Astrid sade: Låt mig vara.
Orden hade blivit som ett omkväde för henne. Ska du följa med till kyrkan? Låt mig vara. Kommer du med till marknaden i år? Låt mig vara. Vill du att jag köper tyg åt dig? Låt mig vara.
Ska du aldrig träffa en karl?
Låt mig vara.
Hon var nitton år nu, hon hade vuxit upp till en nästan obegripligt grann flicka, men hon var fortfarande Astrid. Hon var inte som andra och hon gick för sig själv.
Hennes föräldrar hade hämtat sig efter det hemska som hände när Astrid var liten. De hade vant sig vid tanken på att inte få fler barn. Tora hade ju varit en gammkäring redan den gången, fastän det inte syntes så väl. Ja, mumlade säkert kvinnorna när ingen hörde, Tora var ju ingen ungdom. Det var nog därför som.
Nu var hon femton år äldre och ingen kunde ta miste längre.
Hon hade vant sig vid Astrids beteende. Herman också. Men hur var det med flickan själv?
Ibland viskade Tora och Herman om saken när de hade gått till sängs. Det hände också att de inte ens behövde viska, eftersom Astrid ofta var ute sent på nätterna. Ingen visste var. Bara att hon var ute. De hade väl frågat, men de fick inga svar – Astrid själv svarade inte och ingen annan hade sett henne.
Är det den saken? viskade Tora. Det där som hände?
Herman visste inte.
Kanske hon blev rädd, mumlade han. Hon satt ju där ute. Hon hörde allt.
Jo.
De hade sagt alla de här sakerna förr. Många gånger. Nu var det dags för Tora att säga: Och hon såg ju när du och Karl-Axel gick bort till skogen. Tror du att hon kan ha sett. Det där?
Men du har frågat förr, sade Herman och vände sig mot sin hustru i sensommarnattsdunklet. Du har frågat förr men jag vet ju inte. Inte tänkte jag på Astrid då.
Fastän femton år hade gått växte hans röst till något hest som han inte riktigt kunde kontrollera.
Förlåt, sade Tora. Jag vet. Jag vet ju. Men ibland undrar jag.
Jag också. Men hur ska man veta?
Tora sade: Hon blev annorlunda sedan. Du minns. När prästen kom hit och frågade om henne. När hon gick i skolan.
Hon var lite för duktig. Man ska aldrig förhäva sig.
Ja han sa ju det, prästen. Men det var någonting annat under. Något han inte sa högt. Som om han ville veta om hon var riktigt riktig.
Herman suckade tyst. Han sade: Hon hade väl frågat något om Gud som prästen inte kunde svara på.
Herman blev tyst. Kanske funderade han på Astrids syster igen. Tora ville inte tillbaka till det ämnet. I stället sade hon:
Hon säger ju ingenting, flickan.
Nej. Hon är ju som eljest.
Jo. Grann men eljest.
Hon behöver ju en karl.
Tror du det?
Jag vet inte. Tror inte du det?
Det blev tyst igen. Och sedan sade Tora det hon också måste säga.
Tror du att. Att hon anade. Att Astrid kände på sig hur det skulle gå? När hon visste att det skulle bli en flicka, och när hon inte ville vara med om lekhuset? Tror du det Herman?
Men Herman visste ingenting om den saken.
Och de fortsatte med det väl invanda samtalet. Inte heller den här gången kom de längre. Kanske lyssnade båda två efter fotsteg. Ifall Astrid skulle komma tillbaka. Men ingenting hördes.
Herman somnade först. Tora låg där med öppna ögon. Hon tänkte på Astrid. Den där dagen när Herman hade spikat ihop ramen till lekhuset. Hur han hade frågat Astrid vad ramen skulle bli. Hur hon sprang därifrån.
Tora tänkte: Flickan sade ingenting. Och ramen blev ingenting.
Nog var det nästan som om hon anade.
Astrid var ute i skogen. Långt ute på västra sidan, inte långt från den lilla tjärnen där en ko hade gått ned sig för många år sedan.
Första gången hon hade gått hit var bara några dagar efter skrikandet och uppståndelsen. Vad som ledde hennes steg var svårt att säga, skogen var stor och far och Karl-Axel kunde ha gått vart som helst. Men kanske fanns det någon liten omärklig stig, kanske fanns det en led som både de två männen och den lilla flickan följde, och när Astrid kom fram stannade hon och såg.
Det fanns inget kors. Ingen markering alls. Bara en liten plätt med nyss uppgrävd jord, i hörnet av en glänta som inte var större än tre gånger tre meter. Om några veckor skulle gräset börja växa och om ett år skulle plätten inte alls synas.
Lilla Astrid hade satt sig någon meter från fläcken.
Hon stirrade på den. Ibland mumlade hon några ord. Ibland såg det ut som om hon lyssnade.
Hon satt där länge.
