Will stod längst bak i folksamlingen på marknadsplatsen. Tennysons anhängare hade arbetat hårt i flera timmar med förberedelserna inför sin ledares tal till folket. De hade byggt en upphöjd scen och på ena sidan av marknadsplatsen fanns en lägereld med ett stort spett över. Två av Särlingarna stod med bar överkropp och grillade ett par får på spett över elden. En behaglig doft spred sig över marknadsplatsen när djurens fett droppade ned på de glödande kolen.
Will hade inte ätit på länge och doften fick hans mage att kurra. Då och då skar mannen som övervakade matlagningen av några fina köttbitar. En annan lade upp tunnbröd som användes som tallrikar för köttet och maten serverades sedan till människorna i trängseln. Ett fat med vin och ett med öl hade öppnats och stadsborna uppmanades att fylla sina muggar och sejdlar. Atmosfären var munter, nästan som under en högtidsdag. Maten och vinet var av hög kvalitet och det hela var ett välkommet avbrott i vardagen. Marknadsplatsen surrade av samtal och glada röster.
Sedan började Tennyson att tala. Först var han munter och välkomnande. Han började med att berätta en rad roliga anekdoter och skojade friskt om sin egen okunnighet. Lyssnarna småskrattade. Han var en skicklig underhållare, tänkte Will. Han pratade om hur trevligt han och hans anhängare hade haft det när de färdats längs landsbygden och tagit hand om varandra och tillbett sin gud. En kör som bestod av ett dussin Särlingar klättrade upp på den provisoriska scenen och började sjunga när Tennyson gav tecken.
De sjöng ett antal populära visor från landsbygden som fick åhörarna att stampa takten och dansa. Folkmassan sjöng med i refrängerna efter att Tennyson uppmanat dem att göra det. Sedan sjöng kören en enkel lovsång där de prisade Alesiass. Den hade en enkel refräng som snabbt satte sig i huvudet och det dröjde inte länge förrän alla sjöng med. Sedan gick kören av scenen. Folket drack mer vin och Tennysons humör blev mindre muntert.
Han var en duktig talare. Han tog allting i etapper. Först blev han lite tankfull när han beskrev hemskheterna som tycktes ha spridits över Clonmel de senaste månaderna – ett mörkt moln som stod i direkt motsats till det enkla, glada livet som Alseiass och hans tillbedjare förespråkade. Tennysons tonfall blev efter en stund missbelåtet och sedan rent förargat när han beskrev fasor som massakern i Duffy’s Ford. De flesta i folksamlingen kände inte till detaljerna, men de hade hört rykten om oroligheter i ett halvdussin städer och byar i kungarikets södra del. Ortsnamnen var bekanta och eftersom rykten alltid av naturen är inexakta så kunde Tennyson brodera ut och överdriva vissa händelser. Han målade upp en bild av hopplöshet samtidigt som han byggde upp sitt raseri över hur Clonmels invånare fått lida.
Will kände hur folkmassans humör förändrades samtidigt med Tennysons. Talaren beskrev morden, anfallen och bränderna och hur de långsamt drog allt längre norrut mot Dun Kilty. Skräcken bland de församlade människorna tilltog i takt med att mängden vin i deras muggar blev mindre. När Tennyson skildrade den ena våldsamheten efter de andra började hans vitklädda anhängare att ropa ut sitt bifall. Sedan klev medlemmar som nyligen omvänts fram för att bekräfta att det Tennyson sa var sant.
”Profeten Tennyson har rätt!” ropade en av dem. ”Jag var i Caramoss” (eller Dell eller Clunkilly eller Rorkes Creek eller någon annan plats som ledaren precis hade nämnt). ”Jag såg det med egna ögon!”
”En väldig ondska har satt klorna i det här landet”, sa Tennyson. Nu hade han nått själva hjärtat i sitt tal. ”Den som ligger bakom fasorna är ingen annan än den onde Balsennis! Han är en illvillig ande som våldför sig på det här landets enkla folk likt ett rovdjur! Han skickar ut sina lakejer så att de kan mörda och sprida skräck! Och vi har sett hans verk förr, inte sant, mina vänner?”
