Den förste som kände på sig att en annan häst med ryttare närmade sig var givetvis Tug.
Det ryckte lite i den lilla hästens öron och Will kände mer än hörde den dova, mullrande vibrationen som gick genom den tunnformiga kroppen. Det var ingen varningssignal, så Will visste att den som Tug hade upptäckt var någon han kände. Spejaren böjde sig fram en aning och klappade den lurviga manen.
”Duktig pålle”, sa han mjukt. ”Var är de?”
Han anade redan vem som var i närheten och hade knappt hunnit säga orden förrän en brun häst med en lång ryttare traskade ut mellan träden och stannade för att vänta vid en vägkorsning ungefär hundra meter längre bort. Wills föraningar visade sig stämma. Tug frustade och slängde lite med huvudet.
”Fint”, sa Will. ”Jag ser dem.”
Han förde hälarna mjukt mot Tugs sidor och hästen svarade direkt. Den ökade tempot och pilade fram mot korsningen. Den bruna hästen gnäggade till hälsning och Tug svarade.
”Gilan!” ropade Will muntert när de hade kommit tillräckligt nära för att prata. Den långe spejaren vinkade till svar och log brett när Will höll in Tug bredvid honom.
De lutade sig fram i sina sadlar och skakade hand.
”Verkligen trevligt att se dig igen, Will”, sa Gilan.
”Detsamma. Jag misstänkte att det var du som strök omkring! Tug märkte att några vänner var i närheten redan för flera minuter sedan.”
”Den lurviga lilla rackaren! Det är inte mycket han missar, va?” sa Gilan. ”Jag misstänker att hans uppmärksamhet har räddat livet på dig mer än en gång de senaste åren.”
”Kallar du honom liten?” sa Will. ”Blaze är inte heller direkt någon stridshäst!”
Sanningen var att Blaze hade lite längre ben än de flesta spejarhästar och hans drag var lite finare. Men precis som alla hästar av sin sort så var Gilans bruna sto betydligt mindre än de kraftiga stridshästarna som kungarikets riddare red på när de drog ut i strid.
Medan de två unga spejarna retades tycktes hästarna föra ett liknande samtal. De frustade och kastade sina huvuden hit och dit för att ge extra kraft åt de godmodiga förolämpningarna de tycktes utväxla. Spejarhästar verkade i högsta grad kunna göra sig förstådda med varandra och Gilan såg intresserat på dem.
”Visst undrar man ibland vad tusan de säger”, mumlade han.
”Tug sa säkert hur obehagligt det måste vara för Blaze att bära runt på ett sådant benrangel som du”, sa Will. Gilan öppnade munnen för att svara, men i samma ögonblick vände Tug blicken mot Gilan och började nicka ivrigt. Det måste vara en ren slump, tänkte den långe spejaren – men ändå var det nästan kusligt att hästen hade valt precis det ögonblicket.
”Jag har en lustig känsla av att du har rätt”, sa han.
Will såg sig över axeln mot vägen han hade kommit längs och blickade sedan mot de andra vägarna.
”Har du sett till Halt?”
Gilan skakade på huvudet. ”Jag har inte sett röken av honom, trots att jag har väntat i ungefär två timmar. Det är lite konstigt, för han är den som har kortast resväg.”
Det var dags för spejarnas årsting. De tre vännerna hade för vana att träffas i den här vägkorsningen och sedan rida de återstående kilometrarna till samlingsplatsen tillsammans. När Will gått i lära hos Halt hade de alltid mött Gilan här. Förutom vid Wills allra första årsting, förstås – då hade Gilan försökt lägga sig i bakhåll för sin gamle läromästare, men Will hade satt käppar i hjulet för hans planer. Numera var Will spejare i Seacliff och Gilan i Norgate, men de försökte ändå hålla traditionen vid liv.
”Ska vi inte vänta?” frågade Will.
”Det finns säkert någon anledning till att han inte har kommit än”, sa Gilan. ”Vi kan lika gärna rida dit och slå upp våra tält.” Han rörde lätt vid hästens sida med hälen och manade hästen framåt. Will gjorde detsamma och de började följa vägen sida vid sida.
