Will och Horace hade slumrat till i närheten av trädet som Halt satt lutad mot. De hade erfarenhet av krig och visste att det inte var någon idé att sitta spänd i väntan på att slaget skulle börja. Det var mycket bättre att spara krafterna och vila medan man kunde. Halts ord fick dem att vakna omedelbart och de sträckte sig instinktivt efter sina vapen.
”Ta det lugnt”, sa Halt. ”Det där är bara en liten förtrupp som rekognoserar.”
Han pekade mot en plats flera hundra meter bort, där vägen gick över ett krön. Tre beväpnade män hade visat sig där uppe. De smög sig fram och gick framåtlutade som om de trodde att det blev svårare att se dem då. De stannade till och blickade mot den fridfulla byn och en av männen skuggade ögonen med händerna. Ingenting rörde sig i Craikennis och de tre spanarnas ledare verkade dra slutsatsen att ingen räknade med ett angrepp. Han blickade tillbaka längs vägen och gjorde tecken åt sina än så länge osynliga kamrater att närma sig.
Banditerna kom långsamt upp på krönet. De rörde sig i två led, ett på varje sida av vägen. De tre männen som iakttog dem från skogen kunde höra hur deras vapen och utrustning skramlade när de rörde sig. De flesta av rövarna gick till fots, men Padraig och fyra av hans befälhavare red på hästar. Det var små djur och de var inte tränade att slåss som Horaces kraftiga stridshäst.
Horace skyndade sig tillbaka in bland träden och spände Kickers sadelgjord. Den stora hästen kände på sig att en strid nalkades och stödde sig i förväntan än på den ena sidan, än den andra. Kicker slängde med huvudet och frustade lågt medan Horace lugnade honom och klappade honom samtidigt som han höll stadigt i betslet. Den här hästen hade tränats för krig, precis som sin herre. Horace kände en välbekant knut i magen. Det var inte skräck. Snarare förväntan och en sorts energi som fyllde honom när fara nalkades. Så snart han satt på Kicker och störtade fram mot fienden skulle han slappna av lite. Det var väntan som gjorde honom spänd. Han undrade om Will och Halt kände det på samma sätt. Den äldre spejaren höll på att leda sin lärling mot utkiksplatsen på kullen. Horace log för sig själv. Trots att Will i dag var en fullfjädrad spejare så tänkte Horace alltid på honom som Halts lärling. Han visste att Will till och med gjorde det själv.
”Vi håller oss gömda bakom krönet här”, sa Halt. ”När bara våra huvuden och axlar är synliga så kommer de förmodligen aldrig att se var vi skjuter från eller hur många vi är.”
”Eller hur få”, sa Will och Halt funderade i några sekunder innan han höll med.
”Eller hur få”, sa han. Han kastade en blick mot Horace, som stod lugnt bredvid Kicker och pratade med hästen i lågt, lugnande tonfall. ”Horace verkar ganska oberörd”, sa han.
Will sneglade på sin vän. ”Det gör han alltid”, sa han. ”Jag förstår inte hur han bär sig åt. I sådana här lägen brukar jag ha fjärilar stora som fladdermöss i magen.” Han hade inga problem med att medge att han var nervös. Halt hade lärt honom för länge sedan att en man som inte var nervös inför en strid inte var modig – han var dumdristig eller högmodig. Det kunde bli livsfarligt i slutändan.
”Han är en bra man att ha på sin sida”, sa Halt. Sedan nickade han mot fienden. ”Titta, nu gör de sig redo.”
Banditerna hade stannat ungefär femtio meter från byn. Männen i de två leden började sprida ut sig. Padraig och hans befälhavare stod bakom formationen. Från byn hördes ett rop och sedan började någon ringa i en klocka. En man visade sig uppe på barrikaden. Trots att han var långt borta så kunde Will och Halt se att det var Conal.
”Stanna där ni är!” ropade han. ”Kom inte närmare!”
Nu hördes växande ljud av panik och förvirring från byn. Klockan fortsatte att ringa och flera män intog positioner på barrikaden. Men de var väldigt få och allihop såg bestörta och överrumplade ut.
Padraig var uppenbarligen erfaren och visste att det inte skulle tjäna någonting till att prata med försvararna. Det skulle bara ge byborna mer tid att organisera sig på. I stället drog han sitt svärd och höjde det ovanför huvudet.
