Korridorerna var vita och hade höga fönster, insänkta i väggarna som små alkover. Väggarna verkade vara minst en meter tjocka. När Erik var mindre hade han tänkt att det var för att galningarna inte skulle kunna rymma, men en hel meter verkade ändå underligt.
Sedan tänkte han på järngallren framför fönstren. Kanske vore det enklare att rymma den vägen.
Gallren var vitmålade men hade rödbruna fläckar här och där. Pappa sa att fläckarna var rost. Han ljög – Erik hade alltid vetat att fläckarna var blod. Blod från galningar som hade försökt slita upp gallren med händerna eller tränga ut huvudet, skrikande medan huden slets av mot den hårda metallen och vårdare förtvivlat höll fast de blödande rymlingarna.
Erik undrade om någon hade lyckats rymma. En förrymd galning, med blodet strömmande och halva ansiktet hängande i slamsor efter att ha trängt sig genom gallret, flåsande genom skogen medan blodtörstiga hundar skällde långt bakom. Men pappa sade att ingen någonsin hade rymt från Furu.
Egentligen hette det Furunäsets sjukhus. En bit utanför Piteå låg det, en jättelik vit byggnad, omgiven av en klunga villor på respektfullt avstånd, och det var på Furu galningar hamnade.
De allra galnaste galningarna var inlåsta på avdelning 55, femfemman. Där satt Eriks farfar. Familjen hälsade på honom en gång varje sommar och Erik avskydde det.
Pappa hade tagit körkort ungefär när Erik föddes. Att ta körkort var enkelt. Pappa skrev bara till länsstyrelsen och skickade med en bild som fotografen i Arvidsjaur hade tagit. Nästa vecka kom körkortet på posten. Familjen hade ingen bil. Men det fanns ett par stycken i byn och pappa fick låna Georgs.
När Erik kom hem från skogen eller stranden, kvällen innan de skulle åka, och såg Georgs svarta Tatra 97 på gården, så ville han springa därifrån och gömma sig i skogen. Han hade faktiskt gjort det, en enda gång. Mamma hade gett honom stryk med en björkruska och efter det försökte han aldrig igen.
Erik var inte ensam om att må illa. Mamma försökte dölja hur hon kände sig, hålla modet uppe eller i alla fall låtsas, men hon kunde inte lura Erik. Pappa kom med Georgs bil strax före middagen. Redan medan de åt började mamma pladdra om kriget, eller om någons nya traktor, eller om att badbryggan började bli sliten. Och vid frukosten nästa dag, när de strax skulle åka, fortsatte hon på samma sätt.
Hon pratade om alldagliga saker, sådant som en mamma skulle kunna prata om vid frukost en solig sommardag. Det underliga var bara att hon aldrig pratade om sådant någon annan gång. Dessutom var hennes röst forcerad, som om hon ansträngde sig för att få fram orden.
Hon såg rakt framför sig och riktade sig inte till någon särskild. ”Nog är det en varm sommar. Det är det verkligen. Undrar hur mycket hjortron det kan bli. När jag var liten var det en sådan här sommar och det blev nästan inga bär alls. Vad tror ni?”
Varken pappa eller Erik sade något. Erik såg ned i bordet. Han hade ett tomt hål i magen, som om han var utsvulten. Ändå fick han inte ned mer än ett par tuggor. Smörgåsarna växte redan i munnen på honom och i magen blev de till tunga klumpar.
Pappa låtsades läsa tidningen. Men han vände aldrig blad de här dagarna. Tidningen var bara en sköld. Pappa gömde sig bakom den och tuggade envist medan mamma pratade rätt ut i luften.
”Och bryggan. Visst borde någon göra något åt bryggan? Jag tror aldrig dom tog in den, i vintras var det väl. Eller var det förra vintern? Den där yttersta biten, det syns ju att halva vänstra sidan håller på att ramla av och det sticker ut spik, det är bara konstigt att ingen unge har rivit sig än. Det finns ju en byaförening, varför gör dom inget? En vinter till med bryggan ute i isen så får dom ju bygga en ny. Jag förstår inte hur dom tänker ...”
Hon fortsatte och fortsatte. Ämnena avlöste varandra hur som helst. Hon hamnade i att Elsemarie säkert skulle smyga omkring på hennes svampställen i år igen, eller i att det borde finnas en tandläkare närmare än i Arvidsjaur.
Mamma visste säkert att ingen egentligen lyssnade. Hon måste ha förstått det men hon babblade på ändå. Hon pratade för att slippa tänka. Och ju längre hon kunde dra ut på frukosten, desto längre slapp hon åka.
