Halt skakade på huvudet och log brett.

”Du upphör aldrig att förbluffa mig, Horace! Hur kom du på det där med skölden, egentligen?”

Horace såg på sina två vänner. Han var faktiskt själv lite förvånad över att han fortfarande stod här och kunde prata med dem. Under några hemska minuter hade han verkligen trott att han tagit sig vatten över huvudet.

”Det kändes som en bra idé”, sa han lågt. ”Nu hoppas jag bara att Gerard inte också använder ett sådant där förbannat stridsgissel. Jag vet inte om jag skulle klara det en gång till.”

”Han slåss med svärd”, sa Will och log. Han kände sig djupt lättad. När han sett hur Killeen jagat Horace hit och dit hade han börjat befara att hans vän inte hade någon chans att vinna – eller ens överleva.

Halt klappade den långe krigaren på axeln.

”Hur som helst, bra gjort!” sa han muntert. Han tyckte om Horace – han gillade honom nästan lika mycket som Will. I hemlighet hade han redan tidigt bestämt sig för att strunta i reglerna och skjuta Killeen om det sett ut som om den jättelike öbon skulle vinna.

Klappen fick Horace att grimasera lite.

”Tack, Halt. Men jag skulle uppskatta om du inte slog mig precis där. Jag känner mig lite mör. Jag har precis fått stryk av en jätte med en gigantisk järnkula!”

”Förlåt”, sa Halt, som fortfarande log. Han kastade en snabb blick mot den östra läktaren för att se hur Tennyson hade reagerat på det oväntade resultatet. Hans leende försvann långsamt när han gjorde det.

Prästen verkade förvånansvärt oberörd av att hans livvakt hade stupat. Eller av vad det innebar. Han satt lugnt och pratade med en av vitkåporna och log när mannen svarade. Ändå måste han ha förvånats av Horaces plötsliga seger. Under stridens gång hade Halt vid flera tillfällen tittat mot Tennysons håll. Sektledaren hade suttit framför de tre genovesierna och hejat på Killeen medan jätten utdelat slag efter slag mot sin till synes hjälplöse motståndare.

Halt hade en liten rynka i pannan. Det hade suttit tre genovesier bakom Tennyson, men nu kunde han bara se två. Han vände sig mot Will.

”Skynda dig tillbaka till tältet och bevaka det. Vi kommer strax.”

Will såg oron i sin läromästares ansikte och behövde ingen ytterligare uppmaning. Han skyndade sig genom trängseln av människor som strömmat ut på stridsplatsen. När han var några meter bort från det stora, vita tältet på norra sidan stannade han till. Folksamlingen var tät, för försäljarna hade återupptagit sitt arbete och många köade för att köpa förfriskningar inför nästa sammandrabbning. Men när han hade banat sig fram genom trängseln hade han fått en skymt av något mörklila som var på väg bort från paviljongen. Han gick några meter åt sidan och skymtade hastigt färgen en gång till innan gestalten försvann i massan.

Det var nog en av genovesierna, tänkte Will. I sådana fall hade han varit väldigt nära Horaces paviljong. Det var frestande att förfölja mannen, men Halt hade bett honom att bevaka tältet. Han vände sig motvilligt ditåt igen. När han närmade sig tältduken drog han sin långa kniv ur slidan och höll den nära benet så att ingen skulle märka den.

Snörena på tältduken verkade vara knutna som när han hade lämnat tältet, men han kunde inte vara helt säker. Han lossade dem tyst, ryckte upp tältduken och rusade in med kniven redo i midjehöjd.

Ingenting.

Tältet var tomt. Han kunde höra en fluga som surrade frenetiskt och dunsade mot tältduken när den försökte fly. Will svepte med blicken över tältets insida. Han såg bordet, tillbringaren med vatten och de två glasen. Det fuktiga tyget låg fortfarande över kärlen. Där borta stod stolen, schäslongen och vapenstället, som var tomt med undantag för extraskölden som stod bredvid. Ingenting annat syntes till.

Det var varmt i tältet. Solen sken på det och tältduken hade varit stängd, så luften var alldeles kvav. Will vände sig om och tänkte binda upp tältduken för att släppa in lite frisk luft när han insåg att han inte hade kontrollerat det avskärmade avträdet. Han smög genom tältet och ryckte undan skärmen med kniven redo.

Tomt.

