Byn låg uppe i inlandet. Långt norrut. Eriks föräldrar hade sitt hus längst bort i byn, en bit åt väster och på norra sidan om vägen. Efter deras gård fanns bara några tomma hus och sedan grusväg genom ödemark i två mil innan nästa by.
Som mest hade det kanske funnits hundrafemtio invånare i byn. När kriget började var det knappt hundra kvar. Familj efter familj hade flyttat, några för att de fick bättre jobb söderut, andra utan att berätta varför. Somliga talade inte ens om att de skulle flytta. De var bara borta.
Försvunna.
Erik hade varit mycket för sig själv. Något år innan han började skolan hade han vågat sig bort från gården. Först gick han bara några meter in i skogen, inte längre än att han kunde se huset. Men snart blev han mer våghalsig.
Det var då mamma började förmana.
Skogen öster om deras hus var bra, sade hon. Men den på västra sidan var opålitlig. I väster fanns slukhål och sankmarker, stenskravel som kunde rasa, och framför allt skulle man hålla sig borta från den brända skogen. Det var mycket finare i öster.
Håll dig på östra sidan, sa hon, gång på gång. Lova det. Visst lovar du det?
Erik lydde. Nästan alltid.
Han hade prövat att gå bort till skogen i väster. En bit norr om landsvägen, bara något hundratal meter väster om gården, blev skogen tät och snårig och besvärlig. Om man inte kände till stigarna var det omöjligt att ta sig fram, och även den som hittade vägen måste slåss mot stickiga trädgrenar, rötter som tycktes slingra upp ur jorden som sjöormar ur vatten, underligt stora insekter vars bett kunde ge svullnader i veckor, och det värsta av allt: En obehaglig luft, på något sätt fet, som i ett flottigt kök – en luft som lade sig rutten, jäsande, svällande mot huden. Det var som om naturen hade fått någon otäck sjukdom, så att allting växte fel, på sätt som inte borde få finnas.
Pappa hade aldrig varit någon solstråle, ingen skämtare som lät Erik rida på hans axlar, sjöng tokiga sånger eller lät pojken sitta framför honom på hästen bara för att det var roligt. Pappa var allvarlig, mörk både i hyn och i ögonen. Han gjorde det som skulle göras, oavsett om det var att mjölka korna eller slakta grisar. Efteråt studerade han sitt verk. Ibland skakade han missnöjt på huvudet och städade till lite bättre i lagården. De sällsynta gånger när allt var perfekt nickade han truligt och övergick till nästa uppgift.
Han var bonde och kom från en bondesläkt. Att visa sig belåten, särskilt över något som han själv hade gjort, gick inte för sig.
Erik var van vid hans buttra humör. Pappa var pappa. Familjen umgicks nästan aldrig med någon annan i byn och Erik visste inget annat än att allt var som det var.
Men resorna till farfar störde allt.
Visst hände det att pappa skrek och röt. Både åt mamma och åt Erik. De gångerna kunde Erik förstå honom, som den gången när han själv råkade sticka pappa i foten med en högaffel. Eller när mamma hade lovat att köpa spik i Arvidsjaur men helt glömde bort det, så att pappa blev tvungen att låna Georgs bil en extra gång, helt i onödan. Sådana gånger kunde vem som helst bli arg.
Men när de var på väg till farfar kunde pappa bli otäckt rasande. Det skrämde Erik. Pappa förändrades på ett sätt som Erik aldrig hade sett någon annan gång, och ofta utan begriplig anledning.
Fast visst måste det ha med farfar att göra?
Mycket var konstigt med farfar. Vad var det för hund han hade pratat om? Frågan malde inom Erik i några veckor. På ett sätt ville han fråga pappa, även om han visste att han aldrig skulle göra det – han kunde höra pappa ryta till och den tanken avskräckte honom.
Han vågade inte fråga mamma heller.
Men nu var det höst och nästan ett år kvar till nästa besök hos farfar. Dessutom hade Erik sin nye vän. När kriget började och Hitler skrek ännu värre på radion kunde Erik skratta åt Arvids imitationer. När det kom bilder på döda och sårade hade Arvid alltid något roligt att säga, något som fick Erik att skratta. Även om det kunde hända att skrattet fastnade i halsen.
