”Är du tokig?” frågade Halt. När Horace inte svarade fortsatte han: ”Titta på oss två. Visst finns det likheter – till och med stora likheter. Men inte ser vi likadana ut!”
Sean hade skyndat fram och ställt sig på knä bredvid den medvetslöse gestalten på påklädningsrummets golv. Han kände efter Ferris puls och blev lättad när han kände den. Sedan tittade han upp på de två araluanerna som stod vända mot varandra. Halt var arg och förvånad, medan Horace var alldeles lugn.
”Han är medvetslös”, konstaterade Sean.
Horace kastade en blick på honom. ”Ser du något problem med det?”
Sean funderade i några sekunder. ”Egentligen inte. Men det kan bli värre när han vaknar. Då kommer vakterna att störta över er som ett ton tegelstenar. Och då kan jag nog tyvärr inte skydda er.”
”Ingen fara”, sa Horace. ”Jag kommer att vandra ut härifrån i sällskap med den alternative kungen.” Han nickade mot Halt, som fortfarande såg bestört ut. Horace verkade ha svårt att inse fakta.
”Horace, ta dig en ordentlig titt på Ferris. Sedan tittar du på mig.”
”Jag har redan tittat på er”, sa Horace lugnt. ”Det enda vi behöver göra är kamma ditt hår bakåt och spänna det med det där läderbandet Ferris har …”
”Det är Clonmels kungakrona”, sa Sean.
Horace nickade. ”Desto bättre. Det stärker trovärdigheten.”
”Har du inte sett att vi har helt olika slags skägg?” frågade Halt lite sarkastiskt.
”Du har mer av ett helskägg numera. Jag har märkt att du har låtit det växa sedan vi gav oss av.”
”Det var avsiktligt”, sa Halt. ”Jag ville inte att folk skulle tycka att jag är lik Ferris.”
”Men nu vill vi att de tycker det. Så du får trimma det lite. Lyckligtvis hade det varit svårare om situationen var den omvända. Det är svårare att lägga till skägg än ta bort det när man har bråttom.”
”Tänker du raka mig?” frågade Halt. Det här var första gången på många år som han kände hur en situation helt gled honom ur händerna.
”Men Halt, förstår du inte? Det här är ett utmärkt tillfälle! Vi måste se till att kungen visar sig offentligt och förkastar Tennyson och Särlingarna. Och nämner gryningsriddaren. Du vet att kungen måste göra det och du vet att han vägrade. Men med lite jobb kan vi få dig att se likadan ut. Det är bara att sätta på sig mantlarna och den där lädergrejen …” Han sneglade på Sean, som öppnade munnen för att protestera. ”Kungakronan, menar jag. I vilket fall som helst så kommer ingen att se skillnaden när du väl har tagit på dig den. Folk ser vad de väntar sig att se. Det brukar du säga själv, eller hur?”
Det var sant. När man klädde ut sig hade man redan lyckats till hälften om folk väntade sig att se den riktiga personen. Och det var ju få människor i Clonmel som fått se sin kung på nära håll. Men det fanns fortfarande en sak som Halt var skeptisk till.
”Tänker du raka mig?”
Horace nickade och vände sig mot Sean. ”Jag kommer att behöva min dolk. Skulle du kunna hämta den utan att det märks?”
Sean mötte hans blick. ”Väntar du dig verkligen att jag går med på det här?”
Horace svarade utan att tveka. ”Ja. Eftersom du vet att det är enda sättet. Och eftersom du vet att han är beredd att lämna över landet åt Tennyson och hans banditer.” Han pekade med tummen på den medvetslöse Ferris.
Hans självsäkerhet var bara en mask. Han hoppades att hans bedömning av den unge hiberniern stämde. När Halt var utklädd till Ferris skulle alla anta att han var kungen så länge han hade Sean med sig. Om Sean inte var med skulle de däremot aldrig komma förbi vakterna utanför tronsalen.
Sean tvekade lite till. Ändå insåg han att han redan hade tagit araluanernas parti när han sett Ferris på golvet och låtit bli att tillkalla vakterna.
”Ni har rätt”, sa han. ”Jag ska hämta knivarna. Jag antar att det vore för uppenbart om jag bad om en rakkniv?”
”Min dolk duger”, sa Horace. Men Halt höll inte med.
”Ta inte en dolk. Ta min långa kniv. Den går bra att klippa sig med och duger fint för rakning också.”
Horace såg på honom och var märkbart fascinerad över avslöjandet.
”Det är alltså sant”, sa han. ”Du klipper dig verkligen med en kniv!” Halts frisyr diskuterades ofta i Araluen och nu hade Halt bekräftat något som många misstänkt. Spejaren brydde sig inte om att svara.
”Hämta en skål med varmt vatten också”, sa Halt till Sean. Sedan sneglade han på Horace. ”Jag vill inte bli slätrakad.”
”Hämta te i stället”, sa Horace. ”En kittel med varmt te. Folk kan undra vad vi ska med varmt vatten till. Men en tekittel lär inte göra dem lika misstänksamma.”
Sean tvekade. ”Ska du raka honom i te?”
”Du ska absolut inte raka mig i te”, sa Halt. Men Horace gjorde en lugnande rörelse med handen.
”Det är egentligen ändå bara hett vatten. Och vi kan använda det för att göra ditt ansikte mörkare där skägget har varit.”
Sean såg på dem. Horace hade rätt. Att raka Halt skulle blottlägga en del av hans ansikte som skyddats från solen och vinden i många års tid. Det skulle synas tydligt om de inte dolde det på något sätt.
