Epiktetos (uttalas Epicktetos) levde omkring 55 till 135 e Kr. Han var i början av sitt liv slav i Rom under en herre vid namn Epafroditos i kretsarna kring kejsar Nero. Epafroditos hade sinne för Epiktetos begåvning och lät honom få utbildning med avsikten att han skulle ge lektioner i filosofi och talekonst och dra in pengar. Enligt traditionen irriterade sig Epafroditos på Epiktetos oerhörda lugn, så till den grad att han en dag fullständigt tappade besinningen. Han spände fast Epiktetos ben i ett tortyrredskap bara för att få se honom skrika och gråta. ”Om min herre vrider mer kommer benet att gå av”, sa Epiktetos stilla. Ögonblicket senare gick benet av. ”Vad var det jag sa”, var Epiktetos enda kommentar. Han fick därefter gå haltande genom livet, men det störde honom inte särskilt mycket.
Epiktetos blev senare fri och försörjde sig som filosofilärare i Rom. Omkring 89 e Kr fördrev kejsar Domitianus alla filosofer från Rom och Epiktetos bosatte sig då i Nikopolis i nordvästra Grekland, där han grundade en egen filosofisk skola. Han efterlämnade inga egna skrifter men en elev till honom, Flavius Arrianus, nedtecknade bl a denna bok, Handbok i livets konst, som i koncentrerad form ger en sammanfattning av den stoiska filosofins livssyn.
Stoicismen var en filosofisk riktning som grundades av Zenon från Kition på 300-talet f Kr. Namnet stoicism kommer av pelarhallen, stoan, som man samlades i. Uttrycket ”stoiskt lugn” som är allmänt i vårt språkbruk har sitt ursprung i denna antika filosofiska riktning.
I grunden för den stoiska uppfattningen finns en övertygelse om ett gudomligt förnuft i tillvaron, en högre ordning. Tanken är att allt som sker är ändamålsenligt och i sig gott. Om individen uppfattar någonting i tillvaron som ont beror det alltså bara på hans eget begränsade synsätt. Den vise försöker istället att se allting i ett vidare perspektiv. Han blir inte upprörd över orättvisor eftersom han inser att allt har en orsak och ingår i en större helhet som är både nödvändig och god.
Denna tankegång – att det finns en högre god ordning som är nödvändig och som den vise fogar sig i – återkommer hos många inflytelserika tänkare i den västerländska filosofins historia och de drar samma slutsats som stoikerna: att nödvändigheten och finalismen inte är ett hinder för individen, utan en frihet. Om man inser att allt är nödvändigt och att allt som sker måste ske kan man också uppnå den högsta friheten, det högsta sinnestillståndet, det som stoikerna beskriver som upphöjt lugn, affektlöshet, sinnesro, apatheia. För stoikerna hade ordet apatheia inte alls samma negativa klang som det svenska ordet apati har för oss.
Epiktetos tankegångar måste med dagens mått betraktas som extrema. Som direkt stötande upplever vi hans påstående att det inte finns anledning att bli upprörd om ens eget barn dör. Något inom oss säger oss genast att en sådan hållning är för avtrubbad, att den är sjuk. Ändå finns det mycket intressant att hämta i hans lilla skrift. Säkerligen skänks den nutida läsaren många värdefulla tankeställare. Det gäller särskilt hans olika formuleringar av huvudlinjen i boken: att man inte ska förlora sig själv i sådant som man ändå inte kan påverka utan koncentrera sig på sådant som man kan påverka.
En bekväm utgåva av den grekiska grundtexten föreligger i The Loeb Classical Library (London: W Heinemann; Cambridge MA: Harvard University Press, 1928 och 1952): Epictetus, The Discourses as Reported by Arrian, The Manual, and Fragments With an English Translation by W A Oldfather), i två band. Handboken återfinns i del II, s 479–537.
I översättning har Epiktetos text utkommit i ett flertal versioner. Vid arbetet med den översättning som här presenteras har jag, som brukligt är, dragit nytta av några tidigare översättningar, i detta fall Oldfathers till engelska förstås men också Anton Fridrichsens översättning till norska från 1922 och de svenska översättningarna av Nino Runeberg från 1919 och Gottfried Grunewald från 1993.
Anders Håkansson