De första strimmorna av dagsljus hade visat sig ovanför krönet. Längre bort till höger och vänster föll ljuset redan mot trädtopparna utanför den branta sluttningens skugga. Det hela passade Halt utmärkt. När solen till sist steg upp ovanför krönet skulle männen vid sluttningens fot ha ljuset i ögonen. Det skulle göra allt betydligt svårare för dem.
Colly hade sovit i en mycket obekväm ställning. Halt lossade på fängslen runt mannens tummar och tår. Han kunde inte låta bli att rynka på näsan igen när han kände lukten av sin fånges fötter. När han var färdig tog han ett steg bakåt och puttade till honom med stöveln. Han höll handen på sin långa kniv.
Colly vaknade och ögonblicket han märkte att hans händer och fötter var fria syntes det i hans ögon. Han försökte snabbt att resa sig, men de stela musklerna i hans armar och ben protesterade. Han gav ifrån sig ett litet tjut av smärta och ramlade på sidan. Han gjorde hjälplösa små kryprörelser.
”Det tar några minuter innan musklerna kommer i form igen”, sa Halt. ”Försök inte med några dumheter. Nu kan du ta av dig jackan.”
Colly såg upp på honom där han låg på sidan. ”Jackan?”
Halt höjde otåligt på ögonbrynen.
”Du har väl inte fått kramp i öronen också?” frågade han. ”Av med jackan, sa jag!”
Colly satte sig långsamt och knäppte upp sin långa överjacka. Han kastade den åt sidan och såg frågande på Halt.
”Så långt allt väl”, sa spejaren. ”Nu ska du ta på dig manteln som ligger bredvid dig.”
För första gången märkte Colly att Halts kamouflagemantel låg på marken bredvid honom. Han hängde den fumligt över axlarna och fäste den. Han hade uppenbarligen insett att det inte var någon idé att ställa frågor. Dessutom började han förstå vad Halt planerade.
”Nu ska vi se till att du kommer på fötter”, sa Halt. Han tog tag i Collys underarm och ryckte upp honom. I en sekund eller två stod Colly stilla och rörde försiktigt på armarna och benen. Sedan försökte han naturligtvis att slå till Halt. Spejaren gled åt sidan när mannen utdelade sitt vilda knytnävsslag. Ögonblicket efter träffade han Colly på hakan med handflatan så att mannen ramlade omkull igen.
”Det där bör du inte försöka med en gång till”, sa han. Han lät inte arg, utan alldeles lugn – som om han visste att han kunde hantera allt som Colly kunde försöka sig på. Medan Särlingen reste sig på darrande fötter drog Halt på sig den tjocka yllejackan som han hade tagit av sig. Han rynkade återigen på näsan när han kände lukten av flott, svett och jord.
”Den här är nästan lika otrevlig som dina strumpor”, muttrade han. Sedan böjde han sig ned och plockade upp Collys smalbrättade filthatt och satte den på huvudet.
”Gå omkring lite nu”, sa han till sin fånge. ”Rör på armarna och benen för att få igång blodcirkulationen. Jag vill att du är i toppform när du springer upp för sluttningen.”
Colly såg på Halt med sammanbiten min.
”Jag tänker inte springa upp dit”, sa han trotsigt.
Halt ryckte på axlarna. ”Då kan du stanna här och dö. Några andra alternativ finns inte.”
Colly såg för andra gången på spejarens mörka ögon. Där fanns inga spår av medlidande eller kompromissvilja. Än en gång blev han tvungen att vända bort blicken. Han började röra på armarna och benen och grimaserade av smärta när blodet flödade tillbaka. Halt tog upp sin långbåge och sitt koger. Kogret hängde han över axlarna med en snabb rörelse.
Efter några minuter såg Halt att mannen var mindre stel. Då gjorde han tecken åt honom att stanna.
”När jag ger tecken börjar du springa upp för sluttningen”, sa Halt. Han såg hur det glimmade till i Collys ögon när han fick en ny idé. Rövaren gjorde sitt bästa för att dölja det, men misslyckades.