Men smörgåsarna tog slut och kaffet dracks upp. Mammas monolog dog ut, som när vattnet tar slut i en kran. Orden som hade runnit i en strid ström tog slut, det blev längre mellan meningarna, till slut kom de stötvis, spluttade till i brottstycken: ”Men jag trodde att ... hon sa att det är en allmänning ... jag sa ...”
Vid det här laget var hon röd i ansiktet, som om hon hade fått en örfil eller som om hon var nära gråten. Rösten skälvde i något som liknade snyftningar. Erik tyckte synd om sin mamma.
Han tyckte synd om sig själv också. Och om pappa.
Mamma svalde. ”Jag ...”
Hennes ord hade torkat ut. Det blev tyst.
Pappa vek ihop tidningen. Utan att se på dem vek han noggrant ihop den, reste sig upp, öppnade sofflocket och lade ned tidningen där. Och sedan sade han orden som måste komma:
”Ska vi åka då?”
Det var som en inövad balett: Pappa reste sig upp. Erik reste sig upp. Mamma vände sig från bordet och blev upptagen av att lägga disken i blöt.
Förr om åren, när Erik var mindre, hade han trott att hon grät. Numera var han inte säker. Kanske behövde hon bara samla sig.
Mammas bruna hår hade fått ett par grå stråk och hon hade små rynkor kring ögonen. Den här dagen var hon finklädd och tog det försiktigt när hon rakade ut glöden från vedspisen. Hon ville inte fläcka ned sig. De skulle kanske gå på restaurang och äta efteråt. Om allting gick bra.
Erik hade fått en ny skjorta och svarta kostymbyxor. Till råga på allt annat fick kläderna honom att känna sig obekväm.
Pappa brydde sig inte om kläder. Han gick i sina vanliga. Ville stadsborna glo på honom så låt dom, brukade han säga. Han tänkte inte göra sig fin för det herrskapet.
Pappa gick till diskbänken och tog Georgs bilnycklar, en knippa som det stod CALTEX på, samma namn som macken i Malå. Med nycklarna i handen vände han sig om, lång och rak och allvarlig, en stor svarthårig karl som hade fått några djupa rynkor kring munnen, och gick ut till bilen.
Erik följde efter utan att titta på mamma. Han öppnade bakdörren och satte sig. Bilen var het. Lädret på sätet brände honom på benen genom byxorna. Den instängda luften var alldeles stilla, så brännande att svetten genast bröt ut. Erik hade gärna velat ta med en bok, något som kunde skingra tankarna, men han kunde inte läsa i bilar. Det gjorde honom åksjuk.
Mamma kom ut, låste dörren och satte sig bredvid pappa utan att säga ett ord. Pappa svängde runt brunnslocket och ut på landsvägen.
De hade fjorton tysta mil framför sig innan de kom fram till galningarna. Farfar och de andra galningarna.
Pappa körde vägen över Glommers och Långträsk. Det var grusväg hela sträckan och vid Långträsk kom den där sträckan där vägen var kurvig i höjdled: den gick rakt fram men över backe efter backe, upp och ned, den ena långa raka backen efter den andra så att nästa krön syntes flera kilometer bort. De mötte inte många personbilar men däremot flera lastbilar, de flesta militärens.
Det skulle snart bli ransonering. Erik hade läst det i tidningen. Snart skulle privatpersoner bara få en liten tilldelning bensin, om ens det. De flesta bilar skulle köras med något som hette gengas – man eldade helt enkelt upp ved i något slags ugn som fick motorn att gå.
Ransoneringen var på väg. Och kriget. Ingen skrev den saken rakt ut i tidningarna, eller nämnde den på radio, men det behövdes inte. Det räckte med att höra Hitler skrika.
Kriget skulle komma.
Mamma försökte prata. Hon sade: ”Det var då för väl att du slapp bli inkallad.”
Efter ett ögonblick sade pappa: ”Jaha.”
Mer sades inte. Mamma gjorde inga mer försök.
Erik hade gjort de här resorna förr. Han avskydde att komma till farfar, hela stället, hela situationen, och det blev bara värre av att mamma och pappa blev så konstiga.
Han tänkte på att det skulle gå över. Det var bara den här enda dagen. Bara i dag.
Efter backarna vid Långträsk kändes det som om de var på väg nedåt och så småningom kände Erik igen namnen på småbyarna. Stockbäcken, Svensbyn, Vitsand. Sedan bron med sina jättelika spann, husen som kom tätare, och till sist stadens lilla centrum. Erik såg stadshotellet och kyrkan när de åkte förbi. Husen stod där de skulle.
Bilen rörde sig obevekligt mot Furu.
Familjens steg ekade som i en katedral. Solen kom in genom korridorens fönster och de vita järngallren gjorde sneda rutmönster på golvet. Erik räknade stegen mellan varje rutmönster för att slippa tänka.