Han förstod snart att mamma inte gillade Arvids skämt. Hon blev tyst och hennes fingrar plockade kring halsen. Sedan log hon, en aning spänt, och sade ”Vad fick ni för mat i dag då?”
Han slutade återge skämten.
Men det var en bagatell. Det var roligt att vara med Arvid. Förr hade Erik bara haft sina böcker. En av dem var hans hemlighet.
Erik hade hittat klippboken strax efter att han lärde sig läsa. Innan han började skolan.
Han hade aldrig träffat moster Edla. Det enda han visste om henne var att han hade sett några foton och hört mamma berätta. Han hade först tolkat mammas historier utifrån barnböckerna. På det sättet blev moster Edla en söt liten tant, snäll och generös och alltid försedd med nybakade kakor.
Hon förblev sådan under hela Eriks första år i skolan. Han fann böcker i det lilla biblioteket där och var inte så mycket i alkoven. Sent på våren läste han klippboken och fick en helt annan bild.
Klippboken låg i den innersta och understa kartongen, begravd under ett tjockt lager av tjugoåtta band med något som hette Deutsche Dichter. Erik knöt upp snörena runt kartongen och började ta ut de tyska böckerna. Bara hans envishet fick honom att lyfta upp allesammans. Det kunde ju finnas något spännande under.
Och det gjorde det.
Boken såg först inte mycket ut för världen. Erik trodde först att den var en gammal kassabok. En stor liggare från något kontor eller liknande, minst dubbelt så tjock som den borde ha varit, eftersom urklipp och foton var inklistrade på nästan varje sida.
Erik började bläddra. Hans ögon vidgades. Efter en minut stängde han boken. Han lade tillbaka de Tyska Diktarna på sin plats. Sedan satt han orörlig och lyssnade uppmärksamt.
Det var en stund före middagen och mamma donade nere i köket. Allt annat var tyst.
Erik bar snabbt över liggaren till sitt rum. Han lade sig på sängen, med dörren öppen så att han kunde höra om någon kom i trappan, och bordslådan öppen så att han skulle kunna gömma boken där.
Han kunde inte riktigt tro att det var moster Edla som hade satt ihop klippboken. Kanske hade hon fått den av någon, eller lånat den av någon, eller bara tagit hand om den åt någon? Men det spelade ingen roll. Bara att hon hade haft den visade att Eriks bild av henne inte stämde.
Edla hade blivit en helt annan människa. Och Erik kunde inte sluta läsa.
De äldsta klippen var ända från sekelskiftet, gulnade och sköra. Många av dem såg nyare ut men kunde handla om ännu äldre saker. Allting var inklistrat huller om buller, som om Edla hade tagit varje intressant klipp och helt enkelt satt det närmast efter det förra. Erik mindes hur hon såg ut på fotografierna, liten och skrumpen, gråhårig, med ett par runda glasögon på näsan. Hade hon blivit lika illa berörd som han? Lika skrämd?
Klippen handlade om mördare. Mördarna själva, deras offer och deras straff. Erik läste storögt om amerikanskan Roxana Druse. Han blev illa berörd men också på något sätt pirrig. Han lade undan klippboken, reste sig upp och gick ut i hallen. Luften där var friskare. Han andades djupt.
Han behövde ju inte läsa artikeln.
Två minuter senare var han tillbaka hos Roxana Druse.
Hon hade mördat sin man på ett brutalt sätt, både huggit och slagit med en yxa, skjutit och strypt. Hon hade fått hjälp av sina egna barn. 1887 dömdes hon till hängning. Hon blev den sista kvinnan som hängdes i New York. Där använde man en ovanlig form av hängning som innebar att offret inte föll. I stället rycktes den dömde upp i luften av en motvikt på repet. Det rycket skulle knäcka offrets nacke, men i Roxana Druses fall hade bödeln räknat fel. Hennes nacke knäcktes inte när hon slets upp i luften. Hon blev hängande, förtvivlat sprattlande medan hon långsamt ströps till döds.
Erik bläddrade. Han läste om hur New York senare införde elektriska stolen vid avrättningar. Den förste som hade dött på det sättet hette William Kemmler. Det var 1890 och när bödeln hade placerat ut alla elektroder fick Kemmler en stöt på tusen volt.
Det räckte inte. Kemmler andades fortfarande.
