Hon var ett särskilt barn. Det sade alla. Lite eljest. Hon satt ofta på golvet och lekte, de vuxna glömde bort henne och deras samtal for åt olika håll, men plötsligt sade flickan något som visade att hon inte bara hade lyssnat utan dessutom förstått. Ja, sade hennes far ibland, hon förstod nog mer än barn brukar göra.
Ibland lyssnade hon på något annat. Hon kunde sitta på köksgolvet, eller leka ute om det var sommar, och plötsligt stillna till. Hennes föräldrar, som var vana vid henne, kunde le åt varandra eller bara le för sig själva när de såg hennes blick vändas inåt: Det var ju Astrid. Hon var som särskild.
Astrid var högt älskad. Hennes mor hade fött fem barn. Tre av dem hade dött i spädbarnsåldern eller strax efteråt. Johannes fick rännskitan när han var fem månader och torkade bort. Ragna låg bara död och blå en morgon månaden innan hon skulle fylla ett, men Mattias hann bli fyra år innan han trampade in en rostig spik i foten. Några dagar senare blev han som stel i kroppen. Det blev värre och värre och snart låg han som en sprättbåge. Gunhild var där och tittade på honom. Hon skakade på huvudet och sade att det var stelkrampen. Det var ingenting att göra. Tredje dagen efteråt dog lillpojken. Så bara Astrid och hennes äldsta bror Markus hade klarat sig.
Markus hade fyllt arton förra året och den sommaren hade han gått till Arvidsjaur – gått till fots, tre och en halv mil – för att gå på dans. På dansen träffade han en flicka som hette Amanda. De två gifte sig och hamnade så småningom i Malå. Astrid blev ensam kvar hos sina föräldrar och de hade bara henne att älska.
Mor och far gav henne allt hon bad om, och ofta lite till.
Nu var hon fyra år. Men nog var det som folk sade: det var svårt att tro att man pratade med en fyraåring. Markus var hem på sommaren och sade att han aldrig hade hört ett barn prata så.
Astrid nöjde sig inte med att lyssna, hon ställde frågor också. En gång råkade far Herman säga något om Jesus. Astrid frågade en hel kväll. Hon fortsatte nästa dag. Herman var tvungen att hämta katekesen och försöka stava sig fram till svaren.
Han kände samma sak som Markus. Att prata med Astrid var likasom att prata med en vuxen.
När Astrid fick följa med till Arvidsjaur, bo i kyrkstugan och gå på högmässan, gjorde hon sina föräldrar nervösa genom att stanna till vid prästen när han skakade hand med gudstjänstbesökarna efteråt. Astrid hade många frågor om Gud och Jesus.
Prästen var först road och svarade med ett leende på läpparna. Men när Astrid frågade vem som hade skapat Gud blev han allvarlig.
Astrid sade: Står inte det i katekesen?
Nej, sade prästen. Inte i Bibeln heller. Bibeln börjar med att Gud skapar himmel och jord. Mer än så vet vi icke.
Men jag vill veta, sade Astrid. Hur kom Gud till?
Prästen höjde blicken till flickans föräldrar, såg allvarligt på dem och sade: Ni har en begåvad dotter.
Mor Tora var fyrtiotvå år gammal. Hon var svarthårig men blåögd och fortfarande rak i kroppen. En grann kvinna, sade folket i byn. Jodå, en grann kvinna för sin ålder. När hon blev osäker, som nu, dök en liten rynka upp mellan ögonbrynen.
Tack så mycket, sade hon.
Prästen fortsatte: Men begåvning kan vara till förfång. Vem var himmelens mest lysande ängel?
Han såg uppfordrande på Herman och Tora. Ingen av dem kunde svara.
Himmelens mest lysande ängel, sade prästen, var Lucifer. Den Lysande. Han som i sitt högmod och med sin begåvning vände sig mot sin Herre och därigenom skapade synden.
Men jag vill veta! Vem skapade Gud? sade Astrid igen. Och vem bestämde att just han ska ha all makt? Varför inte far? Eller mor? Eller jag?
Prästens fylliga ansikte mörknade.
Tyst, sade mor till Astrid. Sådana saker säger man inte.
Hon neg snabbt mot prästen och drog iväg flickan innan det blev värre.