Frågan var riktad till hans trognaste följeslagare och de bekräftade ivrigt att det var så. Sedan fortsatte Tennyson. Hans röst steg hela tiden i styrka och intensitet.
”Och han måste stoppas! Hans onda anhängare måste krossas och förgöras! Men vem ska göra det åt er? Vem ska skydda er från hans anfall? Vem ska sätta sig upp emot banditerna, brottslingarna, mördarna och rövarna som flockas till honom? Vem ska besegra dem och skicka tillbaka dem samma väg de kom?”
Människorna muttrade rastlöst. De hade inget svar på hans fråga.
”Vem har makt att sätta sig emot Balsennis och befria er från hans vansinne och ondska?”
Än en gång lät Tennyson osäkerheten sprida sig i massan. Sedan tog han ett steg framåt och hans djupa, kraftiga röst var starkare än någonsin.
”Kommer er kung att göra det?”
Det var tyst. En obekväm, nervös tystnad uppstod när åhörarna såg på varandra och sedan tittade bort. Så här nära slottet Dun Kilty vågade ingen vara den som tog första steget i att trotsa kungen. Ändå visste de allihop att svaret på frågan var nej.
”Har er kung gjort någonting för att hjälpa sitt lidande folk?” dundrade Tennyson. Han spottade ur sig ordet ”kung” med djupt förakt. ”Har han det? ”
Intensiteten i hans röst och glöden i hans ögon krävde ett svar. Några trevande röster höjdes i folksamlingens bakre led.
”Nej!”
Och nu när det väl hade börjat anslöt sig allt fler röster, tills arga rop om kung Ferris inkompetens genljöd från alla håll.
”Nej! Nej! Kungen gör ingenting medan folket lider! Han sitter trygg i sitt stora slott! Men hur är det med oss andra?”
Will insåg att de första rösterna som hördes förmodligen kom från personer som Tennyson placerat ut i publikhavet. De bar för tillfället inte sina vita kåpor utan var klädda i samma enkla kläder som de flesta stadsbor. Men rösterna som anslöt sig till kören som fördömde kungen kom från Dun Kiltys invånare.
Tennyson höll upp handen för att tysta ned sina lyssnare. När ropen hade lagt sig tog han till orda på nytt.
”Vem var det som avstyrde anfallet mot Mountshannon? Var det kungen?”
Återigen drog ett rungande ”nej!” över marknadsplatsen. När det blev tyst igen ställde Tennyson en ny fråga.
”Vem var det, då? Vem räddade Mountshannons invånare?”
Bakom honom började en grupp bybor från Mountshannon att ropa ivrigt. De hade övat på det här den senaste veckan i ett halvdussin små byar och samhällen längs vägen.
”Alseiass!” ropade de. ”Alseiass och Tennyson!”
Och Dun Kiltys invånare tog upp ropet tills det ekade mot byggnaderna runt marknadsplatsen. Det ständiga ekot fick ropen att låta som ett enda långt ord: ”Alseiass-och-Tennysonyson-Alseiass-seiass-Tennyson-yson-Alseiass.” Det verkade nästan som om folket i trängseln hypnotiserades av det rullande ekot tills de själva inte kunde låta bli att ansluta sig till kören för att förstärka ljudet och raseriet som drog över torget.
Det här börjar bli farligt, tänkte Will. Han hade aldrig sett riktig masshysteri förut. Nu när han stod mitt i trängseln slogs han av den enorma, skräckinjagande kraften i oförnuftet.
Tennyson höjde händerna igen och de dånande rösterna tystnade en efter en.
”Vem stod emot ondskan vid Craikennis?” frågade han. Och den här gången bestämde sig Will för att spela med i spelet innan Tennysons medhjälpare kunde svara.
”Gryningsriddaren!” ropade han så högt han kunde.
