Erik träffade inte Arvid mer den sommaren. Höet skulle in och veden skulle sågas och huggas. Det var varmt och soligt långt in i augusti, Hitler hade svikit sin pakt med Stalin och gått in i Sovjet redan i juni och när Erik hade arbetat färdigt på eftermiddagarna lyssnade han hellre på radio än träffade någon.
Den där dagen i den soliga sänkan bleknade bort i hans minne och det enda som fanns kvar var en vag känsla av obehag. Bengt måste ha gjort något som störde Arvid. Men det var inte Eriks sak. Han ville inte lägga sig i. Han ville egentligen inte alls tänka på saken, men då och då, precis när han höll på att somna, såg han Bengts lilla ansikte framför sig – fast med en skillnad, en min eller ett känslouttryck, som alltid fick Erik att rulla över i sängen och lägga sig på andra sidan. Han ville inte se den där minen.
Ville inte tänka på den.
Radion berättade om hur tyskarna snabbt skar in i Sovjet. När skolan skulle börja i slutet av augusti var de framme vid både Kiev och Leningrad med hundratusentals män och tusentals tanks, flygplan, kanoner och allt möjligt. Det verkade bara vara en tidsfråga innan Stalins imperium skulle falla.
Efter nyheterna gick Erik upp på sitt rum och läste. Klippboken låg fortfarande gömd där. Han hade fastnat för några urklipp om män som rövade bort kvinnor. I några av fallen hade kvinnorna blivit mördade direkt. Andra artiklar berättade om kvinnor och flickor som hade hållits som fångar i veckor, ibland i månader. Ett par sådana hade lyckats fly och berätta vad de hade med om.
Erik hade läst om häxor i boken Svenska folkets underbara öden, tryckt i Stockholm 1925 hos P.A. Norstedt och Söners Förlag. Där berättades om hur man letade djävulsmärken på de misstänkta: Och vilka avskyvärda orgier dessa undersökningar skulle ge anledning till, låter lätt tänka sig, då fångvaktare och bödlar därvid kunde opåtalt tillfredsställa sina djuriska lustar.
Djuriska lustar. Det uttrycket fastnade hos Erik. Nakna och maktlösa kvinnor. Män som trevade över deras kroppar och gjorde vad de ville.
Han läste om och om igen. Kanske sådant hände nu också? I kriget? Kanske tyska soldater grep en flicka, en ung och vacker ryska, och anklagade henne för att vara spion?
Kanske måste de visitera henne naken och försvarslös?
En kväll låg Erik och försökte föreställa sig hur flickan såg ut. Han andades tungt och sömnen smög sig på honom utan att han riktigt märkte det.
Han gled in i en dröm.
I drömmen vandrade han omkring i skogen utan mål och lät tankarna löpa. Kanske tänkte han på att barndomstiden skulle ta slut. Kanske var han bara uttråkad. Hur som helst gick han först åt öster. Men när han hade kommit hundra eller hundrafemtio meter bort från huset vände han.
Han gick åt väster.
Solen gassade och skogen var ingenting annat än vanlig skog. Erik fortsatte. I drömmen visste han inte ens att han var på väg mot den varma sänkan. Den insikten kom när han tänkte på drömmen efteråt.
Han hörde inga ljud. Inget ljud alls, slog det honom – skogen var tyst.
Dödstyst, tänkte han i drömmen. Inga fåglar sjöng. Inga insekter surrade.
Han kunde höra sitt eget hjärta, så tyst var det.
Inga andra ljud fanns. Däremot såg han något.
Stigen höll på att kröka sig åt vänster. Men en bit ut bland träden skymtade något.
Ett tak. Det såg ut som ett tak.
Erik ville se det närmare. Han lämnade stigen, och eftersom det var en dröm oroade han sig inte för att hitta tillbaka. Träden såg täta ut men tycktes liksom vika undan sina grenar när han kom.
Han var framme vid det där taket på någon minut.
Han hade trott att det låg mycket längre bort. Så var det inte – om inte taket hade flyttat sig närmare medan han gick. När han kom fram var det inte ett vanligt hus han såg. Det han skymtade, mellan några träd på en kulle, var snarast en lekstuga.