En annan dag, samma sommar, satt Astrid alldeles tyst. Det var sent på eftermiddagen och solen kom in från väster så att hennes ansikte nästan glödde. Flickan mumlade tyst för sig själv, var tyst i några ögonblick, mumlade igen. Hennes mor satt vid köksbordet och lagade Hermans vadmalsbyxor. Bäst att passa på medan det var ljust.
Vem pratar du med? frågade Tora sin dotter.
Någon som jag aldrig kommer att lära känna, sade Astrid.
Vem då?
Det vill jag inte säga.
Nog kan du väl berätta för mig?
Astrid mumlade tyst igen. Sedan sade hon: Hon vill inte att jag berättar.
Nehej.
Nej.
Tora skakade på huvudet och började med middagen.
Astrids mor och far fick snart annat att tänka på. Tora berättade att hon var havande igen.
Det var oväntat, sade grannarna när de kom bort till det lilla huset åt väster, lite utanför byn. Det var väl ändå oväntat att en gammkäring skulle bli havande.
Ja, sade Astrids mor och far. Det var det väl. Men icke desto mindre. Magen var redan svullen, det syntes ju, och sparkarna kändes om nätterna.
De trängdes runt bordet, Karl-Axel och hans mor Gunhild, Hilda och hennes Ulf, och Herman. Tora stod vid bänken och drack kaffe på fat.
Är det en pojke eller flicka då? frågade Gunhild. Du har burit bägge sorterna, vad tror du?
Jodå, sade den havande, nog kan jag veta vad det är.
Vad är det då?
Astrids mor sade: Nå ni får väl gissa.
Astrid själv lekte på golvet och hade blivit lite bortglömd. Nu talade hon innan någon annan hade hunnit tänka.
Det är en flicka, sade hon utan att se upp.
Hur vet du det? sade Tora överraskat.
Astrid sade: För jag vill ha en syster.
Nå men, sade Herman, hennes far. Inte får man alltid som man vill.
Det vet jag, sade Astrid. Hon fortsatte mycket allvarligt: Fast jag vet att det är en flicka.
Hon tystnade kort, som om hon övervägde något. Sedan såg hon ned mot sin docka igen.
Jaha minsann, sade Herman och nickade som föräldrar gör när barn säger tokigheter. Vad säger mor själv då?
Modern nickade. Jo visst, sade hon, jo visst, nog var det så. Nog kändes det som en flicka.
Och Gunhild sade: Men det var då det värsta.
Månaderna gick, våren kom och solen smälte snön vid söderväggen. Korna fick gå ut och kvigan skuttade som en lillkalv i hägnan. Herman plöjde med hästen och sådde för hand när värmen kom. Tora blev tjock som en brukspatron. Hon vaggade tungt mellan huset och fuset när hon skulle mjölka. När det blev slåtter fick Astrid hjälpa far. Hon räfsade och hässjade, inte blev det väl så mycket för en fyraåring men alltid lite.
Far ville göra något för Astrid, och för lillflickan. Hon hade förstås inte fått något namn än men alla var som överens om att nog var det en flicka. En ledig eftermiddag sent i juli när höet var inne tog Herman häst och vagn och körde bort till sågen. Han kom tillbaka med ett litet lass plank och bräder som han lastade av nästan vid knuten.
Vad ska du bygga, frågade mor.
En sak åt Astrid, sade far. Och åt systern hennes.
Astrid var redan söt, flickan, med sitt linhår och ljusblå ögon. Just nu tittade hon från bräderna till vagnen till fuset och till sina föräldrar. De blå ögonen var stora och runda.
Nå vet du vad det ska bli då, sade far.
Liksom mor var far rak och oböjd. Han var lika svarthårig som sin hustru men lite grått började synas vid tinningarna. Smeden hade dragit ut två av tänderna i underkäken på honom, men de hade suttit långt in och luckorna syntes knappt.
Nå? sade far igen.
Astrid skakade på huvudet.
Kan du inte ens gissa?
Flickan såg ned i marken. Skakade på huvudet igen.
Ett lekhus ska det bli, sade far stolt. Ett litet hus där du och lillflickan kan ha ett kök och en kammare.
Astrid sade ingenting.
Är du glad då? frågade mor. Är det inte fint?
Astrid vände sig om, sprang upp på förstubron och in i huset.
