De tre lärlingarna satt i en fridfull glänta och såg förväntansfullt på Will. I sina knän hade de dokumenten med den taktiska uppgiften och flera sidor med anteckningar.
”Då ska vi se”, började Will. Han kände sig lite illa till mods över de tre stadiga blickarna som var riktade mot honom. Han gissade att pojkarna trodde att han redan hade tänkt ut en perfekt lösning på problemet de hade ställts inför. Men det var inte hans roll.
”Har ni läst igenom uppgiften allihop?”
Tre huvuden nickade.
”Och ni förstår den till fullo?”
De nickade på nytt.
”Vem vill börja?”
De tvekade lite, men sedan räckte Nick upp handen. Will log för sig själv. Att Nick skulle börja hade han vetat hela tiden.
”Bra, Nick. Berätta hur du har tänkt.” Han tecknade åt den unge lärlingen att fortsätta.
Nick harklade sig några gånger. Han bläddrade igenom sina anteckningar, böjde ned huvudet och började läsa med vansinnig fart.
”Joalltsåproblemetviharställtsinförärattviintehartillräckligtstorastyrkortillförfogandeförattin-ledaenvanligbelägringsåvimåste …”
”Oj, oj, oj!” utbrast Will. Nick tittade nervöst upp och verkade känna på sig att han hade gjort något fel.
”Ta det lugnt!” sa Will. ”Sakta ned och ta det lite långsammare.”
Han såg på pojkens nedslagna ansikte att han oroade sig för att misstaget skulle leda till sämre betyg. Nick var ambitiös, tänkte Will. Hans obegripliga ordflöde var ett resultat av samma intensitet som fått honom att hålla bågen i ett sådant skruvstädsgrepp.
”Du kan slappna av, Nick”, sa han uppmuntrande. ”Låt oss säga att du blev tvungen att lägga fram en sådan här plan inför kung Duncan …” Han gjorde en paus och såg hur pojkens ögon blev större vid den överväldigande tanken. ”Det är inget otänkbart scenario”, fortsatte Will lugnt. ”Ibland måste spejarna göra sådant. Men vill du verkligen rusa in i slottets tronsal och utbrista ’HejkungDuncanjagharnågraidéerlåtmigberättademsåattersmajestätkansägavadhantycker’?” Han lyckades med en ganska bra imitation av Nicks andlösa röst och rasande tempo och de två andra pojkarna skrattade. Nick tvekade först, men brast sedan också i skratt.
”Nej, jag tänkte väl det”, sa Will. ”När man förklarar en plan är det viktigt att man talar högt och tydligt så att lyssnarna förstår. Och så måste man ha organiserat sina tankar så att man kan presentera dem i en logisk ordningsföljd. Ta ett djupt andetag, Nick!”
Nick gjorde som han blev tillsagd.
”Då kan du börja om igen från början”, sa Will. ”Långsamt.”
”Ja”, sa Nick. ”Problemet vi har ställts inför är att vi inte har tillräckligt stora styrkor till förfogande för att inleda en vanlig belägring. Så vi måste hitta på något sätt att (a) rekrytera soldater och (b) kompensera för vårt numerära underläge.”
Han tittade förväntansfullt upp. Will nickade.
”Så långt allt väl. Vad föreslår du för lösning?”
”Jag skulle ha rekryterat en besättning om trettiofem skandier. De skulle fungera som anfallsarmé och ledas av den beridne riddaren. Skandiernas stridsduglighet skulle kompensera för …”
Will höll händerna i luften och viftade med dem i ett frenetiskt försök att stävja ordflödet.
”Vänta! Vänta!” ropade han. ”Backa lite. Skandier? Var kommer de här skandierna från?”
Nick såg lite förbryllat på honom.
”Skandierna, de … ja, de kommer väl från Skandia?” Will såg att de två andra pojkarna nickade instämmande. De verkade inte heller förstå vad Will försökte komma åt.
”Nej, nej, nej”, började han. Sedan kom han att tänka på något. Han rynkade pannan och såg på de två andra pojkarna.
”Ni har väl inte allihop bestämt er för att rekrytera en massa skandier?” frågade han. Liam och Stuart nickade utan att säga ett ord.
”Men varför tror ni att ni kan göra det?” frågade han. Pojkarna såg på varandra och till sist svarade Liam.
”För att du gjorde det.” Det hördes på hans tonfall att han inte tyckte att det var det minsta konstigt.
Will slog hjälplöst ut med händerna. ”Men jag känner skandierna. De är mina vänner!”
Liam ryckte på axlarna. ”Jo, visst. Men jag skulle väl också kunna lära känna dem. De flesta tycker att jag är ganska trevlig. Jag skulle säkert kunna bli vän med dem.”
Stuart och Nick nickade för att visa sitt stöd. Will pekade på listan över tillgångar och resurser.
”Men det står ingenting om några skandier här!” sa han. ”De finns inte! Så varför tror ni att ni bara kan … trolla fram dem ur tomma intet?”
Pojkarna utväxlade blickar igen. Den här gången var det Stuart som svarade.
”Det står i anvisningarna att vi ska använda vår initiativförmåga och uppfinningsrikedom …”
Will gjorde tecken åt honom att fortsätta.
”Så vi använde vår initiativförmåga och föreställde oss att det fanns skandier i trakten.”
”Och att de var våra vänner”, sa Liam.
Will reste sig upp. För första gången började han förstå hur hans egen läromästare måste ha känt sig under hans första år som lärling. Alltihop verkade fullständigt logiskt för pojkarna.