Astrid kom tillbaka till gläntan gång på gång. Hon satt där i augusti och såg grässtråna komma upp på den lilla jordplätten, hon satt där i september medan björkarna först blev gula och sedan röda som blod, hon satt där i oktober när tjälen hade kommit och gjort jorden iskall, hon satt där när snön hade kommit, när vintern hade lagt sig över skogen. Hon fick far att göra ett par små skidor åt henne, och hon åkte ut till gläntan till och med i december och januari, när blått ljus bara orkade ned till marken i ett par timmar innan världen mörknade igen.
Ingen annan kom dit. Tjärnen låg illa till och skogen var besvärlig. Det kunde nog vara därför Karl-Axel hade valt den här platsen: så att ingen skulle veta var det ohyggliga hade grävts ned. Någon begravning var det aldrig frågan om, det mumlade folk om ibland. Det där som föddes hade varit dött, ja, det hade det, det hade varit dött och det hade omedelbart grävts ned.
Ingen skulle se det. Ingen skulle tänka på det. Det hade aldrig funnits.
Ändå mumlade folk. Man mumlade om rötmånad, om kalvar med två huvuden, om samepojken som sades ha fötts med huvudet bak och fram. Var det något sådant? Kunde det vara det?
Och borde ingen ha läst något över flickan? Bara läst något bibelord?
Kunde hon inte ha fått vila i kristen jord?
Men de som hade varit med, Karl-Axel och Gunhild och Magnus och Lisa, och särskilt Herman och Tora – ingen av dem ville säga mer. Det var ohyggligt, hade de sagt. Mer behövde ingen veta. Det fanns inget att berätta.
Hur som helst tog sig ingen ut i skogen. Bara Astrid. Hon var där och hon kom tillbaka. Gång på gång.
Vem tänkte annars på hennes syster? Vem mumlade ord till lillflickan som aldrig hade fått leva?
Våren kom och skidorna behövdes inte längre. Björkarna fick nya löv som målade skogen ljusgrön. Dagarna blev längre, de sista snöfläckarna tinade bort, fåglarna kom tillbaka.
Sent den våren började Astrid arbeta.
Hon tillverkade ingenting hemma. Bara ute i skogen. Fem år gammal fann hon en gammal samekniv med skaft av renhorn, bortglömd under foderbänken i fuset. Astrid tog den med sig in och vässade den på en brynsten medan mamma och pappa gjorde fuset. Sedan tog hon den med sig och lät den bo ute i skogen. Ett par år senare tog hon med en liten såg, men då var mycket redan klart.
Med kniven skar hon av vidjor och trädgrenar. Hon tog garn från Tora och repstumpar från fuset.
Astrid byggde. Hon byggde en ram på marken, nästan rakt ovanför platsen där gräset redan började bli tjockt. Ramen var liten, två gånger tre fot i stället för fyra gånger sex alnar. Över ramen byggde hon det som far aldrig hade fullbordat. På samma sätt som karlarna i sågen gjorde bjälkar av trädstammar täljde hon kvistar till små plankor. Kvist efter kvist, sticka för sticka, byggde hon golv och innerväggar, ytterväggar och tak. Hon gjorde små dörrar som var fastbundna vid lika små dörrposter med björntråd, så att de kunde öppnas och stängas. Hon gjorde fönster utan glas men med spröjsar, hon gjorde bord och stolar, kökssoffa och sängar, och i köket fanns lådor som man kunde dra ut för att ta fram gafflar och knivar och skedar som knappt var längre än hennes fingernaglar.
Hon byggde ett lekhus. Ett lekhus för sig själv och sin syster. Huset behövde inte vara stort, för ingen skulle någonsin gå in i det med sin kropp. Av hennes systers kropp var det mesta redan borta, och om inte systern kunde vara med, varför skulle då Astrid gå in?
Hon byggde ett fuse också, en liten avbild av det som fanns hemma på gården. Hon byggde kor av kottar och ställde dem i små bås som bara syntes om hon lyfte av taket. Andra halvan av fuset var höskullen – hon hässjade, decimeterhöga hässjor med små bitar av gräs, och fyllde höskullen i augusti det året. Medan höet torkade arbetade hon med den sista byggnaden: modellen av lekhuset som aldrig hade blivit byggt.
Och där i gläntan befann sig Astrid, även när hennes kropp var hemma i huset. På något sätt levde hon sitt liv i de underligt välgjorda modellerna av ett par byggnader som fanns och en som aldrig hade blivit färdig. Tillsammans med en syster som inte heller hade blivit färdig.
Hon fortsatte med det medan prästen kom och det var dags att lära sig läsa. Hon fortsatte att gå ut i skogen medan hon lärde sig katekesen utantill och fick konfirmationen. När hon fick sitt månatliga första gången gick hon ut så snart hon hade hittat en trasa och fått den på plats.
Medan hon förvandlades från barn till större flicka och till ung kvinna levde hon en stor del av sitt liv i det lilla huset som hon hade byggt. Även när hon inte var där var hon där.
Hon hade träffat pojkar vid konfirmationen. Det hände att hon träffade andra pojkar också: när hon gick för att handla åt mor, eller när hon var på väg ned till ån för att tvätta. Astrid gick inte på danser eller tillställningar, men redan när hon var femton eller sexton hade ryktet om henne ändå börjat gå.