Styrkan ökades till det dubbla och bödeln slog på strömmen igen. Blodkärl sprängdes under Kemmlers hud, blod trängde fram ur ögon och näsa och vissa vittnen hävdade att Kemmler brann. Tidningen New York Times hade skrivit om hur Kemmlers hår och köttet vid elektroderna var vidbrända. Stanken i dödskammaren var ohygglig. Flera av åskådarna försökte ta sig ut ur det rökfyllda rummet men fick inte.
Den första avrättningen med elektriska stolen tog åtta minuter. Efteråt hade en av de inblandade sagt att en yxa skulle ha varit mer barmhärtig.
Erik slog igen boken och lade ifrån sig den. Hans hjärta bankade vilt. Han reste sig upp och gick bort till fönstret. Det mörknade redan ute. Han ville öppna fönstret men mamma kunde höra.
Hans fötter förde honom tillbaka till sängen igen.
Erik bläddrade och kom till Martha Place, som avrättades i elektriska stolen nio år senare. Den avrättningen gick snabbt och effektivt jämfört med hur Places offer, hennes styvdotter, hade dött: Place hade kastat syra i ansiktet på flickan så att hennes ögon förstördes, luftstrupen smälte ihop och hon kvävdes.
Blind och kvävd. Smärtan och paniken.
Erik läste storögt om Ruth Snyder, vars dödsryckningar i elektriska stolen hade blivit fotograferade i smyg; han läste om Yngsjömordet och Jack Uppskäraren; han läste om hur prästen Hans Schmidt hade skurit halsen av sin älskarinna. Eriks blick flög över tidningsklipp om torterare och sadister, om mord och straff, tortyrer och vidrigheter som var ännu värre än i Bibeln.
När han slutade var han utmattad. Alltsammans var motbjudande. Han kände en underlig blandning av äckel och upphetsning. Magen var ett sugande hål och hjärtat bultade så högt att någon kunde höra det.
Han måste lugna sig.
Han levde sig in i klippen tills hans puls rusade igen. Han tänkte på att stå på ett golv med en snara kring halsen och plötsligt kastas uppåt. Dinglande och sparkande medan strupen snördes åt för sista gången. Han tänkte på att brinna i elektriska stolen, känna sitt eget kött stekas och stinka. Att lägga huvudet på stupstocken och vänta på yxan. Att höra den vina genom luften ...
Med den tunga boken bredvid sig i sängen tänkte han: Det finns ondska. Det finns onda människor.
Bibeln hade rätt. Han visste det nu. Det var nödvändigt undvika ondskan med alla medel.
Han lade tillbaka klippboken i alkoven.
Han försökte verkligen. Men han kunde inte hålla sig borta från boken. Gång på gång tog han fram den igen. Till och med när han fick mardrömmar fortsatte han att läsa om mördare och deras offer. Det hetsade honom. Han blev torr i munnen. När han var ensam hemma hände det att han tog av sig alla kläder, låg och läste alldeles naken och blev ännu mer upphetsad.
Upphetsningen fick honom att ta på sig själv. Benen och magen. Bröstet. Skinkorna. Pitten. Det gjorde honom ännu mer upphetsad. Sedan gick ett slags darrning av njutning genom honom och när han försökte fortsätta efter den kände han sig äcklad. Han läste om Könsmognad i nordisk Familjebok och fann snart ordet Själf-befläckelse. Det stod att sådant kunde leda till galenskap.
När de hade varit hos farfar den sommaren lät han bli i flera veckor.
På ytan var allt som vanligt. Hans föräldrar anade ingenting. Men en gång var Erik nära att berätta för dem.
Bibeln behöll sin makt över honom och han var redan van vid tankarna på helvetet och djävulen och de eviga plågorna. Den brinnande sjön. Ibland försökte han be, hjälplöst och klumpigt. Medan giljotiner och utslitna inälvor snurrade i bakhuvudet bad han tyst till Gud att rädda honom. Det eviga helvetet var värre än elektriska stolen.
Den gången när Erik nästan berättade var en mörk augustinatt. Han hade drömt om yttersta domen. Drömmen kom efter att han hade sett ett foto av Michelangelos målning i uppslagsboken. Efteråt var han inte ens säker på om det var en dröm, eller kanske bara fantasier efter att han hade vaknat till.
