Jag har börjat gå med skor hemma.
Jag tänker på det,
jag pratar om det på kantigt språk.
Jag kan säga saker som
att jag vägrar hemmet tills det blir ett hem,
jag vägrar livet tills det blir ett liv.
Jag kan säga saker som
att jag uppmärksammat sidor och beteenden
hos mig själv
som jag är i färd med att utvärdera.
Det är ett skydd,
också när jag säger att det är ett skydd
skyddar jag mig.
Jag kunde ha städat och slängt upp en ny tapet i köket,
i stället går jag med skor hemma.
Det finns en tjej som jag tänker på,
en annan som jag hänger med
och en tredje som jag snart har glömt.
Jag har blivit en riktig hejare
i konsten att röka pipa,
en månads ranson på mindre än en vecka,
till den grad att soffan börjat lukta.
Håret luktar, polisongerna luktar, mustaschen,
också efter jag duschat.
När jag pussar på tjejer,
är det som att också dom luktar.
Det är OS på teve. Jag missar inte mycket,
på nätterna sänds det som inte får plats
under dan.
Jag packar pipan och går ut på gården för att röka.
Tidningsbudet gör sin runda.
Jag tänker på alla Sverigedemokrater
och kopplingen dom gör mellan arbetslösheten
och massinvandringen.
Och sen tänker jag på kopplingen jag gör
mellan piprökande och diktning.
Sen går tidningsbudet förbi mig en tredje gång,
han slänger undrande blickar
men vet inte att också jag är ute på jobb.
Jag sitter på en röd bänk.
På den har ett av grannbarnen lämnat en rosa frisbee,
jag rengör pipan och går hem. Det är fotboll på teve.
Nu är det två spelare ur vardera laget
som fastnat med skorna i varandra,
dom får knyta upp och snöra om.
Det är Brasilien och Nya Zeeland som spelar.
Efter en kväll på F12 då Grillat & Grändy spelat
följer jag brorsan till bussen, själv ska jag cykla.
Bussen kommer, vi kramas hejdå
och jag minns en kväll för många år sen
efter en spelning på Berns. Från samma busshållplats,
på min rostiga Monark fick jag idén att tävla mot bussen.
Den var på väg att köra om hela tiden,
stannade och släppte passagerare av och på.
På Liljeholmsbron hörde jag nån ropa mitt namn,
det var Måns som jag inte sett på länge.
Det var inte ett enkelt beslut att avbryta tävlingen,
jag såg bussen åka förbi,
vi snacka hiphop och vilka nya vägar den tagit,
det var när dom precis hade slagit med sin musik i Holland.
Tillbaks i nutid: Brorsan kliver på bussen. Det blir rött,
jag cyklar ändå och får ett litet försprång.
Jag ska tävla, tänker jag.
Jag sitter på en bättre cykel
och har förmodligen efter min Spaniencykling
mer kraft i benen mot senaste gången.
Det kommer behövas. Lugnare kväll i kväll,
färre som ska på och av. Jag tar i.
På Skeppsbron inför stegringen upp till Slussentorget
kollar jag bak för att se hur jag ligger till,
där finns ingen buss i sikte.
På Hornsgatan får jag upp farten igen.
Liljeholmsbron, inga kompisar som vill snacka,
inga trötthetstecken. Jag trampar på.
Vid övergångsstället i höjd med Liljeholmstorget
kollar jag bak igen, tänker att den borde kört om mig nu.
Jag trappar ner på farten. Kör utan händer.
Som när etappvinnaren med god marginal
passerar mållinjen i reducerad fart med händerna uppsträckta.
Hela Hägerstensvägen går jag i andra tankar,
cyklar utan händer.
I kavaj, skjorta, slips, gubbkeps och utan händer.
Jag är Sean Connerys William Forrester
i slutscenen när han med nånting nytt i blicken tar sig vidare i livet.
Faktum är att nånting hände för bara knappa veckan sen,
i skallen, i kroppen, i steget. Det blev aningen lättare,
luftigare alltså, steget, skallen också, luftigare på nåt sätt.
Kanske är det bara sommaren men det kan också vara nånting riktigt.
Jag närmar mig Shell Aspudden
när jag hör nånting komma brummande,
191:an mot Norsborg som jag åkt hela vägen så många gånger.
Det fanns dom som när dom första tågen kom
tyckte tågen åkte alldeles för snabbt
och pratade om att själen inte hann med på resan,
att om man transporterades över en viss hastighet
så hamnade själen på efterkälke.
Det är en rolig tanke,
att man ibland måste stanna och vänta på sig själv.
Cykelavstånd är livskvalité.
Brorsan som är åtta år yngre bor fortfarande hos mamma.
Jag var något yngre än honom när jag flyttade hemifrån,
han har pratat om det ett tag nu,
men priserna på bostadsrätter har mer än dubblats
och hyresrätterna är inte fler.
Han berättar sen att bussresan hade nyckelord som
cigg, hora, pepparspray, hosta, debatt, lugnet.
Vi pratar om det som ett filmmanus
med två parallella handlingar, korsklippta, ickelinjära som livet.
