Halt hade väntat i mörkret i över en timme när han hörde hur någon rörde sig genom de låga snåren i närheten.
De flesta andra skulle ha vridit på huvudet för att försöka se vem nykomlingen var. Halt visste däremot att minsta rörelse kunde leda till att han upptäcktes, så han höll sig lika orörlig som stenen han såg ut som. Han hade tränat sin hörsel under många år och var skicklig på att uppfatta var ljud kom ifrån. Nu talade hans öron om för honom att en man var på väg upp för sluttningen lite till höger om platsen där Halt låg orörlig i det höga gräset.
Mannen rörde sig ganska tyst. Men han förde tillräckligt mycket oväsen för att en spejare skulle märka det. Halt låg stilla medan mannen kom upp jämsides med honom och sedan fortsatte uppåt.
Nu slutade rörelserna. Halt förstod att mannen såg sig omkring. Det fanns fyra stenbumlingar inom trettio meter. Allihop var så stora att Halt och Abelard kunde gömma sig bakom dem.
Efter några minuter rörde sig mannen igen. Han närmade sig stenen längst bort till höger. Det var logiskt, tänkte Halt. Om han tänkte titta bakom allihop var det bäst att röra sig i en linje.
När ljuden blev lägre lyfte Halt lite på huvudet, en millimeter i taget.
Han gav ifrån sig det låga lätet som han hade lärt Abelard. Ljudet av Särlingens rörelser tystnade omedelbart när han försökte avgöra om ljudet var naturligt eller inte. Trettio sekunder förflöt innan hästen frustade lågt till svar från stenen alldeles ovanför Halt. Det var tillräckligt många sekunder för att det inte skulle låta som ett svar på fågellätet. Abelard ruskade lite på manen.
Duktig pålle, tänkte Halt. Han stödde hakan på handen och såg medan den mörka gestalten gled fram över sluttningen mot stenen där Abelard låg gömd. Halt såg att han tänkte gå runt stenbumlingarna och närma sig ovanifrån. Det var dags att grusa hans planer. Spejaren började ljudlöst närma sig den andre mannen.
Han rörde sig med förbluffande hastighet. Han gav inte ifrån sig några ljud och ålade fram på marken som en orm. Han kunde fortfarande se mannen likt en skugga i natten och höra de små ljuden han gav ifrån sig. Halt knappade in, trots att han ålade. Han närmade sig mannen bakifrån och ovanifrån.
Hans byte stannade till och såg sig snabbt omkring. Han var uppenbarligen ingen nybörjare. Men det var inte spejarna heller. De var mer än mästare på att röra sig osedda. När den hukade mannen stannade till låg Halt blickstilla. Han hade lyft ansiktet men visste att huvan skymde det. Han visste att mannen skulle märka rörelsen om han drog ned huvudet för att gömma det.
Lita på manteln. Det hade han sagt till Will hundratals gånger. Nu måste han själv följa det rådet. Mannens blick svepte över honom och tycktes inte märka något utöver det vanliga. Sedan vände han sig om och började röra sig upp för sluttningen. Halt väntade i några sekunder för att försäkra sig om att mannen inte bluffade och verkligen hade fattat misstanke. Sedan följde han efter.
Nu var han bara några meter bakom sitt byte. Han insåg att han faktiskt kunde höra mannens andetag. Han är spänd, tänkte Halt. Den smygande mannen var på helspänn och visste nog inte hur andfådd han var.
Om han vände sig om nu, med eller utan mantel, så skulle han se att Halt var bakom honom. Det var dags att handla. Halt reste sig långsamt från marken och sprang fram hukad med högerhanden knuten runt en av slagstängerna.
Halt måste ha gett ifrån sig något knappt märkbart ljud – eller så kände den andre mannen bara på sig att någon var bakom honom. I vilket fall som helst så vände han sig om, några sekunder för sent. Halt svingade näven och träffade med blytyngden alldeles bakom mannens vänstra öra. Han kände stöten i armen samtidigt som mannen gav ifrån sig en dämpad grymtning och sjönk ihop på marken, helt lealös.
Halt var fortfarande hukad. Han tog mannen under armarna och släpade honom snabbt i skydd bakom stenbumlingarna. Abelard tittade intresserat på, men förblev tyst.
”Fint”, sa Halt kort. Hästen svarade genom att lyfta och sänka på huvudet.