Mitt i natten låg han ensam i sin säng i det mörka tysta huset. Hans dimmiga tankar fastnade i hur det skulle vara. Att väckas till liv och stiga upp ur graven. Att se Gud och Jesus och alla änglarna. Att vänta på sin tur och se Guds finger peka:
Du är välkommen in i himmelriket.
Eller kanske: Du skall störtas ned i den brinnande sjön. Du är en själf-befläckare.
Han tänkte på djävlarna som väntade. Insikten om evig plåga medan han föll och föll och föll och redan kände lågorna bränna sönder honom. I evigheters eviga evighet.
Han tänkte på mamma.
Mamma som alltid höll humöret uppe. Hon som försökte vända samtalet till något gladare så fort något lät otrevligt.
Han föreställde sig hur hans mamma skulle skrika av skräck när hon såg sin son bäras bort av hånfulla demoner. Han skulle aldrig se henne igen –
Och sedan slogs han av en ännu värre tanke.
Han var ju inte den ende som kanske hade syndat.
Hur visste han att han själv skulle dömas och att mamma skulle komma till himlen?
Han hade ingen aning. Hon kunde bära på vilka synder som helst.
Han kunde få se mamma dömas till helvetet ...
Erik flög upp så att han satt på sängkanten. Flämtande.
Den tanken var tio gånger värre än allt han hade sett i klippboken. Helvetet – hans mamma i helvetet – alltid. För evigt.
Hur kunde han veta att hans mamma skulle komma till himmelriket?
Guds straffande hand. Det pekande fingret. Demonerna som grep henne.
Mamma brinnande i svavelsjön.
Erik rusade upp och ut i hallen. Han fick inte luft. Han ville störta in till sina föräldrar och skrika till dem att de måste låta sig frälsas, nu genast, de kunde inte ta risken, fattade de inte vilken risk de tog! Han flämtade tyst men panikslaget och trampade ofrivilligt runt på den sträva trasmattan, en liten pojke som snart skulle börja i andra klass, med huvudet fullt av syner som han aldrig borde ha sett – han ville falla på knä och be, han ville kasta sig nedför trappan, han visste inte vad han ville.
Hans hand var redan på väg mot mammas och pappas dörrhandtag när en helt annan tanke hejdade honom.
Det var inte tanken på att pappa avskydde Bibeln och hur arg han skulle bli. Det som verkligen skrämde Erik, lika mycket som tanken på den brinnande sjön, var en helt annan sak som slog honom just då.
En annan fasa. Något som han borde ha tänkt på för länge sedan.
Hans hand skälvde i luften.
Det är inte mammas bok, tänkte han igen, nu mer förnuftsmässigt än i panik. Mamma skulle aldrig göra något sådant.
Men ... den otäcka klippboken kunde vara pappas.
Erik förstod inte hur han kunde ha missat den tanken förr. Kartongerna med böcker var inte igentejpade eller ens hopknutna, alla kartongerna var öppnade, även om böckerna inte verkade ha varit rörda förrän Erik upptäckte dem – men han kunde ju inte vara säker. En massa böcker i serien Deutsche Dichter, långt ned i en stapel med andra bokkartonger, var ett perfekt ställe för att gömma en hemlig klippbok.
Någon hade gömt boken där. Men Erik kunde inte veta att det var moster Edla.
Mamma var det inte. Däremot skulle det kunna vara pappa som hade ägnat år efter år åt att samla ihop alla de där klippen. Och om Erik berättade om sin fantasi nyss skulle de fråga varför i allsin dar han hade tänkt så. Mamma skulle inte ge sig innan –
Han drog sig undan från deras dörr. En del av honom inbillade sig genast att pappa låg vaken där inne i mörkret, lyssnande, medan mamma sov bredvid. Pappas ögon var lika tomma och döda som farfars men rörde sig mekaniskt när Erik tog de två stegen bort från dörren.
Tanken fick Erik att frysa till.
Han stod där orörlig, minut efter minut, tills hans puls till slut hade lugnat ned sig. Sedan vågade han röra sig. Tyst, millimeter för millimeter.
Inom sig såg han pappa inne i sovrummet, lika tyst som Erik själv. Pappa hade magiskt lämnat sängen och stod på andra sidan av dörren. Bara några centimeter bort. Hans tomma blick glimmade matt i mörkret.
Mamma hade vaknat. Hon vågade inte säga något. Hon bet i täcket och hennes ögon var stora och runda.