*
En stund senare kom de fram till samlingsplatsen. Det var en ganska stor glänta i skogen där man rensat bort undervegetationen. Bara några riktigt höga träd stod kvar så att spejarna skulle ha skyddade platser att slå upp sina låga enmanstält på.
De red mot sina vanliga platser och ropade ut hälsningar till andra spejare på vägen. Spejarkåren var en hårt sammanhållen grupp och de flesta spejare kände varandra vid namn. När de två vännerna kom fram satt de av, sadlade av hästarna och ryktade dem. Will tog två hopvikta läderhinkar och hämtade vatten i en liten bäck som rann alldeles i närheten. Gilan hällde upp havre till Blaze och Tug. De kommande dagarna skulle hästarna kunna beta i den grönskande gläntan, men de förtjänade någonting extra gott efter sitt hårda arbete.
Och spejarna missunnade aldrig sina hästar någonting gott.
De rensade bort lite nedfallna grenar och löv och slog upp tälten. Stenarna runt eldplatsen hade rubbats, förmodligen av något djur, så Will fick ordna till dem på nytt.
”Nu börjar jag snart undra var Halt håller hus”, sa Gilan och kastade en blick mot väst, där kvällssolens strålar silade in mellan trädkronorna. ”Han tar sannerligen tid på sig.”
”Han kanske inte kommer”, sa Will.
Gilan såg allvarlig ut. ”Skulle han missa årstinget?” frågade han klentroget. ”Han älskar att komma hit. Och du vet väl att han aldrig skulle missa en chans att få träffa dig!”
Gilan hade en gång gått i lära hos Halt, precis som Will. Men han visste att den gamle väderbitne spejaren hade en speciell relation till sin senaste lärling. Gilan hade varit som en vanlig lärling för Halt, men Will var mer som en son.
”Nej”, sa han. ”Jag kan inte komma på någonting alls som skulle få honom att missa det här.”
”Ändå har han inte kommit”, sa en välbekant röst bakom dem.
Will och Gilan snodde runt och såg att Crowley stod bakom dem. Spejarnas stormästare var specialist på att röra sig ljudlöst.
”Crowley!” utbrast Gilan. ”Var kom du från? Och varför hör jag aldrig när du närmar dig?”
Crowley log brett. Han var stolt över sin färdighet.
”Det har sina fördelar att kunna smyga sig på människor”, sa han. ”I synnerhet om man bor bland intrigmakarna i kung Duncans slott. De håller alltid på och tisslar och tasslar. Om du bara visste hur mycket jag hinner höra innan de inser att jag är där!”
De två yngre spejarna reste sig och skakade hand med stormästaren. Medan Gilan bryggde kaffe ställde Will frågan han hade grubblat över sedan Crowleys plötsliga uppdykande.
”Vet du något om Halt?” frågade han. ”Tror du verkligen inte att han kommer?”
”Jag fick ett meddelande från honom i förrgår”, sa Crowley. ”Han är på västkusten och undersöker olika rykten om en religiös sekt. Han sa att han inte skulle ha tid att komma hit.”
”Religiös sekt?” sa Will. ”Vad då för sekt?”
Crowleys läppar kröktes nedåt och han såg ogillande ut. ”Den vanliga sortens sekt, är jag rädd.” Han såg på Gilan. ”Du kanske förstår vad jag pratar om, Gil.”
Gilan nickade. ”Alltför väl. ’Anslut er till vår nya religion’ ”, sa han ironiskt. ” ’Världens undergång är nära! Bara vår gud, som är den ende sanne guden, kan skydda dig! Hos oss kommer du att vara säker … förutsatt att du ger oss allt du äger.’ ” Han såg på Crowley. ”Är det en sådan sekt?”
Crowley drog en djup suck. ”Det är en ganska bra sammanfattning, Gilan. De varnar människor för att en katastrof närmar sig, men det är de själva som tänker skapa den.”
Gilan hällde upp tre muggar rykande kaffe och delade ut dem.
Crowley såg på medan de yngre spejarna droppade i flera skedar vildhonung i sitt kaffe. ”Det där med honung i kaffet har jag aldrig förstått mig på”, sa han ogillande. ”Halt och jag brukade ofta käbbla om det när vi var yngre.”