Det blev omedelbart dödstyst på torget. Människorna runt honom vände sig om för att stirra och Tennyson togs med sådan överraskning att han var mållös i några sekunder. Will tog tillfället i akt.
”Jag var där! Han utplånade sina fiender med ett brinnande svärd! Han tvingade tillbaka dem! De var flera hundra, men han krossade dem till siste man – den mäktige gryningsriddaren!”
Han hörde röster runtom på marknadsplatsen som ekade ordet ”gryningsriddaren”. Ryktena om händelserna i Craikennis hade nått Dun Kilty och nu var alla osäkra på vem som egentligen hade räddat den byn. Men Tennyson höjde rösten för att tysta Will och pekade på honom med ett anklagande finger.
”Det finns ingen gryningsriddare!” ropade han. ”Det är bara en legend!”
”Jag såg honom med egna ögon!” sa Will, men Tennyson hade övertaget. Han stod på en upphöjd scen och hade en erfaren talares röst.
”Rena lögner!” röt han. ”Det var Alseiass, den gyllene guden!”
Återigen steg en kör av ”Alseiass! Prisa Alseiass!” från de vitklädda gestalterna runt honom. Tennyson fortsatte att peka på Will och den unge spejaren insåg att Tennyson pekade ut honom för anhängarna i folkmassan. Han hade den hemska känslan av att någon när som helst kunde sticka en kniv mellan hans revben.
”Han talar osanning!” fortsatte Tennyson. ”Och Alseiass straffar den som ljuger!”
Will såg sig hastigt omkring. Längre bort till höger kunde han se någonting lila som var på väg mot honom genom trängseln. Han såg i ögonvrån hur gestalten kom närmare. Trots att mannen inte bar sin bredbrättade hatt så förstod Will att det var en av genovesierna. Han såg en dolk glimma där mannen höll den nära benet.
”Gryningsriddaren!” ropade han igen. ”Han kan rädda oss! Prisa gryningsriddaren!”
Några andra tog upp ropet och det började sprida sig. Will hade ögonen på Tennyson och såg hur han nickade mot någon som stod nära honom i folkhavet. Han tittade till höger. Genovesiern var nästan framme. Will såg överraskning och irritation i mannens ögon när han märkte att bytet hade upptäckt honom. En halv sekund senare höjde Will höger armbåge till ansiktshöjd och snurrade runt på höger häl. Hans armbåge slog in i mannens ansikte så att han bröt näsbenet och tumlade bakåt in i folkmassan. Det forsade blod från hans näsa och dolken ramlade till marken. När de som stod närmast fick syn på den ryggade de tillbaka. De knuffade varandra och ropade ut varningar.
Will bestämde sig för att det räckte. Han hukade sig ned så att Tennyson inte längre kunde se honom och skyndade sig genom trängseln till en plats ungefär femton meter bort. Där reste han sig upp och ropade. ”Prisa gryningsriddaren!”
Sedan hukade han sig ned igen och försvann in i trängseln innan Tennyson kunde peka ut honom.
Tennyson hade sett tumultet när hans lejde mördare störtade omkull. Sedan hade han tappat den irriterande häcklaren med blicken. Nu när rösten hördes från en annan del av samlingen gick han vidare med sitt angrepp.
”Gryningsriddaren?” fnös han. ”Var är han? Om han är så mäktig som du säger så skulle jag verkligen vilja se honom. Visa honom här och nu! Det kan du inte, eller hur? Det finns ingen gryningsriddare!”
Hans lärjungar ekade de hånfulla orden och krävde att gryningsriddaren skulle kliva fram och visa sig. Men nu svarade en djup röst på tillropen. Det rörde sig i de främre leden, nedanför scenen där Tennyson stod.
”Vill du träffa gryningsriddaren, din charlatan? Här är han! Och jag har kommit hit med honom!”
”Kungen!” utbrast minst hundra förbluffade röster på samma gång.
Och en kraftig gestalt i grön mantel av brokadtyg klev upp på scenen tillsammans med en bredaxlad krigare som bar ett emblem som föreställde en stiliserad uppgående sol. Efter dem kom en kortare, mörkhårig krigare som många kände igen som Sean Carrick, kungens närmaste man.