Efter ytterligare några steg såg han att lekstugan var ovanligt liten. De han hade sett i byn hade varit så pass stora att mammor och pappor kunde huka sig in för att hämta saker eller städa. I den här stugan måste Erik, fortfarande inte sju år fyllda, huka sig för att ta sig genom dörren. Inne i stugan hade han inte mer än någon decimeter till taket.
Hela det lilla huset var grått. Virket hade aldrig målats och verkade kunna vara hundra år gammalt. Huset hade inga fönster. Dörren satt på gångjärn och stängdes med ett slags kort regel som satt på dörrkarmen. Regeln hölls fast med en spik och gick trögt. Erik måste anstränga sig för att vrida om den och öppna. Han gjorde det.
Antagligen lutade stugan en aning, för så snart han hade kommit in gled dörren igen bakom honom.
Det blev mörkt.
Alltsammans såg ut att vara lite hafsigt hopspikat. Men ändå satt bräderna väl inpassade mot varandra. Inte ens dörrspringan släppte in något ljus.
Erik hade gått från ljus sommareftermiddag till kolsvart mörker.
Han vände sig om. Inte för att han inbillade sig att någon eller något kunde komma in genom dörren. Han ville bara se om det verkligen var totalt svart.
Det var det.
Han tog ett steg framåt för att öppna dörren.
Dörren var inte där.
Erik rynkade pannan i mörkret. Innan han hann tänka hade hans ben tagit ett steg till.
Ingen dörr.
Han sträckte ut armarna. Ingenting åt sidorna. Hans armar tycktes också fatta egna beslut och sträckte sig uppåt.
Taket borde ha varit lätt att nå men han kunde inte känna det.
Erik blev rädd, som människor blir rädda i drömmar. Efteråt trodde han att han kanske hade anat att han drömde. Försökt ta sig ur drömmen.
Men han hade inte lyckats. Han var fast i mörkret.
Något växte i bröstet på honom, som ett slags nysning som började ovanligt långt ned. Han vände sig runt, han var inne i ett oändligt mörker och ville vara säker på att inget hade kommit ut ur väggarna för att ta honom.
När han stod med ryggen mot dörren igen anade han ett blekt ljus bakom sig.
Han virvlade runt.
Dörren gled upp. En vindpust, tänkte han, säkert någon vindpust. Dörren gled upp och Erik såg att han stod lite mer än en halvmeter ifrån den. Hade han sträckt armarna bara lite till hade han kunnat känna den.
Dörren började stängas igen. Erik tog ett steg framåt och hejdade den med handen. Vinden tryckte på lite mer, som om den ville stänga dörren, men Erik höll emot.
Med handen på dörren såg han sig omkring i det fyrkantiga lilla rummet. Grå bräder i taket och grå bräder längs väggarna. Inga springor som släppte in ljus eller luft. Till och med nu, när dörren var öppen, kände han hur instängt det luktade där inne. Luften var tung, nästan kryddig. Han visste inte om lukten var obehaglig eller lockande.
Golvet var också bara grå bräder. Erik kunde se spikhuvuden som stack upp en aning här och där. Inga andra detaljer. Bara fyra väggar och ett tak: inget innertak utan helt enkelt insidan av det sluttande yttertaket, täckt av mörkgrå träskivor som han hade sett utifrån. Inne i huset såg han bara bräder där också.
Han borde ha nått det med armarna.
Nej, tänkte han sedan, taket var nog lite för högt ändå. När han kom in hade han tittat på väggens översta del, men ovanför den sluttade taket brant uppåt. Det lilla huset var större än han hade trott.
Han måste ha sett fel. Och det var så lätt att inbilla sig saker när det var mörkt.
Han fortsatte att hålla upp dörren. Golvet var lika mörkgrått åldrat som allt annat. Men bräderna var inte nötta. Han såg stickor och fnas resa sig ur dem. Tur att han hade skor på sig.
Längst in, i vänstra hörnet från dörren sett, fanns en fläck på golvet.
En stor mörk fläck.
Erik visste inte vad fläcken var. Men den var obehaglig.
Han såg på den i högst en sekund. Sedan ville han inte vara kvar längre. Han backade ut, stängde dörren med den lilla regeln och gick tillbaka till stigen. Fastän det bara var en kort liten bit var det svårt att hitta.
För en liten stund trodde han att han höll på att gå vilse.
Sedan såg han stigen och tog av åt vänster på den.
