Marknadsplatsen hade förvandlats till en arena. På två sidor hade man rest läktare där åskådarna kunde sitta. Mitt på den västra läktaren, som var lite mer skyddad från eftermiddagssolen, hade man byggt en form av inhägnad balkong. Den låg på den tredje och högsta nivån och var avsedd för kungen och hans följe. Det fanns platser med kuddar för ungefär ett dussin personer och ovanför hade man rest ett tak av segelduk. Längst in stod en trästol med hög rygg och kuddar där kungen själv skulle sitta.
Det långa gräset på torget hade slagits så att de stridande skulle få bra fotfäste. I varje ände av torget stod en paviljong – en för Horace och en för Killeen och Gerard. Området närmast paviljongerna var tomt så att krigarna kunde få åtminstone lite lugn och ro i väntan på striderna. Resten av torget togs upp av försäljare som sålde mat, godsaker, öl och vin. Trots att det var mer än en timme kvar till den första striden så gick affärerna bra för dem.
Läktarna var redan så gott som fullsatta. Tennysons följeslagare hade som enligt någon tyst överenskommelse satt sig på östra sidan. I mitten av den hade man förberett platser för Tennyson och hans närmaste män. De låg mitt emot kungens. Tennysons anhängare hade spänt upp en skärm av segelduk för att skydda ledaren från solen och lagt ut mjuka kuddar på bänkarna. Först hade de gått till Sean och bett honom bygga en balkong som liknade kungens, men den unge hiberniern hade vägrat. Ferris var kung. Tennyson var bara en kringresande predikant. Han kunde sitta på en vanlig bänk med sina vänner.
Naturligtvis fanns det inte sittplatser till alla som ville titta. De som inte fick plats ställde sig på de öppna ytorna i fältets båda ändar, där ordningsvakter såg till att de höll sig på ordentligt avstånd från de två paviljongerna.
Stadsborna, som nästan enhälligt stödde gryningsriddaren Horace, hade satt sig på den västra läktaren. Ett konstant sorl fyllde området likt surret från en bikupa en varm sommardag. Atmosfären var spänd och förväntansfull.
*
Horace, Will och Halt, som hade tillbringat de senaste dagarna i skogen några kilometer utanför staden, hade kommit tillbaka till Dun Kilty kort efter gryningen. Trots att det var tidigt höll staden redan på att vakna och Horace fick hålla sin identitet dold med hjälp av en lång mantel. De två spejarna var förstås nästan okända i Dun Kilty och ingen var särskilt intresserad av de tre främlingarna. De som lade märke till dem utgick från att de var lantbor som kommit till staden för att se på striderna.
De hittade ett värdshus som öppnade tidigt och åt frukost där. Halt var mindre intresserad av att äta än att tjuvlyssna på samtalen runt omkring. Att döma av vad han hörde så var det uppenbart att striderna skulle bli av och att Ferris inte hade tagit tillbaka vad han – eller snarare Halt – lovat. Stadsborna var mycket intresserade och förväntansfulla. Många uttalade sig till och med om kungen i positiva ordalag, delvis för att han hade arrangerat spektaklet och delvis för att han äntligen hade bestämt sig för att försöka förbättra situationen i riket. Halt log i tysthet när han tänkte på att det var han som hade ökat kungens popularitet. Det var inte riktigt vad troninkräktare brukade syssla med.
Will lyckade få i sig lite bröd med smör och varmt bacon. Men han kände sig spänd och oroade sig för sin vän. För sin del verkade Horace tämligen oberörd. Han åt stora mängder av det goda, skära baconet och slevade i sig flera stekta ägg. Will hade svårt att sitta stilla. Han ville upp och röra på sig så att han kunde släppa spänningen han kände i hela kroppen. Men av lojalitet till Horace satt han stilla. Han funderade på den saken medan han åt. Det hade funnits flera tillfällen i det förflutna då han och Horace hade väntat på en strid och då hade Wills spejarträning fått honom att verka lugn och oberörd. Horace hade till och med berömt han förmåga att sitta orörlig i flera timmar i väntan på fienden. Så varför var det så svårt för Will att hålla sig lugn och obekymrad i dag?
Han insåg att han vid alla tidigare tillfällen hade mött farorna tillsammans med Horace. Som när de inväntat temujaiernas armé utanför Hallasholm. Eller när de hade legat gömda under den upp- och nedvända kärran vid Macindaws fästning och väntat på mörkrets inbrott. Den här gången var det annorlunda. Den här gången skulle Horace möta farorna själv, utan hjälp från Will. Det var en nästan outhärdlig tanke för den unge spejaren. Han skulle få titta på medan hans vän riskerade livet – två gånger. Han skulle inte få hjälpa till, trots att han visste att han kunde skjuta ned båda Horaces motståndare inom loppet av sekunder. Känslan av maktlöshet var nästan olidlig.
