Följderna av en strid var alltid en nedslående syn, tänkte Horace. De döda låg i groteska, onaturliga ställningar på barrikaden eller marken framför den. De såg ut som om en jättelik hand hade plockat upp dem och strött ut dem vårdslöst och på måfå. De sårade snyftade eller ropade ömkligt på hjälp. Vissa försökte utan framgång att linka eller krypa iväg som om de var rädda för vedergällning från människorna de nyss hade angripit.
Craikennis invånare gick omkring bland de besegrade männen. De samlade ihop alla med mindre allvarliga skador och lät en grupp vakter hålla dem under hård bevakning. Kvinnorna tog hand om de som hade ådragit sig allvarligare skador. De lade på förband, rengjorde sår och kom med vatten till alla som bad om det. Man blev verkligen torr i munnen och strupen av att slåss, tänkte den unge krigaren.
Will ledde en grupp bybor som samlade ihop vapen och rustningar från de laglösa männen. En av byborna frågade om han ville ha tillbaka sina och Halts pilar, men han skakade snabbt på huvudet. Hälften av dem skulle ändå vara knäckta och tanken på att rengöra och återanvända blodiga pilar var extremt motbjudande. Dessutom hade båda två gott om reservpilar i fodral bakom sadlarna. Will tittade på medan en av kvinnorna från byn hjälpte en skadad bandit att stödja huvudet mot henne. Hon förde en kopp med vatten till hans läppar och lät honom ta små klunkar. Mannen grymtade beklagande och trevade svagt efter hennes hand för att hålla kvar koppen vid munnen. Men han var för svag och handen föll slappt tillbaka till hans sida.
Det var märkligt hur den mest blodtörstige rövare kunde förvandlas till en snyftande liten pojke av sina skador.
Halt stod och pratade med Conal och byäldsten, som hette Terrence.
”Vi står i djup tacksamhetsskuld till er, spejare”, sa vaktkaptenen. Halt tecknade mot Horace. Den unge krigaren satt i sadeln på Kicker, på kullen där Halt och Will hade gömt sig. Det var tidig eftermiddag och symbolen på det vita sköldöverdraget syntes tydligt när solen sken på det.
”Det är gryningsriddaren ni ska tacka”, sa han och det glimmade till lite i Terrences ögon. Halt hade gissat rätt när han misstänkt att den gamle byäldsten skulle känna till Hibernias gamla myter och legender.
”Är det där …?” Han tystnade och vågade knappt yppa det legendomspunna namnet.
”Vem skulle det annars vara?” frågade Halt. ”Ni ser säkert emblemet med den uppgående solen på hans sköld. Och ni såg själva hur han högg ned nio av fienderna för att nå fram till banditernas ledare – som nu ligger död där borta.” Det hade varit sju man i gruppen som Horace anfallit, men Halt visste att det aldrig var för tidigt för att börja överdriva.
Terrence skuggade ögonen med handen och kisade mot den långe gestalten på den bruna hästen. Han såg verkligen imponerande ut, tänkte han.
Horace var å sin sida förbryllad. Han hade tänkt delta i städningen efter striden, men Halt hade sagt åt honom att sitta upp på Kicker, rida upp på kullen och stanna där.
”Se gåtfull ut”, hade han sagt.
Horace hade nickat och rynkat pannan.
”Hur gör man det?” frågade han. Halt höjde på ögonbrynen. ”Jag vill inte att du blir arg på mig för att jag inte lyckades se gåtfull ut”, protesterade Horace. ”Så då är det väl bättre att jag frågar?”
”Ja, ja. Se ut som om du har massor att säga men inte tänker göra det”, sa Halt. När han såg den tveksamma blicken i Horaces ögon ändrade han snabbt sina instruktioner. ”Glöm det där. Se ut som om någon försöker trycka upp en rutten fisk i näsan på dig.”
”Det kan jag nog göra”, sa Horace och red iväg. Han övade på att grimasera medan han red.
