Sommaren 1941 rasade kriget fortfarande för fullt. Bomber föll i hela världen. Det kom uppgifter om tortyr, om fångar som flåddes levande när Japan gick in i Kina, om stridsvagnar som krossade människor, om störtande flygplan och skrikande visselbomber. Lägren för judar. Ghettot i Warszawa.
Det fanns mycket att vara rädd för.
I början av sommaren hade Erik och hans föräldrar varit till Arvidsjaur och tittat på tyska soldater som fick åka tåg genom Sverige när de skulle på permission. På vägen dit malde bilder och tidningsrubriker inom Erik. Tyskar var tyskar, vem visste vad de kunde ta sig för?
Det var inte omöjligt att tyskarna skulle invadera Sverige också. De hade tagit Danmark och Norge redan i höstas. Kanske var det Sveriges tur i dag, kanske Stukas skulle dyka ned och fälla visselbomber medan Schmeisser-kulsprutepistoler knattrade och Erik sprang för livet.
När han såg soldaterna i verkligheten en stund senare var de bara unga osäkra pojkar. Det enda skrämmande var deras ögon. Erik kände igen skräcken som skymtade där, instängd som djur i burar. Den var hans egen.
Resan till farfar, några veckor senare, var värre. Men den gick som den skulle. Ingenting hände. Det året.
Slåttern var oftast en bra tid. Det verkade som om hela familjen mådde bra av att arbeta tillsammans. Mamma var ovanligt lugn, mindre jäktad, mindre uppfylld av att alltid säga glada och ofarliga saker, och till och med pappa kunde skämta någon enstaka gång. Erik gjorde sitt bästa med en handräfsa – han var ju nästan vuxen nu, skulle snart fylla tio – och precis som åren innan fick han blåsor och sedan valkar i bägge handflatorna. Det gjorde ont när blåsorna sprack, men familjen fick sitta tillsammans i gräset med bullar och kall saft, kyld i något dike. Gräset luktade gott och de minsta grodorna var söta.
I mitten av augusti var det dags att slakta grisar. Eriks föräldrar hade fem grisar i en stia bakom lagården. Två skulle få leva till jul men de andra tre var dömda.
Grisar slaktades på gården varje sommar. Erik visste att grisslakten var nödvändig. Men han hatade den. Som liten hade han legat i sitt rum med en kudde över huvudet. När han blev lite äldre hade han gått ut i skogen. ”Håll dig på östra sidan, det är mycket finare där, gå inte åt väster, det är bara dumt, förstår du, håll dig åt öster”, hade mamma upprepat, och han hade lytt. Det spelade ingen roll för honom vart han gick. Bara han kom bort från gården.
Bort från skriken.
Nu var han så stor att han fick hjälpa till med förberedelserna. Först hjälpte han pappa att bygga en fyra meter hög trefot mitt mellan huset och lagården. De rullade ut den största kitteln familjen ägde, den som de kylde mjölkhämtarna i under somrarna, och förberedde en eld under den. Eriks andra uppgift var att springa med hinkar – familjen ägde ingen slang som var tillräckligt hel – tills kitteln var nästan full med vatten.
Han hade inte behövt springa. Det var ingen brådska.
Han sprang för att slippa höra grisarna skrika.
Erik kunde omöjligt förstå hur de visste. Ändå hände alltid samma sak. Så snart trefoten började spikas ihop förstod grisarna. Deras skrik växte i styrka för varje gång Erik sprang till lagården och fyllde sina hinkar.
Ljudet blev outhärdligt när han kom så nära. Han slog händerna för öronen medan vattnet rann. Det hjälpte under de sekunderna men sedan hörde han den vidriga ångesten igen. Han sprang ut till trefoten. Hällde vattnet i kitteln, skyndade tillbaka till lagården igen och stod där med händerna över öronen.