Ingen hade sagt något efter pappas ”Jaha”, inte ens när de stannade vid en affär och mamma gick in för att köpa något slags fikabröd. Numera frågade hon aldrig pappa vad han ville ha. Han skulle bara fräsa åt henne. ”Köp vad du vill!”
Erik ville inte tänka på mat. Något otäckt växte i hans mage. Det kändes som magsjuka, som magsjukan brukade kännas innan han förstod vad det var. En grå dov känsla. Ett obehag.
Kanske värre än så.
De flesta korridorerna var tomma. Bara här och där rörde sig människor: två sköterskor i sina vita kläder, skrattande och skämtande som om det här var vilken dag som helst. En grupp hasande patienter, ledda av en stadig matrona med ett vitt block i ena handen, bevakade bakifrån av två vårdare. Allting var vitt utom patienternas säckiga gråblå kläder.
Dörren till femfemman var vit och tung och tjock. Pappa knackade hårt. Inget hände. Inte förrän tredje gången.
Låset rasslade och en man blev synlig, en liten fågelliknande figur vars mest uppseendeväckande drag dessutom var en stor örnnäsa. Hans små vassa ögon klippte snabbt mellan de tre utanför.
”Evert Granberg”, sade Eriks pappa. ”Vi ska hälsa på min pappa. Erhard Granberg.”
Den lille mannen sträckte ut en tunn hand och tog en liggare från bordet. Han bläddrade några sidor och såg efter. Sedan lade han ifrån sig boken.
”Ni måste ha sällskap”, sade han.
”Han är väl lugn?” sade pappa.
”Jo.”
”Då så.”
”Nej. Nya regler.” Han såg sig omkring. ”Märta!”
En sköterska, vitklädd som den örnnäste men dubbelt så stor, vände sig om och kom fram till dem. Vinklarna kring hennes mun var hårda och bestämda: ingen skulle leka några lekar med henne. ”Ja?”
”Erhard Granbergs familj. Tar du det?”
”Visst.”
Örnnäsan låste dörren när alla var inne. Sköterskan Märta gick före dem genom några vita korridorer till. Alla femfemmor var inte alltid inlåsta på sina rum. Den här dagen kom Eriks familj vid en tid när flera av dem var ute i avdelningen.
Ingen annan liknade de här människorna. Det fanns några undantag som såg mer eller mindre normala ut – ett av dem var en blond flicka, söt som en Hollywoodstjärna och kanske arton år gammal. Några till. Men de flesta såg inte alls normala ut. Flera av patienterna liknade levande seriefigurer. En gammal gubbe var en skrämmande exakt kopia av seriefiguren Kronblom, helt flintskallig med ett alldeles runt huvud, stora blomkålsöron och en näsa som förutom färgen såg ut som en halv varmkorv. Erik hade aldrig sett en sådan näsa förr, som ett slags röd pitt som stod nästan rakt ut från ansiktet.
Kronblom pratade alltid, men aldrig med någon annan. Han bara mumlade för sig själv rakt ut i luften medan han hasade fram längs korridorväggen på smutsiga vita sockar.
Längre bort satt en man och en kvinna som antagligen var syskon. Båda hade stora öron som Kronblom, men deras näsor var små runda knoppar. De två trodde att de spelade kort. Erik hade aldrig sett dem göra något annat: mannen blandade en kortlek och delade ut den. Sedan tog de upp kort efter kort, utan att se på dem. När allt var upplockat gav kvinnan mannen sin bunt och han började blanda igen.
En gumma satt ensam vid ett bord och sjöng ”Vem kan segla” med hes och darrande röst, runt, runt, runt.
Inifrån ett stängt rum hördes något som lät som dämpade skrik.
Erik hade varit här på besök så länge han kunde minnas. Han vande sig aldrig. De gamla välkända galningarna var lika hemska som de nya som dök upp ibland – till exempel när den söta flickan kom för ett par år sedan. Visst var hon ljushårig, och vacker och fin, men något var fel med henne.
Något var inte alls som det skulle. Något osynligt gjorde henne annorlunda. Hon var inte en vanlig människa. Ingen här var det.
Farfar var värst. Värre än allt.
Sköterskan låste upp dörren och gick först in. Pappa följde efter henne. Erik höll sig bakom mamma och kom sist.
Farfar satt på en stol. Han hade sina blågrå sjukhuskläder och ett par tofflor, satt stel och rak i ryggen och tittade ut genom fönstret. Han måste ha hört dem komma men rörde sig inte.
”Erhard”, sade sköterskan Märta. ”Din familj är här.”
Hon sträckte fram handen för att röra vid hans axel. Erik var nära att skrika till – farfar gillade inte att folk tog i honom. Märta backade undan ett steg, som om hon hade kommit att tänka på samma sak.
”Erhard”, sade hon i stället. ”Din familj. Erhard!”