Han vaknade på golvet, sittande mellan sängens fotända och väggen, med täcket över sig. Hans puls rusade som hjärtat på en skadad fågelunge. Fantasin om den nakna flickan snurrade fortfarande i huvudet på honom, och av någon anledning blandades den med den mörka fläcken i drömmen. Erik förstod inte varför. Han försökte tänka på annat men de två bilderna kom hela tiden krypande tillbaka, den ena efter den andra, som om de hörde ihop.
Det tog en lång stund innan han vågade lägga sig i sängen igen.
När han vaknade på morgonen satt drömmen kvar och han nästan rusade upp ur sängen. Så snart han reste sig upp gjorde drömmen som vissa drömmar gör: den gled bort och försvann. Det enda Erik mindes var ett litet hus, och en fläck, och att något var obehagligt. Han skakade av sig alltsammans och gick ned till frukost.
Vid skolstarten var det fortfarande varmt och fint. Erik skulle gå i tredje klass, vilket innebar att han och Arvid och Britt-Inger fick flytta över till det stora klassrummet. Där, i storskolan, gick treorna till och med sexorna. Deras lärare var magister Myrestam.
Myrestam var en liten grå gubbe i femtioårsåldern, vars hår skräckslaget hade dragit sig tillbaka inför alla otvättade elevgrupper genom åren. Han verkade tro att han var rolig. Någon enstaka gång kanske han var det men för det mesta verkade han bara förvirrad. Det var den förvirringen som hade gett honom öknamnet Yrestam – ett namn som alla barn använde, till och med deras föräldrar ibland, men som magistern själv aldrig fick höra.
Yrestam stod vid sin kateder, fingrade på pekpinnen med bägge händerna och sade ”Ja. Jo. Då så. Jag förstår att ni har längtat men ... att ni har längtat men sommaren är slut nu så, ja, nu får ni äntligen börja om.” Han skrattade. Ingen annan stämde in och han vände sig till Erik, Arvid och Britt-Inger. ”Och ni som kommer från småskolan ... ni har kommit från småskolan nu ... nu är ni stora. Ja nästan.”
I det större klassrummet gick fyra klasser: trean, fyran, femman och sexan. Erik hörde namn som Kjell, Nils-Erik, Ester, Margret, och såg mängder av ansikten – det fanns tre eller fyra barn i varje klass – men det skulle dröja månader innan han blev säker på vem som var vem, bortsett från fyrorna, som hade gått i tvåan när Erik själv började i ettan.
Under den första skoldagen pratade Erik inte med någon av sina nya kamrater och inte ens med Arvid. Arvid tycktes ha bestämt sig för att bli kompis med alla de nya på samma dag och gick runt och pratade med dem, en efter en, ibland två och två, under rasterna. Erik kände sig lite övergiven.
Vid lunchen fick han syn på Bengt. Andraklassaren var fortfarande pepparkaksbrun och satt för sig själv borta vid gungorna. Erik gick dit och satte sig bredvid.
Bengt såg inte upp.
Erik sade ”Hej.”
”... Hej.”
Erik visste inte vad han skulle säga.
”Jaha. Så nu börjar det om.”
”Jo.”
”Hur är dom nya? Ettorna?”
”Bra ...”
Erik såg Arvid lämna två flickor som antagligen gick i sexan – den blonde pojken var längre än någon av flickorna – och ursäktade sig snabbt. ”Vi ses sen.”
Bengt svarade inte.
Erik tog sikte på Arvid men kom för sent. Arvid hade redan hunnit fram till en av de få i storskolan som var längre än Arvid själv, Gunnar eller Gustaf eller något sådant, och pratade glatt på om något.
Det ringde in. Erik såg Yrestam vid dörren, hurtigt skakande sin skolklocka. Han följde med de andra in. Arvid pratade och skämtade med någon som Erik inte kunde se.
Undervisningen gick till så att Yrestam satte en eller två klasser i arbete, med sådant som att läsa eller skriva, eller skapa små beskrivningar av svenska landskap eller olika djur, medan magistern själv undervisade de andra. I dag var det femmorna och sexorna som höll på med division – det måste vara en repetition, Erik hade själv gjort division i småskolan – medan de yngre barnen fick läsa om Skåne. Läseboken innehöll lite tråkiga fakta, en svartvit bild av borgen Glimmingehus och ett kapitel ur ”Nils Holgersson”. Erik läste snabbt igenom texterna och satt sedan och lyssnade på Yrestam.
