När samhällsekvationen inte längre går ihop är det lätt att ta till moralism. Då behöver man inte lösa eller ens ta i problemen. Det räcker med att känna sig bättre än de drabbade.
I Sverige har vi de senaste åren vant oss vid att komplexa förändringar av arbetsliv och ekonomi reduceras till den förenklade dikotomin arbetslinje/bidragslinje. Arbetslöshet och sjukdom har blivit till en fråga om den enskildas moral.
Och det är en berättelse som vi tycks ha svårt att ta oss ur.
Man får inte förväxla begreppet »utanförskap« med begrep pet »arbetslöshet«. Gör man det kan man inte begripa hur den senare kan vara över sju procent och regeringen Reinfeldt ändå åtnjuta förtroende. Alliansen må ha misslyckats med att bekämpa arbetslösheten men deras berättelse om utanförskapet håller ändå: eftersom den är en moralisk berättelse om människan.
Berättelsen talar om trygghetssystem som vill väl, men som söver människor till passivitet. Om hur mindre pengar till sjuka och arbetslösa därför gör dem friska och anställda: eftersom deras belägenhet beror på bristande disciplin och hur det därför är en välgärning att ge dem mindre pengar att leva på.
Allt detta har vi hört om och om igen. Det intressanta är hur samma politiker som moraliserar över sjukdom och arbetslöshet sparkar bakut och skriker om moralism så fort någon försöker diskutera innehållet i det moderna arbetslivet.
»Det finns inga skitjobb!« ropar de. Den som lyfter fram branscher med usla anställningsvillkor och bristfällig arbetsmiljö föraktar människorna som arbetar där, heter det.
Man får med andra ord moralisera över människor och deras oförmåga att bli friska och anställda, men man får inte lägga in moraliska värderingar i diskussionen om villkoren för olika jobb – det är nämligen att moralisera över människor.
Och hela denna skruvade logik leder till att vi låtsas som att lågstatusjobben inte finns.
Problemet är att så länge vi inte kan prata om lågstatusjobben kan vi inte heller prata om den moderna ekonomin.
Osäkra arbetsförhållanden är lika gamla som kapitalismen. Kvinnor och de som på grund av ras, etnicitet eller kultur har ansetts mindre värda har också alltid utfört huvuddelen av det otrygga arbetet. Men något har hänt. En ny form av otrygghet har krupit allt närmre inpå allt större grupper i hela västvärlden.
Den globala finanskrisen har förstärkt ett par specifika och redan befintliga trender på arbetsmarknaden. De med minst utbildning lider nu av ännu större risk för att bli långtidsarbetslösa, ungdomar har ännu svårare att hitta jobb och de äldre som blir arbetslösa har ännu sämre möjligheter att komma tillbaka. Deltidsarbetslösheten växer och skillnaden mellan mäns och kvinnors sysselsättningsgrad krymper. Alla dessa trender fanns sedan tidigare.
De har bara tilltagit i styrka.
Efter finanskrisen har vi pratat mycket om vinnarna. Den översta procenten. Den nya globala superklassen. Universums herrar med bonusar och portföljer fulla av komplexa finansiella instrument. Vi har pratat mindre om underklassen, vilket inte är så konstigt – den blir bara svårare och svårare att definiera.
Arbetsplatserna är fler och mindre, jobben har blivit mer individualiserade, flexibla samt bygger alltmer på direktrelationer med kunder. Där det tidigare fanns ett tydligt gemensamt intresse hos arbetarna gentemot arbetsgivaren resulterar dagens ekonomi mer i en situation där de anställda konkurrerar med varandra.
Vi pratar om timglasekonomier. Teknikutveckling, politiska vägval och globalisering polariserar samhället. Det skapas främst jobb i toppen – globalt har det handlat om finansvärlden och dess löner som dragit iväg mot skyn – och i botten: en allt större och allt osäkrare armé av människor i tjänstesektorn.
De där bra jobben i mitten, de som under efterkrigstiden lyfte en hel ny generation upp i medelklassen, de skapas inte längre.
Superklassen däruppe och skitjobben där nere hänger ihop. Det handlar om hur den globala ekonomin har börjat fungera. Det är här, i arbetsmarknadens struktur och innehållet i jobben, som de stora ojämlikheterna skapas. Långt innan politiken kommer in med sina omfördelningsmuskler.
Storbritannien, ett av de länder där utvecklingen har gått som längst, har ett skattesystem som gör mer för att omfördela resurser än de flesta jämförbara länder. Det gör lika mycket för att minska klyftorna som skattesystemen i exempelvis Sverige, Norge och Danmark. Trots detta är Storbritannien ett av världens mest ojämlika länder. Det har att göra med timglasekonomin.