Farfar vände sig om och såg på dem.
Fastän det var några år sedan farfar hade fått ett utbrott kände Erik sig glad för att Märta var med. Erik var rädd för allt som hade med farfar att göra. Erik var rädd för att mamma och pappa blev konstiga när de skulle åka till Furu, han var rädd för att farfar luktade snus och piss, han var rädd för det där raseriet som kunde komma över gubben.
Mest rädd var han för farfars ögon.
Farfar var över sjuttio år gammal. Han var lång och senig, hans ansikte var fårat med en köttig näsa och tusen små rynkor kring ögonen, håret var fortfarande kolsvart men tunt, i glesa testar över flinten.
Farfar spelade inte kort med sig själv. Han sjöng inte någon visa i evighet. Han hasade inte fram i korridoren och mumlade. När han inte fick ett utbrott och började vråla kunde han svara på tilltal, vettiga svar nästan som vem som helst. Det hände till och med att han frågade saker: ett par gånger hade han frågat hur Erik hade det och Erik hade osäkert sagt ”Bra”.
Så länge man inte såg hans ögon kunde farfar verka helt vettig, även om hotet alltid fanns där. Men det var de där ögonen.
Ingen fanns hemma i dem.
Det var svårt att beskriva det. När farfar var på humör att prata med någon var han nästan som folk. Han såg på den som talade. Han kunde nicka, eller skaka på huvudet, och han verkade vara med i samtalet som alla andra. Men sedan såg man in i hans ögon och illusionen försvann.
Farfars ögon hade inga känslor. Ingen hemma. Hans svarta ögon glodde på Erik men Erik visste aldrig om farfar ens såg honom. Ögonen hade inget djup och de levde inte som andra människors ögon gjorde. Inga små ryckningar, inga menande blinkningar, ingen glimt i ögonvrån, inget av allt där som bara finns utan att någon egentligen tänker på det.
Inget liv. Det självklara fanns inte där. Tomt.
Det var som om farfar inte var en människa. Som om han låtsades vara en men inte riktigt lyckades.
Första gången Erik tänkte på saken hade han frågat i bilen hem. Ingen sade något. Erik var kanske fem år gammal – bron över älven hade varit nybyggd – och försökte igen. Ingen svarade den gången heller.
Erik frågade en tredje gång och pappa sade, så tyst att han nästan inte hördes över motorn och rasslet från grusvägen: ”Vi pratar inte om det där.”
”Men –”
Pappa vände sig om, tog blicken från vägen och vände sig helt om tills han såg Erik i ögonen. Pappas ögon var inte som farfars, de var levande, men just nu skrämde de Erik lika mycket. Han kröp ihop i ena hörnet av sätet och stirrade på träden som gled förbi.
Efter det frågade Erik inget mer. Han försökte undvika farfars tomma blick så mycket han kunde. Han bevakade sig själv. Om han slappnade av kunde han finna sig stirrande rakt in i den där svarta tomheten. Sådana gånger hoppade Eriks hjärta upp i halsgropen och mamma såg osäkert på honom.
Hon sade aldrig något. Men Erik visste att hon anade.
De satte sig kring bordet. Erik fick syster Märta mitt emot sig och var tacksam för att han hade mamma bredvid sig och farfar längst bort vid bordets kortända. Mamma började prata på samma sätt som vid köksbordet hemma – glättigt och uppsluppet, som om allting var bra. Erik trodde inte att han var ensam om att märka hur ihåligt hennes prat lät.
Farfar lyssnade på henne men sade ingenting.
Erik tänkte på böcker.
Han var glad för att ha böckerna att tänka på. Han hade hållit de tankarna gömda inom sig ända tills de satt vid farfars lilla bord. Som om han hade slagit in dem i brunt omslagspapper och låtit dem ligga för att inte nöta ut dem.
Erik hade lärt sig läsa under vintern. Han skulle inte börja skolan förrän nu i höst, men han hade varit sjuk under vintern och mamma hade lärt honom bokstäverna. Medan han låg sjuk kunde han inte göra så mycket annat än att läsa – och träna på att skriva – och han kunde snart läsa både tidningar och böcker.
Han såg till och med på väggbonaderna och försökte läsa det som stod där. Mamma hjälpte honom att stava EGEN HÄRD ÄR GULD VÄRD och BRA KARL REDER SIG SJÄLV och tyckte att han var duktig.
Övervåningen i huset bestod av en liten trapphall, två sovrum – ett för mamma och pappa, ett för Erik – samt en kallvind längs ytterväggen på trapphallens sida och en alkov bakom varje sovrum. I kallvinden fanns mest avlagda kläder och gamla trasmattor. I alkoven innanför Eriks rum fanns bara lite gamla leksaker och en gästsäng som aldrig användes.