”Om du försöker med någonting annat får du en pil genom vaden. Den köttiga delen, alltså. Du kommer att kunna fortsätta springa, men det kommer att göra riktigt ont. Förstår du?”
Colly nickade. Den trotsiga blicken hade försvunnit.
”Bra. Nu ställer jag mig här och viftar och ropar. När du hör att jag sätter igång vill jag att du springer fortare.”
”De kommer att tro att jag är du”, sa Colly och nickade mot träden nedanför sluttningen där hans kumpaner låg och väntade. Halt nickade.
”Och att jag är du. Visst. Det är precis det som är meningen.”
”De kommer alltså att jaga mig”, sa Colly.
Den här gången skakade Halt på huvudet. ”Inte om du hoppar i floden. Då kommer de att skynda sig ned till flodbanken för att följa efter dig. Då kommer kusten att vara klar för mig.”
”Och tänk om jag inte hoppar?” sa Colly.
”Men det kommer du! Det finns ingenstans att ta skydd uppe vid krönet.”
Colly såg upp för branten. Den hårdföre främlingen hade rätt. Där uppe fanns varken träd eller stenar, bara högt gräs. Men det skulle inte vara högt nog för att skydda honom. Han svalde nervöst.
”Om du stannar och står stilla där uppe så skjuter jag en pil tio centimeter ovanför ditt huvud. Bara för att visa att jag kan.”
Colly rynkade pannan och såg förbryllad ut. Sedan fortsatte Halt.
”Fem sekunder efter det skjuter jag en pil tjugo centimeter nedanför ditt huvud. Förstår du?”
Colly tittade nervöst ned. Om pilen träffade tjugo centimeter nedanför hans huvud skulle den träffa honom rakt i bröstet. Han nickade.
”Jag fattar”, sa han. Hans röst var så hes att det lät som en väsning. Han såg på medan Halt drog en pil ur kogret och lade den på sin kraftiga långbåge i en enda rörelse.
”Då gör vi oss i ordning. Att springa lite på morgonen är bra för hälsan.” Han gjorde en paus innan han fortsatte med lite hårdare tonfall: ”Och en ordentlig simtur är ännu bättre.”
Colly såg från Halt till sluttningen ovanför och sedan ned mot träden där hans kamrater fortfarande låg gömda.
”Jag menade det jag sa”, sa Halt till honom. ”Och bara så att du ska veta att jag faktiskt kan träffa det jag siktar på – ser du den ruttna stubben där borta, ungefär fyrtio meter upp längs sluttningen?”
Colly vände blicken dit Halt pekade och såg en gammal svartnad trädstubbe som var ungefär en meter hög. Den var allt som stod kvar av ett träd som hade träffats av blixten några år tidigare. Resten av trädet låg en bit nedanför och hade nästan ruttnat helt. Colly nickade.
”Jag ser den. Vad är det med den?”
”Jag tänker sätta en pil i den när du kommer upp jämsides med den. Ser du stället till höger där man kan ana att en gammal trädgren har stuckit ut?”
Colly nickade på nytt. Det var precis så att han kunde se resterna av grenen på det här avståndet.
”Det är där min pil kommer att träffa. Om jag missar kanske du har en chans att springa tillbaka ned för sluttningen trots allt.”
Colly öppnade munnen för att säga något, men Halt hejdade honom.
”Men jag kommer inte att missa. Och kom också ihåg att du är mycket större än den där grenen.”
Colly svalde igen. Han kände sig alldeles torr i halsen. ”Kan jag få lite vatten?” frågade han. Han skulle göra vad som helst för att skjuta upp språngmarschen till krönet. Han förstod vad Halt hade sagt, men kunde inte låta bli att undra om inte spejaren helt enkelt skulle skjuta honom när han nådde krönet. Det skulle få hans följeslagare att börja springa upp mot honom och då skulle Halt kunna fly nedåt.
Halt log kyligt. ”Visst kan du det”, sa han. ”Så mycket du vill. Så snart du ramlar i floden. Iväg med dig nu!”
