Medan människorna i publikhavet skrålade klev Tennyson lite närmare Halt. Horace ställde sig bredvid den falske kungen, med Sean ett halvt steg bakom. Halt verkade helt oberörd och höll upp handen för att hejda prästen.
”Vad har du på hjärtat?” frågade han.
Tennyson funderade i några sekunder. Det var någonting som verkade bekant med kungen, men han kunde inte komma på vad det var. Han sköt undan den distraherande tanken och hans vrede återkom.
”Vi hade en överenskommelse, Ferris”, sa han.
Halt höjde ett ögonbryn. ”Ferris?” sa han. ”Är det så man tilltalar en kung? Jag tror att du menar ’ers majestät’.”
”Du kommer inte att vara kung när jag är färdig här. Ingen ljuger ostraffat för mig. Jag ska förgöra din gryningsriddare och släpa dig av tronen. Du kommer att skrika som en uppskrämd liten flicka.”
Tennyson var förvirrad och ursinnig. Informationen som hans spioner hade samlat in under flera månader innan marschen till Dun Kilty hade gett vid handen att kungen var en osäker, obeslutsam och svag härskare. Den här kungens hårda blick kom som en total överraskning. Mannen visade inte minsta tecken på skräck eller svaghet när Tennyson hotade honom.
”Det var stora ord, Tennyson, i synnerhet från en man som själv inte är beredd att slåss. Eller släpa, misstänker jag. Låt mig tala om en sak för dig: avskum som du sluter inga överenskommelser med kungar. Ni gör som de säger! Och ni gör bäst i att inte hota dem. Jag kommer att omintetgöra din plan och krossa din bedrövliga lilla sekt. Sedan ska jag jaga ut ditt dallrande fläsk ur landet med piska. Och till skillnad från dig, min vän, så tänker jag göra grovjobbet själv!”
Ingen hade vågat hota Tennyson sedan han inlett kampanjen i Hibernia för två år sedan. Ingen hade talat till honom med sådan självsäkerhet och sådant förakt. När han såg på de mörka ögonen blev han nästan skräckslagen. I kungens blick fanns inte ett spår av osäkerhet. Där fanns ingenting alls som tydde på att han skulle låta sig kuvas. I stället fanns där ett tyst löfte om att kungen faktiskt skulle göra verklighet av sitt hot. I ett osäkert ögonblick undrade Tennyson om det inte skulle vara bäst att dra sig tillbaka från Clonmel och i stället försöka stärka sin dominans i de fem andra kungarikena. Men han misstänkte att mannen framför honom inte skulle nöja sig med det. Båda två hade bestämt sig och situationen skulle redas ut genom tvekamp. Han såg på sina två kraftigt byggda livvakter och sedan på den muskulöse unge krigaren som stod bakom kungen. Att någon skulle besegra både Killeen och Gerard var knappast troligt. Ändå såg den unge mannen inte det minsta bekymrad ut.
Horace mötte Tennysons blick och log. Tennyson fick en känsla av att han även hade sett den här unge mannen förut. Men vid deras förra möte hade han inte ägnat särskilt stor uppmärksamhet åt Horace, som varit dammig och smutsig efter resan och klädd som en lejd vakt. I sin skinande ringbrynja och vapenrock med gryningsriddarens symbol var han som en helt annan person.
”Striderna kommer att äga rum om tre dagar”, förkunnade Halt så att alla kunde höra honom. Han behövde inte fråga Horace om det passade honom, för han visste att Horace alltid var redo.
Tennyson drog undan blicken från Horace och såg än en gång på Halt.
”Överenskommet”, sa han.
Folket började återigen jubla. Dagen för den offentliga striden skulle bli som en högtidsdag – där det dessutom fanns möjlighet att se minst en person dödas.
Halt sneglade på Sean, som gjorde tecken åt vakterna att samlas runt kungen. Sedan lämnade de scenen och banade sig tillbaka mot slottet genom den hurrande trängseln. När de var på väg dit upp kunde de höra de skanderade orden som spred sig som en löpeld genom staden:
”Leve Ferris! Leve kungen! Leve Ferris! Leve kungen!”
Horace log mot Sean.
”Det är alltså så där man vinner folkets hjärta. Ser till att de får se människor dö på olika våldsamma sätt.”
”Nu kan Ferris åtminstone inte ändra sig”, sa Sean. ”Då skulle pöbeln där nere slita honom i stycken.”
De gick tillbaka in i slottet och in i tronsalen. När vakterna ställde sig utanför dörrarna beordrade Sean en av dem att hämta hett vatten, tvål och handdukar. Sedan följde han efter Halt och Horace in i salen.