”Lång kniv och te”, muttrade han som om det var någon sorts märklig inköpslista. Sedan skyndade han sig ut från påklädningsrummet.
”Har du tänkt på att Ferris har mörkt hår medan mitt hår har en fin gråspräcklig ton?” frågade Halt Horace.
”Han färgar det”, sa Horace och Halt exploderade av irritation.
”Det är klart att han färgar det! Hur hade du tänkt färga mitt hår? Jag tror inte att det räcker med lite te!”
”Med sot”, sa Horace. ”Det finns gott om sot i eldstaden och skorstenen. Vi gnider in ditt hår med det. Vi kan blanda ut lite av det i teet vi stryker i ditt ansikte också.”
Halt böjde sig ned och reste stolen som hade fallit omkull när Ferris ramlat. Han sjönk ihop på den och såg alldeles uppgiven ut.
”Det här blir bara bättre och bättre för varje minut”, sa han.
*
En timme senare slogs tronsalens dörrar upp. De sex vakterna i förmaket utanför ställde sig i givakt när Sean kom ut.
”Kungen har bestämt sig för att besöka marknadsplatsen”, förkunnade han. ”Gör er redo för att eskortera honom.”
Ögonblicket därpå gled kungen ut ur tronsalen. Han var klädd i en tjock mantel av grönt brokadtyg med utsmyckningar av hermelinpäls. Manteln släpade i marken och hade hög krage, som kungen hade vridit upp. En av de främmande besökarna gick vid hans sida. Av den andre främlingen syntes inga spår, men vakterna tänkte inte på det. Två av dem ställde sig framför det kungliga sällskapet och fyra bakom. De höll ett respektfullt avstånd så att de var tillräckligt nära för att försvara kungen om det krävdes men samtidigt tillräckligt långt borta för att inte kunna höra vad hans majestät pratade om.
Sean visade vägen och kungen och Horace gick bredvid honom. Sean fick medge att Horaces arbete hade varit effektivt. Halts hår var färgat svart av sot och delat i mittbena. De hade kammat ut det med te och satt kungakronan över. Om man tittade närmare på kungens ansikte såg man att hudfärgen var lite oregelbunden längst ned, där en grumlig smet av sot, jord och te hade smetats ut över den bleka hyn som blottats när Horace rakat Halt med den långa kniven. Smeten hade också lyckats dölja vissa små ojämnheter och skärsår i hans ansikte, där kniven inte riktigt varit rätt redskap för att raka det ståltrådsaktiga skägget. Horace hade snabbt upptäckt att han effektivt kunde stävja blodflödet med en tjock blandning av sot och te.
”Det här ska du få betala för”, sa Halt när han smetade ut den obehagliga blandningen över de värsta såren. ”Det där sotet är smutsigt. Såren kommer att bli infekterade.”
”Antagligen”, sa Horace distraherat. ”Men det är bara i dag vi behöver dig.”
Det var ingen speciellt uppmuntrande tanke för Halt.
En annan detalj de hade nytta av var att Ferris under årens lopp hade gjort det tydligt för sina undersåtar att de inte fick se honom i ansiktet. Till och med bland folket i slottet var det ytterst få som hade fått chansen att studera kungens anletsdrag närmare. De hade en ungefärlig bild av honom och Halts utseende, hållning och röst stämde överens med den.
Sällskapet lämnade kärntornet och klev ut på borggården. Abelard och Kicker stod nära dörren. Kickers tyglar var fästa vid en ring. Abelard stod i det fria, som han alltid gjorde när han väntade på Halt.
Hästen såg upp när gruppen kom ut. Den gnäggade en mjuk hälsning till sin herre, som var klädd i en obekant grön mantel och hade smuts i hela ansiktet. Halt såg på honom med rynkad panna och formade orden ”håll tyst” med läpparna. Abelard ruskade på huvudet, vilket var hans motsvarighet till en axelryckning.
”Min häst kände igen mig”, mumlade Halt till Horace. Han lät lite anklagande.
Horace kastade en blick på den lilla, lurviga hästen som stod bredvid hans egen kraftiga stridshäst.
”Inte min”, svarade han. ”Det måste betyda att hälften inte kommer att känna igen dig.”
”Jag skulle ha föredragit lite bättre odds än så”, sa Halt.
Horace undertryckte ett leende. ”Oroa dig inte. Det var nog din lukt han reagerade på.”
”Jag reagerar också på min lukt”, sa Halt syrligt. ”Jag luktar te och sot!”
Horace misstänkte att det var klokast att inte svara.
Den lilla gruppen gick ned för rampen till själva staden. När de närmade sig kom Halt att tänka på en sak. Trots att folk aktade sig, bugade och neg när kungen drog förbi så var det ingen som jublade eller vinkade. Ferris, som just nu låg medvetslös och bunden i påklädningsrummets garderob, var inte populär bland sina undersåtar.
De fortsatte in i själva staden och människor fortsatte att gå ur vägen för dem. Halt visste inte om de ville visa respekt eller om det bara berodde på de beväpnade vakterna. Förmodligen var det en kombination. De följde en sidogata och i slutet av den kunde han se en stor, öppen yta. Snart kunde de höra sorlet av hundratals röster. De närmade sig marknadsplatsen, där Tennyson redan stod och talade till en stor folkmassa.
”De har visst satt igång utan oss”, sa han.
”De må ha börjat”, sa Horace. ”Men det är vi som kommer att avsluta det.”