I Sverige har de senaste årens borgerliga regeringar med åtgärder som exempelvis rutavdraget försökt skapa en liknande utveckling. En stor tjänstesektor ska konstbevattnas fram. På sikt leder det till den typ av strukturella förändringar som gör mer för att öka klyftorna än någon avskaffad förmögenhetsskatt.
Säger man att vi inte får prata om »skitjobben« då kan vi inte heller prata om dessa förändringar.
Vi vet att det är dagens unga som kommer behöva försörja en allt äldre nation, demografin talar sitt tydliga språk. Men samtidigt gör arbetslivet allt annat än välkomnar dem. Osäkra, kortvariga och tillfälliga anställningar är vardag, samtidigt som allt det som hör vuxenlivet till – bostaden, tryggheten och sommar semestern – utgår från just de fasta anställningar som de inte kan få.
Utan fackförbund, utan möjlighet att få banklån blir man inringd av chefen när det finns jobb och man ska vara tacksam. Tvingas ta obetald »rast« när kunderna inte är tillräckligt många.
Den politiska debatten handlar samtidigt om att man är lat eller behöver lägre lön.
Guy Standing, ekonomiprofessor vid universitetet i Bath, har försökt popularisera begreppet »prekariat«. Termen är ett försök att beskriva den nya osäkerheten som en global samhällsklass i blivande. Arbetsmarknad, arbetsprocesser och socialisering har skapat nya klassförhållanden. »Arbetarklassen« i dess konventionella mening är död. I stället för kapitalister, arbetare, bönder och adel finns det nu ett mer komplext system som består av elit, tjänstemän, kroppsarbetare (som är den kvar varande essensen av den gamla arbetarklassen) samt prekariatet, menar han.
De har till skillnad från tjänstemännen bara minimala förtroenderelationer till såväl staten som kapitalet. Och till skillnad från arbetarklassen lever de inte sina liv genom det gamla kontraktet där anställningstrygghet ges i utbyte mot tillfällig lojalitet – den överenskommelse som välfärdsstaten byggdes på.
Deras liv bygger i stället på tillfälliga anställningar och på den tidskrävande sysselsättning som är »arbete för arbete«. Alla de oavlönade aktiviteter som man måste utföra för att hålla sig anställningsbar och för att navigera det växande utbudet av arbetsmarknadsutbildningar, jobbcoacher, bemanningsföretag och ersättningssystem. Prekariatet har ingen kontroll över sin tid, det har ingen ekonomisk trygghet och det kan inte överblicka sin egen framtid.
Guy Standing definierar tre grupper inom prekariatet: de som har förlorat sitt traditionella arbetarklassjobb, de som accepterar den nya otryggheten för att de aldrig känt annat, och de som är välutbildade men trots det inte lyckas komma in på arbetsmarknaden permanent.
Den första gruppen är ofta nostalgisk över en svunnen tid, den andra gruppen som främst består av migranter lever i samhällets utkant och den tredje är de frustrerade och desillusionerade unga som fyller Europa.
Dagens kapitalism har gjort sig av med långvariga anställningar för att göra produktionen mer flexibel. Särskilt inom tjänstesektorn läggs fler och fler uppdrag ut på entreprenad till företag som tillfälligt hyr ut arbetskraft. Jobb som tidigare sysselsatte någon på heltid utförs nu av vikarier. Du jagar vikariat efter vikariat och belöningen som hägrar i fjärran är den fasta anställningen.
Allt detta har skapat ett skikt av arbetstagare som, trots att de ofta är välutbildade, lever i osäkerhet, och saknar framtidsutsikter. De som slås ut helt i dessa processer bildar den växande gruppen av långtidsarbetslösa. De som oavsett konjunktur inte lyckas få ett jobb. Den grupp som de med osäkra anställningar är livrädda för att bli en del av: och därför ställer man inte heller några krav på arbetsgivaren.
Hotet om arbetslöshet tenderar att göra anställningsformer mer osäkra.
Den nya osäkerheten är ett globalt fenomen och den är inte bara en fråga om ekonomi. Det handlar lika mycket om identitet. Du känner att du inte blir någon, vuxenlivet skjuts upp, du kan inte få den typ av jobb som din utbildning var tänkt att leda till, du känner dig lurad och dum – för du ser inget alternativ till rådande ordning. Till och med arbetsmarknadsstatistiken har svårt att avslöja verkligheten om dig, den är precis som välfärdsstaten utformad för en annan tid.
