När de kom upp på det sista krönet innan slätten höll Will in Tug.
”Stanna lite, min vän”, sa han lågt. Han njöt alltid av det här ögonblicket, ögonblicket när han först fick se Redmont. Slätten nedanför var vidsträckt och delades på mitten av Tarbusfloden. Byn Redmont låg vid kanten. På andra sidan steg marken till den strategiska platsen där slottet Redmont låg lika väldigt och robust som alltid. Det var sent på eftermiddagen och solens strålar fick slottet att skimra lite i rött.
Will mindes alla gånger han hade stannat till här och tagit ett djupt andetag. En gång hade han varit på väg för att varna baronen och Sir Rodney för kalkaranerna efter en vild ridtur. Nyligen hade han varit här under lite gladare omständigheter – efter att han hade fått Alyss brev och ridit genom natten för att träffa henne. Han log lite vid tanken. Hon var där nere någonstans. Hans ögon smalnade och han spanade för att se om han såg någon skymt av hennes långa, vitklädda gestalt på murarna eller i byn. Naturligtvis såg han inget. Han ryckte på axlarna och log lite åt sina fantasifulla förväntningar.
I fjärran, vid träden där skogen närmade sig den öppna ytan som hade rensats runt slottet, kunde han skymta stugan där han hade tillbringat sin tid som lärling med Halt. Hans leende blev bredare.
”Vi är hemma”, sa han till Tug och den lilla hästen slängde ivrigt med huvudet.
Inte så länge vi bara står här och stirrar, tycktes han säga. Will drog lätt i tyglarna.
”Du har rätt. Dags att röra på sig.”
Plötsligt greps de båda två av samma iver och upprymdhet över att vara hemma och Tug accelererade från stillastående till full galopp så snabbt han kunde. Spejarhästarna var kända för att snabbt kunna öka farten, men det fanns ingen annan häst i hela kåren som kunde mäta sig med Tug.
Många människor arbetade fortfarande ute på åkrarna och de lyfte blicken från sina vardagssysslor när de hörde de rytmiska hovslagen. De höll på att ploga eller så. Flera av dem vinkade när de kände igen den kortväxte gestalten som satt framåtlutad över den knubbiga hästens nacke. Wills spräckliga mantel fladdrade i vinden efter honom.
Under ett kort ögonblick undrade de vilka nyheter den framstörtande spejaren kom med. Sedan ryckte de på axlarna och återgick till sitt arbete. Oavsett vad det rörde sig om så skulle det finnas andra som var bättre lämpade för att hantera det. För tillfället hade de jordbrukssysslor att sköta.
Tugs hovar smattrade kort mot vindbryggan över Tarbusfloden och sedan började de rida upp för den sista sluttningen nedanför slottet. Vakterna utanför stora porten ställde sig beredda när de hörde ljudet av den galopperande hästen. När de såg att ryttaren var en spejare slappnade de av och sänkte sina vapen – men de fortsatte att betrakta honom med intresse när han närmade sig.
Will saktade ned farten och Tug travade lugnt fram de sista tjugo metrarna. Den unge spejaren nickade till vakterna som gjorde honnör när han red över vallgraven och in under det stora fällgallret. En av soldaterna, som hade tjänstgjort vid slottet sedan barnsben, bröt mot reglerna och ropade ut en hälsning.
”Välkommen tillbaka, spejare Will!”
Will log brett och vinkade. ”Tack, Jonathon. Det känns underbart att vara här igen.”
De kom in på borggården. Ljudet av Tugs hovar förändrades igen när de lämnade vindbryggan och kom ut på den stenbelagda gården. Här inne var det många människor som gick fram och tillbaka och när de hörde ryttaren tittade de upp och undrade nyfiket vad som hade fört Will tillbaka till Redmont.
Men Will märkte dem inte, för han hade fått syn på en gestalt som kom ut ur ingången till kärntornet. Det var en lång, stilig flicka i elegant vit kurirklädsel och han kunde inte hålla tillbaka det breda, glada leendet som bröt fram i hans ansikte.
Alyss!
Han gled ned på marken och hon skyndade sig mot honom. Hennes vanligtvis så reserverade och värdiga hållning hade försvunnit. Hon kastade sig i armarna på honom och de omfamnade varandra och njöt av varandras närvaro. Människor som gick förbi stannade för att titta och le mot det unga paret som helt verkade ha glömt bort alla runt omkring.