Nu när han satt där uppe på kullen kunde han se Halt gestikulera och han såg hur intresserad den äldre mannen, Terrence, verkade vara. Horace undrade för ett ögonblick vad samtalet handlade om och drog sedan en djup suck. Halt kunde vara otroligt slug när han lade den sidan till. Det spejaren just nu talade om för byborna var förmodligen något som han själv, Horace, skulle ogilla. Han var dessutom övertygad om att det Halt sa hade väldigt lite med sanningen att göra.
Vid barrikaden fortsatte Halt med sin berättelse om gryningsriddaren.
”Jag förmodar att ni känner till legenden”, sa han och såg på Terrence. Han var övertygad om att den gamle ledaren gjorde det, men det skadade inte att vara tydlig. ”Gryningsriddaren ska komma från öst i en tid då de sex kungarikena har drabbats av svår nöd.”
Terrence nickade medan spejaren pratade. Halt sneglade snabbt på Conal och såg den skeptiska blicken i den unge mannens ögon. Det spelade ingen roll om Conal var misstänksam, tänkte Halt. Man kunde inte vänta sig att en så praktisk man trodde på gamla myter och legender. Men Conal hade åtminstone fått se Horaces stridsförmåga och det hade nog gjort intryck.
”Så vad väntar sig er … gryningsriddare för tack?” frågade Conal. ”Finns det någon speciell belöning han skulle vara intresserad av?” Den korta pausen innan han sa ”gryningsriddare” tydde på att han inte riktigt trodde på legenden. Han väntade sig uppenbarligen att Halt skulle kräva pengar i riddarens namn.
Halt såg på honom med stadig, allvarlig blick.
”Ingen belöning är nödvändig”, sa Halt. ”Det räcker att ni sprider budskapet att gryningsriddaren har kommit för att återställa ordningen i Clonmel.”
Han såg en förbryllad panna och kände sig belåten, även om det inte syntes i hans ansikte. Det spelade ingen roll att Conal inte trodde på berättelsen. Halt hade märkt att flera av byborna som arbetade i närheten hade hört honom och stirrade intresserat på den långe krigaren och hans stridshäst. Han hörde hur de mumlade ordet ”gryningsriddaren” otaliga gånger med dämpade röster. Ryktet om det krigaren hade åstadkommit här skulle sprida sig på bara några dagar. Halt hade alltid undrat hur sådana nyheter kunde sprida sig så fort genom ett landskap. Men han visste att de gjorde det och det var det han behövde nu. Han visste också att berättelsen skulle bli allt mer överdriven ju längre bort nyheten spred sig. I slutet av veckan skulle det berättas att gryningsriddaren hade mött hela Padraigs band ensam, på ett öppet fält och dräpt dem allihop med sitt brinnande svärd. Med bara tre hugg.
”Det ska vi”, sa Terrence ivrigt.
Conal studerade Halts ansikte. Han hade instinktivt litat på den gråskäggige främlingen när de träffats kvällen innan och hans känsla hade visat sig stämma. Nu verkade det som om Halt ville sprida det här ryktet och det kunde väl knappast skada. Han var inte dum och han hade hört rykten om ett religiöst sällskap som kommit till Clonmel, med en profet som erbjöd sin guds beskydd. Han misstänkte att Halt försökte underminera den gruppens auktoritet. Varför hade han ingen aning om. Men han litade på och gillade den kortvuxne mannen med den spräckliga manteln. Och även om Conal inte direkt trodde på myter och legender så hade han ännu mindre till övers för hysteriska religiösa sekter.
”Ja, det ska vi”, sa han och nickade. Han mötte Halts blick och de tycktes förstå varandra. Spejaren nickade till tack. ”Vill ni stanna här i natt?” frågade Conal. ”Ni är välkomna innanför barrikaden den här gången”, sa han och log.