Colly fortsatte att tveka. Halt spände provisoriskt på sin bågsträng. Han hade inget speciellt syfte med det förutom att han ville att Colly skulle se pilen med den breda spetsen som låg på strängen. Halt rynkade pannan åt Särlingens vankelmod. Solen hade stigit upp ovanför krönet och det var nu den var som mest bländande för männen nedanför.
”IVÄG!” ropade han plötsligt och dök fram mot Colly.
Det höga ljudet och den plötsliga, hotfulla rörelsen fick fången att börja röra på sig. Colly lämnade gömstället och sprang upp för sluttningen. Hans ben arbetade hårt och manteln böljade bakom honom. Halt lät honom komma tjugo meter bort innan han själv lämnade gömstället. Han viftade med armarna och ropade till männen bland träden. Han kunde inte se dem, men visste att de iakttog honom.
”Han sticker!” ropade han. ”Efter honom! Efter honom!”
Han hörde rop från träden och förvånande gläfsanden från hundarna när skötarna ruskade liv i dem. Några män kom ut ur skuggorna under träden och blickade efter den flyende mannen med spejarmanteln. Snart anslöt sig fler.
”Han flyr! Efter honom!” tjöt Halt. Han vände sig om och kastade en blick upp för sluttningen. Colly närmade sig stubben. Halt klev in bakom en sten för att männen nedanför inte skulle se honom. Han spände sin båge med lätthet och släppte pilen i en enda böljande rörelse. När avståndet bara var fyrtio meter behövde han bara justera vinkeln en liten aning, trots att han nu sköt uppåt. Pilen susade iväg från bågen.
Colly var nästan bredvid stubben när han hörde pilen till vänster. Den slog in i det ruttna träet med ett smäckande ljud och hela stubben flög i bitar. Trots att Halt hade varnat honom för vad som skulle hända så kunde han knappt fatta att någon kunde skjuta så bra. Han rörde sig i sidled bort från stubben. Det var rent reflexmässigt och naturligtvis alldeles för sent för att vara till nytta. Sedan fördubblade han sina ansträngningar och sprang ännu fortare än innan mot krönet.
Nu var ganska många Särlingar på väg fram från träden. Vissa av dem började springa upp för sluttningen efter Colly. Men de såg inte ut att ha särskilt bråttom. De visste att den springande mannen inte hade någonstans att fly. Spårhundarna gläfste och skällde besinningslöst och ryckte i de långa kopplen. Halt räknade männen och konstaterade att de var ungefär ett dussin. De hade åtminstone inte släppt lös ytterligare en stridshund.
Han kastade en blick på Colly, som höll på att kämpa sig upp de sista metrarna till toppen. Han visste att mannen skulle tveka på krönet. Det kunde helt enkelt inte utebli. Halt hade ytterligare en pil på strängen och hans ögon smalnade när han bedömde avståndet och beräknade hur lång tid pilen skulle behöva. Colly var några steg från kanten när Halt lyfte bågen, spände den och sköt.
Pilen for iväg upp för sluttningen i en snäv båge.
Colly stapplade fram och var andfådd när han närmade sig kanten. Nedanför sträckte floden ut sig som ett svart täcke. Det var omöjligt att avgöra om den var djup nog att hoppa ned i. Precis som Halt hade förutspått så stannade han och tvekade. Han vände sig om och såg på gestalten vid stenbumlingarna.
En sekund senare hörde han ett väsande ljud och han kände hur Halts pil flög förbi ovanför huvudet. Precis som spejaren hade sagt.
Han hade håll efter den vansinniga språngmarschen. Hans bröst hävdes och sänktes och han böjde sig framåt för att hämta andan. Han såg hur spejaren lyfte höger arm och drog en ny pil från kogret. Spejaren lade långsamt men bestämt pilen på strängen, lyfte bågen och spände den.
Colly kände en brännande känsla i bröstet. Det var precis där Halt hade sagt att nästa pil skulle träffa. Han mindes stubben som flugit i bitar och fasan som gripit honom när den andra pilen susat förbi bara en handsbredd ovanför hans huvud. Allt det rusade genom hans tankar på mindre än en sekund medan han såg på figuren nedanför. Han visste att han bara hade en chans att överleva.
