Det höll på att skymma, men hade inte mörknat helt. Will gick tillbaka till Tug och återvände en bit samma väg han hade kommit. Han höll hela tiden utkik efter en plats där han kunde slå upp sitt eget läger. Två hundra meter från platsen där de hade stannat fick han syn på en liten glänta nära stigen. Ett stort träd hade vält där borta – för ganska många år sedan, att döma av mossan som täckte stammen. När trädet hade vält hade det dragit med sig flera mindre granar och skapat en öppen yta. Det var en perfekt lägerplats. Den låg nära stigen, men var nästan omöjlig att upptäcka. Will skulle förmodligen själv ha ridit rakt förbi den om han inte hållit utkik efter en lämplig plats.

Han ledde Tug mellan träden och några midjehöga buskar vid stigens kant. Han gled med blicken över platsen. Den öppna ytan var ungefär fem gånger fyra meter stor, vilket var mer än tillräckligt med plats för Wills läger.

Inte för att det skulle bli mycket till läger, förstås. Will skulle inte slå upp något tält eller tända någon eld. Men det fanns tjockt gräs där Tug kunde beta och Will behövde en plats där Tug inte skulle synas.

Han vattnade sin häst igen och gjorde en handsignal som betydde att Tug var ”fri” och fick beta om han ville. Den lilla hästen började gå omkring i gläntan med nosen mot marken för att bedöma kvaliteten på det lokala fodret. Han verkade godkänna den och började snart dra upp och tugga i sig små tovor av det tjocka gröna gräset.

”Tyvärr kan jag inte sadla av dig”, sa Will. ”Det kan hända att vi får bråttom.”

Tug tittade upp på honom med spetsade öron. De klipska ögonen glimmade lite.

Ingen fara.

Will såg alltid till att göra det så bekvämt som möjligt för Tug och det visste hästen. Om spejaren inte gjorde det så hade han alltid en bra anledning. Will satte sig med ryggen mot det nedfallna trädets stam och drog upp knäna. Det skulle snart vara dags att återvända till utkiksposten. Han ville se vaktombytet. Han hoppades att den som avlöste mannen han hade sett förut skulle ställa sig på samma plats. Det fanns ingen anledning att han inte skulle det, men man kunde aldrig vara säker.

Till sist försvann det sista ljuset och Will reste sig upp. Tug lyfte blicken och öronen stod rakt upp. Han var beredd att komma fram så att Will kunde sitta upp. Men den unge spejaren skakade på huvudet.

”Stanna här”, sa han. ”Tyst.”

Tug förstod kommandot. Det var ett av många som hästen hade fått lära sig under sin träning hos gamle Bob, mannen som tränade spejarnas hästar. Kommandot ”tyst” betydde att Tug skulle stå blickstilla om han hörde rörelser i närheten – vilket i det här fallet betydde på stigen. I mörkret skulle ingen som passerade ha någon aning om att den lilla hästen stod bara några meter från stigen.

Will svepte manteln omkring sig och skyndade tillbaka till stigen. Han stannade när han nådde skogsranden och lyssnade åt båda hållen för att höra om någon närmade sig. Sedan skyndade han sig över och in bland träden på andra sidan. Han rörde sig parallellt med stigen, några meter in.

Den som tittade skulle möjligen ha fått se en grå skugga som hastigt gled över den öppna marken och försvann in i grönskan. Därefter syntes inte ett spår av den smygande spejaren.

Will återvände till sin utkiksplats och satte sig på huk för att spana. Det hade gått knappt tre timmar sedan vakterna intagit sina platser och han förmodade att de ursprungliga vakterna stod kvar på sina poster. Människor var vanedjur och ett typiskt vaktpass var fyra timmar långt. Varför det var så hade han ingen aning om. Själv tyckte han att tre timmar var lämpligare. I slutet av ett fyratimmarspass var de flesta vakter så uttråkade att deras koncentration hade brustit. Om man använde tretimmarspass skulle förstås fler vakter behövas under natten. Will misstänkte att gruppen han nu iakttog inte väntade sig något angrepp. Att de överhuvudtaget hade posterat ut vakter var nästan en formalitet.

Och det var därför han hade tagit med sig den halvfulla flaskan med brandy från Duffy’s Ford. Han kände på innerfickan för att försäkra sig om att han fortfarande hade kvar buteljen. För att lyckas ta sig in i fiendens läger skulle han vara tvungen att sätta en av vakterna ur spel – förmodligen den han hade sett tidigare. Om han behövde skulle han kunna ta sig in mellan vakterna utan att gripa till våld, men det skulle ta betydligt längre tid. Att röra sig osedd genom ett område likt det som låg framför honom var en långsam, tidsödande process. Och det skulle finnas risk att någon såg hans silhuett avteckna sig mot lägereldarna.