Anställningar som är kortare än sex månader ger i Sverige inte sjukpenninggrundande inkomst, på samma sätt som fasta jobb gör. Den som följer det vanliga rådet och skaffar FA-skattsedel för att försörja sig på ömsom företagande, ömsom tillfälliga jobb hamnar ofta mellan stolarna. Inkomsterna från företagande och lön räknas inte ihop. Kravet på 80 arbetade timmar i månaden i tolv månader för att alls kvala in till a-kassan skapar problem för alla som är timvikarier och en företagare måste lägga ner företaget helt och hållet för att alls kunna få a-kassa. Människor som arbetar på det här sättet – och de blir allt fler – passar helt enkelt inte in i systemen.
Även medelklassen påverkas. Inom kultur- och mediebranschen i Sverige är osäkra och tillfälliga anställningar norm sedan länge.
Den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich följde upp sin bästsäljande reportagebok Barskrapad, där hon wallraffade bland de allra sämst betalda jobben i USA, med en bok om medelklassen. Hon uppfann en ny identitet åt sig själv: en före detta hemmafru som ville ut på arbetsmarknaden igen för att jobba med marknadsföring. Ehrenreich gav sig själv en budget och började söka jobb, övertygad om att inte behöva söka länge. Men snart inser hon att det enda som bjuds är seminarier, kursledare och märkliga jobbcoacher. En hel industri där alla dessa coacher har en enda sak gemensamt: de har själva inga jobb, så de skapar ett jobb åt sig själva genom att hjälpa andra söka jobb.
Boken kom ut 2006 och kan ha verkat amerikansk, men snart fick även i Sverige lära sig om jobbcoachningens surrealistiska värld. Vi fick rubriker om hur healing och elektroder på örsnibben skulle göra arbetslösa anställda. De senaste tre åren har över 1,5 miljarder lagts på svenska coacher, men sannolikheten för arbetssökande att få jobb är lika stor som för dem utan coach. Det handlar om att lära den sökande att bli bättre på att vinna ett nollsummespel. Du ska bli bättre på att skriva personligt brev och mer självsäker på anställningsintervjuer, men det gör dig inte mer kompetent eller ser till att det finns fler jobb att söka.
Det enda jobb som skapas är jobbcoachens.
Övergången till alltmer tillfällig arbetskraft åtföljs av allt fler arbetsförmedlingar och företag som hjälper andra företag att flytta. Bemanningsföretagen har blivit globala jättar. Adecco sysselsätter 700000 personer och är en av världens största privata arbetsgivare. Pasona, ett japanskt företag, skickar ut en kvarts miljon personer på korttidskontrakt varje dag. Precis som sina europeiska och amerikanska motsvarigheter har det etablerat ett dussintal dotterbolag som arbetar med outsourcing. Även här märks skiftet mot medelklassen. Adecco brukade ha drygt 80 procent kontorister och arbetare – numer är en tredjedel av allt de förmedlar traditionella medelklassjobb.
Hur ska vi inkludera dessa människor i trygghetssystemen? Det blir frågan vi ställer oss. Men den är antagligen en återvändsgränd. Utvecklingen slår mot själva uppbyggnaden av trygg hetssystemen och vi måste antagligen börja tänka kring dem på ett helt nytt sätt.
Dagens trygghetssystem är byggda för att vara reaktiva. När ekonomin kunde garantera fast anställning hela livet inom industri eller offentlig sektor kunde politiken fokusera på början och slutet av människors livscykel, samt på att fungera som ett skyddsnät när konjunkturen tillfälligt vände neråt. Men det kommer inte att räcka när arbetsmarknaden och strukturomvandlingarna fungerar annorlunda.
Målet för trygghetspolitiken bör inte vara att balansera rättigheter med skyldigheter. Utan snarare att vara ett verktyg för att skapa ett aktivt ansvarsfullt medborgarskap. Den politiska debatten skulle då skjutas från att handla om det korrekta förhållandet mellan rättigheter och skyldigheter för individen, till en fråga om hur innehållet i ett modernt medborgarskap ska se ut.
Framtidens trygghetssystem måste definieras i mycket mer aktiva termer, och allt börjar i det vi kallar »skitjobb«. Från dessa vecklar hela den globala kedjan ut sig: timglasekonomin, prekariatet, coachindustrin och framförallt en världsekonomi som i västvärlden inte längre levererar de där bra jobben. Innan finanskrisen kunde detta döljas under husbubblor och privat skuldsättning, nu är såret öppet och fritt att beskåda.
De säger att vi inte ska »nedvärdera« dessa arbeten. Inte moralisera. Och därför inte prata om de dåliga villkoren. Men det handlar om en global »klass« av osäkra och om man inte får värdera det systemet, då kan man inte säga särskilt mycket om den ekonomiska utvecklingen.
Nej, »skitjobben« säger inget om personen som har dem eller om själva arbetsuppgifterna – däremot säger de väldigt mycket om den globala ekonomin.
Det är också så vi måste börja prata om dem.