Den kvällen spikade far ihop själva ramen för lekhuset. Fyra alnar brett och sex alnar långt skulle det bli.
Är det inte stort, sade mor.
Flickorna ska växa i det, sade far.
Men vad är det med Astrid, sade mor. Hon har varit på sitt rum ända sen. Ja.
Ingen av dem visste.
Dagen efter blev det storm, en åskstorm med hagel och blixtar och dunder. Korna blev skrämda och rymde. Ett par av dem sprang långt ut i skogen och en gick ned sig i den lilla tjärnen som låg så krångligt till att far knappt fick dit hästen för att dra upp den. Stängslet kring hägnan var nedrivet och far arbetade nästan två dagar med att laga till det.
Han fick som ingen tid att spika vidare på lekhuset. Eller kanske fann han inte lusten. Kanske lusten rann bort lite när hon som skulle göra kök i lekhuset tillsammans med lillflickan inte alls var intresserad. Hon ville som inte ens titta åt den där ramen som låg utbredd på marken.
Hela tiden blev mor större och större. Och efter en vecka var det dags.
Det gick inte som det skulle.
Värkarna började tre på natten. Mor väckte far, som steg upp och kokade kaffe. När han hade hållit mor i handen under nästa värk och hon låg där och svettades tittade han till Astrid.
Flickan låg på rygg i sin lilla säng. Hennes ögon var öppna och tittade rakt upp i taket.
Lillflickan kommer nu, sade far till henne. Sov lite till så får du träffa din syster i morgon.
Astrid sade ingenting. Hon lyfte huvudet en aning och mötte sin fars blick.
Det ljusnade redan utanför fönstret och far kunde se stearinljuset han bar speglas i sin dotters ögon. Något fick honom att titta bort. Han fick en däven känsla i magen, som om han skulle må illa. Han svalde och såg på Astrids säng igen.
Flickan låg vänd mot väggen och andades lugnt. Far gick tillbaka till sängkammaren. Där kom han att stanna i tolv timmar.
Värkarna kom men inget barn. Vid nio på morgonen kom Karl-Axel förbi. Han ropade nere i hallen och Herman sade till honom att hämta Gunhild.
Är det svårt? sade Karl-Axel.
Hon blir trött, sade Herman. Han var blek och stirrig. Hon skriker och ralar, sade han, hon spänner sig som en ...
Han tystnade. Men Karl-Axel visste redan vad han tänkte på. Lillpojken som hade legat så att bara bakskallen och hälarna tog i sängen.
Nå hon spänner sig, sade Herman. Men det vill inte bli någonting av det. Hämta hit Gunhild.
Mor började skrika igen. Karl-Axel lyssnade och gick sedan. Hans steg var snabba.
Astrid steg upp när ytterdörren hade slagit igen. Hon klädde på sig och gick ned i köket. Där gjorde hon sig en stor smörgås och åt den med en mugg mjölk. Sedan gick hon ut. Utanför huset hördes skriken mindre.
Det fanns andra ljud. Bakom fuset råmade korna upprört. Klockan var över nio men ingen hade mjölkat dem. Astrid var för liten för att mjölka. Hon hade väl prövat att dra i spenarna, men inte kunde hon få in fem kor och tjudra dem.
Hon satte sig i den övergivna ramen, för första gången satte hon sig mitt i ramen till det som skulle bli ett lekhus för henne och lillflickan, och där satt hon. Hon hade solen i ryggen. Femtio steg framför henne råmade korna fortfarande ilsket. Efter en stund tycktes Astrid inte höra dem.
Hon mumlade för sig själv.
Gunhild och Karl-Axel kom tillbaka. Gunhild gick upp till sängkammaren och Karl-Axel gick bort mot fuset. Så småningom tystnade korna.
Fönstret i sängkammaren stod öppet. Ramen och spröjsarna var omålade, liksom resten av huset, allting var grått mot blå himmel och grönt gräs. Mors skrik hördes tydligt inifrån.
Astrid mumlade.
Karl-Axel gick med snabba steg in i huset och uppför trappan. Oroliga ord hördes där uppe. Karl-Axel kom ned igen och sprang bort mot byn.
Moln gled förbi över augustihimlen. Astrid såg upp mot dem. Några liknade fåglar, andra liknade ansikten. Allvarliga ansikten.
Timmarna gled förbi med molnen.