Han hoppade. Han ylade av skräck hela vägen ned och en kaskad slog upp när han träffade vattenytan. Han sjönk djupt ned under floden, men där fanns inga spår av någon botten. Faktum var att floden var minst femton meter djup. Colly kände en enorm lättnad över att han hade överlevt fallet och började kämpa sig tillbaka upp. Hans vänstra knä hade skadats när den träffat vattnet och ett spjut av smärta sköt genom honom när han sparkade sig upp mot ytan. Han ropade till, svalde vatten och kom ihåg lite för sent att hålla munnen stängd. Han hostade och spottade när han kom upp till ytan. Han kippade efter andan och simmade på sidan för att slippa anstränga knäet. När han kom in till stranden var han helt utpumpad.
På sluttningen hade förföljarna stannat när gestalten med manteln kastat sig över kanten. De kände till området och visste att floden flöt nedanför. Nu stannade de till. Snart fick de instruktioner av en röst ovanifrån.
”Han är i floden! Skynda er ned till stranden och ta fast honom!”
Flera av de mer snabbtänkta förföljarna fick sedan syn på den viftande gestalten, som de trodde var spanaren som skickats ut under natten. Han gjorde tecken åt dem att komma tillbaka och röra sig åt sidan och de förstod vad han menade. Det var ingen mening med att fortsätta mot toppen så länge de inte ville hoppa efter sitt byte. Det var bättre att gå ned för sluttningen och runda kullen.
”Skynda på!” ropade en kraftig djurskötare. ”Till flodbanken!”
Han gjorde tecken åt hundarna att leda vägen och sprang sedan efter dem. De andra följde omedelbart efter. Halt såg belåtet på medan männen rusade tillbaka ned. När de kom till sluttningens fot sprang de åt vänster för att runda kullen och springa till floden.
När den siste hade försvunnit utom synhåll knäppte han två gånger med fingrarna. Abelard kom fram från gömstället där de hållit sig skyddade under natten. Halt svingade sig lätt upp i sadeln. Abelard vred på huvudet och tittade anklagande på sin herre och den flottiga yllejackan som hade tillhört Colly.
”Jag vet”, sa Halt uppgivet. ”Hans strumpor var ännu värre.”
Han började rida och hästen tog långa skutt ned för sluttningen. När de kom in bland träden gjorde Halt någonting oväntat. I stället för att rida österut, tillbaka mot Redmont, vände han Abelards huvud åt nordväst, mot fiskebyn. Abelard såg frågande på sin herre och Halt klappade den lurviga manen för att lugna hästen.
”Jag vet, jag vet. Det är en sak jag behöver ordna, bara.” Abelard slängde lite med huvudet. Så länge hans herre visste vad som stod på så var han lugn.
*
Farrell, Särlingarnas ledare, gjorde sitt bästa för att lugna byborna. De misstänkte öppet att Farrell och hans kamrater hade varit inblandade i det misslyckade försöket att sätta eld på båtarna. När Farrell försökte övertyga dem om att han inte visste någonting om angriparna tycktes bybornas misstänksamhet bara växa.
Kanske skulle det vara bäst att dra vidare. Han skulle kunna avstyra misstankarna för en tid, men i det långa loppet skulle det vara säkrare att ta det man hade tjänat hittills och pröva lyckan någon annanstans.
”Wilfred”, sa han och såg på byns överhuvud. ”Jag försäkrar dig om att mina vänner är helt oskyldiga. Du känner oss. Vi är bara enkla religiösa människor.”
”Men är det inte ett märkligt sammanträffande att vi har drabbats av så många problem sedan ni ’enkla religiösa människor’ dök upp?” sa Wilfred.
Farrell slog ut med händerna och såg oskyldig ut. ”Det är en ren slump, min vän. Jag och de andra kommer att be för att er by ska skyddas från fler missöden. Jag försäkrar …”
De hörde hur någonting rörde sig utanför ingången till paviljongen som Farrell använde som högkvarter och helgedom. Ögonblicket efter stod en skäggig främling i ingången. Åtminstone tyckte Farrell först att det var en främling, men sedan insåg han att det var något bekant med honom.