Alkoven bakom mammas och pappas rum blev husets mest spännande rum. Där låg moster Edlas böcker.
Erik upptäckte dem en dag när han var ensam hemma. Att vara ensam i alkoven, en plats där han aldrig brukade vara, kittlade honom på ett lustigt sätt. Huset var tyst och ingen i världen visste vad Erik gjorde. Det enda som fanns var han själv, den smala alkoven med sitt låga och sluttande tak, ljuset från den nakna glödlampan i taket som föll över gamla tapeter med ett mönster av gyllene medaljonger på ljusblå botten.
Lukten av ett ovädrat rum. Och böckerna.
Edla var inte Eriks moster utan mammas. Hon hade aldrig gift sig. Eriks mamma var hennes enda levande släkting. Edla hade varit lärare och när hon dog, något år innan Erik föddes, ägde hon fler böcker än kronor på banken.
Hela arvet gick till Eriks mamma. Pengarna tog snart slut men böckerna hamnade uppe i alkoven. Ingen av Eriks föräldrar var någon bokmal. Böckerna hade troligen aldrig ens blivit upplockade ur kartongerna som de hade hamnat i när Edla dog.
Inte förrän Erik lärde sig läsa.
Flera av kartongerna var fulla av barnböcker. Det var där Erik fann Skattkammarön. Han hittade Alice i Underlandet också, och Det susar i säven. Nalle Puh. H.C. Andersen. Och bröderna Grimm. Och en bibel.
Erik ville tänka på sina böcker, men just när han hade kommit så långt hände något. Han försökte minnas vad mamma nyss hade sagt men kunde inte komma ihåg. Hennes prat var som en lång räcka fågelkvitter, eller vind som brusade i träden. Ändå måste hon ha sagt något särskilt.
Nu svarade farfar.
Erik visste inte vad mamma hade sagt. Ändå mindes han på något sätt hur hon tystnade. Det var som om hon hade svalt det sista ordet, kanske glad för att farfar svarade, kanske rädd för vad han skulle säga. Kanske bara överraskad.
Farfar sade: ”Jo. En Gustaf hadd ju en sån hunn. Perkelä hette han.”
”Gustaf?” sade pappa. ”Inte som jag minns –”
Farfar vände tomma ögon mot sin son. ”Du minns int”, sade han, ”för du var int född. Så håll käft.”
”Men Erhard –” sade syster Märta. Farfar tycktes inte höra henne. Han såg inte ens på henne innan han fortsatte:
”Hunn skull ha heta Perikles, var hä tänkt, men storhopen sa Perkelä. Å nog fan var han en jävel. Dom hadd han på löplina å ingen gick nära, å endn som våga ha hand om hunn va en Gustaf själv.
Å så jag. Hunn nafsa efter allt som rörd sej men mej lät han va.”
Erik fick en otäck känsla i magen. Han visste inte vart farfars historia var på väg. Men han ville inte höra den.
Han tvingade sig att tänka på böckerna igen.
Han hade läst några skolböcker. De var väldigt snälla och tillrättalagda. Inget farligt hände i dem: mor var rar, far rodde, mor stod vid flaggstången med ett blommigt förkläde och en bricka saft och bullar. Far slog gräset med en lie som aldrig skadade någon.
Sagoböckerna var mörkare. Ordet sagor fick honom först att tänka på godnattsagor som hans mamma hade berättat, men både bröderna Grimm och Andersen kunde ofta vara skrämmande och otäcka. Erik led med den stackars sjöjungfrun som försökte slippa sin fiskstjärt, han fick en klump i magen när flickan med svavelstickorna frös ihjäl, och han läste med gapande mun om vad häxan ville göra med Hans och Greta.
Månaderna gick. När nyåret kom var Erik fortfarande inte så återställd att han kunde vara utomhus. Han läste vidare. En dag öppnade han Bibeln.
Hans hem var inte religiöst och Erik visste nästan ingenting om boken. Han bläddrade lite i början och fann avsnittet om Eva och ormen.
Det kittlade honom.
Erik läste från början. Ända från de första orden: I begynnelsen. Han läste om hur Adam och Eva gick omkring nakna och hur de upptäckte sin nakenhet. Han blev torr i munnen när han såg dem framför sig: spritt språngande nakna, i den där heta trädgården, alldeles ensamma. Ormen hade lurat dem i en fälla och Gud letade ilsket efter dem. Det var också hetsande. Vem har talat om för dig att du är naken? frågade Herren Gud.
Våren gick medan Erik läste sig genom Bibeln. Kapitel för kapitel. Inte ord för ord, men han tittade på varje kapitel. Om kapitlet bara var en uppräkning av hur Elidad födde Kislon, som födde någon annan, så bläddrade han genast vidare. Däremot stannade han och läste noggrant om det som fascinerade honom mest. Krigen och tortyren. Och synden.