Karl-Axel kom tillbaka, springande och svettig. Efter honom kom Magnus, Gunhilds son, stor och kraftig. Han sprang också. En stund senare kom Lisa Larsson, som var ännu äldre än Gunhild, över sjuttio år. Lisa stapplade fram med en käpp och flämtade som en hund.
Alla försvann uppför trappan till sängkammaren.
Astrid satt kvar. Skriken växte sig starka i fönstret ovanför och avtog igen. De oroliga rösterna mumlade eller höjdes när några av de vuxna blev oense.
Skriken blev värre. Det lät som om mor höll på att gå sönder.
Astrid väntade.
Molnen gled förbi. Inga fler ansikten syntes.
Mor började skrika igen. Den här gången växte skriken sig starkare än någonsin förr.
Andra röster började också skrika. En av dem var fars.
Till slut lät det som om alla de vuxna skrek samtidigt.
Gräset där Astrid satt var slaget med lie. Några blommor inne i den fyrkantiga ramen hade överlevt lien: en blåklocka, en smörblomma, två maskrosor. Astrid tog dem en efter en, slet upp dem, mosade dem noggrant i händerna och kastade bort dem.
Skriken växte. Astrid lyfte händerna mot öronen men tog ned dem igen.
Skriken nådde en topp, en kulmen. Det sista skriket fick fönsterrutan att skallra innan det plötsligt sjönk, som ett fallande höstlöv, och tonade ut i ingenting.
Det blev tyst där uppe. Alldeles tyst, så länge att Astrid hann andas in och ut, in och ut, och in igen.
Sedan pratade alla rösterna samtidigt. De lät både lågmälda, hemlighetsfulla, och upprörda. Åtminstone Gunhilds röst lät rädd.
Jo. Helt enkelt skrämd.
Karl-Axels röst talade mest. Astrid mumlade igen, som om hon försökte hålla borta rösterna från rummet på övervåningen. Far protesterade men Karl-Axel gav sig inte.
Astrid mumlade högre, slet upp grässtrån med sina små händer, vände och vred på sig. Men hon satt kvar i den fyrkantiga ramen, fastän hon ormade sig och bökade som om hon försökte ta sig loss från någonting, fastän hon flämtade och skälvde och skakade hårt på huvudet så att tårarna rann över kinderna.
Hon sprang inte därifrån. Hon satt kvar.
De upphetsade rösterna dämpades men växte snart fram ur den öppna dörren i stället. Far och Karl-Axel kom efter rösterna ut genom dörren.
Karl-Axel bar på ett litet bylte. Far gick efter och försökte hela tiden få tag i byltet. Karl-Axel höll undan det med ena handen. Med den andra tog han en spade som stod vid knuten. Han gick bort mot fuset.
Far följde efter. Han pratade hela tiden. Hans röst var osammanhängande och sprucken och hes och nästan ingenting gick att uppfatta. De enda ord som nådde fram till Astrids öron var gud och onaturligt och rötmånad. Och ett ord till som far sade gång på gång, som om han måste upprepa det för att tro på det.
Klövar.
Karl-Axel gick förbi fuset på norrsidan och fortsatte förbi hägnan, bort mot skogen. Fars röst och Karl-Axels enstaviga svar tonade bort.
Från sängkammarfönstret hördes gråt och tröstande röster. Gråten växte snart till skrik igen, som om ytterligare något obeskrivligt höll på att födas. Rösterna som ville trösta var trasiga, spruckna, osäkra, började på meningar och avbröt sig, föll sönder i fragment och stavelser. Inte fatta. Men hur. Aldrig sett.
Så hemskt. Men så hemskt. Så hemskt.
Rösterna blev till ett slags underlig musik. En kör av skräckslagna och oförstående och malande röster i bakgrunden och ovanför kören en melodi av hopplös förtvivlan, en förtvivlan som var så ren och klar att den skar som en vass kniv i själen.
Astrid satt ensam i lekhuset som aldrig skulle byggas. Hon följde far och Karl-Axel med blicken ända tills de försvann mellan träden.
Mor skrek så att luften inte räckte för henne. Hon hickade, raspade, hackade och bölade igen. Det var som att hon inte kunde sluta.
Astrid nickade för sig själv, tre gånger, som för att bekräfta: nu var det klart.
Så gick det med det.