Nykomlingen var under medellängd och klädd i enkla bruna byxor, kängor och en mörkgrön jacka. I handen höll han en kraftig långbåge och över axeln hängde ett koger med pilar. Farrell mindes plötsligt vem mannen var.
”Du!” utbrast han häpet. ”Vad gör du här?”
Halt struntade i honom och såg på Wilfred.
”Ni har blivit rånade”, sa han kort. ”Den här mannen och hans band kommer snart att sticka med guldet och juvelerna ni har gett dem.”
Wilfred vände tillbaka blicken mot Farrell. Hans ögon hade smalnat av misstänksamhet. Farrell tvingade fram ett nervöst skratt och nickade mot det gyllene altaret längst in i tältet.
”Jag sa ju att vi skulle använda guldet för att bygga vårt altare – så att vi kunde be för er! Skulle vi bara vandra iväg med det där? Det är gjort helt i guld och måste väga flera ton.”
”Inte riktigt”, sa Halt. Han gick raskt fram till altaret och byborna följde osäkert efter. Wilfred försäkrade sig om att Farrell var med.
Halt drog sin långa kniv med ett lågt väsande och drog sedan eggen över altarets ena sida. Det tunna skiktet av bladguld som hade täckt det skrapades bort så att träet under blottades.
”Inte så solitt som det ser ut, va?” sa Halt. Byborna morrade ilsket och ställde sig i en cirkel runt Farrell. Särlingens blick gled från Halt till cirkeln av ursinniga ansikten som stirrade på honom. Han öppnade munnen och försökte desperat tänka på någon sorts trovärdig förklaring, men stängde den igen när han inte kom på någon.
”De använde bara en mycket liten mängd guld för att klä träaltaret. Resten ligger förmodligen i säckar under det så att de enkelt kan ta det och sticka i natt.”
Wilfred gjorde tecken och en av de yngre männen klev fram och drog undan altarklädet. Under altaret fanns en prydlig hög med säckar. Mannen från byn knuffade till en av dem med tårna så att det rasslade metalliskt. Mannen vände blicken mot Farrell, som hade blivit alldeles blek av fasa. Han försökte ställa sig bakom Halt som om han räknade med spejarens beskydd.
”Du är en död man, Farrell”, sa Wilfred med tyst, hotfull stämma.
Men Halt skakade på huvudet. ”Ni får tillbaka ert guld. Vad glada för det. Men rör inte den här mannen. Jag har en del frågor att ställa till honom.”
”Och vem tror du att du är som kan säga åt oss vad vi ska göra?” sa den unge mannen som hade ryckt undan altarklädet. Halt vände sin stadiga blick mot honom.
”Jag är mannen som precis räddade en förmögenhet åt er”, sa han. ”I går kväll räddade jag era båtar när man hade tänkt sätta eld på dem. Ni ska vara tacksamma som fortfarande har era pengar och er inkomstkälla kvar. Farrells kamrater kan ni göra vad ni vill med, men han själv följer med mig.”
Den unge mannen öppnade munnen för att svara, men Wilfred gjorde tecken åt honom att vara tyst. Byäldsten kom fram till Halt.
”Eftersom du ställer de här kraven förmodar jag att du har någon sorts speciella befogenheter”, sa han.
Halt nickade. ”Jag är en av Araluens kungliga spejare”, sa han.
Ett sorl drog genom paviljongen. Byborna tillhörde inget landskap, men de kände till spejarna. När människorna runt dem tvekade tog Halt tillfället i akt, grep tag i Farrells arm och började röra sig mot tältingången. Efter ett ögonblicks tvekan klev människorna åt sidan för att släppa förbi dem.
Halt kom att tänka på något när han kom ut med sin fånge i morgonsolens varma sken. Han klev förbi den orörlige vakten som hade försökt stoppa honom och såg sig omkring. Han kom att tänka på vad Farrell hade sagt när han fått syn på Halt.
Du? Vad gör du här? Orden och Farrells beteende tydde på att Särlingen kände igen Halt. Det förvånade honom.
Han var nämligen helt säker på att de aldrig hade träffats.