”Du har kommit tillbaka”, viskade hon. Hennes röst lät lite halvkvävd eftersom hon tryckte ansiktet mot det grova tyget hans huva var gjort av.
”Jag har kommit tillbaka”, medgav han och fyllde näsborrarna med den svaga parfymen hon använde. Hennes långa, ljusa hår kändes mjukt mot hans kind. Efter ett långt ögonblick kände de hur någon puffade till dem och de blev tvungna att avbryta kramen för att hålla balansen. Tug betraktade dem lite generat.
Sluta. Det är många som ser er.
Sedan puffade han till Alyss ena axel som om han uppmanade henne att se honom och klappa hans mjuka mule.
Jag har också kommit tillbaka.
Hon skrattade och klappade honom. ”Hej, Tug! Det är roligt att se dig också.”
Medan hon smekte hästen tog Will hennes andra hand och bara såg på henne med ett stort leende på läpparna. Till sist blev de medvetna om den lilla folksamlingen som stod och betraktade dem. Will vände sig om och ryckte på axlarna. Han var lite röd i ansiktet.
”Det var länge sedan sist”, sa han. En ring av leende ansikten hade formats runt dem. Ingen sa något och Will nickade mot Alyss.
”Det var länge sedan vi såg varandra”, förklarade han. ”Väldigt länge sedan.” Några av människorna nickade som för att instämma. En medelålders man blinkade med ena ögat. Ingen av dem gjorde några tecken på att vilja gå och Will bestämde sig för att försöka avsluta skådespelet. I likhet med de flesta spejare ogillade han starkt att ha allas blickar riktade mot sig. ”Kom så går vi”, viskade han till Alyss så lågt att ingen annan hörde det.
Hennes eget leende blev lite bredare. ”Kom, Will. Vi kan ställa Tug i stallet. Sedan är det bäst att du lämnar din rapport till baronen.”
Han nickade och de vände sig om, hand i hand, och började leda Tug mot stallet. Alyss visste hur viktigt det var för Will att Tug kom i säkra händer. Spejarna var sådana. Bakom dem började den lilla folksamlingen skingras när alla återgick till sina vanliga sysslor. Vissa av dem såg efter det unga paret och log gillande. Alyss var en omtyckt figur i Redmonts slott och alla kände stolthet över Wills insatser. Han var trots allt från trakten. De godkände deras uppenbara känslor för varandra.
”Har du sett röken av Halt än?” frågade Will.
Alyss leende försvann långsamt. ”Nej. Jag tror att lady Pauline börjar bli lite orolig. Hon gör sitt bästa för att inte visa det, men jag märker det.”
Will nickade. Det hade varit länge sedan Halt haft någon som oroat sig för honom.
”Det är inte så konstigt”, sa han. ”Men Halt kan ta hand om sig.”
Halt var trots allt Halt och Will kunde inte föreställa sig någon situation som den väderbitne spejaren inte skulle klara av. Alyss nickade. Hon oroade sig eftersom Pauline, hennes egen mentor, gjorde det. Men Will visste mer än någon annan vad Halt klarade av och om inte han själv oroade sig så fanns det nog ingen anledning för andra att göra det heller.
”Du har säkert rätt”, sa hon. Sedan bytte hon samtalsämne. ”Du har alltså bestämt dig för att vara med i Crowleys nya specialstyrka?”
”Ja”, svarade han. ”Du har väl ingenting emot det?”
Hon sneglade på honom. ”Låt mig säga så här: om du hade tackat nej så hade jag letat upp dig och släpat hit dig tills du kom på bättre tankar.”
”Det skulle ju nästan ha varit roligt”, mumlade han och hon stötte till honom med armbågen i låtsad ilska. Men han märkte att hon inte släppte hans hand. När de närmade sig stallet skyndade en av de yngre stallpojkarna fram för att möta dem.
”God eftermiddag, spejare Will”, sa han och slog ut med händerna som om han ville inbjuda Will att inspektera stallet. ”Ska jag få äran att ta hand om den berömde Tug åt dig?”