Halt gick snabbt fram till det lilla påklädningsrummet. Han nickade åt Sean och Horace att stanna utanför, drog undan det tjocka draperiet och klev in. Svaga, dämpade dunsar hördes från den stora garderoben där de stuvat in Ferris. Halt öppnade dörren och släpade ut sin bror i kragen. Ferris, som var bunden och försedd med munkavle, var alldeles röd i ansiktet och ögonen stod ut när han försökte ropa glåpord åt sin bror. Men munkavlen satt ordentligt fast och det enda som hördes var en rad kvävda, obegripliga stön. Halt drog sin långa kniv, som han haft dold under manteln, och höll den glittrande klingan under Ferris näsa.
”Du har två möjligheter, käre bror. Antingen skär jag av dig munkavlen och repen – eller halsen. Du väljer.”
Ferris stön blev våldsammare än innan och han kämpade hårt för att komma ur repen runt händer och fötter. Han stannade abrupt när Halt förde sin kniv lite närmare.
”Det där var bättre”, sa Halt. ”Nu håller du dig tyst, annars är du en död man. Begriper du?”
Ferris nickade. Hans ögon var vidöppna av skräck.
”Du lär dig”, sa Halt. ”Nu ska jag skära loss dig. Men håll dig tyst. Om du börjar skrika så dödar jag dig. Fattar du?”
Halt såg på honom i några sekunder för att försäkra sig om att kungen verkligen förstod. Ferris verkade samarbetsvillig. Han skulle själv inte ha haft några som helst problem att döda sin bror om han varit i Halts ställe.
Halt skar försiktigt loss Ferris rep och väntade medan kungen masserade sina handleder för att lindra obehagskänslorna efter fångenskapen. När monarken var färdig såg upp på sin bror. I hans blick fanns bara hat.
”Hur länge tror du att du kan fortsätta så här? Du kommer inte att lyckas med detta, Halt!”
Men Halt lade märke till att Ferris var noga med att hålla rösten sänkt, trots avskyn han kände. Han log bistert.
”Jag har redan lyckats, Ferris. Du har inte längre något val. Det har jag sett till.”
”Inget val? Vad då för val? Vad har du gjort?”
”Du ska stödja gryningsriddaren i hans strid mot två av Tennysons livvakter. Jag förkunnade detta å dina vägnar inför hela staden. Du har nog aldrig varit lika populär bland stadsborna som du är nu.”
”Jag tänker inte göra det!” sa Ferris. Han började höja rösten, men någonting i Halts blick fick honom att sänka den igen. ”Jag ska se till att det inte blir av!”
”Gör du det så kommer folket att slita dig i stycken”, sa Halt. ”De gillar verkligen det här. Du skulle ha hört när de ropade ’leve kungen’. Det var faktiskt riktigt gripande. Jag misstänker att de aldrig har sagt någonting liknande förut.”
”Jag ska kontakta Tennyson! Jag ska berätta för honom …” Han avbröt sig. Halt skakade på huvudet.
”Jag tror inte att han vill prata med dig sedan du trotsade honom offentligt. Du har utmanat honom och förödmjukat honom. Du kallade honom charlatan och skojare, vill jag minnas. Det värsta av allt var att du tog tillbaka din överenskommelse med honom. Nej, ers majestät har tagit ställning mot Tennyson.”
Ferris insåg hur fällan hade slagit igen runt honom. Det enda han kunde göra nu var att göra som hans bror sa och hoppas på att den unge krigaren som följt med honom skulle besegra inte bara en utan två män i de kommande tvekamperna.
”Du är fast, Ferris”, sa Halt. ”Om du avstyr striden så kommer folket att sparka dig av tronen. Och om de misslyckas med det så kommer Tennyson att döda dig. Och om inte han gör det, så gör jag det. Förstår du?”
Ferris tog blicken från Halts ögon och skakade långsamt på huvudet. ”Jag förstår”, sa han med ynklig röst.
Halt nickade. ”Bra. Se det från den ljusa sidan. Om vi lyckas så får du tillbaka tronen och ditt folk kommer att älska dig. Åtminstone tills du börjar bete dig som vanligt igen.”
Men Ferris hade inget mer att säga.
”Sean! Kommer vattnet snart?” ropade Halt genom draperiet.
Sean och Horace skyndade sig in i påklädningsrummet med en skål varmt vatten, några handdukar och en tvål. De fick syn på den modfällde kungen och Halt berättade vad som hade hänt.