Han andades ut och satte tillbaka kniven i bältet. Han sysselsatte sig med att binda upp tältduken och öppna en ventilationsöppning i motsatta väggen. En sval vind drog genom tältet och temperaturen började snabbt sjunka. Snart var det inte alls lika kvavt längre.

Halt och Horace kom tillbaka. Spejaren bar på Horaces svärd, hjälm och den sönderslagna, trasiga skölden. Han kastade den i ett hörn.

”Den lär du inte behöva igen”, sa han. Han såg frågande på Will och den unge spejaren skakade på huvudet. Han hade inte sett något besynnerligt och hade ingenting att rapportera. Men Halts kommentar om skölden påminde honom om att han skulle göra bäst i att undersöka remmarna på Horaces extrasköld innan nästa strid började.

Horace sjönk ned på schäslongen och suckade när han kände kuddarna mot sina ömma muskler. Han kastade en längtansfull blick mot tillbringaren på bordet.

”Snälla Will, kan du hälla upp ett glas åt mig?” sa han. ”Jag känner mig alldeles uttorkad.”

Torkan han kände i munnen och halsen hängde lika mycket ihop med stress och oro som med utmattning. Horace skämdes inte för att han hade varit rädd under striden mot Killeen. Han lutade sig bakåt och slöt ögonen. Isen klirrade lågt när Will hällde upp vätskan.

”Det låter fantastiskt”, sa han. ”Fyll på så mycket det går!”

Han tömde glaset i ett enda svep och nickade när Will erbjöd sig att fylla det på nytt. Den här gången drack han lite långsammare och njöt av hur den kalla vätskan rann genom hans torra strupe. Han började långsamt slappna av.

”Hur långt är det kvar tills jag ska slåss mot Gerard?” frågade han Halt.

”Lite mer än en timme”, svarade spejaren. ”Du kan ju ta av dig din rustning och vila lite.”

Horace reste sig och grymtade när han sträckte på musklerna. ”Bra idé. Men jag måste se över mitt svärd först.”

Halt hejdade honom. ”Det kan Will göra.”

Horace log tacksamt när Will gick fram för att kontrollera svärdet. Normalt sett skulle Horace ha insisterat på att göra det själv. Will och Halt var de enda andra som fick göra det åt honom.

”Tack, Will.”

”Vi måste få av dig ringbrynjan”, sa Halt och hjälpte Horace att dra det långa, tunga plagget över huvudet. Delen närmast huden var av läder och den var fläckig och fuktig av svett. Halt vrängde av brynjan och hängde den över vapenställningen, som han sedan ställde alldeles innanför tältöppningen där den lätta brisen drog över den.

”Nu kan du vila”, sa spejaren. ”Vi tar hand om allt. Jag väcker dig i lagom tid så att vi kan massera dig.” Horace nickade och lade sig ned med en belåten suck. Det var skönt att bli så här väl omhändertagen.

”Jag börjar gilla rollen som gryningsriddaren”, sa han och log.

Han hörde det låga väsandet när Will slipade svärdsklingan så att den blev rakbladsvass igen. Eggen hade fått ett litet hack där den träffat Killeens sköld och den unge spejaren började arbeta för att få bort det. Ljudet var märkligt avslappnande, tänkte Horace. Sedan somnade han.

*

Halt väckte honom efter en halvtimme. Horaces muskler var stela och ömma, så han lade sig på mage och lät Halt massera dem. Spejarens starka fingrar bearbetade skickligt hans muskler och vävnad så att knutar löstes upp och blodet återvände till de stela områdena. Horace slappnade av. Det var lite smärtsamt, men på något märkligt sätt väldigt behagligt.

Den korta vilan hade gjort honom trött och seg. Han skakade på huvudet. Det blev ofta så när man sov på dagen. Han skulle nog återfå krafterna när han började röra sig och fick lite frisk luft i lungorna.

Han svängde benen över schäslongen och satte sig med huvudet nedåt i några sekunder. Sedan ruskade han lite på sig. Will såg uppmärksamt på honom.

”Hur är det med dig?” frågade han. Han hade vakat över Horace medan han sov, med den långa kniven i knäet.

Horace såg på vapnet och log sömnigt. ”Tänker du hacka grönsaker?” frågade han. Sedan svarade han på sin väns fråga. ”Jag känner mig lite omtöcknad.”