Halt skakade på huvudet. ”Tack för erbjudandet. Men vi har vissa ärenden i Mountshannon.”
Craikennisborna hade inte hört vad som hänt i den närliggande byn. Men nu när de laglösas sällskap hade skingrats skulle det bara dröja några dagar innan trafiken på vägarna mer eller mindre återgått till det normala. Halt undrade vad Tennyson hade haft för sig sedan sist. Hade han fått höra något om det som hänt i dag?
Han skakade hand med de två männen och vände sig mot Abelard och Tug, som fridfullt gick och betade sida vid sida. Will var några meter bort och mötte Halts blick. Den äldre spejaren nickade omärkbart och Will skyndade fram. De satt upp på sina hästar och började rida mot kullen, där Horace väntade på dem.
”Varför ser Horace så gåtfull ut?” frågade Will. Ett litet leende spelade över Halts läppar.
”Någon gav honom en rutten fisk”, sa han och blev belåten när han såg Wills förbryllade blick.
*
Mountshannon var helt öde. Det var bara ett halvdussin äldre invånare kvar i byn – sådana som var för gamla eller sjuka för att resa. De höll sig utom synhåll. De tre araluanerna red i tystnad längs byns huvudgata, som kantades av låsta dörrar och stängda fönsterluckor. Då och då blickade de mot ett fönster och såg ett ansikte som hastigt drog sig tillbaka när personen i fråga klev undan för att inte upptäckas. Men det hände inte ofta. Det var sent på eftermiddagen och solen var på väg ned. De långa skuggorna förstärkte det ödsliga intrycket. Halt ökade tempot lite och de andra följde efter i samma takt. När de kom tillbaka till allmänningen kunde de konstatera att den också var helt övergiven.
Marknadsstånden var borta. Den stora vita paviljongen som Tennyson använt som högkvarter var också försvunnen. Enda tecknet på att någon nyligen hade varit här var de två små gröna tälten som stod uppslagna i ena hörnet av det stora, tomma fältet. Mitt på fältet fanns en stor, bränd yta där en jättelik brasa uppenbarligen brunnit. Gräset runt den var tillplattat och tycktes ha trampats ned av hundratals fötter.
”Vad tror ni hände här?” frågade Will och nickade mot den svartnade cirkeln.
Halt studerade den i några sekunder. ”Jag gissar att byborna tackade Alseiass för att han räddade dem.”
”Menar du att jag kunde ha förärats med en brasa och en fest i Craikennis om jag velat?” frågade Horace och de två spejarna såg på honom. Den unge krigaren ryckte ursäktande på axlarna. ”Ni berättade ju för dem att jag räddade byn.”
”Ja”, sa Halt. ”Och?”
”Och … ja, du vet, jag hade uppskattat lite beröm för besväret. Kanske en brasa eller ett mål mat. Jag hade sett till att mina trogna tjänare fick sin beskärda del.” Han tecknade mot de två andra männen med en högdragen handrörelse. Sedan förstörde han effekten med ett stort leende.
Halt muttrade någonting ohörbart och red vidare mot tälten.
”Jag var bara lite gåtfull!” ropade Horace efter honom.
Den kvällen packade de ihop sin utrustning och red tillbaka in i byn, där de bultade på dörren till det mörklagda värdshuset. Ingen svarade trots att de bultade flera gånger. Horace klev ut på gatan och ropade så högt han kunde:
”Hallå! Värdshus! Är det någon där? Hallå!”
Oljudet fick både Will och Halt att grimasera.
”Kan du inte varna oss innan du gör så där?” frågade Will surt.
Horace gav honom en sårad blick. ”Jag försökte bara hjälpa till!”
Men de fick inget svar den här gången heller. När de stod och funderade på att bryta sig in så att de kunde sova bekvämt hörde de hasande fotsteg och vände sig om. En gammal kutryggig kvinna med sjal hade kommit ut ur stugan bredvid värdshuset och verkade undra vem som orsakat allt oväsen. Nu såg hon på dem med sina vattniga, bleka ögon. Hon verkade känna på sig att de tre främlingarna inte utgjorde något hot.
