Maten smakade utsökt. Halt insisterade på att de skulle njuta av måltiden utan att diskutera spejarärenden.
”Det har vi gott om tid med till kaffet”, sa han bestämt. Han undvek skickligt alla frågor om vad han hade gjort genom att ställa lite allmänna frågor om årstinget, som var det första han hade missat på många år. Han log när Will berättade om sina vedermödor med de tre unga lärlingarna och han nickade belåtet när han hörde att Gilan hade flyttats till landskapet Whitby – och skulle vara redo att ta över Redmont om Halt och Will skickades på andra uppdrag.
”Jag har faktiskt funderat över hur du tänkte ordna det där”, sa han till Crowley. ”Bra tänkt.”
Crowley log belåtet. ”Som jag sa till Will så är jag något av ett geni när det gäller organisation”, sa han. Halt höjde ett ögonbryn, men sa inget.
Sedan bad Halt lady Pauline att berätta om vad som hade hänt vid Redmonts slott sedan han rest. Han spärrade upp ögonen av förvåning när han hörde att Sir Rodney, krigarskolans överhuvud, nyligen hade synts i sällskap med lady Margaret, en vacker änka.
”Rodney?” sa han klentroget. ”Den gamle geten? Jag trodde att han var den evige ungkarlen!”
”Det var precis vad de brukade säga om dig också”, svarade Pauline lugnt. Halt nickade. Hon hade rätt.
”Så Rodney tänker stadga sig. Vem hade kunnat tro det? Jag förmodar att det blir din tur nästa gång, Crowley!”
Stormästaren skakade på huvudet. ”Man kan säga att jag är gift med mitt jobb, Halt. Dessutom har jag har aldrig hittat rätt kvinna.”
Sanningen var att Crowley länge hade beundrat lady Pauline. Men eftersom han varit en av de få i kungariket som kände till situationen mellan henne och Halt så hade han aldrig berättat det för någon.
Till sist hade de ätit upp maten och Rafe ställde fram koppar och en kaffekittel. Det klarade han lyckligtvis av utan att svinga något osynligt svärd.
Pauline log överseende när Halt smuttade på sitt kaffe och smackade uppskattande med läpparna. Sedan ställde spejaren ned sin kopp och lutade sig fram med armbågarna på bordet.
”Så där, ja!” sa han. ”Då kan vi komma till saken. Särlingarna har kommit tillbaka och de tänker återvända till Araluen. Så snart de har fått kontroll över Hibernia.”
”Hibernia?” sa lady Pauline förvånat. ”Vad gör de där?”
”I princip kan man säga att de håller på att ta över hela landet”, sa Halt. ”När vi jagade bort dem från Araluen förra gången stack vissa av dem till Hibernia. Där har de vuxit sig starka. De har samlat sina krafter, rekryterat nya medlemmar och långsamt tagit kontrollen över de sex kungarikena. Nu är de nästan färdiga. De har tagit fem av kungarikena. Det enda som återstår är Clonmel – och det är bara en tidsfråga innan de har tagit det också.”
”Clonmel?” sa Crowley. ”Är det inte därifrån du kommer, Halt?”
Will tittade intresserat upp och Halt nickade. Han hade alltid förstått att Halt härstammade från Hibernia, men det här var första gången som spejaren bekräftade det.
”Det stämmer”, sa han. ”Hur som helst – kung Ferris av Clonmel är svag. Och precis som alla de andra kungarna i Hibernia så har han varit alldeles för upptagen med att oroa sig för att någon ska förråda honom eller stjäla tronen. Han har missat det egentliga hotet.”
”Det låter som om Särlingarna har gripits av storhetsvansinne”, sa lady Pauline. ”Förut var de simpla tjuvar och småbrottslingar. Det var illa nog – men nu säger du att de håller på att ta över hela Hibernia!”
Halt nickade. ”De sprider kaos och skräck på landsbygden. När kungen visar sig vara för svag eller självupptagen för att skydda folket erbjuder de sig att lösa problemet.”
”Vilket förstås är enkelt för dem, eftersom det är de själva som har vållat det”, sa Crowley.