Halt såg bekymrat på honom. ”Är du säker?” frågade han. Horace log och ruskade på sig för att bli kvitt mattheten som tycktes ha gripit honom.

”Ja, men jag klarar mig. Det är egentligen aldrig någon bra idé att sova på dagen. Kan du vara snäll och ge mig ringbrynjan?”

Läderfodringen hade torkat i brisen och Horace drog rustningen över huvudet där han satt på schäslongens kant. Sedan reste han sig upp och lät plagget falla till sin fulla längd, så att det slutade alldeles ovanför hans knän. Då blev han så yr att han fick gripa tag i schäslongen för att stödja sig.

Båda spejarna såg på honom med stigande oro. Den unge krigaren log mot dem.

”Jag säger ju att jag klarar mig! Jag tar en liten promenad, så ordnar det sig.”

Han tog emot den rena vapenrocken som Will sträckte fram och drog den över ringbrynjan.

Halt kastade en blick genom tältöppningen. Trängseln runt stånden med mat och dryck hade börjat glesna när åskådarna återvände till läktarna. Horace och Gerard skulle kallas in på arenan inom tio minuter. Horace hade förmodligen rätt. Han behövde röra på sig och få lite frisk luft.

”Vi kan gå dit bort. De ska ändå granska ditt svärd igen inför striden.” Halt visste att striden skulle inledas precis som den förra, eftersom Sean behövde säkerställa att ingen av parterna hade övergett sin position. Det var sövande tråkigt, men hörde till reglerna vid sådana här formella strider.

Halt och Will tog upp Horaces hjälm, reservsköld och svärd. Will stängde tältöppningen och knöt snörena och sedan promenerade han och Halt bredvid Horace mot stridsplatsen. De glesnande folkmassorna vid stånden lämnade plats åt dem och visade respekt för gryningsriddaren. Han hade redan blivit en populär figur bland Dun Kiltys invånare. Hans spektakulära seger över Killeen hade verkligen satt deras fantasi i rörelse.

Halt såg uppmärksamt på den unge krigaren när de närmade sig vapenbordet framför kungens plats. Han drog en lättnadens suck när han såg att Horace gick med raka, bestämda kliv. Sedan höll hans hjärta på att stanna. Den unge mannen lutade sig mot honom och pratade i samtalston och utan några yttre tecken på oro.

”Halt”, sa han. ”Det här är inte bra. Jag kan inte fokusera blicken.”

Alla tre stannade. Halts tankar snurrade och han blickade genast mot platsen där Tennyson satt med sina medhjälpare. Tre gestalter i mörklila mantlar satt alldeles bakom honom och Tennyson höll på att prata med en av dem. Genovesiern nickade och gled iväg i folkvimlet.

I det ögonblicket förstod Halt vad som hade hänt.

”Will!” sa han häftigt. ”Skynda dig tillbaka till tillbringaren i paviljongen! Vattnet är förgiftat! Låt ingen komma i närheten av det!”

Will såg först förvirrad ut, men sedan förstod han också. Om vattnet hade blivit förgiftat så måste de behålla vattnet så att de kunde bevisa det.

Will snodde runt och skyndade iväg.

Horace grep tag i Halts arm. ”Vi går vidare”, sa han.

Halt såg på honom. Horace lät bekymrad, men utåt såg det ut som om de småpratade.

”Vi måste begära att striden skjuts upp”, sa spejaren. ”Du kan inte slåss om du inte kan se!”

Men Horace skakade på huvudet. ”Det kommer Tennyson aldrig att gå med på. Om vi backar ur kommer han att se sig som segrare. Om vi inte lyckas bevisa att de har brutit mot reglerna, förstås.”

”Visst sjutton har de brutit mot reglerna! De har förgiftat dig!”

”Men kan vi bevisa det? Låt oss säga att vi kan bevisa att vattnet är förgiftat. Kan vi bevisa vem som har gjort det? Jag kan inte dra mig ur nu, Halt!”

”Horace, du kan inte slåss om du inte kan se!” sa Halt igen. Hans röst var spänd och det hördes hur orolig han var för sin unge vän. Det här är mitt fel, tänkte han. Jag skulle aldrig ha försatt honom i den här situationen.

”Jag kan se, Halt. Jag har bara lite svårt att fokusera blicken.” Horace log svagt. ”Kom nu. Granskarna väntar.”