Så det snabbaste och säkraste sättet var att slå ut en av vakterna och på så sätt skapa en öppning han kunde ta sig in genom. Det fanns förstås ett litet problem. Han ville inte att fienden skulle veta att han hade varit här och en medvetslös vakt var ett säkert tecken på att någon hade tagit sig in i lägret.

Så länge inte vakten var berusad. En vakt som låg och sov under ett träd och stank av sprit skulle få svårt att övertyga sina överordnade att han hade blivit angripen.

Will spanade in bland de mörka skuggorna nedanför. Han hade noterat några riktmärken och lagt dem på minnet för att lättare hitta till vakten. Nu såg han något som rörde sig nära den platsen. Han började smyga ned för sluttningen. Han rörde sig i sidled över sluttningen så att han skulle komma ned i jämnhöjd med vakten.

Ett ständigt mummel av samtalande röster hördes från lägret. Då och då bröts ljudet av skratt eller röster som höjdes när ett gräl utbröt. Det där var ett annat skäl till att Will inte ville vänta för länge med att ta sig in i lägret. Han ville förflytta sig medan männen fortfarande var vakna och pratade. Om han lyckades tjuvlyssna på deras samtal skulle han förhoppningsvis få reda på någonting om deras planer. Han var övertygad om att han skulle kunna röra sig ganska fritt när han väl hade kommit in i lägret. Då skulle risken att märkas lustigt nog minska om han inte ansträngde sig för mycket för att hålla sig gömd. Det var de första hundra metrarna mellan vakterna och lägret som var de farligaste. Ingen hade anledning att röra sig mot lägret från det hållet. Männen bland tälten skulle inte ha något vidare mörkerseende på grund av eldarna, så de skulle förmodligen inte se honom. Men en vakt som stod i mörkret och blickade tillbaka mot ljuset skulle lätt kunna se hans silhuett.

Nu blev marken planare och han visste att han var i närheten av vakten. Han smög in mellan träden som en skugga och närmade sig ytterligare några meter. Sedan hörde han en man som harklade sig och släpade lite med fötterna. Han stod nog inte mer än tio meter bort. Ganska nära, tänkte Will. Han gled in bakom en trädstam, svepte manteln omkring sig och hukade sig ned för att vänta.

Han stannade där i nästan en timme. Orörlig. Ljudlös. Osynlig. Då och då hörde han hur vakten rörde på sig eller hostade. Vid några tillfällen gäspade mannen. I tystnaden bland träden hördes det ganska tydligt. Men sorlet av röster från lägret bildade ett konstant bakgrundsljud och Will var tacksam för det. När det väl blev dags skulle det hjälpa honom att dölja alla små ljud han själv gav ifrån sig.

När han satt där i mörkret mindes han att det här hade varit den svåraste delen av hans träning: att tvinga sig själv att hålla sig stilla och motstå frestelsen att klia sig eller ändra ställning när en muskel började protestera. Det var därför det var så viktigt att inta en så bekväm position som möjligt redan från början och sedan låta kroppen slappna av helt och hållet. Ändå fanns det ingen ställning som var helt och hållet bekväm – inte efter att det hade gått en halvtimme utan att man rört sig.

Marken under honom hade verkat mjuk men stadig när han hade satt sig ned. Förmodligen bestod den av en tjock matta av fallna löv. Nu blev han allt mer medveten om en gren eller sten som stack i ryggen. Han ville ingenting hellre än luta sig åt sidan, sträcka handen bakom ryggen och åtgärda problemet – men han motstod impulsen. Han skulle förmodligen ha klarat det utan att höras, men det skulle ändå vara ett misstag. Nästa gång han kände sig lockad att ändra ställning skulle det vara lätt att övertyga sig själv att han skulle klara det också. Och gången efter det. Resultatet skulle bli att han rörde sig nästan hela tiden och oavsett hur tyst han var så innebar varje rörelse en risk för att bli upptäckt. Därför satt han helt blickstilla. Han knöt näven och koncentrerade sig på känslan av fingrarna och underarmens muskler för att ha något att tänka på. Det fungerade, åtminstone en liten stund. När grenen gjorde sig påmind igen bet han sig försiktigt i underläppen som distraktion.

”Jaså, är det här du står! Jag fick nästan leta för att hitta dig.”

För ett kort ögonblick trodde han nästan att orden var riktade till honom. Den som pratade var så otroligt nära. Sedan insåg han att någon hade kommit för att avlösa vakten. Nykomlingen talade med mannen som hade stått på vakt de senaste fyra timmarna.

Den ursprunglige vakten stod i skydd under träden, där det var omöjligt för de andra vakterna att se honom. Det måste ha varit därför det var svårt för avlösaren att hitta honom.

”Det var inte en sekund för tidigt”, sa den förste vakten. Han lät lite irriterad, som vakter brukade göra. De upplevde alltid att avlösningen kom för sent. Will kunde höra de små ljuden när mannen samlade ihop sin utrustning och förberedde sig på att återvända till lägret.