Will tvekade i ett ögonblick. Han hade fått lära sig att ta hand om Tug själv och aldrig utgå från att någon annan gjorde det åt honom. Han kände hur någon buffade mot hans axel. Det var naturligtvis Tug.
Hörde du det där? Den berömde Tug!
Alyss kramade hans hand. Hon kunde se att stallpojken skulle bli djupt besviken om han inte fick ta hand om hästen. Den unge mannen såg upp till Will och beundrade honom. Listan över Wills bragder var lång och det skulle vara ett privilegium att få ta hand om hans häst. Men Will förstod inte hur känd han själv var och det fick Alyss att älska honom desto mer.
”Det vore ett stort nöje, spejare”, sa stallpojken.
”Låt honom göra det”, sa Alyss lågt. Will ryckte på axlarna och lämnade över tyglarna.
”Visst …”, började han. Han tvekade. Han visste inte vad den unge mannen hette.
”Jag heter Ben. Ben Dooley.”
”Visst, Ben Dooley. Jag är säker på att du kommer att sköta om den berömde Tug på bästa sätt.” Han såg menande på den lilla hästen. ”Och hitta inte på några dumheter, min vän.”
Det såg nästan ut som om Tug höjde ett ögonbryn – åtminstone i den mån det var möjligt för en häst. Han såg på Will och Alyss, som fortfarande höll varandra i handen.
Detsamma.
Will insåg att han förmodligen aldrig skulle få sista ordet i diskussionerna med sin häst. Han skakade lite modfällt på huvudet.
”Nu är det dags att träffa baronen”, sa han till sist.
*
Allt var så bekant. Många intryck, känslor och minnen kom tillbaka när han gick upp för trappan till baron Aralds arbetsrum. Will kände hur Alyss drog honom i ärmen.
”Kommer du ihåg den dagen?” frågade hon. Hon behövde inte förklara vilken dag hon pratade om. Hon menade den dagen när Alyss, Will, Horace, Jenny och George hade gått upp för trappan för att väljas av sina blivande läromästare. Egentligen hade det inte gått så många år sedan dess, men det kändes som flera årtionden.
”Vem skulle någonsin kunna glömma det? Vad håller George på med nuförtiden, förresten?”
”Han har blivit en av landskapets främsta försvarsadvokater”, sa hon. ”Han är väldigt eftertraktad i juridiska frågor.”
Will skakade på huvudet. ”Jag kan tänka mig det. Han var alltid duktig på sådant. Och hur är det med Jenny? Arbetar hon fortfarande med mäster Chubb?”
Hon log. ”Nej – till Chubbs stora besvikelse. Han ser henne som sitt mästerverk och skulle nog hemskt gärna vilja ha tillbaka henne. Men för ett litet tag sedan förklarade hon för honom att det inte fanns plats i köket för två så stora konstnärer som de. Hon ville hitta ett eget kök.”
”Och det har hon alltså gjort?”
”Visst. Hon är delägare i Redmonts värdshus, nere i byn. Man får resa många mil för att hitta ett kök som kan mäta sig med hennes. Chubb brukar själv gå dit och äta.”
”Verkligen?”
”Ja, verkligen. En kväll föreslog han – väldigt artigt, måste jag säga – att en av rätterna skulle ha mått bra av lite mer kryddor. ’Ibland är det bättre med lite, mäster Chubb’, svarade Jenny. Och sedan knackade hon honom på huvudet med sin slev!”
Will såg klentroget på Alyss. Han kunde inte föreställa sig någon som var modig nog att knacka Chubb på huvudet.
”Jag förmodar att han blev ursinnig?” sa han, men Alyss skakade på huvudet.
”Tvärtom. Han bad så mycket om ursäkt. Jag tror att han innerst inne gillade det. Han är väldigt stolt över henne. Nu är vi framme.” De hade kommit in i väntrummet utanför baronens arbetsrum. Hon släppte motvilligt hans hand. ”Nu kan du lämna din rapport. Kom och träffa mig sedan!”
Hon böjde sig fram, gav honom en mjuk kyss på läpparna och gled iväg. Hon vinkade och tog små språng ned för trappan. Vilken strålande dag, tänkte hon.
Will såg efter henne när hon gick. Sedan vände han sig om, samlade tankarna och knackade på baronens dörr.