Ett sus drog genom folkmassan. Kung Ferris hade kommit hit! Och han eskorterades av ett halvdussin palatsvakter som ställde sig runt honom för att skydda honom.
Wills ögon smalnade. Han såg det mörka, bakåtkammade håret, det rakade ansiktet och manteln. Men han visste ändå att det här inte var Ferris. Det var Halt. Och han hade kommit i sista sekunden. När mannen med kungamanteln visade sin personlighet med full kraft visste han att han hade rätt.
”Vem ska försvara er?” dånade han. ”Jag ska försvara er! Inte den här bedragaren, den här eländige cirkusartisten! Låt honom prata om sin osynlige gud. Jag har en äkta legend vid min sida: gryningsriddaren!”
Han gjorde tecken mot Horace och det väste när den unge krigaren drog sitt svärd och höjde det ovanför huvudet så att det klara orangefärgade emblemet på hans bröst syntes i full prakt.
”Gryningsriddaren!” ordet spred sig över torget. Horace tog ett steg bakåt och satte tillbaka sitt svärd i skidan så att Halt återigen stod i fokus.
”Den här mannen är en lögnare och tjuv”, sa Halt och nickade mot Tennyson, vars ansikte var alldeles förvridet av vrede. ”Han lockar er med honungsdrypande ord och sedan stjäl han allt ni äger. Och han gör allt det här i en falsk guds namn!”
”Det är ingenting falskt med Alseiass”, började Tennyson.
”Visa honom, då!” röt Halt. Hur impopulär kungen än var så var han ändå kung. Och nu när Halt hade rollen så utstrålade han en kraftfull auktoritet. ”Visa honom, precis som jag har visat den legendariske krigaren som ska försvara oss! Du bad att få se gryningsriddaren. Var så god, här är han! Nu vill jag se den där guden du pratar om. Visa honom om du kan!”
Fler och fler av åhörarna började välja kungens sida. De höjde rösterna och begärde detsamma. Halt utnyttjade tillfället och vände sig mot folksamlingen.
”Hur många av er hade någonsin hört talas om den ’gyllene guden’ innan den här skojaren började berätta om honom?” När ingen svarade fortsatte han: ”Nå? Hur många?”
En obekväm tystnad hade lagt sig över torget. Några av lyssnarna skruvade på sig av obehag.
”Ingen. Men hur många har hört talas om gryningsriddaren?”
Den här gången hördes många jakande ljud. Sorlet växte snart till en orkan. Alseiass var ny och okänd, men de kände allihop till legenden om gryningsriddaren.
Tennyson knep ihop läpparna till en ilsken, tunn linje. Han klev fram och höjde händerna för att tysta människorna.
”Bevis!” ropade han. ”Vi vill ha bevis! Alla kan ta på sig en skjorta med en bild på solen och påstå sig vara en krigare från myterna. Men vi vill se bevis!”
Några höll med och sedan fler och fler. Folkmassor var nyckfulla, tänkte Will. De drevs av blind instinkt. Ena sekunden kunde de tycka en sak och i nästa en helt annan.
”Bevis!” ropade de.
Nu var det Halts tur att höja händerna för att tysta dem.
”Vad vill ni ha för bevis?” ropade han. ”Den här krigaren räddade byn Craikennis! Han besegrade tvåhundrafemtio man med sitt brinnande svärd!”
”Och vem såg det?” frågade Tennyson snabbt. ”Ingen! Om han verkligen är den fantastiske krigaren du påstår att han är så låt honom bevisa det med den säkraste metoden av alla: tvekamp!”
Nu var lyssnarskaran verkligen intresserad. Stadsborna visste inte riktigt vilken av de två männen de litade på, men alla ville se en duell till döden. Det här började bli en riktigt annorlunda dag.
”Strid! Strid!” ropade de och ljudet växte tills Halt återigen lyfte händerna. Ropen dog ut och han vände sig mot Tennyson.