Vissa ord förstod han inte, som sodomit, men i en annan kartong fanns Nordisk Familjebok, gamla uppslagsböcker med ugglor på varje bokrygg, och Erik lärde sig snart att slå upp: Sodomit, person som tillfredsställer könsdriften genom onaturlig otukt. Han förstod inte men arbetade sig vidare – han läste om könsdrift, fortplantning, homosexualitet, letade sig fram från ett uppslagsord till ett annat, stavade sig genom ålderdomliga och ovana formuleringar, som de största skiftningar från det platoniska svärmeriet till de gröfsta utsväfningar (pederasti, sodomi).
Erik hade vuxit upp på en bondgård och sett grisar para sig, varit med och lett kvigor till tjuren, sett hingstar fälla ut sina massiva organ för att urinera en imponerande stråle eller, vid tillfällen när organet var ännu mer massivt, blint klättra upp på stoets rygg. Han hade sett katter bita varandra i nacken och hundar fastna i varandra.
Ändå var det först nu han begrep hur alltsammans hängde ihop. Han visste hur barn blev till, och han hans mun blev torr när han läste om våldtäkter i Domarboken eller om männen som ville ha Lots gäster, på det att vi må känna dem. Vad han inte kunde förstå var hur Lot kunde erbjuda männen sina döttrar i stället. Så kunnen I göra med dem hvad I finnen för gott?
Hur kunde en far göra något sådant? Det var obegripligt.
Lika obegripligt som torrheten i munnen.
Farfar hade malt på hela tiden medan Erik envist tänkte på sina böcker. Ingen annan runt bordet tycktes säga något. När Erik reagerade igen var det för att farfar hade höjt rösten. Inte gradvis, utan med en enda gång. Den gamle talade högre och lät aggressiv och Erik kunde inte hålla hans röst ute längre.
”Ja sa: Hä var din hunn som bet hon, Gustaf, å hä vet du.
I helvitte heller, sa en Gustaf –” farfars röst blev lägre när han återgav Gustafs repliker – ”du stå å ljug mej oppi ansikte.
Ta bort hunn! sa en Axel. Du ska int ha en sån hunn som bit folk!”
Erik kastade en snabb och motvillig blick på farfar och såg det han hade skymtat i ögonvrån: gubben hade rätat på sig och gestikulerade med händerna. Farfar hade vaknat till. Han skulle ha sett ut som vilken gubbe som helst om det inte hade varit för de där ögonen.
Erik var illa till mods.
”Å mitt i hä dom stod och prata börje hunn å rala.”
Sedan kom ljudet, helt oväntat: ”AOOOOOO ...”
Erik såg ofrivilligt på farfar igen. Den gamle hade kastat huvudet bakåt och vänt upp ögonvitorna. Det långa ylandet dallrade i luften.
Mamma och pappa satt lamslagna. Syster Märta var på väg att resa sig upp. Allting hände onaturligt långsamt, som i en dröm. Erik såg ned i bordet och tänkte på att efter korsfästelsen fanns det bara en riktigt intressant del kvar i boken. Den handlade om apokalypsen och den babyloniska skökan och han hade slukat varje ord fram till slutet.
Ylandet fortsatte. Erik bet ihop och koncentrerade sig desperat på Bibeln. Lät sina ögon gå ur fokus för att slippa se. Önskade att han hade kunnat stänga öronen.
Han hade varit sex år gammal när han läste ut Bibeln i våras. Han trodde inte att någon annan någonsin hade läst Bibeln som han. Ingen annan kunde andlöst ha bläddrat omkring på jakt efter de där styckena med nakna hjälplösa människor som kastades i brinnande ugnar. Eller till lejon. Ingen annan kunde ha läst så, han var säker på det, alla andra i hela världen hade läst som goda kristna och bett för sina själar –
Farfar ylade. Syster Märta rörde sig som en svällande zeppelinare mot honom. Erik blundade hårt och rusade vidare genom sina minnen.
Bibeln skrämde honom. Han hade läst om kristendomen i Nordisk Familjebok och kunde inte vara säker på att det inte fanns en Gud. En hämnande och sträng gud som gjorde Lots hustru till en saltstod och beordrade Abraham att slakta sin son.
Hur kunde någon beordra –
Erik ville inte att det skulle finnas en sådan gud. Men han vågade inte förkasta boken. Därför försökte han låta bli böckerna som ingen visste om.
Det höll någon dag och sedan smög han in i alkoven igen.
Kunde han inte sluta! Farfar hade glömt sin historia och själv blivit den galna hunden. Ylandet trängde genom allt. Sluta!