När kitteln var full var Eriks arbete färdigt. Georg kom med sin bil men då skyndade Erik redan därifrån. Han lämnade hinkarna vid kitteln, gick förbi huset och över hägnan mot skogsbrynet. När han hörde det första skottet började han springa.
Han sprang rakt ut i skogen och stannade inte förrän det enda som hördes var vinden i träden. Då stod han stilla på stigen och andades ut. Mörka granar och tallar viskade runt omkring honom och ett vindfälle tycktes sträcka ut knotiga grenar åt hans håll. Men han var här. Han var utom hörhåll och han ville inte tänka på att nästa sommar, eller om två eller tre år, måste han så småningom hjälpa till. Vara där. Mitt bland skriken och blodet.
Den tanken fick honom att springa igen. Han visste vad som hände hemma och måste längre bort. Mycket längre. Han sprang och sprang, flämtade och flåsade, men hur långt borta han än var hörde han grisarna inom sig.
Han kom inte till sina sinnen förrän han kom runt en krök och såg Arvid framför sig. Arvid och ... Bengt. Förstås.
Hans vänner.
För ett ögonblick ville Erik vända och försvinna bakom kröken igen. Men det var för sent. Bengt pekade åt hans håll och Arvid såg upp.
Två vita ansikten.
”Hej!” ropade Arvid.
Erik gick fram till dem. Han slutade inte flåsa förrän han bara hade några meter kvar.
”Vad gör du?” sade Arvid.
”Inget. Går omkring bara.”
”Du ser svettig ut.”
”Det är hemskt varmt.”
Det var sant. Dagen var stilla och tryckande. Ingen vind fläktade och himlen var nästan outhärdligt blå. Värmen trängde in genom kläderna och nosade mjukt mot kroppen.
”Vad gör ni då?” sade Erik, bara för att säga något.
Arvid sade lyckligt: ”Vi ska gå till västra sidan!”
”Västra?”
”Västra sidan.”
”Men det får man inte.”
Arvid såg nedlåtande på honom. ”Får och får. Vi är inga får. Vi kan bestämma över oss själva. Eller hur Bengt?”
Bengt nickade nästan omärkligt. Hans ansikte var så solbränt att det nästan var svart. Ögonen glimmade mitt i det mörka och något berättade för Erik att Bengt inte alls ville gå åt väster. Men den yngre pojken vågade inte protestera. Arvid befallde och Bengt lydde, lika rädd för att gå åt väster som för vad Arvid kunde göra om Bengt vägrade.
Erik tänkte: Jag borde säga nej.
Arvid sade: ”Så du följer med, Erik. Eller hur?”
”Jag vet inte ...”
Arvid tog två steg mot Erik och Erik såg hur Bengt slappnade av när Arvid förflyttade sig bort från honom. ”Jo”, sade Arvid. ”Du vet.”
Bengt sade: ”Det kan vara farligt där –”
Arvid såg inte på den yngre pojken. Arvid höll fast Eriks blick och sade: ”Om något är farligt så ser vi det. I så fall går vi därifrån. Vad är ni rädda för? Spöken?”
Han skrattade, utan att släppa Eriks blick, och Erik kände hur han själv drog på munnen. Han insåg genast vad han hade gjort, men det var för sent. Om han backade nu skulle han vara en fegis.
Han sade: ”Gå då.”
Arvid gick först. Erik lät Bengt gå i mitten – han såg tydligt att den svarthårige pojken inte var väl till mods. De gick i några minuter innan de passerade Eriks hem. Det gick att se hustaket och en bit av lagården mellan träden och lyckligtvis hördes inga skrik.
Erik undrade hur länge han hade sprungit.
Solen stod i alla fall fortfarande högt på himlen.
De gick förbi en kallkälla, stannade och lade sig ned, en efter en, för att skopa upp vatten i händerna och dricka. Vattnet var rent och klart och iskallt.
”Ni ser”, sade Arvid, ”det finns inget farligt här.”
”Vi borde snart vara vid den brända skogen”, sade Erik.
”Jaha?”