Erik var nära att gnälla till men lyckades låta bli. Ett steg, två steg, tre, och han var inne i sitt eget rum.
Han stängde dörren lika långsamt som han hade rört sig utanför och smög långsamt till sängen.
Saken var klar. Han hade bestämt sig. Han skulle kasta bort den vidriga klippboken, eller helst elda upp den i spisen när han var ensam hemma. När den hade brunnit upp skulle han raka ut askan och sprida den på dyngstacken bakom lagården –
Sedan hejdade han sig.
Om det nu var pappas klippbok, så kunde pappa sakna den. I själva verket hade Erik – om det nu var pappas bok – haft en otrolig tur. Han hade haft boken i sitt rum i flera veckor.
Han måste lägga tillbaka den under Deutsche Dichter, i morgon, så snart han fick möjlighet. Lägga bort den och aldrig mer titta på den igen. Aldrig mer.
Han läste en stund i Skattkammarön och lyckades hålla undan Gud och djävulen och massmördarna tills han somnade.
Nästa dag lade han tillbaka boken. Han andades ut när han stod vid trappan igen. Huset var tyst och lugnt och han var fri. Klippboken var borta och han behövde aldrig mer se den. Han skulle aldrig någonsin mer röra vid den. Inte ens tänka på den.
Två dagar senare smög han till alkoven igen. Han satt en stund i det lilla rummet och läste mord och död. Bara en enda gång. Ett slags avsked.
Nästa dag kom han tillbaka. Lovade sig själv att det var sista gången. Men något drev honom till alkoven på nytt. Det var som om oron över vad han tyckte sig minnas från den tjocka klippboken, fantasierna kring den, blev värre än att se alltsammans i verkligheten. Han kom tillbaka gång på gång.
Han blev snart säker på att ingen annan rörde böckerna. Dagar när han var ensam hemma tog han klippboken med sig till sitt rum. Efter ett par veckor var boken gömd där igen.
Det hände ett par gånger, alldeles i början, att Erik funderade på att berätta för Arvid. Kanske till och med visa klippboken för honom. Men han gjorde det aldrig. Dels var boken hans, något som inte angick någon annan. Och dels kunde Arvid förstöra den genom att skratta åt eller skämta om något av det där som både skrämde och lockade Erik.
Skolan började om. Erik och Arvid hade inte träffats så mycket under sommaren. De var lite blyga först, men när de hade börjat prata om Spitfire och Messerschmitt och hur Slaget om Storbritannien skulle sluta kändes allting som vanligt igen.
”Tror du att Hitler vinner då?” frågade Erik.
”Klart.” Arvid var lika självsäker som förr. ”Britterna kan klara sig ett tag men dom har ingen chans. Luftwaffe vet du, det är hårda grabbar.”
Erik kände sig inte lika säker. Han ville argumentera mot men Arvid gjorde snart slut på diskussionen. ”Dom har ingen chans. Fattar du inte vad jag säger?”
Ett skäl till att Erik tystnade var att det hade kommit en ny pojke till småskolan. Han hette Bengt Marklund och gick i första klass. Arvid och Erik var nu gamla erfarna skolelever och såg världsvant de nya barnen presentera sig – Lena och Ella-Britt. Och Bengt, liten och tunn, med kolsvart hår och ovanligt mörk i hyn.
Den första dagen satt Bengts mamma kvar genom bägge lektionerna. Den andra dagen gick hon aldrig in i skolhuset. Men hon följde sin son till skolan. Erik och Arvid stod och pratade om kriget när de såg mamman lämna Bengt mitt på skolgården och gå sin väg. Arvid sade: ”Kom.” Erik lydde.
Bengt stod kvar där hans mamma hade lämnat honom. Han lyste upp lite när Erik och Arvid kom.
”Hittar du inte själv?” sade Arvid.
”Vad då?” Bengt verkade inte förstå.
”Klarar du inte att gå till skolan själv? Var bor ni, där bakom Konsum, va?”
”Jo.”
”Varför ska mamma följa med dig då?”
Bengt såg osäker ut. ”Ja ... hon ville väl det?”
Arvid nickade, flera gånger, på det där trötta sättet vuxna kunde ha. ”Jo det fattar jag. Men varför ville hon det?”
”... Jag vet inte.”
