Trots att Halt ville hinna så långt som möjligt så fort det gick så tog de en liten avstickare och red upp till krönet av en liten kulle väster om Dun Kilty.

Där uppe fanns en vindpinad äng där träden huggits ned. I stället för träd fanns där en samling stenrösen – kanske femtio stycken, allt som allt. Vissa var gamla och förvittrade, medan andra var nyare. Ett av dem hade rests för bara några dagar sedan och stenarna hade förts hit direkt från ett stenbrott.

Det här var Kummelkullen, den uråldriga begravningsplatsen där Clonmels kungar lades till sin sista vila.

När de kom fram till ingången i den låga stenmuren runt begravningsplatsen stannade Horace till och lät Halt rida vidare ensam tills Abelard stannade framför det nyaste röset. Spejaren satt en stund utan att säga ett ord och såg på röset där hans bror låg begravd. Efter några minuter svängde han runt med Abelard och red långsamt tillbaka till platsen där Horace väntade. Horace red tyst efter honom ned för kullen till landsvägen. De hade tänkt tillbringa natten i Derryton, en by vid kusten som låg på vägen till Fingle Bay.

Horace spanade mot himlen. Det var mitt på eftermiddagen, men mörka moln hade redan dragit in från väst och han misstänkte att det skulle börja regna inom kort.

Tystnaden mellan dem växte tills Horace slutligen tog till orda.

”Han var inte mycket till kung, men han var den ende de hade”, sa han.

Han hade inte riktigt tänkt formulera det så och han insåg att det lät okänsligt. Han kastade en ängslig blick på sin följeslagare och hoppades att han inte hade sårat honom.

”Förlåt, Halt”, sa han generat. Halt såg på honom och log sorgset. Han visste att den unge krigaren inte menade något illa.

”Ingen fara, Horace”, sa han. ”Han var inte mycket till bror heller – men han var den ende jag hade.”

När de kände de första stora regndropparna drog Halt upp huvan lite längre över huvudet.

”Men nu är det bäst att vi skyndar oss så att vi hinner fram till Derryton innan det mörknar”, sa han.