Will satt under ett träd med ryggen bekvämt lutad mot stammen. Han höll på att reparera en del av Tugs seldon. Han tryckte en syl genom en kraftig läderrem och bet sig i läppen när spetsen snuddade vid hans hand nära tummen.
”Det där måste jag sluta med”, muttrade han för sig själv. Bästa sättet att lyckas med det kanske skulle vara att fokusera sig på uppgiften. I det här fallet var den trasiga remmen bara någonting han låtsades syssla med medan han bevakade det kryllande lägret där Tennyson och hans följeslagare bodde.
Han hade anslutit sig till gruppen två kvällar tidigare. En vakt hade stoppat honom när han kommit ridande kort efter mörkrets inbrott. När han hade presenterat sig själv som en kringresande trubadur och förklarat att han gärna ville ansluta sig till Alseiass anhängare hade vakten grymtat och gjort tecken åt honom att rida in.
Nästan fyra hundra personer hade flockats till Tennysons baner. De flesta kom från byar längs vägen och hade anslutit sig efter att de hört de hängivna Mountshannonbornas berättelse. Vissa hade tillkallats från andra byar längre söderut, där Tennyson redan hade drivit bort grupper med banditer. Profeten hade lämnat kvar några tjänare i varje by och så snart marschen mot Dun Kilty började på allvar så hade de uppmanats att komma till det stora sällskapet tillsammans med alla de lyckats omvända.
Men Tennyson hade också en inre krets av lärjungar. Man kände igen dem på de vita kåporna. Han hade också sina två kolossala livvakter som alltid stod i närheten av ledaren. De verkade vara surmulna typer. Den gyllene guden Alseiass tycktes inte ha fyllt dem med någon kärlek till sina medmänniskor.
Tennyson fortsatte att predika medan gruppen blev större. Han påpekade gång på gång hur obeslutsam kungen var och lade skulden för alla Clonmels problem på hans axlar. Vid varje sådant möte gick hans medhjälpare omkring i folkmassan och samlade ihop guld och juveler som gåvor till Alseiass.
Will kunde tydligt urskilja två olika grupperingar i lägret. Det fanns de ivriga, hoppfulla människorna som precis hade omvänts – de som ansåg att Tennyson och hans gud var de enda som kunde återställa freden och få landet att blomstra. Den gruppen blev större för varje dag som gick.
Sedan fanns det de befintliga anhängarna, som samlade ihop guldet och skyddade Tennyson. Will misstänkte starkt att de även tog itu med alla som vågade ifrågasätta Alseiass profet.
Dagen innan hade den senare gruppen fått förstärkning av tre anmärkningsvärda nykomlingar. De var klädda i åtsittande svart läder, hade lila mantlar och bredbrättade, fjäderprydda hattar i samma färg. De hade olivfärgad hy, mörkt hår och var uppenbarligen inte från landet. Och de var inga vanliga pilgrimer som hade kommit för att sälla sig till gruppen. De hade armborst på ryggen och efter att ha studerat dem noga hade Will sett att var och en hade minst tre dolkar på kroppen – i bältet, i stövlarna och under vänster arm. De var farliga män. De rörde sig med stor självsäkerhet och Will misstänkte att de hade förtroende för sina egna vapenfärdigheter.
Han undrade vilka de var och var de hade kommit från. Deras roll funderade han inte lika mycket över. Att de var mördare som Tennyson lejt var uppenbart. Lite tidigare hade Will suttit och sjungit nära den vita paviljongen när en av de tre nykomlingarna hade förföljt en man i slitna kläder ut ur lägret och in i skogen. Efter femton minuter hade främlingen återvänt ensam. Han hade gått raka vägen till Tennysons paviljong och avlagt sin rapport. Will hade diskret följt efter dem en liten bit och väntat i skogsbrynet tills solen gått ned. Men ingenting tydde på att den andre mannen skulle komma tillbaka.
Han lyfte blicken när någon höjde rösten några meter bort. En person i vit kåpa, som uppenbarligen tillhörde den innersta kretsen, gick omkring bland de slumpmässigt uppslagna tälten och vindskydden och delade ut order till människorna. Will reste sig upp och gick lite närmare för att höra bättre.
”I kväll måste ni packa ihop direkt efter aftonbönen. Lasta era ägodelar på era kärror och hästar och gör er beredda på att bryta upp i morgon. Tennyson vill att alla ska vara redo klockan tio! Så sätt igång! Skjut inte upp något till i morgon! Gör det i kväll – sov under bar himmel om ni måste!”
En av pilgrimerna kom fram och tilltalade gestalten i vit kåpa med vördnadsfull röst.
”Vart ska vi, ers nåd?” frågade han och ett halvdussin andra röster frågade detsamma. För ett litet ögonblick såg budbäraren ut som om han inte ville svara utan tänkte vägra bara för att han kunde.
”Vi ska marschera raka vägen till Dun Kilty”, sa han till sist. ”Det är dags att kung Ferris får höra vad vi tycker!” Ett entusiastiskt sorl utbröt bland folket som hörde honom.
Det här var intressant, tänkte Will. Han gick tillbaka mellan tälten till lägrets utkanter, där hans eget lilla tält stod uppslaget och Tug stod och betade. Han tog snabbt ned tältet och stuvade undan det. Tug gav honom en nyfiken blick.