Den nye mannen struntade i klagomålet. ”Trevligt litet gömställe du har hittat här”, sa han.

”Ja. Det bästa av allt är att inte Tully kan se en. Och om det skulle regna så har man skydd av träden.”

Will förmodade att Tully var vaktkaptenen.

”Jaha, då går jag”, sa mannen som hade blivit avlöst. ”Hur var käket i kväll?”

”Inte illa alls, faktiskt. Jägarna hade fått ett par rådjur och några gäss. Och för en gångs skull har kockarna inte misslyckats helt.”

Vakten som var på väg bort grymtade gillande. ”Bäst att jag skyndar mig, då. Jag är vrålhungrig. Ha det så kul.” Han lät ironisk.

”Tack för omtanken”, sa hans ersättare i samma tonfall. Männen må vara vapenbröder, tänkte Will, men att döma av deras beteende så var de inte direkt vänner.

Medan de hade pratat hade Will dragit nytta av ljudet för att resa sig upp och smyga lite närmare. Han oroade sig inte över att bli upptäckt av männen – tack vare mörkret och manteln var han väl dold. Nu var han knappt tre meter från den nye vakten. Hans ansikte skuggades av huvan och i höger hand höll han en slagstång. Han hade närmat sig i en båge och stod nu bakom vakten. Han tryckte sig mot ett träd och väntade tills han inte längre hörde den förre vaktens fotsteg. Precis som Will hade räknat med så började den nye vakten med att ställa ned sin utrustning och se sig omkring.

Det var dags. Dags att slå till innan vakten hade ställt sig tillrätta och medan han fortfarande tänkte på samtalet. Will kastade en blick runt trädstammen. Mannen hade ryggen mot honom. Han var beväpnad med ett spjut och hade en spikklubba i bältet. Manteln låg i ett bylte på marken bredvid – han skulle förmodligen ta på sig den när det blev kallare – och på marken nedanför en meterhög platt stenbumling stod en flaska och en mugg. När Will gled fram lutade sig mannen tillbaka och stödde sig mot den platta stenen, med spjutet i höger hand. Han suckade tyst. Det hördes på sucken att det här var en man med fyra tråkiga och lite obekväma timmar framför sig.

Will slog honom hårt bakom örat med slagstången. Mannens suck, som inte var riktigt färdig, förvandlades till ett plågat stön när han sjönk ned bredvid stenen. Han var medvetslös. Spjutet gled ur fingrarna på honom och föll åt andra hållet. Det hördes knappt när det slog i marken.

Will stod lutad över den orörlige mannen i några sekunder. Han hade fortfarande slagstången ovanför huvudet och var beredd att utdela ett slag till om det behövdes.

Men mannen var helt utslagen. Armarna och benen låg på ett lite onaturligt sätt, vilket tydde på att musklerna inte alls var spända. Will misstänkte att han skulle ligga så där i minst en timme. Will hade gott om tid på sig för att smyga runt i lägret. Han rullade runt mannen på rygg, grep tag i hans jacka och släpade in honom bakom ett träd. Han förundrades, precis som han alltid gjorde, över hur tung en människokropp kunde bli när den var helt slapp. Han lutade mannen mot trädet i halvliggande ställning och lade hans armar och ben så att det såg ut som om han sov. Sedan hällde han brandyn över mannens jacka. För säkerhets skull pressade han isär mannens läppar och hällde lite sprit i munnen också.

När han var färdig tog han ett kliv bakåt och betraktade sitt verk. Även om mannen återfick medvetandet och slog larm så skulle hans överordnade anse att den utspillda spriten talade sitt eget tydliga språk. Will kastade ned flaskan bredvid den medvetslösa gestalten, svepte manteln omkring sig och smög ut ur skogen mot den öppna ytan utanför lägerplatsen.

Han sjönk försiktigt ned på marken och började åla sig fram på armbågar och knän. När han kom fram till de första tälten kröp han vidare tills han hade kommit förbi de första raderna. I skuggorna mellan två tält reste han sig sedan försiktigt upp på fötter och väntade i några sekunder.

Han märkte inga tecken på att någon hade sett honom. Han drog bak huvan, lämnade skuggorna och gick försiktigt genom lägret mot det stora tältet i mitten. Han fick syn på en spann med vatten utanför ett tält och såg sig omkring för att se om någon iakttog honom. När han hade försäkrat sig om att ingen gjorde det så lyfte han snabbt upp spannen och fortsatte.

När han hade gått några meter till passerade tre män. De såg spannen som Will bar på och förmodade att han hade gått för att hämta vatten. Bete dig alltid som om du är ute i ett visst ärende, hade Halt sagt många år tidigare. Om folk tror att du har anledning att vara på ett ställe så kommer de förmodligen inte att besvära dig.

”Du har som vanligt rätt, Halt”, muttrade han medan han gick mot lägrets mittpunkt.