli hårdvaluta. Med kunskaper i engelska kan man i alla fall få ett jobb som turistguide. Man kan också bege sig norrut i Europa.
För att vara på ett sommarläger är personalen oerhört välutbildad. Med en ungdomsarbetslöshet på dryga 40 procent blir alla någorlunda kvalificerade jobb attraktiva, trots att det bara är några veckor på sommaren. Joan pratar bra engelska med en tydlig skotsk accent, efter att ha tillbringat några år i Edinburgh. Han är några år in på sina studier i mikrobiologi. Det betyder att han antingen kommer att satsa på forskning och doktorandstudier, eller som han säger, att sälja sig till läkemedelsindustrin och få ett välbetalt jobb där.
Som naturvetare i det här gänget sticker Joan ut. Många av de som jobbar på lägerskolan är arkitekter, nyligen examinerade eller jobbsökande på en arbetsmarknad utan några större utsikter. Mycket av den spanska ekonomin eldades på under 2000-talet av en fastighets- och byggboom. Precis som i Sverige under 1990-talskrisen är det byggnadsarbetare å ena sidan och arkitekter å den andra som får ta den första smällen. Byggen stänger ner, hus står övergivna eller halvfärdiga. Byggbranschen var krisens första offer. Den spanska ekonomin har en mycket stor andel familjeägda levebrödsföretag såsom barer, restauranger och andra affärer, och det är de som får ta nästa smäll, när efterfrågan minskar på bred front. Tredje smällen tar alla som på ett eller annat sätt får sin försörjning via stat, region eller kommun. När skattepengarna går till att rädda fallfärdiga banker samtidigt som arbetslösheten ökar explosionsartat tänjs de välfärdssystem som finns till bristningsgränsen.
Resultatet blir minskade budgetar och ordentliga neddragningar där det är möjligt. Satsningar uteblir, löner sänks och det råder i stort sett anställningsstopp. Precis som i Nordeuropa är det snart dags för stora pensionsavgångar. Babyboomgenerationen från åren efter andra världskriget håller på att lämna arbetsmarknaden. Behovet av en generationsväxling och föryngring är skriande, men i krisens spår uteblir alla satsningar.
Men Joan är lättsam och på intet sätt orolig över framtiden.
– Erasmusutbytet är ett kul avbrott. Jag fick ett stipendium och ville pröva på något nytt. Jag stannar nog i Sverige och Sahlgrenska i ett år. När jag kommer tillbaka till Spanien så kommer jag nog fortsätta med min forskning. I och för sig har jag länge funderat på att ta ett break. Jag spelar musik och vill någon gång ge det en ordentlig chans. Jag prövade det för några år sen. Det tog mig tre dagar att få ett barjobb på kvällarna så jag kunde spela på dagen. Mitt jobb var vitt, men inte särskilt välbetalt. Det var den sortens jobb som funkar utmärkt när man är i mellanperioder eller, som jag, egentligen vill satsa på något annat än jobbet.
Om allt går som det ska så kommer det funka för Joan. Antingen blir det musik eller så fortsätter han med studierna. Vägen framåt ser ljus ut, trots krisen. Men allt fler av Spaniens unga människor möts av motsatsen. Minskade förväntningar på framtiden. Förlorat hopp. Utbildning som visar sig vara bortkastad. Vad återstår av dessa personers år vid universitet och högskolor, vilket är resultatet av deras hundratusentals kronor i studielån och sparade familjeinvesteringar? Kvar blir i bästa fall en hyfsad kunskap i engelska som kan omvandlas till ett jobb någonstans i de lägre regionerna av det nya framväxande tjänstesamhället. Guide, ungdomsledare på ett sommarläger eller att söka lyckan bortom landets gränser. Spaniens lägre medelklass och arbetarklass har fått tillgång till högre utbildning, men i tider av kris och oro är det de som återigen ser sig bortmotade till ruta ett.
Den spanska arbetsmarknadslagstiftningen är en muterad kvarleva från tiden då landet styrdes av diktatorn Franco. Då skulle arbetarnas tystnad och lydnad köpas med en god lön, bra pension och trygga anställningsvillkor. Detta gällde främst de som fick statliga jobb, men samma lagstiftning finns i stort sett över hela den spanska arbetsmarknaden. Om du har rätt typ av anställning (en »indefinido«, vilket betyder ungefär »obestämd«) innebär det att du har rätt till mellan 24 och 42 månadslöner om du blir avskedad på felaktiga eller tveksamma grunder, full sjukförsäkring för hela familjen samt tillgång till ett starkt rättsligt skydd i allt som har att göra med din anställning. På många sätt är det utmärkt. Men de senaste åren har dessa anställningar blivit sällsynta som enhörningar. Trots olika lagstiftning finns det stora likheter mellan Italien och Spanien. Även den spanska arbetsmarknaden är uppdelad i två extremer. Å ena sidan full anställningstrygghet, goda utsikter för en bra pension och försäkringar som garanterar en god välfärd även vid svåra tider. Å andra sidan präglas resten av arbetsmarknaden av korta kontrakt, inga försäkringar och stor otrygg het. De försäkrings- och välfärdssystem man får tillgång till är behovsprövade och är mer att räkna som fattigvård än generell välfärd.