”Precis”, svarade Halt. ”Sedan uppfattas de som de enda som kan bevara freden. Deras makt och inflytande växer, allt fler ansluter sig till deras led och efter en tid är det enkelt för dem att ta kontrollen.”
Will såg tankfull ut. ”Men varför tolererar de hiberniska kungarna det här? De måste väl märka att deras auktoritet urholkas?”
”Särlingarnas ledare är en man som heter Tennyson”, sa Halt. ”Han är klipsk nog att inte sätta sig emot någon av kungarna direkt. Han låter dem sitta kvar på tronen, men tar själv den egentliga makten över riket. Det är han som har all makt, allt inflytande och alla pengar.”
”Medan det fortfarande ser ut som om kungen bestämmer?” frågade Pauline.
”Just det. Och för de flesta av dem så har det hittills räckt.”
”De måste vara ganska värdelösa kungar”, sa Will med avsky i rösten.
Halt nickade och såg lite nedslagen ut. ”Det är de. De är dåliga härskare som bara tänker på sig själva. Det är därför det var så enkelt för en stark, karismatisk ledare som den där Tennyson att vinna folkets förtroende. Han har redan lyckats i fem av kungarikena och nu står Clonmel på tur.”
”Halt”, sa Crowley. Han lutade sig fram och såg sin gamle vän i ögonen. ”Allt det här är naturligtvis djupt tragiskt för Hibernia. Men vad har det hela med Araluen att göra? Du får ursäkta mig om jag låter lite krass, men du förstår nog vad jag menar.”
Will kastade en hastig blick mot de två äldre spejarna. Han förstod vad Crowley menade. Halt kände sig berörd av det här för att han var född i Hibernia. Men vad hade det egentligen med hans nya hemland att göra?
”Jag förstår precis, Crowley”, sa Halt. ”Du behöver inte be om ursäkt. Men det här har i allra högsta grad med Araluen att göra. När Tennyson har tagit kontroll över Clonmel, den sista av Hibernias sex kungariken, så tänker han använda det landet som bas när han återvänder till Araluen.”
”Vet du det här säkert?” frågade Crowley.
Halt nickade. ”Jag har en fånge som svär att det ligger till så”, förklarade han. ”Han heter Farrell och han skickades hit till Araluen för att hjälpa Särlingarna att få fotfäste här. Till Selsey, närmare bestämt. Det är där jag har varit. Det är en skyddad hamn som ligger lite avsides – ett utmärkt val när Tennyson tänker komma tillbaka med sin förbannade kult.”
”Om jag förstår dig rätt så vill du att vi hejdar honom innan han kommer så långt”, sa lady Pauline. Halt kastade en blick på henne.
”Man väntar inte på att ormen ska bita innan man slår ihjäl den”, sa han. ”Jag vill helst hindra dem nu, innan de blir ännu starkare.”
”Tror du att ni klarar det?” frågade Crowley. ”Bara du och Will?”
”Och Horace”, sa Halt.
Stormästaren nickade.
”Och Horace. Men en större grupp än så tror du inte att du behöver?”
”Vi har ju inte tänkt invadera Hibernia. Och kung Ferris har inte bett oss om hjälp. Det lär han inte göra heller. Nej, det bästa vi kan göra är att försöka bekämpa deras lögner med egna lögner. Det finns en gammal hibernisk legend om en mästerlig krigare från öst som jag tror att jag kan få användning för.”
”Horace, förstås”, sa Will och hans gamle läromästare log mot honom.
”Precis. Jag tror att vi kan övertyga kung Ferris av Clonmel att han gör bäst i att sätta sig emot Särlingarna. Om vi kan hindra dem i Clonmel kan vi även minska deras inflytande i de övriga kungarikena.”
”Och hålla dem borta från Araluen”, sa Alyss.
”Det handlar om att stoppa deras framfart. Om folk får tid att tänka så kommer de att förstå att de har blivit lurade. En rörelse som Särlingarna måste hela tiden rulla vidare. Den kan inte stå stilla, för då kollapsar den.”
”Och varför tror du att denne kung Ferris kommer att lyssna på dig?” frågade Crowley. ”Känner han dig?”
”Visst känner han mig”, sa Halt. ”Han är min bror.”