”I morgon fortsätter vi”, sa Will. Han kontrollerade att allt var ordentligt hoprullat och säkrat. Det spelade honom ingen roll att han var tvungen att sova under bar himmel i natt. Han blickade mot himlen. En del moln drog förbi och skymde då och då stjärnorna. Det var möjligt att det skulle regna, men hans mantel var vattentät och han skulle ha det ganska bekvämt ändå.
”Du där!”
Han ryckte till när han hörde rösten. Den var grov och alldeles för hög. När han vände sig om blev han vagt orolig när han såg vem som hade talat. Det var en av de två jättarna som arbetade åt Tennyson – Gerard eller Killeen. Han hade ingen aning om vem som var vem, för de såg nästan likadana ut.
Den store mannen pekade på honom.
”Det var du som sjöng förut, eller hur?” frågade han utmanande. Will nickade lite osäkert.
”Jag är trubadur”, sa han och undrade vart mannen ville komma. Mannen verkade inte känna till ordet, så Will fick förtydliga sig. ”Jag är speleman. Jag sjunger och spelar.”
Mannens ansikte klarnade när han förstod. ”Inte nu längre”, sa han. ”Tennyson har förbjudit alla sånger som inte är lovsånger till Alseiass. Kan du några sådana?”
Will skakade på huvudet. ”Tyvärr inte.”
Den store mannen log elakt. ”Tråkigt för dig, för det betyder att du precis har blivit av med jobbet. Tennyson vill att du ger honom lutan efter aftonbönen.”
Will funderade på om det var någon mening med att berätta för den här drummeln att han spelade mandola, inte luta. Han bestämde sig snabbt för att det inte var det.
”Vill Tennyson ha mitt instrument?”
Mannen blängde på honom. ”Var det inte precis det jag sa? Du ska sluta spela och lämna lutan till Tennyson. Fattar du?”
Will tvekade. ”Fattar du?” sa mannen på nytt med ännu högre och argare tonfall.
”Visst, visst. Jag ska sluta spela och ge Tennyson min … luta. Jag förstår.”
Gerard eller Killeen nickade belåtet. ”Bra. Se till att verkligen göra det.”
Han vände på klacken och traskade iväg. Hans stora kroppshydda syntes tydligt över tälten en liten stund. Will satt på sitt hoprullade liggunderlag och såg på mandolans formade fodral av härdat läder. Det var ett vackert instrument som tillverkats av Araluens främste instrumentmakare, Gilet. Han hade fått den i gåva av lord Orman i Macindaws fästning, som velat visa sin tacksamhet. Om han gav den till Tennyson skulle han förmodligen aldrig återse den.
Dessutom så hade han fått reda på allt han behövde veta om Tennysons planer. Profeten hade ändrat sin ursprungliga plan och tänkte tåga raka vägen till Dun Kilty i stället för att ta en omväg och samla på sig ännu fler anhängare på landsbygden. Han hade redan hundratals och behövde inga fler.
Sedan var det förstås det där med de tre nykomlingarna med armborsten. Det var nog viktigt att Halt fick höra om dem. Will var övertygad om att hans läromästare skulle veta vad de var för några – åtminstone var de kom från och vad man kunde vänta sig av dem.
Will bestämde sig för att det här var ett bra tillfälle att lämna Alseiass vänner.
Han smackade några gånger och Tug slutade beta och skyndade fram. Will sadlade sin häst och satte fast sin utrustning och mandolans fodral i de avsedda öglorna. Sedan tog han upp ett avlångt bylte som var insvept i en oljeduk och plockade ut bågen och kogret. Han strängade bågen, hängde kogret över axeln och satt upp på Tug.
Han red snabbt genom lägrets utkanter och gjorde inga försök att dölja sig. Det skulle bara väcka misstanke. När det började bli glesare mellan tältsnörena ökade han farten. Han stannade till när en av vakterna från cirkeln runt lägret klev fram och höjde handen.
”Hallå där! Vart är du på väg?”
”Jag tänkte lämna lägret”, sa Will. Mannen stod på hans högra sida och Will drog ut sin högra stövel ur stigbygeln.
”Ingen lämnar lägret”, sa vakten. ”Tillbaka med dig!”
Han hade ett spjut. Än så länge hade han haft den trubbiga änden mot marken, men nu började han lyfta sitt vapen för att blockera vägen för Will.
”Nej”, sa Will med behagligt tonfall. ”Jag måste sticka. Min stackars gamla moster skickade mig ett brev och …”
Will tryckte vänster knä mot Tugs sida, vilket fick den lilla hästen att långsamt närma sig mannen. Han kom att tänka på en sak som Halt hade sagt: Om du tänker överraska någon så ska du prata med honom ända fram tills överraskningsögonblicket. Han kunde se irritationen växa i vaktens ansikte när han fortsatte att prata om sin moster. Mannen tog ett djupt andetag för att avbryta honom och skicka tillbaka honom in i lägret när Will lyfte höger fot och med kraft sparkade med stövelns undersida i mannens ansikte.
I samma ögonblick som mannen vacklade och föll ihop red Will iväg. När den omtöcknade vakten hade kommit på fötter och plockat upp spjutet hade Will och Tug redan galopperat in i mörkret. Enda tecknet på att de överhuvudtaget hade varit här var ljudet av hovar som snart avtog och försvann.