Men det stora bekymret för Spanien och Italien är att krisen kommer slå som en slägga på de välfärdssystem som finns kvar. Under stora delar av 1990-talet talade vänstern och fackföreningsrörelsen om ett Europa där välfärden skulle bli gränslös. De bästa villkoren i ett land skulle spridas till de andra via visionen om »ett socialt Europa«. Det vi nu ser hända är den politikens absoluta motsats. Omvandlingen till en ekonomi som kan dra nytta av hela samhällets begåvning uteblir. Klassresan är uppskjuten och den gamla ordningen återställd. Det innebär inte sällan en katastrof för den enskilde, men också ett praktfiasko för samhället. Förståelsen för att högre utbildning är framtiden finns där, men i frågan om hur det ska om vand las till ett kunskapssamhälle famlar politikerna fortfarande i blindo. Vägen framåt för Spanien och Italien, mot att bli en central nod i den nya ekonomin, blir alltmer avlägsen. Kvar återstår turism, mat, dryck och mode. På alla sätt viktiga delar i framtidens ekonomi, men knappast tillräckligt. De högutbildade hamnar i tjänsteekonomins låglönesegment eller lämnar landet. De klassiska arbetarklassjobben i industri och tillverkning blir allt färre efter de senaste åren av jobbflytt och outsourcing. Kina och de nya ekonomierna i öster betraktas med rädsla och skepticism, gränsande till hat och rasism.
Så vart leder oss berättelsen om Giulia och Joan? Jag tror att det finns två viktiga slutsatser att dra. Båda dessa handlar om Sverige och Europa. För det första: Det som händer i Spanien och Italien berör oss i högsta grad. En kraftig nedgång i ekonomin, en lågkonjunktur, eller som nu en fullskalig kris på alla nivåer, kommer att drabba oss. Oavsett om våra statsfinanser just nu är goda så står vår exportindustri inför en efterfrågekris. Runt 75 procent av vår export går till EU. En europeisk lågkonjunktur kommer att bli en svensk recession. Men än mer viktig tror jag den andra slutsatsen är: Det handlar om att vi nu står inför en europeisk arbetsmarknad. Vårt geografiska läge, kalla klimat och svårtuggade språk har försenat arbetsmarknadens europeisering. Sedan EU-inträdet har denna process utvecklats i vågor. I tur och ordning påverkades transportsektorn, som till sin natur är rörlig och gränsöverskridande, byggarna, målarna, elektrikerna – ja i stort sett alla hantverksyrken. Efter några år av yrvaket krishanterande finns det numera en insikt om hur förändrad den svenska vardagen har blivit av EU-medlemskapet. Den tydligaste bilden är att det i dag talas flera språk på våra arbetsplatser. Byggnads har i dag medlemsservice på svenska, engelska, tyska, polska, estniska, spanska, lettiska, litauiska, ryska och kinesiska.
Både Giulia Zanni och Joan Biroles bor för närvarande i Sverige. Vi står inför en utveckling där de europeiska nationsgränserna börjar tyna bort. Med en europeisk arbetsmarknad på riktigt kommer den sydeuropeiska krisen få människor att flytta dit jobben finns. Konkurrensen om jobben kommer att hårdna och Sverige kommer att bli mer och mer attraktivt.
Trots att den italienska situationen präglas av apati och uppgivenhet görs det försök att bryta ny mark. Det finns exempel på hur man försöker skapa nya typer av fackliga organisationer, anpassade till den nya ekonomins verklighet. Fackförbund för frilansare har skapats, där man försöker enas om en prissättning enligt det fackliga löftets princip om att aldrig bjuda under varandra eller ta en kollegas jobb. En annan grupp är Bröd och rosor. Med inspiration från tänkare som Antonio Negri och Paolo Virno försöker de skapa en uppdaterad variant av facklig organisering anpassad till den nya ekonomin. Men resultaten är magra och utgör snarare ämne för magisteruppsatser i sociologi, än leder till konkreta resultat för de organiserade.
De indignerade, Los Indignados, som den spanska versionen av proteströrelsen kallas, samlar fortfarande till demonstrationer och aktioner som lockar tiotusentals. Men de indignerade har också gett sig in i mer konkreta aktioner och projekt, som att skaffa boende åt vräkta familjer. I Barcelonastadsdelen Gracía har man tagit över en banks lokalkontor. I den ockuperade byggnaden drivs i dag ett kultur- och informationscenter. Platser som dessa har blivit viktiga i den växande spanska proteströrelsen, som numera även samlar delar av fackföreningsrörelsen. Vanligast är dock fortfarande att de indignerade och fackföreningsrörelsen demonstrerar var för sig. Men just frågor kring arbetsrätt lyckas faktiskt bryta den barriär som finns mellan generationerna. Om man i stället lyckas formulera problemet som att det är alla som ska ha rättigheter och bra villkor är mycket vunnet. Som läget är nu kan till exempel Spaniens Mariano Rajoy eller Italiens Mario Monti i stort sett oemotsagda tala om att lösningen på den ekonomiska krisen heter än mer uppluckrad arbetsmarknadslagstiftning.
Giulia har flyttat norrut, Joan hoppas på det bästa. Italien präglas av apati, men här finns också försök att skapa en facklig rörelse som utgår från 2012 års verklighet. Spanien försöker skapa nya politiska gemenskaper och allianser mellan indignerade, vräkta familjer och arbetslösa migranter. Demonstrationer, strejker och ibland uppblossande protester av det våldsammare slaget förekommer. Vart Europa är på väg vet ingen. Men en bild börjar klarna. De som får betala det högsta priset är den generation som är på väg ut i livet. Den höga arbetslösheten håller på att permanentas, men de villkor som erbjuds på arbetsmarknaden handlar varken om okej lön eller schysta villkor.