Arvid studerade den lille pojken. Håret var så kolsvart att det nästan såg blått ut och ögonen var bruna. Arvid sade plötsligt: ”Är du jude?”
”Va?”
”Är. Du. Jude”, sade Arvid, överdrivet tydligt.
”Nej ...”
”Jag undrar jag”, sade Arvid. ”Marklund är ett typiskt judenamn. Är det inte så?”
”Jag vet inte ...”
”Men jag vet. Du går i skolan nu. Här ska du lära dig saker. Är Marklund ett judenamn?”
Bengt stirrade på Arvid utan att säga något.
”Kom igen nu”, sade Arvid. ”Jag vill ju hjälpa dig. Hur ska jag kunna hjälpa dig om jag inte vet vem du är? Hur ska du kunna klara dig om du inte vet?”
”Jag vet inte ...” Bengt var nära gråten nu.
”Men jag vet”, sade Arvid igen. ”Du är jude. Säg det.”
Bengt mumlade: ”Jag ... är jude ...”
”Bra.” Arvid dunkade honom oväntat i ryggen. ”Kom ihåg det nu. Men berätta inte för någon annan vad du vet. Inte mamma, ingen alls. När Hitler kommer, du vet, det blir livsfarligt att vara jude då. Du kan bli skjuten eller hamna i ett sånt där läger. Eller hur?” Han väntade inte på svar. Dunkade Bengt i ryggen igen. ”Vi har en hemlighet nu. Erik och jag är dina kompisar. Vi ska ta hand om dig. Det är väl bra?”
Bengt nickade. Hans ögon var blanka.
Klockan ringde. Bengt gick genast mot ingången. Erik ville gå med men Arvid höll i hans ärm.
”Vad är det?”
”Samma gäller dig. Vi pratar inte om det här, fattar du?”
”Ja. Men varför sa du att han är jude?”
Arvid sade: ”För nu tror han det. Nu gör han allt för oss. Så att inte hemligheten kommer ut. Vi har en slav!”
Det var Eriks tur att bli dunkad i ryggen. Arvid skrattade.
Erik försökte stämma in.
Året blev plötsligt ett lämmelår. Norran hade skrivit att lämlarna kunde vara så många att de täckte marken. Det var förstås lögn. Men ute i skogen var det lätt att trampa på en liten lämmel om man inte såg sig för. Erik hade gått en sväng en kväll och visste att det fanns minst en lämmel på varje kvadratmeter på de flesta ställen.
”Ofta mer”, sade han till Arvid.
”Jag vet”, sade Arvid genast. ”Vi borde slå ihjäl dom.”
”Varför det?”
”Ragnar på Konsum säger att man får betalt för lämlar.”
”Betalt? Vem betalar?”
”Länsstyrelsen eller någon. Jag vet inte. Men han sa det. Man får fem öre för varje lämmel.”
”Fem öre!” Erik tänkte på alla de små gnagarna han hade sett i skogen. ”Det blir ju –”
”Massor med pengar. Är du med?”
”Ja.”
”Vi tar med Bengt också. Han kan få bära.”
Bengt ville inte först, han sade att hans mamma inte gillade att han var ute i skogen, men Bengt sade till honom att ljuga. ”Säg att vi ska spela schack.”
”Jag kan inte spela –”
”Spela kula då? Kan du det? Säg att vi ska spela kula.”
”Men vad ska vi jaga med?”
”Yxor. Var inte orolig. Jag tar med en yxa åt dig. Erik, du kan ta en hemifrån, va?”
Erik nickade. Han sade: ”Men mamma gillar inte att jag går i skogen på västra sidan.”
Arvid nickade en aning trött. ”Så då håller vi oss väl på den här sidan av ert jävla hus”, sade han. ”Är alla mammor lugna nu?”
”Ja”, mumlade Bengt. Erik sade:
”I så fall.”
De sågs vid badplatsen när alla hade ätit middag. Septemberkvällen var molnig men varm. Arvid hade mycket riktigt med sig två yxor. Erik hade en yxa och en jutesäck.
”Vad ska du med den till?” sade Arvid.
”Vi måste väl ta hem kräken i någonting?”
”Det är sant. Dom får åka judesäck. Hör du, Bengt? Tror du dina släktingar i Tyskland har sådana här säckar över skallen?”