”Framåt!” ropade han. Männen började gå mot byn i stadigt tempo. Det var ingen mening med att springa just nu. Det skulle bara leda till att de var andfådda och utmattade när de nådde fram till barrikaden.
Från kullen såg Halt och Will striden snett framifrån. Det var en perfekt position för bestrykande eld. De två leden började öka farten och halvsprang när de närmade sig barrikaden.
”Tre pilar”, sa Halt snabbt. ”Skjut mot mitten av det främsta ledet.”
Från sin plats bakom dem tittade Horace på med fascination när de två spejarna skickade iväg sex pilar i snabb följd. Alla pilarna var i luften inom loppet av några sekunder. Och efter några sekunder till hade sex män i mitten av det främsta ledet fallit. Två av dem gav inte ifrån sig ett ljud, men de andra vrålade av smärta och släppte sina vapen. En stapplade rakt in i männen bredvid när han gick runt i en cirkel och försökte slita loss pilen ur axeln. Sedan sjönk han ned på knä och stönade av smärta.
Männen bakom de sårade banditerna stannade till av ren förvirring och det jämna ledet bröts när männen i mitten stannade. Männen på ytterkanterna fortsatte framåt som om de inte var medvetna om vad som hade hänt.
”Vänster flank”, sa Halt och de två långbågarna sjöng än en gång sin dödliga sång. Ytterligare fem banditer säckade ihop. Will rynkade irriterat på pannan. Hans andra pil hade inte haft någon effekt. Målet hade av en ren slump höjt skölden när han sett hur en man i närheten fallit omkull. Wills pil hade snuddat vid skölden och ändrat riktning. Will sköt ilsket iväg ytterligare en pil och den här gången ramlade mannen omkull. Pilen hade glidit i en båge ovanför skölden och träffat honom.
Men trots Wills miss så var den andra skuren lyckad. Männen i ledets vänstra del stannade till och vände sig utåt för att försöka se var pilarna kom från. Det betydde att den högra delen fortsatte ensam. De sprang de sista metrarna till barrikaden och stämde upp ett stridsvrål.
Det besvarades av ett lika argt och trotsigt vrål när en oväntat stor samling försvarare dök upp ovanför barrikaden och stötte med sina vapen mot angriparna som försökte klättra upp för den improviserade muren av vagnar, kistor, bord, höbalar, timmer och möbler.
Några av försvararnas vapen var också improviserade – bland spjuten och svärden syntes flera klingor från liar och skäror som fästs vid långa pålar. Will såg också några högafflar. Men improviserade eller ej så var de effektiva mot angriparna, som plötsligt låg i underläge när de försökte klättra upp för barrikaden.
Männen i ledets högra del, som hade isolerats från resten av anfallsstyrkan, överväldigades när de försökte bryta sig igenom försvaret. De drog sig tillbaka och lämnade kvar flera av sina kamrater som låg livlösa på marken eller barrikaden.
Padraig skällde på sina män och ryckte framåt på sin häst. Han skrek åt resten av männen att komma fram och fylla tomrummet. Han anade att pilarna kom från vänster, men kunde inte se några bågskyttar där borta. Att döma av antalet män som hade stupat i pilregnet så gissade han att det rörde sig om minst ett halvdussin bågskyttar som sköt från positioner bland träden. Han spanade med smala ögon och fick plötsligt syn på något som rörde sig bakom en liten kulle. Tio sekunder senare träffades ytterligare tre män mitt i ledet av pilar och föll ihop.
Han ropade till en grupp om ett dussin man längst bak. De var beväpnade med svärd och stridsklubbor och de flesta av dem hade sköldar. Deras ledare såg på honom med frågande blick och Padraig riktade sitt svärd mot den lilla kullen.
”Bågskyttar. Bakom kullen där borta! Ta hand om dem!”
Bågskyttar brukade vara lätt utrustade och de var nästan alltid fega uslingar som drog sig undan vid minsta tecken på ett riktigt hot. De skulle aldrig kunna värja sig när en grupp beväpnade män med sköldar gick till anfall. De tolv männen lämnade ledet och började med ursinniga vrål följa efter sin ledare mot kullen.
Halt hade märkt när Padraig stannat och sett sig omkring. Han såg också när han skickade krigarna mot kullen. Men det fanns ingen anledning att gripas av panik än, tänkte han.
”Befälsgruppen”, sa han till Will. ”Skjut ned dem.”