Erik tänkte på vad han mindes. Han hade aldrig varit vid skogen som hade brunnit, men han hade sett den osunda skogen bredvid.
Den borde ligga alldeles här.
Stigen gjorde en långsam krök åt vänster och rätade sedan ut sig igen. Långt framför dem såg Erik ett brunt band som tycktes korsa deras väg.
”Helvete”, sade Arvid. ”Landsvägen. Vi har gått för långt.”
”Men –” började Erik och avbröt sig.
”Men vad då? Vi måste gå tillbaka.”
Arvid hade på något sätt tagit kontrollen över dem. Både Bengt och Erik följde viljelöst med tillbaka längs stigen.
”Här”, sade Arvid efter en stund.
De stannade. Skogen på vänster sida var risiga björkar och tallar med besvärlig undervegetation. Om det här var den stinkande skogen Erik hade sett för flera år sedan så hade den rättat till sig. Möjligen var marken lite sumpig och full av rötter, men han såg bara vanlig skog.
De gick in i den.
Erik andades först genom munnen men ingen av de andra tycktes reagera. Han sniffade försiktigt in luft genom näsan.
Sommarskog. Inget annat.
Det var ännu varmare här. Helt stilla. Några av träden kunde faktiskt ha brunnit, eller kanske hade de bara grillats av solen – en del trädstammar såg ovanligt mörka ut. Men här fanns inget farligt.
Kanske de vuxna i byn överdrev. Skogen kunde ha varit värre när de var små, och möjligen lade de själva på lite extra för att hålla sina barn borta.
Erik kände sig bättre till mods. Värmen smekte fortfarande hans kropp, skogen hade blivit lite glesare och inte ens Bengt verkade orolig längre.
”Ni ser”, sade Arvid över axeln. ”Alla har ljugit för oss.”
De kom fram till en jordvall, en liten ås eller kanske en stenmur som någon hade byggt för hundratals år sedan. Nu var muren bara en flack sluttning upp till kanske två meters höjd och sedan en likadan sluttning ned på andra sidan. De gick ned där och skogen blev plötsligt helt annorlunda.
Marken var mjukt gräs. Bara björkar syntes till, lummiga och gröna, med löv som glittrade bländande i solen. Solen stekte ned över de tre pojkarna med en värme som var tryckande på gränsen till obehaglig.
Men bara på gränsen.
En liten bäck porlade muntert på vänster sida. Vattnet rann ned mot mitten av sänkan – för de befann sig i en liten sänka. Gick den där jordvallen hela vägen runt? Erik försökte se men sänkan var för stor.
Det spelade ingen roll. Allting var skönt här.
Arvid gick fram till bäcken, lade sig ned och drack. När han vände sig om igen såg han mer fridfull ut än Erik någonsin hade sett honom. Arvid brukade ofta ha ett drag av otålighet i ansiktet, en min som sade ”vad händer nu? varför händer ingenting?” Det draget var borta nu. Arvid var totalt avslappnad.
Bengt också. När Bengt gick fram till bäcken för att dricka var han också lugn och fridfull. Det mörka ansiktet visade ingen rädsla alls.
Arvid tog av sig skjortan. Bengt såg det och gjorde likadant. Erik kände svetten rinna längs ryggen och insåg att de gjorde rätt.
Han drog skjortan över huvudet. Lät den falla ned på marken.
Gräset såg otroligt inbjudande ut. Erik sparkade av sig skorna, satte sig ned och drog av sig strumporna. Gräset var mjukt och svalt men inte fuktigt. Hans tår kunde inte få nog av att leka med det.
En sval vindfläkt drog över dem. Erik kände svetten torka upp på ryggen. Hans byxor och kalsonger kändes klumpiga och heta när resten av kroppen njöt av den ljuvliga luften.
Han tog av sig byxorna. Hans tumme fastnade i resåren på kalsongerna.
De fick följa med.