Will log brett. ”När man är Halts lärling har man inget val. Man lär sig skjuta båge, kasta kniv, smyga och hälla honung i sitt kaffe!”
”Han är en utmärkt läromästare”, sa Gilan och smuttade på drycken. Det syntes på honom att han njöt av den. ”Berättade Halt vad den där sekten kallar sig?” frågade han. ”De brukar hitta på väldigt olycksbådande namn”, förklarade han för Will.
”Nej, det gjorde han inte”, sa Crowley. Han verkade fundera på om han skulle säga det han tänkte på. Sedan fattade han sitt beslut. ”Men Halt tror att det är Särlingarna som har kommit tillbaka.”
Will hade aldrig hört namnet förut, men han såg hur Gilan tittade upp.
”Särlingarna?” sa den långe spejaren. ”Jag har hört talas om dem … det måste ha varit under mitt andra år som lärling. Du och Halt gick och skickade iväg dem, eller hur?”
”Ja”, sa Crowley. ”Tillsammans med Berrigan och flera andra spejare.”
”Det måste ha varit en sjuhelsikes sekt”, sa Will med förvåning i rösten. ”Ett uppror, en spejare”, brukade man säga i Araluen. Det betydde att få problem var så stora att det behövdes mer än en spejare för att lösa dem.
”Det var det”, sa Crowley och nickade. ”De var ytterst otrevliga människor och de hade satt sina klor djupt i människorna där ute på landsbygden. Det tog oss lite tid att få bukt med dem. Det var därför som Halt tyckte det var så viktigt att få reda på mer om den här nya sekten. Om det verkligen är Särlingarna så måste vi reagera snabbt.”
Han hällde kaffesumpen i elden och ställde ned sin mugg.
”Men det finns ingen anledning till oro förrän vi vet att de är ett problem. Nu måste vi organisera årstinget. Gil, jag tänkte fråga om du kan ge våra två sistaårslärlingar några extra lektioner i konsten att röra sig osedd.”
”Självklart”, sa Gilan. Crowley var spejarkårens mästare på att röra sig utan att höras, men Gilan var skickligast på att inte synas. Hans förmåga hade mycket med ren instinkt att göra, men det fanns alltid olika praktiska råd han kunde ge.
”Dessutom har vi tre förstaårslärlingar just nu”, sa stormästaren och såg på Will. ”Skulle du kunna tänka dig att vara med och bedöma dem?”
Han såg hur Wills tankar återvände till nuet. Den unge mannen var märkbart besviken över att hans gamle läromästare inte skulle komma. Det var lika bra att ge honom någonting annat att tänka på, tyckte den gamle spejaren.
”Förlåt, Crowley!” sa Will skyldigt. ”Kan du upprepa det där?”
”Jag frågade om du kan tänka dig att bedöma våra tre förstaårslärlingar”, sa Crowley och Will nickade hastigt.
”Naturligtvis! Jag ber så mycket om ursäkt. Jag satt och tänkte på Halt. Jag hade verkligen sett fram emot att få träffa honom.”
”Det hade vi nog allihop”, sa Crowley. ”Hans bistra ansikte sprider en sorts speciell glädje. Men vi kommer att få tid med det senare.” Han tvekade. ”Jag hade faktiskt … nej, förresten. Inte nu.”
”Vad då?” frågade Will. Hans nyfikenhet hade väckts och Crowley log för sig själv. Nyfikenhet var en viktig egenskap för en spejare – men även självdisciplin.
”Glöm det. Jag ska berätta allt när tiden är inne. Nu vill jag att du tränar pojkarna i bågskytte och hjälper till att övervaka en taktisk övning.”
”Absolut”, sa Will. Han funderade i några sekunder. ”Ska jag tänka ut den taktiska övningen själv?”
”Nej, det har vi redan ordnat”, sa Crowley. ”Du behöver bara övervaka dem medan de löser den. Du kommer nog att gilla uppgiften.” Han log mystiskt. Sedan reste han sig och borstade av byxorna. ”Tack för kaffet”, sa han. ”Vi ses vid kvällsmålet!”