Och medan den yngre spejaren skickade en snabb skur mot Padraig och hans medhjälpare började Halt beskjuta de tolv männen som kom springande mot dem. Det gick inte att skydda hela kroppen med en sköld och banditerna hade ingen aning om hur träffsäkra deras motståndare var. En pil genom vaden, låret eller axeln skulle stoppa en springande man lika effektivt som ett dödande skott. Männen började ramla ihop eller stanna till en efter en.
Will skickade sin första pil mot Padraig. Men den unge spejaren verkade inte ha turen med sig i dag. Samtidigt som han släppte iväg pilen manade en av banditens underbefäl sin häst framåt för att tala med sin ledare och pilen slog honom ur sadeln. Will svor när han insåg att Padraig var oskadd. Han hade redan skickat iväg ytterligare tre skott mot männen runt honom.
Under några få sekunder stod Padraig ensam, omgiven av hästar utan ryttare, medan underbefälen låg och vred sig i gräset. När han fick grepp om situationen gled han ur sadeln så att han hade hästen mellan sig själv och kullen.
Will skulle precis lägga en ny pil på strängen när Halt hejdade honom. ”Spara den där”, sa han. Han hade en bättre plan för Padraig. Dessutom hade de ett mer angeläget problem. De sju återstående banditerna närmade sig. Han vände sig om och vinkade till Horace medan han pekade mot de springande männen.
”Horace! Ta hand om dem!” Han vände sig mot Will. ”Var beredd att bistå Horace med bågen om det behövs.”
Horace behövde ingen ytterligare uppmaning. Han slog hälarna mot Kickers sidor och den kraftiga hästen drog framåt. Den fick snabbt upp farten och stormade snart fram som ett dundrande monster. När han störtade ut mellan träden fick de laglösa för första gången syn på honom. De stannade till av förskräckelse när de såg hästens blottade tänder och ryttarens långa, glimmande svärd.
De började backa, men det var för sent. Kicker slog in i två stycken så att en kastades åt sidan och den andre hamnade under hovarna. Horace högg mot en man till höger och när han kände på sig att en fara närmade sig på andra sidan satte han höger knä mot Kickers revben.
Kicker svarade omedelbart med att stegra sig på bakbenen och sno runt i en halvcirkel. Han slog emot en bandit som hade varit på väg att stöta uppåt mot Horace. Kraften slungade iväg mannen flera meter.
När hästen återigen stod på alla fyra var en annan bandit redan på väg framåt med en lång stridsklubba i båda händerna. Han drog bak klubban och förberedde sig på att dela ut ett dödande slag, men Horace reagerade blixtsnabbt och stötte svärdet i mannens axel, alldeles utanför hans ringbrynja. Banditen vacklade bakåt och sänkte klubban när han försökte stävja det kraftiga blodflödet från såret.
Horace vände snabbt på hästen för att skydda sig mot motståndarna bakom sig. De blixtrande hovarna var redo att slå huvudet av en eventuell angripare. Men det behövdes inte. En sjätte rövare hade redan börjat sjunka ned på knä. Han stirrade klentroget på den svarta pilen som stack ut ur hans bröstkorg. Huvudet gled framåt mot bröstet. Den ende överlevande mannen såg på sina kamrater som låg strödda över marken. Vissa av dem låg stilla, medan andra desperat försökte krypa iväg från den fasansfulla hästen och ryttaren. Mannen vände sig om och flydde hals över huvud. Han till och med kastade sitt svärd.
Horace vände hästen igen och var osäker på vad han skulle göra härnäst. När han blickade mot kullen kunde han se att Halt pekade mot Padraig, som fortfarande tog skydd bakom sin häst.
”Ta fast ledaren!” ropade Halt och kisade mot byn. Banditerna hade återhämtat sig efter att deras inledande anfall slagits ned. Många hade fått sätta livet till, men nu anföll de med förnyad kraft. Halt visste att nyckeln till problemets lösning var Padraig. Om banditerna såg hur han besegrades och insåg att de stod utan ledare så skulle de dra sig undan.
Horace höjde svärdet för att visa att han förstod och vände återigen på Kicker. Han kunde se banditernas ledare där han sökte skydd undan pilregnet bakom sin häst. Horaces läppar kröktes i en föraktfull grimas när han insåg att Padraig dessutom försökte hålla sig så långt som möjligt från striden vid barrikaden. Han rörde vid Kicker med hälarna och började rida mot ledaren i kort galopp.