Halt kom tillbaka till bordet efter att ha gått ett varv runt rummet. ”Dags att gå”, sa han.
Will suckade lättat, reste sig och började röra sig mot dörren. Horace log och följde efter.
”Varför är du så nervös?” frågade han. ”Det är ju inte du som ska slåss mot bröderna surkart!”
Will såg oroligt på honom. ”Det är precis därför jag är nervös. Jag är inte van vid att bara stå och titta på!”
De gick till marknadsplatsen och studerade förberedelserna som gjorts under Seans översyn. Några av Tennysons vitkåpor, som höll på att resa solskärmen där deras ledare skulle sitta, blängde argt på dem. De vände sig bort och muttrade när Horace log mot dem.
”Det är alltid trevligt att träffa vänner”, sa han. Han såg en annan grupp med vita kåpor utanför den södra paviljongen. Han vände sig om. Utanför den norra paviljongen var det tomt med undantag av de två ordningsvakterna som hade placerats ut för att hålla åskådare på avstånd.
”Jag antar att det där är vårt”, sa han och började gå mot det. Will gick några steg efter och fick raska på för att hålla jämna steg med sin långe vän. Halt gick bredvid honom i några minuter innan han lämnade dem. ”Håll ett öga på Horace”, sa han till Will. ”Jag måste leta upp Sean.”
Will nickade. Han visste att Halt hade arbetat på det inledande talet som Sean skulle hålla före striderna. Halt ville försäkra sig om att Horaces seger ledde till att folket förkastade Alseiass och accepterade gryningsriddaren. Det här var den avgörande striden – eller rättare sagt, de avgörande striderna. Det skulle Sean göra tydligt innan striden började och han skulle begära att Tennyson gick med på villkoren utan förbehåll. Om Särlingarnas ledare tvekade eller vägrade gå med på dem så skulle folket – och hans senaste anhängare – märka att han inte var lika övertygad som han ville ge sken av. Då skulle stödet för Särlingarna minska.
Medan Halt skyndade sig mot de kungliga sittplatserna gick Will och Horace fram till paviljongen.
Det var ett högt tält, minst tre meter högt i mitten. De behövde inte böja sig ned när de gick in. Där inne filtrerades gryningsljuset genom den vita tältduken.
I ena hörnet fanns ett avskärmat utrymme. Will stack in huvudet och fick syn på en spann.
”Vad är det här?” frågade han.
”Ett dass”, sa Horace och log. ”Det kan vara bra att ha.”
Will drog sig tillbaka. Nu när Horace hade nämnt det så kändes det som om han själv behövde lätta på trycket lite. Förmodligen var han bara nervös. Han bestämde sig för att strunta i det medan han granskade resten av det enkla möblemanget i paviljongen.
Huvuddelen av tältet innehöll en schäslong, ett bord, en hopfällbar stol och ett ställ för vapen och rustningsdelar. Horaces ringbrynja, hjälm och lätta benskenor av metall hade lämnats till slottet dagen innan för granskning. På Halts begäran hade man dessutom överlämnat två runda bucklare med solemblemet. Nu satt sköldarna och rustningsdelarna prydligt upphängda på stället. Horace granskade noggrant varje del och försäkrade sig om att ingenting hade ändrats och att alla remmar och detaljer var i gott skick.
Han kände på sig att Will fortfarande var rastlös och såg sig omkring i tältet för att försöka hitta något att sysselsätta sin vän med. Hans blick föll på en tillbringare och två glas på bordet. Tillbringaren var uppenbarligen tom.
”Skulle du kunna fylla den där med kallt vatten?” frågade han. ”Det vore gott efter den första striden. Jag blir nästan alltid törstig av att slåss.”
Will var nöjd över att kunna hjälpa till. Han tog tillbringaren och började gå ut, men stannade till i tältöppningen.
”Är du säker på att du klarar dig?”
Horace log mot honom. ”Jag klarar mig fint! Se om du kan fukta en tygduk och lägga över tillbringaren. Då behåller vattnet sin svalka lite längre.”
”Jag ska. Är du säker på att du …”
”Gå nu”, sa Horace och schasade lekfullt ut sin vän. När Will hade gått ut satte sig Horace på stolen och lutade sig framåt med armbågarna mot knäna. Han tog några djupa andetag. Han kunde känna sin puls. Den var hög, precis som han hade väntat sig. Trots att Horace verkade lugn så började han känna en välbekant känsla i maggropen, som om en hård klump hade formats där. Det störde honom inte. Det kändes alltid så här inför en strid. Så länge han var lite nervös visste han att allt stod rätt till. Att vara för lugn var inte bra.