Borta vid bäcken tog Bengt och Arvid också av sig sina sista plagg. Båda pojkarna var bruna som pepparkakor.
De lade sig på rygg. Erik drack lite ur bäcken och lade sig bredvid dem.
Himlen var oändligt hög. Solen värmde dem och vinden smekte.
Erik ville inte vara någon annanstans i hela världen.
Han blundade. Långt borta surrade en humla.
Vinden smekte honom igen, mjukt och försiktigt. Mjukt och försiktigt, svalt där solen hettade, och i drömmen blev vinden till en hunds lena nos som försiktigt buffade på honom. Allt var ljuvligt och Erik gled bort i behagliga drömmar.
Han visste inte när han hade somnat. Han hade hamnat i någon dröm, en dröm som han ville minnas men som flydde undan så snart han närmade sig.
Det var Arvid som väckte honom. Arvid stod upp och drog åt bältet. Han sade: ”Erik! Erik! Vi måste gå hem!”
Bengt rullade över på sidan, liten och naken och tanig, och såg sig förvirrat omkring.
”Ta på er kläderna! Titta på solen, klockan måste vara över fyra. Vi måste hem!”
Han hade rätt. Solen hade sjunkit och med den temperaturen. Vinden var inte förföriskt sval längre utan på gränsen till kylig. Gräset kändes klibbigt och rått. Erik ville inte vara här längre.
Han fick snabbt på sig kläderna. Han hade en underlig känsla i kroppen, ett slags blandning av avslappning och oro. Hade han haft en mardröm? Han visste inte.
De måste hem.
Tre yrvakna pojkar stod nere i sänkan och såg sig omkring. Erik blev den som sade orden.
”Var kom vi?”
Arvid tänkte ovanligt nog i någon sekund innan han svarade. ”Där. Tänk på hur solen står. Vi kom österifrån så vi måste gå ditåt.” Han pekade.
De lydde. Arvid gick först, plötsligt ännu mer otålig än vanligt. Grässlänten kändes brant och besvärlig. Erik kunde inte minnas att den hade lutat så starkt.
”Kom igen!” Arvid tog sig upp på muren eller åsen och såg sig omkring. Erik följde efter. Inte förrän han stod bredvid Arvid insåg han att Bengt hade halkat efter. Erik vände sig om och såg den yngre pojken kämpa sig den sista biten upp.
”Konstigt”, sa Arvid.
”Vad?”
Arvid nickade mot solen. ”Var den verkligen där nyss?”
Erik blev osäker. Han hade inte sett mot himlen medan han kämpade sig uppför sluttningen. Stod solen högre nu?
Det måste vara någon illusion. Något som hade med den branta sluttningen att göra.
Bengt flåsade fram till dem. Arvid såg aldrig på honom. ”Kom igen då.” Arvid ledde vägen ned från jordvallen och de hamnade i den risiga skogen igen. De gick snabbt, ibland snubblande, och Erik som gick sist fick björkgrenar i ansiktet då och då. Han gav Bengt ett par meters försprång. Erik såg att Bengt, som fick grenar i ansiktet när Arvid trängde sig förbi träden, ändå höll sig så nära Arvid han kunde.
Erik tänkte: Han vill ut.
Och sedan: Jag också. Jag vill härifrån.
Han fick en impuls att se sig om men kvävde den genast. Om det fanns något bakom honom ville han inte veta vad det var.
Bengt flåsade: ”Borde vi inte – vara på stigen – snart?”
Ingen svarade. Grenarna piskade när de halvsprang.
De fann stigen och tog sig hem. Erik väntade sig bannor för att han hade varit borta så länge, och frågor om vad han hade gjort, men inget sådant kom. Mamma hade just gjort kaffe åt pappa och Georg Lundström, hälften surrogat och hälften riktigt kaffe eftersom de hade en gäst. Väggklockan visade halv två.