”Nu ska vi se vem det här kan vara”, sa Halt och rullade runt den medvetslöse mannen på rygg. Smygaren var utrustad med en liten vapenarsenal. Han hade ett kortsvärd på ryggen. Dessutom hade han en lång dolk i bältet, en liten kniv på vänster underarm och en tredje kniv i stöveln. Halt undersökte allihop noga. De var billiga vapen, men välskötta. Halt kastade dem åt sidan. Mannen hade ett rep över vänster axel. Det var lite över en meter långt och hade ett tungt klot i varje ända. Halt visste att det var en så kallad bola, en form av jaktvapen som var gjort för att svingas ovanför huvudet och kastas runt en motståndares ben. Tyngderna gjorde att repet snodde sig runt motståndaren så att han ramlade omkull och inte kunde röra sig. Halt tog fram sin långa kniv, skar av tyngderna och kastade dem i gräset.
Mannen hade en mjuk hatt. Kanterna var uppvikta så att den fått ett slags smalt brätte. Han hade också en jacka av grovt ylletyg som nådde till låren och ett bälte om midjan. Halt fäste mannens tummar vid varandra med ett speciellt tumfängsel av trä och läder. Sedan drog han av mannens slitna och hoplappade stövlar och fäste ett annat fängsel vid de stora tårna. Han rynkade på näsan när han kände lukten av fotsvett. När han hade fängslat mannen sköt han in händerna under mannens armar och släpade in honom bakom en stor sten som han lutade hans axlar mot. Sedan satte sig Halt ned och väntade på att han skulle återfå medvetandet.
Efter några minuter bytte han plats för att vinden inte skulle blåsa från mannen till honom. Han rynkade på näsan. ”Dina fötter luktar som om någonting har dött i dina stövlar”, sa han lågt. Han fick inget svar.
Femton minuter senare gav mannen ifrån sig en skälvande suck. Han slog upp ögonen och ruskade på huvudet som för att rensa tankarna.
Han försökte reflexmässigt sträcka upp händerna för att gnugga sig i ögonen, men märkte att hans händer var bundna bakom ryggen. Han började kämpa för att komma loss, men grimaserade och kved lågt när läderremmen i tumfängslet skar in i hans mjuka tumveck.
”Om du håller dig stilla kommer du inte att skada dig”, sa Halt lågt.
Mannen tittade förfärat upp och fick syn på Halt för första gången. Spejaren hade suttit tyst och orörlig bara några meter bort. Den orakade mannen fick någonting bestört i blicken när han försökte minnas vad som hade hänt och hur han hade kommit hit. Att döma av hans ansikte hade han ingen aning om hur det hade gått till. Sedan övergick hans bestörtning i ilska.
”Vem är du?” frågade han bryskt. Det hördes på hans aggressiva tonfall att han var van vid att läxa upp folk och få sin vilja igenom.
Halt log ett blodlöst leende. Om fången hade vetat något om den gråskäggige gestalten skulle han ha tolkat det som en varning. Halt log inte särskilt ofta och när han väl gjorde det så berodde det sällan på att han var på gott humör.
”Jag tror att det är jag som ska ställa den frågan”, sa han lugnt. ”Vem är du? Vad heter du?”
”Varför skulle jag berätta det?” frågade Särlingen. Hans tonfall var fortfarande ilsket och överlägset. Halt kliade sig tankfullt på örat i några sekunder innan han svarade.
”Låt oss fundera på situationen. Det är du som sitter fastbunden som en julgås. Du kan inte röra dig. Du har förmodligen ont i huvudet. För tillfället har du två öron.”
För första gången drog en skugga av skräck över mannens ansikte. Det var inte det att han var bunden som skrämde honom utan snarare det Halt hade sagt om hans öron.
”Mina öron?” sa han. ”Vad har de med saken att göra?”
”Mycket”, sa Halt. ”Om du inte blir lite mindre morsk så skär jag av ett av dem.”
Det väste lågt av stål mot läder när Halt drog sin långa kniv. Den rakbladsvassa eggen glimmade i stjärnornas sken när han lyfte vapnet så att Särlingen kunde se det.
”Än en gång: Vad heter du?” sa Halt lågt.