Ändå var han glad att han fick några minuter för sig själv utan att Will hela tiden iakttog honom. Han visste att Will var så spänd för att han inte själv kunde delta i den kommande striden. Ibland var det värre att se en vän riskera livet än att själv vara i fara. Men det var inte direkt uppmuntrande att Will var så ängslig. Han funderade på om han kunde skicka iväg honom på något nytt ärende när han kom tillbaka med vattnet.
Det hela tog längre tid än han hade räknat med, men när den unge spejaren kom tillbaka hade han fyllt tillbringaren med vatten och Horace hörde det oväntade klirret av isbitar.
”Var fick du tag på dem?” frågade han överraskat. Will log.
”En av försäljarna hade ett litet förråd. Han ville inte göra sig av med dem, men han gick med på det när jag nämnde min vän.”
”Mig?” frågade Horace och höjde på ögonbrynen. Men Will skakade på huvudet.
”Min långa kniv. Dessutom betalde jag honom lite extra.” Han ställde ned tillbringaren på bordet och lade en våt trasa över den, precis som Horace hade föreslagit. Sedan började han vanka av och an igen.
”Klarar du dig nu?” frågade han. ”Är det någonting mer du behöver?”
Horace såg på honom en liten stund och fick sedan en idé.
”Kan du ta mitt svärd till Seans bord?” frågade han. ”Vapnen måste inspekteras före striden. Och försök ta reda på vad min motståndare tänker slåss med.”
Will hade lämnat paviljongen innan Horace avslutat meningen. Den unge krigaren log och började återigen andas djupt. Han rensade tankarna och försökte bli av med alla distraktioner så att han kunde fokusera på uppgiften som låg framför honom. Han visste att det inte skulle bli lätt. Ändå var han övertygad om att han kunde besegra de två bjässarna. Det gällde bara att behålla koncentrationen och få upp stridsinstinkterna till den allra högsta nivån. I en sådan här strid hängde mycket på att han lyckades kombinera sin instinkt med sin träning. Det handlade om att utföra rätt hugg, stötar och blockeringar utan att han behövde tänka på det. Han måste avläsa sin motståndares kroppsspråk så att han såg var nästa anfall skulle komma.
Han slöt ögonen och lät de många svaga ljuden skölja över honom. Sorlet från läktarna. En fågel som sjöng i ett träd. Försäljarnas rop. Han hörde allt, men brydde sig inte om det.
Han hörde inte hur Halt kom in i tältet, kastade en blick på den unge krigaren som förberedde sig i tysthet och gick ut igen.
När Will var på väg tillbaka några minuter senare hejdades han av Halt, som ledde honom till en bänk under ett träd några meter bort. Där kunde de sitta och iaktta paviljongen utan att störa Horace. Tiden gick och efter ett tag hörde de rörelser och ljudet av klirrande metall inifrån tältet. Halt gick först till ingången. Horace höll på att dra ringbrynjan över huvudet. Han nickade kort till hälsning.
”Vad använder min motståndare för vapen?” frågade han.
Will såg sig nervöst omkring i tältet. ”Stridsgissel.” Han hörde hur Halt drog efter andan. ”Det är inte så bra, va?”
”Vet inte”, sa Horace. ”Jag har aldrig mött någon med det vapnet. Vad säger du, Halt?”
Halt fingrade på resterna av sitt skägg och såg tankfull ut. Stridsgisslet var inget vanligt vapen i Araluen, men han kände personer med erfarenhet av det.
”Det är oförutsägbart”, sa han. ”Han kommer att ha stor räckvidd – ännu större än han redan har med sina långa armar. Dessutom kan man få upp en alldeles enorm kraft i ett stridsgissel. Om han träffar dig kommer det att vara som att träffas av en murbräcka.”
”Det var ju uppmuntrande”, sa Horace. ”Har du fler goda nyheter?”
”Vad du än gör så försök inte att parera med svärdet. Kedjan kommer att lindas runt klingan, som i värsta fall kan gå av. De flesta som möter en motståndare med stridsgissel använder stridsyxa. Du kanske borde byta vapen?”
Horace skakade på huvudet. ”Jag är van vid mitt svärd. Det här är inte alls rätt tillfälle att prova nya vapen.”
”Du har rätt. Du får försöka hålla dig på avstånd. Om kedjan träffar kanten på din sköld så kommer den taggiga kulan att slå över och träffa dig i sköldarmen eller huvudet. En sak är i alla fall till fördel för dig: det är ett klumpigt och långsamt vapen. Man måste vara väldigt stark för att använda ett stridsgissel effektivt.”
”Tyvärr verkar bröderna surkart vara ganska starka”, sa Horace. ”Så jag får väl hålla mig på avstånd, se till att han inte träffar skölden med kedjan, undvika att träffas av murbräckan och låta bli att parera med svärdet. Det låter ju busenkelt! Hjälp mig på med benskenorna nu, Will, så ska jag gå ut och göra slut på honom.”