Erik sade ingenting. Han fick ett glas mjölk och lyssnade på de vuxnas samtal. Det var mest pappa och Georg som pratade, om vädret och skörden och korna, om hur Intubikaffet smakade, om Georgs bror Henry och hans dotter Klara som var tre år och redan så duktig.
Där borde mamma ha kommit in i samtalet. Barn som var duktiga och fina och snälla var det bästa hon visste. Hon borde ha frågat och kommenterat, kanske till och med sagt något om hur duktig Erik var i skolan, men hon sa ingenting.
Hon verkade inte ens lyssna på samtalet.
Det enda hon gjorde var att stirra på Erik.
Karlarna gick ut. Mamma började städa av bordet Erik drack upp det sista av mjölken. När han skulle ställa ned glaset slet mamma det ur handen på honom.
Hon sade lågt: ”Var har du varit?”
”I skogen –”
”Var i skogen?”
Han tvekade.
”Svara nu då! Ljug inte för mig! Var har du varit?”
”I skogen!” sade han desperat. ”Åt öster. Arvid och Bengt och jag –”
”Vad gjorde ni? Varför tog det så länge?”
”Ingenting!”
”Ljug inte!”
Mamma ställde ned mjölkglaset så hårt att det föll omkull. Lite mjölk rann ut på bordet. Hon märkte det aldrig.
Hon grep Eriks axlar och skakade om honom. ”Ljug inte för mig! Var har du varit? Vad gjorde ni!”
”Men inget säger jag ju!” Han försökte göra sig fri men hon släppte inte taget. ”Vi – vi satt i solen och pratade –”
”Var? Var var ni då?”
”I skogen!” Han kände gråten snöra åt halsen. ”Jag vet inte – det var på östra sidan, vid badstranden tror jag – jag vet inte – vi gjorde inget –”
Hon stirrade in i hans ögon. Greppet kring armarna hårdnade.
Sedan såg hon bort. Hon släppte honom och vände sig bort.
”Då så”, sa hon. ”Då är det väl bra då. Allt är bra.”
Hon stod vid diskbänken, med ryggen mot honom som hon brukade stå när de skulle till farfar. Erik visste inte om hon snyftade.
Han hörde bara sina egna snyftningar.
När de skildes åt ute på stigen hade Arvid sagt till Bengt att gå i förväg. Bengt sade nervöst att han inte ville vara ensam. Arvid sade ”Vänta där borta så kommer jag.” När Bengt stod femtio meter bort sade Arvid lågt:
”Passa dig för den där.”
”För vem?”
Arvid nickade diskret åt Bengts håll. Bengt stod vänd mot dem men gesten var så liten att han kanske inte såg den. ”Han. Bengt. Han är fan inte klok.”
”Vad då?”
Arvid såg förbryllad ut för ett ögonblick. ”Såg du inte –” Han avbröt sig. ”Nej det var ingenting.”
Erik blev nyfiken. ”Vad pratar du om? Berätta nu.”
”Nej jag.” Arvid tänkte efter. ”Jag kan berätta sen. Nån gång. Fast vi måste passa oss för den där. Han är ett as.”
”Vad –”
Men Arvid hade redan vänt sig om och gått.
Den kvällen läste Erik länge i klippboken. Han läste artiklarna om mördare och avrättningar ända från början och lät dem kittla honom. Namn och bilder flimrade omkring när han skulle sova.
Och precis när mörkret hade börjat falla kom drömmen tillbaka. Drömmen som han hade drömt i det varma solskenet medan vinden och gräset lekte med hans kropp. Den kom tillbaka, nästan ända fram till honom, och viskade obegripliga ord utan röst som han kunde höra men inte uppfatta. Han grep efter den och än en gång gled den bort.
Mörkret föll ned över honom och resten av natten sov han utan drömmar.
Nästa morgon var mamma jäktat munter. ”Har du sovit gott? Vad ska du göra i dag?” sade hon.
Hon tänkte efter. Sedan log hon. ”Jag var nog lite trött i går. Men i dag mår jag då bara bra.”