Han såg att Arvid gjorde likadant. Ändå visste han att Arvid inte på långa vägar kunde läsa lika snabbt som han själv.
Nåja. Arvid var Arvid.
Efter sista lektionen fick de nya barnen titta på skolans bibliotek, en halv vägg vid kaminen längst bak i klassrummet med hyllor. Det mesta var ointressanta barnböcker men Erik fann en antologi där hans blick föll på ”Casanova” i innehållsförteckningen. Han lånade den boken.
”Hur var det i skolan?” sade mamma när han kom hem.
”Bra.” Han krängde av sig ryggsäcken och lade den på soffan.
”Och dina kompisar då? Arvid och, vad heter han, Bengt?”
”Bra.”
”Men så roligt.”
Erik satte sig i salen och läste i boken han hade lånat. Nästa dag lämnade han tillbaka den. Utdraget ur Giacomo Girolamo Casanovas memoarer var inte alls spännande.
Ingenting gick upp mot klippboken. Boken och fantasierna.
Erik drömde om den unga försvarslösa flickan. Hon tog gradvis form inom honom: inte tjock men inte mager. Hår som var långt och ljust som på tyska propagandabilder. Stora blå ögon och fylliga läppar, lätt åtskilda över vita tänder.
Två dagar till gick innan Erik kom åt att prata med Arvid.
”Hej.”
”Hej.” Arvid ville inte riktigt se på honom.
”Länge sen vi sågs.”
”Jo.”
”Ska vi hitta på nånting? Efter skolan?”
Arvid mötte till slut hans blick. ”Det beror på vem du är.”
Erik rynkade pannan. ”Vad då?”
”Är du min kompis?”
”Det är klart jag är!”
”Jaså. Så varför håller du ihop med juden då?”
”Jud –” Han avbröt sig och svalde. ”Menar du Bengt?”
”Bengt jävla Marklund. Juden. Varför håller du ihop med honom?”
”Det gör jag väl inte!”
Arvid glodde på honom. ”Varför satt du och pratade med honom första skoldagen då?”
”Satt och pratade! ... Jag sa bara hej. Han sa knappt så mycket. Sen gick jag därifrån.”
”Varför det då?”
”För att ... jag ville prata med dig.”
”Sa han nånting om mig?”
Arvid hade tagit ett steg närmare, så att Erik var tvungen att böja huvudet bakåt för att se honom i ansiktet. Det var obehagligt. Erik ville backa.
Men inte riktigt än. Han ville ha kvar Arvid som sin vän och utan att formulera saken för sig själv visste han att han inte fick backa. Inte visa svaghet. Arvid avskydde svaghet.
Erik sade ”Nej ...”
”Vad sa juden då?”
”Jag frågade om ettorna och han sa att dom verkade bra! Det var allt!” Erik kämpade med sig själv för att inte ta dra sig undan. Sedan grep Arvid tag i hans skjortslag, vilket var obehagligt men gav fördelen att Erik inte kunde dra sig bort.
”Den där lilla grisen sprider lögner om mig. Har du hört det?”
”Nej ...”
”Om du ska vara min kompis så måste du vara det. Om han säger nånting om mig så talar du om det för mig. Fattar du?”
”Jo ...”
Arvid släppte taget och tog ett steg bakåt. Erik sade:
”Men vad har han gjort då?”
Arvid såg på honom under ett par sekunder. Hans ögon smalnade.
”Kanske”, sade han, ”kanske du och jag kan ta reda på det ...”
Med ens var alla tre kompisar igen. Arvid fortsatte att umgås med de äldre barnen men hade också tid för Erik och Bengt. De badade i sjön när vattnet redan var så kallt att Erik var tvungen att sitta vid vedspisen halva kvällen efteråt; de var ute i skogen och letade efter lämlar, men fann inga det här året; de försökte skjuta ekorrar med slangbåge men träffade aldrig, även om Arvid var rätt säker på att han hade ”klippt en”, som han sade.
Någon vecka gick på det sättet och det mesta kändes normalt.
Tills de hamnade på badstranden igen.