”Jag tror att det är säkrast om kungen håller sig utom synhåll de närmaste dagarna”, sa han. ”Vi kan säga att han har dragit sig tillbaka till sina gemak och har feber. Kan du sprida ut det, Sean? Det är nog bäst om inte jag och Ferris syns tillsammans för ofta nu när Horace har förstört mitt stackars skägg.”
Sean nickade. ”Jag har folk jag litar på som kommer att hjälpa oss”, sa han. ”Mer än en av dem har uttryckt en önskan om att kungen reder ut den här situationen. De kommer garanterat att stå till tjänst.”
”Bra. Se bara till att han är tyst fram till dagen för striden. Jag antar att du kan ordna med förberedelserna inför striden, förresten?”
”Vi behöver en läktare och en arena”, sa Sean med rynkad panna. ”Paviljonger för de stridande och en del annat. Ja, jag ska ordna det.”
”Jag överlåter det till dig. Horace och jag kommer att gå upp i rök i några dagar. Hur kan vi kontakta dig om behovet uppstår?”
Sean funderade i några sekunder. ”Det finns en sergeant vid garnisonen som heter Patrick Murrell. Han har varit min tjänare. Kontakta honom så kan han lämna ett meddelande till mig.”
”Då säger vi det.” Halt såg på sin bror, som satt hopsjunken på en låg stol. ”Ferris, lyssna på mig. Det är en sak jag vill att du förstår.”
Ferris lyfte motvilligt huvudet och mötte sin brors blick. Han stirrade in i Halts ögon likt en fågel som tittar på ormen som långsamt närmar sig.
”Det här är enda sättet för dig att behålla tronen. Jag har tidigare förklarat att jag inte är intresserad av att ta den från dig och jag menar det faktiskt. Om det här fungerar så kommer du att sitta säkert. Men om du försöker sabotera det och sviker oss på något sätt – genom att försöka kontakta Tennyson och sluta någon sorts nytt avtal i sista sekunden, till exempel – så kommer jag att leta upp dig. Du kommer inte ens att se att jag är närheten, men du kommer att se en pil sticka ut ur ditt bröst ögonblicket innan du dör. Förstår du?”
”Ja”, kraxade Ferris.
Halt tog ett djupt andetag och andades långsamt ut. Han sköt bort kungen från tankarna och vände sig mot Horace.
”Bra. Nu är det dags att försöka få bort sotet och jorden ur mitt hår.”
*
Lite senare såg vakterna utanför tronsalen hur de två främlingarna gick sin väg. Halts hår hade återfått sin vanliga gråsprängda färgton och Horace hade använt en ny blandning av sot och jord för att återskapa skägget. Om man tittade för nära såg man det, men stod man en bit bort märktes det inte. I synnerhet inte i skuggorna under Halts huva. Efter att skäggstubben hade fått växa i några dagar till skulle det se ännu bättre ut. För tillfället fick det i alla fall Halt att verka mindre lik sin tvillingbror.
De två araluanerna red tillbaka ned i staden och återvände till värdshuset.
”Vi stannar här i en natt till och ger Will chansen att ansluta sig”, sa Halt. ”Sedan är det nog bäst att vi lämnar staden och blir osynliga.”
”Låter bra”, sa Horace.
Halt gav sin unge vän en allvarlig blick. ”Horace, jag vet att jag har bestämt en del saker utan att fråga dig. Jag bara utgick ifrån att du inte hade någonting emot det där med striderna. Men om du vill slippa, så säg till. Då får Ferris klara sig själv.”
Horace såg oförstående på honom. ”Varför skulle jag dra mig ur, Halt?”
”Jag rådfrågade dig inte i förväg”, sa Halt. ”Det är egentligen mer min strid än din. Och de där två öborna kan nog bli besvärliga motståndare.”
Horace log. ”Ingen fara, Halt. Jag anade att något sådant här skulle hända. Det är trots allt därför vi har använt oss av den där legenden om gryningsriddaren.”
Han tystnade och Halt nickade lite motvilligt. De hade alla vetat vad de gav sig in på.
”Jag ska nog klara av Tennysons små lekkamrater. Det är trots allt sådant jag är bäst på. Visst, de är stora, men det skulle förvåna mig om de var speciellt skickliga. Och det där om att det mest är din strid … du är min vän. Så därför är det lika mycket min strid.”
Halt såg på det allvarsamma unga ansiktet framför sig och skakade långsamt på huvudet.
”Jag förstår inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna sådan lojalitet.”
Horace låtsades fundera. ”Förmodligen inget särskilt”, sa han. ”Men vi har ju lovat lady Pauline att ta hand om dig.”
Halt svarade med ett antal ord som Horace hade hört förut – och några som var nya för honom.