Bengt mumlade: ”Jag har inga släktingar i Tyskland.”
Arvid dunkade honom i ryggen igen. ”Jag skojar ju bara!”
Badplatsen låg på norra sidan av stora vägen. En gammal avverkningsväg, inte mycket mer än en stig numera, gick norrut genom skogen, svängde sedan av åt väster och fortsatte i en vid båge förbi Eriks hem och vidare åt väster. De följde den stigen och dräpte lämlar.
”Jävlar”, sade Arvid när de knappt hade gått hundra meter och slagit ihjäl minst lika många lämlar. Säcken var redan halvfull och tung. Lille Bengt fick släpa på den. Arvid gick självsäkert med en yxa i varje hand. ”Ta mig fan! Vi har redan fem kronor i judesäcken. Vi skulle ha haft en säck till.”
Erik såg sig omkring. ”Jo. Fast jag tror att det finns mer lämlar inne i skogen än på stigen. Kan vi inte gå ut?”
”Bra idé. Åt vilket håll?”
Erik ryckte på axlarna. Han pekade åt norr, mot berget. ”Ditåt?”
De gick ut bland träden. Erik förbarmade sig över Bengt och bar säcken med döda lämlar. Han såg att blodet färgade säcken röd här och där – tanken var att de skulle slå ihjäl lämlarna med yxornas baksida eller flatsida, men Arvid hade halshuggit några och ibland hände det olyckor.
Erik hade haft rätt. Det var mycket tätare i skogen. Här och där var det faktiskt svårt att inte trampa på något av de små pipande djuren.
”Jag tycker synd om dom”, sade Bengt när han hade råkat trampa på två stycken med lika många steg.
”Äsch.” Arvid stampade på en till för att visa sin likgiltighet. ”Dom är skadedjur. Dom förstör grödor och sen slutar ändå alltihop med att dom kommer till någon älv och begår självmord.” Han stampade igen. ”Det här är ju bättre än yxorna! Hjälp till!”
Erik tvekade ett ögonblick. Men han hade gummistövlar på sig och just nu verkade det som om gnagarna vällde in i tjogtal för varje minut. De kom från väster, från fjällen, och gav sig ned mot kusten i massvandringar med några års mellanrum. Och Eriks föräldrar hade samma uppfattning som Arvid – lämlarna var skadedjur som förstörde.
Han stampade. Rakt på en lämmel.
Arvid stampade igen.
Bengt såg osäkert på dem.
”Hjälp till nu”, sade Arvid. Stamp! Marken här var hård, bara fräken och ris, och en välriktad stövel plattade till lämlarna och lämnade dem orörliga. Erik trampade på två till. ”Bengt! Stampa på dom! Annars får du mindre pengar än vi!”
Erik stampade om och om igen. Arvid också. Arvid sade: ”Vem kan trampa ihjäl en lämmel för varje steg? Vem kan gå längst på det sättet?” Erik såg sig just omkring för att hitta en gångstig av lämlar när han lade märke till något.
Bengt stod fortfarande orörlig. Fastfrusen.
Arvid hade också lagt märke till den saken och tycktes nu vilja inleda sin egen tävling genom att stampa sig fram till Bengt. Han närmade sig, död lämmel för död lämmel, med stamp som tycktes bli hårdare för varje steg.
Splatt! Två steg från Bengt trampade Arvid så hårt att lämmeln sprack. Blod och små inälvor låg i en hög. Splatt! igen.
Bengts överkropp rörde sig fram och tillbaka. Huvudet följde med. Munnen öppnades. Erik såg vad som höll på att hända i sista ögonblicket, hoppade undan och landade – Splatt! – på ytterligare en lämmel när Bengt spydde rakt ut. En kvast av något gråaktigt, kanske bitar av palt.
Bengt var vit i ansiktet. Trådar av spott och spyor klibbade fast på hakan. Han såg hjälplöst på Erik, och sedan på Arvid. Sedan vände han sig om och sprang därifrån, utan ett ord.
Arvid sade: ”Vi fick visst mer pengar att dela på.”
Arvid tog med sig säcken hem, klibbig och tung. Men det blev aldrig några pengar. När Erik frågade sade Arvid att Ragnar hade ändrat sig, det där om länsstyrelsen var visst bara påhitt.
Bengt nämnde aldrig saken.