”Vi kan inte bada nu”, sade Erik. ”Det var iskallt för en vecka sedan. Du får säga vad du vill men jag gör det inte.”
Paus.
”Bengt?” sade Arvid sedan. ”Vill du bada då?”
”Nej.” Bengt var ännu mer tystlåten nu än i fjol.
”Solbada då?”
Erik sade: ”Han behöver inte solbada.”
Arvid svarade inte. De var framme vid bryggan. Arvid stannade och gjorde tecken åt Bengt att gå upp på bryggan. Bengt tvekade. Arvid gjorde om gesten, mer befallande. Bengt lydde.
Erik fick följa efter och Arvid kom sist. Bryggan bestod av tre sektioner, plankor på en ram med tomma oljefat under. Sektionerna satt ihop med kätting och gungade mjukt när pojkarna klev på dem. Plankorna var nötta. Flera av dem hade brutits sönder av vinterisen. Vattnet kluckade under bryggan och vågorna brusade när de slog mot stranden.
Bengt blev stående längst ut på bryggan. Arvid och Erik stod i bredd ett par meter från honom, och Erik insåg att Bengt var instängd, som i en återvändsgränd. Om Erik och Arvid inte ville släppa ut honom var han fast.
Arvid sade: ”Sätt dig ned.”
Erik kastade en överraskad blick på Arvid. Arvids röst hade förändrats. Den hade blivit tystare och dessutom en aning hes, som om den blonde pojken hade något i halsen.
Bengt tvekade men lydde. När han satt ned, osäkert, med knäna uppdragna och armarna slagna kring dem, sade Arvid:
”Varför sprider du rykten om mig?”
”Vad?” sade Bengt.
”Varför. Sprider du rykten. Om mig?”
”Jag förstår inte vad du menar!” Bengts röst sprack upp i en underlig tupp. Han svalde genast och harklade sig hårt. ”Vad, vad menar du?”
Arvid sade: ”Klä av dig.”
”Jag tänker inte bada! Det är – det är kallt –”
”Jag har inte sagt att du ska bada.” Arvids röst var mycket lugn och tålmodig. ”Jag säger bara att du ska klä av dig.”
Bengt tvekade.
Ett par sekunder gick.
Arvid skrek, högt och rasande och utan minsta förvarning: ”KLÄ AV DIG FÖR HELVETE ANNARS ÅKER DU I VATTNET!”
Bengt ryckte till. Erik var inte säker på att Bengt visste vad han gjorde när hans fingrar automatiskt började knäppa upp skjortan. Sedan byxorna.
Arvid sade, iskallt lugn igen: ”Och kalsongerna. Nu.”
Bengt var mindre brun på kroppen nu. Han darrade lite. Erik visste inte om det berodde på att han frös. Eller på skräck.
”Känns det bra nu?” sade Arvid. ”Gillar du att vara naken?”
”N-nej ...”
”Men du gjorde det i somras. I den där sänkan. Eller hur?”
Eriks käkar arbetade men inga ord kom.
”Åtminstone har du pratat med folk om det. Om att vi var nakna och att det var skönt.” Och plötsligt: ”HAR DU INTE DET?”
”Nej!”
Arvid tog ett steg fram och stod rakt ovanför Bengt. Bengts ansikte hade på något underligt sätt bleknat så att det nästan var vitt.
”Är du”, sade Arvid, ”alldeles säker på det?”
”Ja! – Ja, det är jag ...”
Flera sekunder kröp förbi medan Arvid stod över Bengt och Erik inte hade en aning om vad som skulle hända. Om Arvid skulle vräka ned Bengt i vattnet, eller slå honom, eller sparka honom.
Eller skrika mer.
Och sedan slappnade Arvid plötsligt av.
”Då så”, sade han. ”Klä på dig.”
Bengt slet snabbt till sig kläderna och började dra på sig kalsongerna. Arvid sade:
”Jag ville bara vara säker. Om vi tre ska vara kompisar så ska ingen av oss gå omkring och ljuga. Vi måste kunna lita på varann. Eller hur Erik?”
Erik nickade. Han stirrade fortfarande på Bengt.
Han kände sig torr i halsen. Som när han läste i klippboken.
Arvid kunde ha slagit Bengt. Eller slängt honom i vattnet.
Vad som helst kunde ha hänt och Erik var underligt torr i munnen.