Det tunna leendet hade försvunnit från spejarens ansikte och han hade fått någonting hårt i rösten som fick fången att inse att tiden för diskussioner var förbi. Han sänkte blicken och ilskan tycktes försvinna.
”Colly”, svarade han. ”Colly Deekers. Jag är en hederlig arbetare. Jag arbetar vid kvarnen i Horsdale.”
Horsdale var en ganska stor stad som låg ungefär femton kilometer bort. Halt skakade långsamt på huvudet. Han satte tillbaka sin kniv i slidan, men det gjorde uppenbarligen inte mannen på bättre humör.
”Colly, min vän”, sa Halt. ”Vi kommer aldrig att komma överens om du inte slutar ljuga för mig. Du kanske kommer från Horsdale, men jag tror verkligen inte att du arbetar på någon kvarn. Och att du inte är hederlig, det vet jag. Så de detaljerna kanske vi ska glömma.”
Colly sa inget. Han började känna sig illa till mods. Det här var trots allt mannen han hade fått i uppgift att hitta – och döda, om ett bra tillfälle visade sig. Han tvivlade inte det minsta på att främlingen förstod det. Colly kände sig plötsligt torr i munnen och svalde flera gånger.
”Mina vänner kommer att betala dig om du släpper mig”, sa han. Halt betraktade honom med huvudet på sned.
”Knappast”, sa han föraktfullt. ”De kommer att göra sitt bästa för att döda mig. Var inte löjlig – och tro inte att jag är någon idiot. Du vill nog inte göra mig på sämre humör just nu. Jag kanske får nya idéer om vad jag ska göra med dig.”
Collys mun kändes torrare än någonsin.
”Idéer?” sa han. Rösten var lite sprucken. ”Vad tänker du göra med mig?”
”Jag hade tänkt låta dig gå”, sa Halt. ”I gryningen. Precis när det börjar ljusna.”
Han lät allvarlig och inte det minsta sarkastisk. Colly kände sig hoppfull.
”Tänker du låta mig gå?”
Halt såg sammanbitet på honom. ”Ja, men på ett villkor.”
Hoppet försvann lika plötsligt som det hade kommit. Colly såg misstänksamt på spejaren.
”Villkor?”
”Ja”, svarade Halt barskt. ”Du tror väl inte att jag bara släpper dig och säger ’hej då, ta inte illa upp’? Du skulle ha dödat mig om du fått chansen. Jag tänker ge dig en chans att fly – upp för sluttningen.”
”Upp för sluttningen?” sa Colly. ”Det finns ingenting där uppe!” Han försökte desperat förstå vart mannen ville komma.
”Jo då. Det finns ett tolv meter högt stup med en flod nedanför. Vattnet är djupt, så du skulle klara dig om du hoppade.” Halt hade kastat en hastig blick på floden och sett hur det strömma vattnet flödade under klippan ovanför i en skarp kurva. Det måste betyda att flodbotten hade eroderat under årens lopp. Han kom plötsligt att tänka på något. ”Du kan väl simma?”
”Ja”, sa Colly. ”Jag kan simma. Men jag tänker inte kasta mig ut för ett stup bara för att du säger det!”
”Nej, nej. Självklart inte. Det vore att begära för mycket. Du kommer att kasta dig ut för stupet för att du vet att jag skjuter dig annars. Resultatet blir förstås detsamma. Om jag sköt dig skulle du också ramla i. Men jag vill ge dig en chans att överleva.” Halt gjorde en paus innan han fortsatte. ”Om du bestämmer dig för att springa nedåt i stället kommer jag också att skjuta dig. Du kommer inte att kunna fly åt något annat håll än uppåt.”
”Du måste skoja!” sa Colly. ”Menar du verkligen …?”
Längre än så kom han inte. Halt lutade sig framåt och höll upp handen för att stävja ordflödet. Hans ansikte var alldeles nära Collys när han pratade och hans röst lät väldigt allvarlig.
”Colly, se mig i ögonen och säg till om du ser några som helst tecken på att jag skojar.”
Halts ögon var mörkbruna, nästan svarta. Hans blick var stadig och obeveklig och det fanns inga spår i den av någonting annat än beslutsamhet. Colly sänkte blicken efter några sekunder och Halt nickade.
”Bra. Nu när vi har fått det där överstökat så kanske du gör bäst i att försöka sova. Morgondagen kan bli lite strapatsrik.”