Han har gjort som jag gjorde, jobbat och varit duktig
och sparat ihop till ett startkapital.
Jag har fortfarande kvar mitt kontantkort till mobilen,
fast det blir mycket dyrare,
som en hyllning till det obundna livet.
Men hur mycket han än sparar
verkar det inte räcka till en bostad.
Hade jag valt en mer lukrativ bransch,
hade jag kanske kunnat hjälpa honom.
Jag har tänkt på denna duktighet,
den har konsekvenser.
Jag tror att min cykling till Spanien har med den att göra.
Förr eller senare måste man protestera.
Där tror jag brorsan gör det bättre, mera lagom duktig liksom.
Jag hänger med honom och får som en andra chans.
Hela förra sommaren var jag borta,
på cykel på vägarna på väg
bort ifrån eller till
nånting jag ännu inte identifierat.
Den här sommaren ska jag hänga bland folk.
Den där filmen kommer vi aldrig att skriva.
Men det är en seger
att min bror kan kläcka den idén och tro att det är möjligt.
För tio år sen och man gick ut på ett ställe,
kände man att svenskarna gjorde en en tjänst
som släppte in en, som inte kolla snett.
Nu är det vi som lär ut stil på klubbarna.
Visst, det är bara uteliv men det är också luft att andas.
Han kollar lägenhet i Bredäng. Det är också cykelavstånd,
lite längre att trampa bara.
Jag sätter mig i soffan och blir sittande.
I knät, ett antal kommatecken
och livsavgörande beslut.
Jag sitter här och tänker att här sitter jag.
Nu repar sig skivan och upprepar frasen:
My father died and left me
My poor mother done the best that she could.
Det är en konstinstallation, tänker jag.
Det pågår i flera minuter
innan jag reser mig upp och byter spår.
Jag är inte längre en resenär men jag har varit.
Jag kommer ihåg första åren som poet,
som att jag fått en enda chans här i livet
och den fick jag inte schabbla bort.
Därför fick jag fart,
jag pratade om kamp, uppförsbackar och benmuskler.
Och det jag gjorde dom fem första åren
klarar jag i dag inte av på femton.
Jag är inte längre en resenär men jag har varit,
därför måste jag sitta.
Jag står i min franska balkong och rensar pipan.
En kille cyklar förbi på en cykel som gnisslar.
Han följs av en Saab. Och sen fler på cykel.
Dom har solglasögon på sig vissa,
jag undrar vad dom gör uppe så tidigt.
Det blåser lite friskt. Jag stänger balkongdörren,
går till köket och kollar köksklockan.
Det är verkligen sent. Nu är Bill Withers på i stereon.
Apropå cyklingen, den är avlägsen i dag.
Jag kom på att det inte är riktigt hälsosamt
att sitta själv så många middagar,
att så många gånger försöka säga nånting roligt
utan att folk förstår en, hur kul man är det vill säga.
Jag måste gå och lägga mig snart.
Om några timmar ska jag faktiskt upp och gå till jobbet,
det är en producentkompis som håller på att spela in en tjej
och dom behöver ett tredje öra.
Jag hoppas inte hennes texter är för kassa,
då vet jag inte hur jag ska hålla masken.
Jag kan inte hålla masken ens åt mig själv
när jag skriver för kasst. Då kan jag ibland behöva skrika
eller ge ifrån mig ett bröl
som för att göra mig av med det skämmiga.
Jag njuter verkligen av denna stund.
Det är morgonen efter en natt utan sömn,
det är sommaren och tobaken
som fått mig att börja skriva igen.
Även om jag skriver om att skriva
och det är nånting jag sagt att jag ska sluta med.
Det är livet som jag vet pågår.
Och jag tror att jag denna sommar
eller nästa, kan bli glad igen.
Jag packar en sista pipa, det är verkligen sista.
Om jag kunde sjunga som Bill Withers
hade tre ord kunnat ersätta tre hundra,
I love you eller I hate you hade jag sjungit.
I say that I hate you,
it’s because I love you so.
Vaknade något sent.
Stekte ett ägg, hundra gram nötfärs,
skivade en stor morot till långraka delar.
Tappade upp ett bad,
tog kaffet i badet, låg där länge.
Jag har köpt en ny pipa som jag håller på och röker in,
satt med den i badet.
Nu har jag fyra pipor.
Heltidsrökarna ska ha sju, en för varje veckodag,
pipor behöver också vila.
Mitt liv brinner som tobaken i en pipa, långsamt.
Ibland slocknar den, då får jag tända på igen.
Men jag är med i alla led, från att pipan packas
till att den ska skrapas ren.
(Och när tobaken är slut, finns pipan kvar. Ja! Det är så jag
ska se det.)
Jag menar ju det att livet är livet,
det pågår och drabbar en.
Det går ett par dar, eller år, man kan bära en börda
i evigheter.
Alla invandrare i kulturbranschen,
hur vi än kategoriseras eller kategoriserar oss själva och
varandra,
har grubblat över dom här berättelserna som vi måste berätta
och hur mycket vi förmår sälja till en vit publik
innanför en vit struktur.
Min lösning har varit passiv
också sen innan jag tog till pipan.