Några av moster Edlas böcker var sådant som Eriks mamma och pappa inte skulle ha gillat. Boulevardböcker, hette det. Ibland fanns det kittlande saker i dem, som två kvinnor som kysstes, och Erik lät ingen se de böckerna. Bibeln lät han ligga framme ibland. Ingen kunde väl ha något emot att deras son läste –
Märtas steg var tunga långsamma dunsar. Erik kunde inte andas längre.
– läste Bibeln. Han hade fel. Mamma kom in och såg den tjocka svarta boken. Hennes ögonbryn drogs ihop.
”Vad är det?” sade Erik.
”Var har du fått tag på den där?”
”Bibeln?” Han var nära att säga ”I moster Edlas kartonger” men hejdade sig – det fann många böcker kvar som han inte hade hunnit titta på. Han ville inte att allting skulle kastas bort.
”Jag hittade den i badhytten”, ljög han. ”Nu i sommar.”
”En bibel i en badhytt?”
Erik ryckte på axlarna. ”Inte vet jag. Den låg där.”
Ögonbrynen drogs ihop igen. ”Hm. Låt inte pappa se den bara.”
”Hur så?”
”Han gillar inte biblar”–
Erik återupplevde hela samtalet på ett enda ögonblick. Sedan skrapade något till. Märta var framme vid farfar.
Erik öppnade ögonen.
Skrapandet var farfars stol. Märta hade gripit gubben i axlarna och försökte få tyst på honom. Hon lyckades, men bara för en sekund: ylandet avbröts medan farfar drog in luft och ersattes sedan av skällande.
Morrande, rasande, omänskligt skällande.
Pappas ansikte var likblekt.
Och sedan avbröt sig farfar tvärt. Han såg rakt på pappa med en blick som nästan var mänsklig. Han sade halvkvävt:
”Den hunn såg du aldri, Evert. Men den andra. Han ha du sett –”
Farfar började skälla igen, men dörren slets upp och den lille fågellike vårdaren rusade in. Han kastade sig dödsföraktande över farfar. Gubben var säkert dubbelt så gammal men kastade bort vårdaren som en kattunge. Farfar tog ett steg mot honom, Erik såg att gubben tänkte trampa på den lille vårdaren, trampa sönder honom och vada i resterna, men nästa gång han lyfte foten rusade två vårdare till in. Tillsammans med syster Märta fick de omkull gubben och satte sig på honom.
En läkare kom med en spruta och farfar somnade.
Ingen sade ett enda ord under den långa vägen hem. En och en halv timme fylldes bara av motorns surrande och grusvägarnas knastrande. Erik ville fråga men visste att han aldrig skulle våga:
Vilken annan hund? Vad menade farfar med det?
Pappa körde med blicken stelt riktad framåt. Erik såg ut genom fönstret för att inte bli åksjuk. Skogen rusade förbi utanför, mörk och oändlig.
Familjen bodde lite avsides och Erik kände inga andra barn när han började i första klass. Skolan låg mitt inne i byn, mer än en kilometer från hans hem. Han fick cykla eller gå eller åka skidor, oavsett om det var vacker försommar eller isande snöstorm.
Erik såg fram mot att börja skolan. Han kunde ju redan läsa, hade läst nästan hela Bibeln och säkert femtio böcker till, och det skulle bli roligt att spela fotboll och leka med nya kompisar.
Skolhuset var stort och rött och luktade på ett alldeles speciellt sätt, en blandning av gammal svett, fuktiga yllesockor och skor. Det fanns sex klasser men bara två klassrum. Treorna, fyrorna, femmorna och sexorna gick i storskolan med magister Myrestam som lärare. I småskolan fanns tvåan med tre elever, Kristina, Bertil och Per-Olof. I första klass fanns nybörjarna – två pojkar, Arvid Jonsson och Erik själv, och en flicka som hette Britt-Inger Lundmark.
Det var naturligt att klasskamraterna skulle bli hans bästa vänner. Erik skulle följa dem genom sju år och såg nyfiket på dem. Arvid var ovanligt stor och lång för att gå i ettan. Han var ljushårig och rak, med en profil lika tjusig som om han vore hämtad ur någon artikel om Hitlerjugend. Britt-Inger var liten och ljushårig och skulle ha varit söt om hon inte hade haft trasiga och brunaktiga tänder. Ett par år senare fick hon dra ut allesammans och börja med löständer. Det hjälpte inte. Hennes mun förblev ändå sned på ett konstigt sätt.
I småskolans klassrum fanns en svart tavla. Ovanför den satt bilder för hela alfabetet, från Apa över Båt och Cykel och så vidare, ända till en liten Ö med en enda palm. Bänkarna stod i raka rader, medfarna och ofta omfernissade. Längst bak fanns bokhyllor, på höger sida en tom tavla som så småningom skulle fyllas med barnens teckningar, och på vänster sida vette en rad fönster ut mot augustisolen.