”Och vem ska slåss för dig?” frågade han.
Tennyson log. ”Inte en utan två personer. Låt ’gryningsriddaren’ möta mina livvakter, tvillingarna Gerard och Killeen!”
Han svepte dramatiskt med armen mot de två jättarna. De klev upp på scenen och alla jublade när de såg deras väldiga kroppshyddor.
Halt fick än en gång vänta tills ropen dog ut. ”Väntar du dig att han ska slåss mot två män?” frågade han.
Tennyson log mot folkmassan.
”Vad är två personer för en krigare som har besegrat tvåhundrafemtio?” frågade han och lyssnarna jublade.
Halt tvekade. Han hade räknat med en utmaning, men han trodde inte att Horace skulle klara av att möta de två jättarna samtidigt.
När han letade efter något sätt att ta sig ur situationen på klev Horace fram igen. Han gick fram till Tennyson och ställde sig riktigt nära. Blicken i hans ögon fick den självutnämnde profeten att ta ett steg bakåt. Men till och med det lilla steget räckte för att ge Horace övertaget.
”Jag hörde dig tala om tvekamp, din fege ynkrygg!” Han ropade inte, men hans röst hördes ändå tydligt över torget. ”Tvekamp är en strid mellan två personer.”
Will bestämde sig för att hjälpa till igen och försäkra sig om att folket stödde Horace. Han insåg att de var beredda att hålla med om vad som helst just nu.
”Han har rätt!” ropade han. ”Två personer!”
Han kände sig lättad när människorna runt omkring tog upp det ropet.
”Två personer! Två personer!” Det var precis som han hade misstänkt: de brydde sig inte om vad som var rättvist, men de ville se en strid och de visste att en tvekamp mellan två personer skulle vara längre än en strid där två personer slogs mot en.
Horaces röst mullrade återigen över platsen. Hans blick mötte Tennysons.
”Jag ska slåss med dina köttberg”, sa han. ”Ett åt gången, den ene efter den andre. Jag kommer att besegra dem. Därefter ska jag slåss med dig – om du vågar möta mig!”
Han gav Tennyson en hård knuff i bröstet så att den vitklädde mannen vacklade bakåt ett steg. Bakom Horace började de två jättarna att kliva framåt för att försvara sin ledare. Men de hade knappt hunnit röra sig förrän Horace snott runt för att möta dem. Han svärd tycktes ta ett språng upp i hans hand som av egen vilja. När det stannade var den glimmande spetsen riktad rakt mot den närmaste mannens strupe. Båda tvillingarna stannade till.
En kollektiv flämtning hördes när åskådarna såg hans förbluffande snabbhet. De flesta såg inte ens hur han rörde sig. I ena ögonblicket stod han vänd mot Tennyson, men i nästa hade han höjt svärdet mot de två kolossala öborna. Will såg ännu en möjlighet att vinna tittarnas stöd.
”Två strider!” ropade han. ”Två strider, inte en!”
Och de tog upp det ropet också. Nu hade de chansen att få se dubbelt så mycket blod. För den skrålande, halvfulla folkhopen var det dubbelt så roligt.
Tennyson var röd i ansiktet av ilska och blängde på sina åhörare. Han såg ut att vilja protestera, men ropen tilltog i styrka och hans egen röst hördes inte.
”Två strider! Vi vill se två strider! Två strider! Två strider! Två strider!”
Det blev en rytmisk, mässande sång som ingen kunde stoppa. Tennyson visste hur folksamlingar fungerade och när han lyssnade på folkets monotona rop så visste han att han inte längre kunde få dem att ändra sig.
Han höjde händerna och människorna tystnade. De såg förväntansfullt på honom.
”Som ni vill!” sa han. ”Två strider!”
Hopen stämde upp ett triumferande jubel och började skandera ”två strider” igen. Halt såg på Horace med frågande blick och den unge krigaren nickade.
”Inga problem … ers majestät.” Han sa de två sista orden med ett leende på läpparna.