”Allihop är borta”, sa hon. ”Varenda en.”
”Vart har de tagit vägen?” frågade Halt. Hon nickade mot norr.
”De sa att de skulle följa med profeten till Dun Kilty.”
”Dun Kilty?” sa Halt. ”Till kung Ferris slott?” Den gamla kvinnan såg på honom med sina trötta ögon och nickade.
”Det stämmer. Profeten …”
”Menar du Tennyson?” frågade Will.
Hon rynkade pannan och verkade inte gilla att bli avbruten. ”Precis. Profeten Tennyson. Han säger att det är i Dun Kilty som hans gud kommer att återställa friden i kungariket. Han uppmanade Mountshannons folk att följa med honom och sprida fred och allihop följde med utan att tveka. Det är så typiskt dem. De är så lättlurade.”
”Men du stannade kvar”, sa Halt.
Hon betraktade dem och var tyst en lång stund.
”Ja”, sa hon till sist. ”Vissa av oss här dyrkar de gamla gudarna. Vi vet att gudarna ger oss både goda tider och dåliga tider för att pröva oss. Jag litar inte på gudar som bara utlovar goda tider.”
”Varför inte det?” frågade Horace mjukt, när hon tycktes tystna. Nu såg hon på honom med klok blick.
”En gud som ger bra och dåliga tider i lika stora mängder begär inte så mycket”, sa hon. ”Kanske en bön eller två. Kanske att man offrar något djur. Men en gud som bara utlovar det bästa?” Hon skakade på huvudet och gjorde ett tecken som ansågs skydda mot ondska. ”En sådan gud kommer alltid att kräva någonting i gengäld.”
Halt log mot henne och nickade. Kvinnan hade en klokhet man bara fick med åldern och en sorts misstänksamhet man bara fick genom den klokheten.
”Jag tror att mor har rätt”, sa han.
Hon ryckte på axlarna. Hon behövde inget smicker.
”Jag vet att jag har rätt”, sa hon. ”Det finns en liten dörr på den sidan som de aldrig låser”, sa hon sedan. ”Där kan ni gå in. Då kanske ni slipper bulta och föra sådant fasligt oväsen.” Hon gjorde tecken mot den smala gränden bredvid värdshuset. Sedan vände hon sig långsamt om och började linka tillbaka till sin stuga och sin varma eld. Den sena eftermiddagsluften var besvärlig för hennes gamla ben. När man var så här till åren kommen gjorde man bäst i att stanna nära elden.
De hittade dörren och tog sig in i värdshuset. Medan Halt tände en eld och några ljus letade Horace igenom skafferiet efter mat. Will ställde hästarna i stallet bakom huvudbyggnaden.
En kort stund senare satt alla tre bekvämt tillrätta runt elden. De åt lite torrt bröd och ost med några skivor av en utmärkt skinka. Dessutom hade de hittat några syrliga äpplen från trakten. Efter maten drack de naturligtvis kaffe.
Halt såg sig omkring i det övergivna rummet. Han visste att det under normala omständigheter var fullsatt med gäster. ”Nu har det alltså börjat”, sa han. Hans två unga vänner såg frågande på honom. ”Tennyson har inlett den sista fasen i sin plan. Han följer Särlingarnas klassiska mönster. Nu har han fått en grupp trogna följeslagare som med egna ögon har sett hur han kan få banditer att bäva av fruktan och springa sin väg. Han har förmodligen sett till att vissa av hans lärjungar kommer med fler grupper från byar söderut som redan har ’räddats’. De kommer att gå från by till by och skaran kommer att växa för varje dag. Hysterin kommer att bli allt större allteftersom fler och fler ansluter sig.”
”Och till sist kommer de fram till Dun Kilty och utmanar kungen”, sa Will.