”Men ni kan inte göra så!” utbrast han. När han såg pojkarnas förfärade ansikten lugnade han sig lite och tvingade sig själv att förklara. ”Det enda ni får använda är det som nämns i listan över tillgångar och resurser. Ni kan inte hitta på diverse andra saker som ni skulle kunna ha hjälp av!”
Han såg på de tre modfällda ansiktena.
”Jag menar … om ni fick göra det så skulle ni ju lika gärna kunna föreställa er ett dussin jättestora troll som kan klampa fram och slå sönder murarna, eller hur?”
Nick, Liam och Stuart nickade pliktskyldigt och under ett pinsamt ögonblick undrade Will om de tolkade honom bokstavligt.
”Jag bara skojade”, sa han och de nickade på nytt. Will suckade och satte sig ned. Pojkarna förstod att de måste börja om från början och han kunde se hur besvikna de var. Han bestämde sig för att hjälpa dem på traven. Han tänkte inte lösa hela uppgiften för dem, men en knuff i rätt riktning kunde inte skada.
”Först får vi ta en titt på vad som står till förfogande”, sa han. ”Läs igenom listan för mig.”
”Vi har en grupp akrobater”, sa Liam.
Will såg på honom. ”Hur skulle ni kunna använda dem?”
Liam sög in läpparna.
”De skulle kunna underhålla soldaterna och öka deras stridsmoral”, föreslog Nick.
”Om vi hade haft några soldater, ja”, sa Stuart.
”När vi har soldater”, sa Liam. Han var märkbart irriterad över Stuarts pedantiska uttalande.
Will bestämde sig för att ingripa innan ett gräl utbröt. Han gav lärlingarna en ledtråd.
”Vad är det som hindrar er från att komma in i fästningen? Hur brukar en fästning se ut?” Pojkarna funderade på frågan och till sist svarade Stuart. Det hördes på hans tonfall att han egentligen tyckte att svaret var självklart.
”Det är givetvis murarna.”
”Precis. Fästningen har murar. De är fyra meter höga.” Will gjorde en paus och såg på de tre unga ansiktena. ”Kan ni hitta något samband mellan höga murar och akrobater?”
Plötsligt sken de tre ansiktena upp. Nick var någon sekund snabbare än de andra två.
”De skulle kunna klättra upp för murarna”, sa han.
Will pekade på honom. ”Just det. Men ni behöver fortfarande soldater. Var är fästningens ursprungliga garnison?”
”De har skingrats och återvänt till olika gårdar och byar i landskapet”, sa Liam. Han rynkade pannan. ”Vi behöver någon som kan gå runt och rekrytera dem …”
”Men utan att fienden märker något”, sa Will snabbt och hoppades att någon skulle förstå vad han tänkte på.
”Gycklaren!” utbrast Stuart triumferande. ”Ingen skulle bry sig så mycket om honom!”
Will lutade sig tillbaka och log. ”Nu har ni äntligen börjat tänka”, sa han. ”Arbeta tillsammans med det här nu. I eftermiddag kan ni berätta för mig vad ni har kommit fram till.”
De tre pojkarna log mot varandra. De var ivriga att utveckla planen ytterligare. De reste sig upp när Will gjorde tecken åt dem att gå, men han hejdade dem när han kom att tänka på något.
”En sak till”, sa han. ”Byn. Hur många bor där?”
Nick svarade direkt, utan att titta på sina anteckningar.
”Två hundra personer”, sa han. Han undrade vart Will ville komma. ”Men bara ett fåtal soldater. De flesta är bönder och arbetare.”
”Jag vet”, sa Will. ”Men tänk på vad lagen säger om byar med över hundra invånare.”
Enligt lagen var man i sådana samhällen skyldiga att träna de unga männen i konsten att använda pilbåge. Araluen hade därför en stor styrka med bågskyttar som kunde komplettera armén när det behövdes. Han såg att pojkarna inte hade tänkt på det än. Han bestämde sig för att han hade gett dem tillräckligt med hjälp för idag.
”Tänk på saken”, sa han och skickade iväg dem. Deras röster försvann långsamt utom hörhåll och han satte sig till rätta med ryggen mot en tjock trädstam. Han insåg att han var fullständigt utmattad.
”Bra jobbat”, sa Crowley. Han stod bara några meter bort. Will ryckte till och satte sig häftigt upp.
”Gör inte så där, Crowley!” sa han. ”Du skrämmer slag på mig!”
Stormästaren småskrattade och satte sig på en stor stock nära Will.
”Det där skötte du bra. Det är inte lätt att lära ut saker. Det gäller att veta när man ska hjälpa dem och när man ska låta dem tänka själva. Du kommer att bli en utmärkt lärare när du själv får en lärling.”
Will såg på honom och kände sig lite förfärad vid tanken. Det skulle innebära ett stort ansvar. Och tänk vad besvärligt det skulle vara att hela tiden distraheras av en ung pojke som traskade en i hälarna och ställde frågor, avbröt och pratade innan han hade tänkt igenom problemet …
Han hejdade sig och insåg att han själv hade varit precis sådan som lärling. Han kände ett plötsligt medlidande med Halt som fått utstå det där.
”Det blir inte än på ett tag, hoppas jag”, sa han.
Crowley småskrattade. ”Nej, nej. Inte riktigt än. Jag har andra planer för dig.”
När Will bad stormästaren att förklara så log han bara. ”Vi kommer till det.”
Mer än så kunde Will för tillfället inte få ur honom.