Den första lektionen gick åt till att alla berättade vilka de var och var de bodde. Ettorna var ensamma i klassrummet. Mammorna hade gått hem och tvåorna skulle komma till nästa lektion. Britt-Inger sade inte så mycket men Arvid tyckte om flygplan och meddelade stolt att han kunde nästan hela alfabetet.
Det fick Erik att räcka upp handen.
”Erik”, sade fröken. Hon var lustigt nog både fru och fröken: överallt utom i skolan var hon gift och hette fru Segerstam, men i klassrummet var hon fröken Ingrid.
”Jag kan läsa”, sade Erik.
”Det var värst”, sade fröken. ”Var har du lärt dig det?”
”Mamma visade mig.”
”Jaha. Vad har du läst då?”
”Bibeln”, sade Erik stolt. ”Och Skriet från vildmarken. Och –”
Hon avbröt honom. ”Du får berätta mer sen. Nu är det Arvids tur.”
Erik tyckte att Arvid såg lite konstig ut. Hade han låtit skrytsam? Men det var ingen fara. Arvid kom fram på rasten och de pratade om bilar och flygplan och kriget som närmade sig.
När den korta första skoldagen var slut tänkte Erik gå hem. Det fick han inte. Arvid kom fram till honom, såg på honom med de där fascinerande blå ögonen och sade:
”Nu går vi och badar.”
”Jag har inga badkläder?”
”Inte jag heller. Vad spelar det för roll? Det är ingen annan där.”
Badplatsen låg väster om skolan, ungefär en tredjedel av vägen hem till Erik. Erik kände sig lite glad över att Arvid ville gå och bada med honom och det visade sig att Arvid hade rätt, ingen annan syntes till. Sjön låg stilla och mörk. Den slitna bryggan knakade när de klev ut på den. Erik ställde sig på knä, undvek en rostig spik och kände på vattnet.
”Usch”, sade han, ”det är svinkallt.”
”Du ska inte känna efter. Gör så här ...”
Arvid knäppte upp ett par knappar i skjortan och slet skjorta och undertröja över huvudet i en enda rörelse. Han sparkade av sig skorna, öppnade bältet och översta gylfknappen och fläkte av sig resten av kläderna. Han var brun över hela kroppen utom ett blekt band kring underlivet. Byxor och kalsonger och sockar låg i en korv på bryggan när Arvid hoppade ned i vattnet.
Erik backade undan och fick bara lite vatten på sig. Ändå stannade hans andning för ett ögonblick. Arvid kom upp och slog genast handflatorna i vattnet så att mer stänkte upp.
”Kom nu! Du är väl ingen fegis?”
Erik hade egentligen ingen lust alls. Men Arvid kunde bli hans vän och han ville inte neka. Han klädde av sig så snabbt han kunde medan Arvid fnittrande skyfflade upp vattenkaskader mot honom.
Sedan hoppade han. Utan att tänka.
Kölden träffade honom som ett slag. Iskallt vatten fyllde hans näsborrar och öron, till och med munnen innan han kom ihåg att stänga den. Hans ögon var redan stängda och för ett ögonblick visste han inte var han befann sig – allt var mörkt, kölden trängde in i honom och tycktes få honom att frysa till is, han visste inte om han redan var död.
Men sedan öppnade han ögonen och såg ljus ovanför sig. Han flöt upp mot det. När han kom upp till ytan skrek han darrande av köld. Mitt i skriket kände han ändå att han höll på att vänja sig. Arvid öste mer vatten på honom. Eriks händer skakade fortfarande men inte värre än att han kunde ösa tillbaka.
Några minuter senare kröp en annan köld in i dem, mer trubbig men också mer envis. De tog sig upp på bryggan och låg där tills solen hade värmt upp och torkat dem.
”Snart blir det krig”, sade Arvid.
”Jo.”
”Hur tror du det går?”
”Jag vet inte?” Erik ville inte säga något som var fel.
”Hitler vinner”, sade Arvid tvärsäkert. ”Hitler och Stalin spöar Churchill och fransoserna på ett par månader. Sen tar dom oss och resten av världen.”
”Tror du det?”
”Det är ju självklart!”
”Vad sent du kommer”, sade mamma.
”Jag har varit och badat.”
”Badat? Nu? Och alldeles ensam?”
”Inte ensam. Arvid Jonsson och jag. Han i min klass.”
”Men var det inte kallt?”
”Inte farligt”, sade Erik stolt. Och han märkte att mamma blev glad. Glad men samtidigt en aning orolig, som om hon inte kunde tro att Erik verkligen hade fått en vän.
Men det hade han. När han låg och läste den kvällen tog han ned boken – En världsomsegling under havet – gång på gång. Han låg där med boken på magen och tänkte:
Jag har en vän.