Halt nickade. ”Inte öppet, förstås. De är för smarta för det. Tennyson kommer först att låtsas som om han arbetar åt kungen. Men folk kommer gradvis att bli mer och mer beroende av honom och i takt med det blir kungen mer och mer maktlös. Till sist tar Tennyson makten själv.”
”Med tanke på hur folk pratar om kungen så lär det inte ta särskilt lång tid”, sa Horace. ”Han verkar redan vara på god väg att bli maktlös.” Han hejdade sig och tvekade lite när han insåg att det trots allt var Halts bror han pratade om. ”Förlåt, Halt”, sa han snabbt. ”Jag menade inte …”
Han kom av sig, men Halt viftade lite med handen som för att säga att ingen ursäkt var nödvändig.
”Ingen fara, Horace. Jag har själv inte särskilt höga tankar om min bror. Det är uppenbart att hans undersåtar delar min inställning.”
Will stirrade tankfullt in i elden och funderade på det Halt hade sagt.
”Blir det inte svårare för honom nu när vi slog tillbaka i Craikennis?” frågade han.
Halt skakade på huvudet. ”Visst är det ett litet bakslag. Men i sig självt så kommer det inte att orsaka honom några större problem. Det där vara bara en av många angrepp och massakrer. Han kan fortfarande utnyttja Mountshannonbornas hysteri och blinda hänförelse. Det skulle naturligtvis ha varit bättre för honom om Craikennis ödelagts, men det här är absolut inget stort hinder för honom.”
”Om vi inte gör det till ett stort hinder”, sa Horace fundersamt. Halt log mot honom. Den unge krigaren hade en sällsynt förmåga att gå rakt till problemets kärna.
”Precis. Förmodligen vet han inte ens vad som har hänt i Craikennis. Om jag hade varit en av männen som sprang iväg när Horace gjorde slut på Padraig så skulle jag inte direkt ha lust att gå och berätta om saken för Tennyson. Folk som Tennyson har en otäck tendens att straffa sådana som kommer med dåliga nyheter. När han rör sig genom landet och samlar allt fler anhängare så kommer han att räkna med att rykten om en massaker når honom. Men om det uteblir lär han inte bry sig så mycket om det. Om vi däremot sprider historien om gryningsriddaren så blir det annorlunda. Om vi kommer till Dun Kilty och berättar om hur gryningsriddaren ensam besegrade två hundra blodtörstiga banditer. Han kommer att se det som en utmaning och då kan han inte längre strunta i oss.”
”Är det bra?” frågade Will och lade pannan i djupa veck. Halt såg på honom i några sekunder innan han svarade.
”Det är väldigt bra”, sa han. ”Jag börjar faktiskt se fram emot en konfrontation med Tennyson.”
Han lutade sig bakåt i sin stol och sträckte på sig. Det här hade varit en lång dag. Och fler långa dagar skulle snart komma.
”Nu gör vi bäst i att sova”, sa han. ”Will, jag skulle vilja att du följer efter Tennyson i morgon och håller ett öga på honom. Han har sett mig och Horace, men inte dig. Du kan ikläda dig rollen som trubadur igen.”
Will nickade. Det skulle vara ganska enkelt att ansluta sig till ett stort, oorganiserat sällskap likt det som följde efter Tennyson. Som trubadur skulle det bli lätt att röra sig bland människorna.
”Om han gör som Särlingarna har gjort tidigare så kommer han att röra sig genom landsbygden i en vid båge och samla på sig anhängare. Jag gissar att han kommer till Dun Kilty om ungefär en vecka. Men så fort du har fått en uppfattning om vad han håller på med så får du komma och berätta det för oss.”
”Och var kan jag träffa er?” frågade Will. Han anade svaret och det Halt sa härnäst bekräftade hans misstankar.
”Vi kommer att vara i Dun Kilty”, sa han. ”Det har blivit dags för mig att återse min bror.”