Hon var vacker som en prinsessa, berättade ryktet. Ja, vackrare. Rågblont hår och de där ljusa blå ögonen. Hon lyste som en sol vem man än jämförde henne med. Snart kom många och försökte fria till henne. Det var Eskil från Grundträsk och Kalle från Utterliden, till och med någon så långt bort som från Järvträsk och Stenbacken, bondsöner vars namn inte ens Tora kom ihåg.
De kom skidande och gående, någon kom till och med ridande på en häst, men Astrid tackade stillsamt nej till alla. Hon var verkligen som en prinsessa: hon väntade på den rätte prinsen. Åtminstone sade folk att det var så.
Astrid var aldrig otrevlig mot pojkarna. Å andra sidan var hon inte särskilt trevlig heller. Hon svarade artigt på deras frågor, Torbjörns och Rickards och Sven-Anders frågor, men hon mötte sällan eller aldrig deras blick och hon lovade aldrig något.
Hon sade aldrig ja till något.
Kan vi träffas i Malå? frågade Kalle från Utterliden.
Nej, sade Astrid, jag tror nog inte att jag ska dit.
Ses vi på marknaden i Arvidsjaur? sade Torbjörn från Lidmyrliden hoppfullt.
Inte ska jag till marknaden i Arvidsjaur, sade Astrid utan att se på honom.
Ett par av friarna försökte flera gånger. Andra skakade på huvudet och gav sig av redan efter några minuter.
Byn var liten på den tiden, fem eller sex gårdar allt som allt, mindre än trettio invånare. Byborna började viska mer och mer om Astrid när den andra generationen friare kom traskande eller åkande. De var yngre bröder eller kusiner från Tallberget och Rengård, Abborrträsk, till och med från Lauker.
Ska du aldrig ta emot en friare, sade Herman en sommardag när Astrid var nitton år gammal. Olle från Boksel hade just gått sin väg med tunga steg: Astrid verkade inte ens ha sett hans nya kostym och pomadan i håret. När Olle hade försvunnit på vägen satte sig Astrid vid trädgårdsbordet. Herman gick dit och satte sig med henne.
Hon svarade inte på hans första ord. Efter en stund sade Herman: Du blir ju inte yngre.
Nej, sade Astrid, nog vet jag det.
Nåmen, vill du bli gammelungmö? Vill du inte gifta dig?
För ovanlighetens skull såg Astrid sin far i ögonen. Herre min skapare, tänkte Herman, hon är ju vacker som en dag. Som en försommardag när löven slår ut och solen dränker in hela världen.
Har jag skapat den skönheten? Tora och jag? Vi som.
Där avbröt han tanken.
Astrid sade: Se på mig, far. Tycker ni att jag ska slösa bort mig på Olle från Boksel eller Ragnvald från Moräng?
Nej ... tvekade Herman.
Nej, upprepade Astrid. Jag ska vänta på den rätte.
Den rätte! Men nog duger väl en Morängspojke åt dig?
Astrid sade ingenting.
Men om du väntar för länge då? bönade hennes far. Om du väntar tills du börjar vissna och ingen vill ha dig?
Då kommer det att bli så. Astrid bröt ögonkontakten och såg bort mot skogen. Då kommer det att bli så, sade hon igen, och då får det vara så.
Men vad ska du göra då?
Jag får väl bo hos er, sade Astrid lugnt. På undantag. Och när ni dör får jag väl bo ensam.
Men människan ska ju fortplanta sig och uppfylla jorden!
Vem har sagt det? sade Astrid.
Det står ju i Bibeln. Du har ju läst Bibeln. Gud har sagt det.
Astrid sade: Gud har aldrig sagt någonting till mig, far. Ingenting alls har han sagt.
Ja, hon var eljest, flickan. Hon var som hon var. Tora försökte också prata med henne, säkert fler gånger än Herman, men kom inte längre än han. Åren fortsatte att gå och till slut, efter att Astrid hade fyllt tjugoett, var det som att förrådet av friare tog slut. Eller kanske, viskade Tora till Herman om nätterna, kanske hade ryktet gått och alla hade förstått: den här flickan trodde att hon var för vacker och fin för bondpojkarna, ingen dög åt henne. Så låt henne slippa då. Och så hade de slutat komma.
Ja, mumlade Herman. Nog kunde det väl vara så.
Men det är inte rätt, sade Tora, kanske för tredje gången, kanske för tionde. Står det inte så här i huspostillan? Därför bör den ene icke förhäva sig över den andre, utan förbliva i ödmjukhet och fruktan. Har inte Martin Luther sagt de orden?
Det har han. Det är sant.
Men ska vi ha en dotter som förhäver sig?
Herman var tyst länge. Till slut sade han: Jag vet inte, Tora. Jag vet rakt inte. Hon är som hon är. Inte vet jag vad vi ska göra.
Så de väntade. Astrid gick sina hemliga turer ut i skogen.
Månaderna blev till år.