Padraig hörde de trummande hovslagen. Han hade stirrat i fasa när Horace slagit ned sju av hans mannar utan ansträngning. Nu var krigaren med soluppgångsemblemet på väg mot honom. Han insåg att han hellre riskerade att träffas av pilar och satte sig upp i sadeln, vände på hästen och började galoppera söderut.
Men trots att det tog lång tid för Kicker att få upp farten så var han snabbare än banditens häst och det dröjde inte länge förrän han knappade in. Padraig hörde hur hovslagen närmade sig. Han tittade sig skräckslaget över axeln och konstaterade att den unge krigaren nästan var ikapp honom. Han insåg chockat att förföljaren bara var en yngling. Ansiktet var ungt och saknade skägg. Padraig undrade om den unge mannen hade haft ren tur som besegrat de sju männen. Hans mannar var rövare och banditer, inte tränade stridsmän. Padraig själv var däremot soldat. Han saktade in och började rida runt för att möta motståndaren. Han drog sitt svärd och spände fast skölden på vänster arm.
Horace höll in Kicker några meter från banditledaren. Han såg den hatiska glöden i mannens ögon och lade märke till hur han höll sitt svärd och sin sköld. Horace förstod att Padraig visste vad han sysslade med.
”Släpp ditt svärd och ge dig”, sa han till banditledaren. ”Jag tänker bara säga det en gång.”
Padraig morrade, manade hästen framåt och svingade sitt svärd ovanifrån mot Horace. Kicker dansade enkelt åt sidan och Horace slog undan svärdet med skölden. Hans mothugg träffade Padraigs sköld med en kraft som nästan slog banditen ur sadeln. Men han återhämtade sig, svängde klumpigt på hästen och red fram för att anfalla igen. Han fäktade blint och Horace blockerade enkelt huggen med skölden och svärdet. Han visste att Padraig snart skulle trötta ut sig.
Till sist drog sig Padraig bakåt. Hans bröst hävdes och sänktes i en snabb rytm av ansträngningen och svetten forsade ned för hans ansikte. Han stirrade klentroget på sin motståndare. Horace andades lugnt och såg ganska avspänd ut där han satt i sadeln.
”Vi behöver inte göra så här”, sa Horace sansat. ”Du kan lägga ned ditt svärd.”
Det var den lugna, behärskade attityden som fick något att brista i Padraig. Han störtade fram igen och svingade sitt svärd i en livsfarlig båge. Horace blockerade anfallet med sin egen klinga och kom att tänka på något som Sir Rodney, hans läromästare vid Redmonts krigarskola, hade sagt.
Ge varje fiende möjligheten att ge sig, men ta aldrig några risker. Det finns alltid någonting som kan gå snett i en duell. En sadelgjord kan lossna, tyglarna kan skäras av. Motståndaren kan träffa dig av ren tur. Ta inga risker.
Horace suckade. Han hade gett Padraig två chanser. Rodney hade rätt. Att ge honom en chans till skulle bara vara dumt. Efter att han hade slagit undan hibernierns svärd höjde han snabbt sitt eget vapen och utdelade fyra snabba hugg ovanifrån. Svärdet slog ned gång på gång i banditens sköld så att den blev alldeles bucklig. När ljudet av det fjärde slaget fortfarande ekade över fältet vände Horace Kicker snabbt åt vänster och använde kraften i hästens rörelse för att hugga med den långa klingan i en snett hugg över Padraigs blottade revben.
Han hörde på det våta, krossande ljudet att det var ett dödande hugg. Padraig höll sig upprätt i några sekunder med ett förvånat uttryck i ansiktet. Sedan försvann allt liv ur ansiktet på honom och han kanade åt sidan, ned från sadeln.
Trots att striden fortfarande rasade vid barrikaderna hade flera av männen i angriparnas bakre led vänt sig om för att betrakta de två männens kamp. Nu såg de hur deras ledare föll till marken när den beridne krigaren delade ut sitt sista förödande hugg. De såg sig omkring efter underbefälhavarna för att få nya order. Men de hade antingen dödats eller skadats svårt av Wills pilskurar.
Männen längst bak började långsamt dra sig undan och springa söderut. Efter några minuter var en strid ström av banditer på väg bort från slagfältet. De hade inga ledare och visste inte vart de skulle ta vägen, men de ville så långt bort från byn som möjligt. Hälften av angriparna låg döda eller skadade på fältet eller fläkta över barrikaden.
Slaget om Craikennis var över.