Jag sitter i min soffa med min pipa
och tänker att jag lyser i min frånvaro.
Jag kan kolla på Snabba cash och vilja skjuta mig i huvet,
det är bara för att strukturen är vit.
(i femton år var jag en glad snusare, fyllde trettio och tänkte att det var dags att sluta. Pipa hade jag rökt tidigare, men under somrarna och mera då och då. Nu röker jag och röker, med tanke på hur nöjd jag är skulle man kunna kalla det för en heltidssyssla eller identitet.)
Jag tror att jag har rökt sönder min favoritpipa,
min första kärlek,
den jag stod i den lilla säsongsöppna tobakshandeln
i Gamla stan och valde med omsorg.
Jag var stammis
handlade cigariller och cigarrer
och etablerade god kontakt
med den till ursprunget tyske ägaren.
Det han sålde mest av var vykort
men den stora passionen var tobak.
Vi var överens om hur dom amerikanska cigarrerna
stod sig i förhållande till dom kubanska.
Att som vissa hävda att dom mindre tunga amerikanska cigarrerna
lämpade sig bättre att röka flera på en kväll, var tramsigheter.
Cigarrer röker man som cigarrer
som en käresta ska röken omfamna dig.
Jag hade sneglat mot piporna under en tid,
tysken tog sig god tid att orientera mig.
Tillverkarna var flera och alla pipor över nio hundra
var bra pipor. Vad gäller formen på pipan, sa han,
där måste du känna efter själv,
det har att göra med vem du är som människa.
Jag valde slutligen en olackad brunmatt rak årspipa
i den övre prisklassen
och återkom när tobaken tog slut.
Då och då bjöd han mig på en cigarr
och jag gav honom mina diktsamlingar.
Han berättade om en alldeles för fin pipa han i sin ungdom
haft med sig på tågluffen och rökt sönder redan första dagen
lutad ut genom fönstret i tågkupén mellan två tyska städer.
Jag förstod att inte röka pipa i farten
men inte att avgöra när en pipa är sönderrökt.
När den ryker fastän tobaken blivit aska,
när den smakar lika mycket trä som rök?
Brottning är inte en stor sport, reglerna är svårbegripliga
och för ett otränat öga kan en jämn match
uppfattas som händelselös,
jag ser dom flesta matcherna på SVT play.
En gammal klubbkamrat vinner olympiskt brons
i 96-kilosklassen. Han blir felaktigt bortdömd i kvarten
men återkvalar med framgång.
Han ger dessförinnan en teveintervju och håller sig sansad.
Pipan gör mig sansad. Jag har suttit i kalsonger i två dagar.
Jag lagar mat när jag blir hungrig och har massor att se på under dagarna.
Sportkommentatorer uttalar sig rasistiskt
utan några större reaktioner, för att det är sport.
En etiopisk löpare kan kallas afrikanen
medan den franske aldrig kallas europé.
En ung simmerska slår det svenska medaljhoppet
som blir utan medalj,
lagledaren för det svenska simlandslaget
säger att alla kineser ser likadana ut
som förklaring till det tidigare uttalande
där han menat att kinesiskan måste varit dopad
eftersom hon kom till dessa mästerskap som från ingenstans.
Denna världsgemenskap är ytlig,
OS som ska förena
gör det tydligt hur stora avstånden är.
Det är folkdräkter och fyrverkerier.
Kanske är jag sportmätt och lättretlig
när jag reagerar över att Korrespondenterna
har musiksatt ett reportage om Burma med en arabisk sång,
en åkning över tempeltaken i skymningen med en arabisk
sång om natten,
som att det inte fanns en burmesisk.
Nu är Spike Lee på teve
i ett släktforskarprogram,
hans mor dog när han var i tonåren av cancer i levern
och om hennes släkt vet han inte mycket.
Han söker hennes rötter tillbaka till slaveriet.
Dom gör stora fynd och hittar en dödsannons för hans
mormors farmor,
född som slav
och dog med rätten till en dödsannons.
Han pratar om slaveriet smärtsamt sansat.
Jag kan aldrig släktforska,
det vi vet, det vet vi och ingen annan fakta går att hitta.
Syrianer på två ben är humlor i luften.
Därför ska jag skriva. Sansat. Röka och skriva.
Jag skriver en historia från och med nu
och fram.
Jag får testa mig fram
med min filmsmak
och mina dagliga rutiner.
Och slipsarna jag budar hem på aktion.
Med mina gammaldagsa rakdon.
Med mitt piprökande,
jag har aldrig suttit med mer meriterade
piprökare. Jag får helt enkelt testa.
Med mina framtidsplaner.
Jag hade chans att bli pappa,
jag sumpade den.
Jag vet inte allt vad min sorg innehåller,
jag testar bearbeta den i bitar.
Med mitt språk. Det står och stampar,
det går i cirklar
och hittar ibland små öppningar.
Genombrott, men dom är så små så små.
Jag testar värdesätta dom
på samma sätt som en gång var så naturligt
för mig.
Med min vilopuls, en vinterdvala över säsonger.
Jag testar färsk mynta i böngrytan,
det blev gott.
Den räcker i dag och i morgon.