”Så där ja”, sade Arvid när Bengt var påklädd. ”Vad ska vi hitta på nu?” I lugn samtalston, som om ingenting hade hänt.
Bengt mumlade: ”Jag måste hem ...”
”Jaså. Synd. Erik då?”
”Jo. Snart ...”
De stod kvar på bryggan och såg Bengt gå upp på stranden och bort mot cykelvägen. När han var framme vid skogsbrynet började han springa och försvann snabbt mellan träden.
Erik sade: ”Vad då för rykten?”
Arvid vände sig snabbt mot honom. ”Jag har inte hört några. Har du?”
”Men –”
”Har du hört något?”
”Nej.”
Arvid slappnade av igen. ”Bra.”
”Vad skulle det vara för rykten?”
”Du har ingen aning?”
”Nej?” Erik rynkade pannan. ”Vi kom dit och sov en stund.”
”Ja. I alla fall du.”
”Vad då? Vad hände?”
Men Arvid sade inget mer.
De tre blev en grupp igen. De följdes åt på rasterna, kunde gå bort till Konsum och se om det fanns lakrits eller kola, spelade i samma lag när alla skolans pojkar hade gymnastik tillsammans. De hängde ihop. Men något hade förändrats. Erik såg det både på Arvid och på Bengt – på Arvids blickar som var lite för långa och ibland på något sätt beräknande, och på Bengt som sällan såg de andra i ögonen.
Arvid hade alltid varit ledaren. Erik hade varit hans andreman och lille Bengt den som fick vara med på nåder. Det visste Erik. Men efter den där kvällen på bryggan – den nakne pojken vars solbränna tycktes blekna bort – hade banden mellan dem skruvats åt. De var på något underligt sätt mer sammansvetsade, och samtidigt var hierarkin mer tydlig.
Bengt hade blivit hackkycklingen.
Erik undrade hur Bengt stod ut. Var det inte möjligt att bara hålla sig undan?
Och sedan tänkte han: Skulle jag själv våga det?
Något hade glimtat i Arvids ögon den där gången på bryggan. Erik försökte undvika att tänka ordet, han föredrog ”irriterad” eller ”rasande”, men hur han än ville stöta bort det surrade det omkring som en envis fluga.
En glimt av vanvett.
Höstveckorna gick. Tyskarna började stöta på hårdare motstånd från ryssarna. Ransoneringarna blev hårdare.
Förhållandet mellan pojkarna hårdnade också.
Det började med små uppgifter: ”Bengt, spring bort till Konsum och se om det finns lakrits.” ”Bengt, ta med dig smörgåsar till i kväll.” Sådana saker som tre pojkar skulle kunna säga till varandra – men här var det alltid samma pojke som fick uppdrag. Ingen annan återgäldade det som Bengt gjorde. Och ingen tackade honom.
Det växte. ”Bengt, räck mig den där påsen.” ”Bengt, kom hit och ge mig det där.”
”Bengt, det går lite sakta i dag, skärp dig.”
”Bengt, ställ dig på knä och säg att du skäms.”
”Vem är du? Säg att du är en jävla jude!”
Mer och mer.
En dag i början av oktober. Snön hängde tung i molnen men hade inte fallit än. Träd och gräs var vita av rimfrost, marken knarrade när man steg på den, och andedräkten bildade moln i den kalla luften. Arvid och Erik väntade i skogen. Bengt hade blivit skickad för att köpa några kola på Konsum. Han var dum nog, eller skrämd nog, att komma tillbaka utan.
”Varför köpte du inga kola?”
”Det var slut!”
”Slut!” Arvid steg upp från stubben där han hade suttit. ”Vad är det för jävla ursäkt! Ställ dig på knä judejävel.”
Bengt lydde genast. Arvid gick fram till honom. Såg ned på ansiktet, ännu blekare nu när all solbränna hade försvunnit.
Arvid var snabb som en iller. Erik såg knappt rörelsen innan han hörde den skarpa klatschen och såg Bengts ena kind bli eldröd.
”Gör inte om det. Fattar du?”
”... Jag ... fattar ...”
Snyftningen mellan orden var nästan ohörbar. Men den fanns där.
Kinden var fascinerande röd. Brinnande. Erik stirrade på den.
Torr i munnen.
Arvid såg ned på sitt offer. ”Säkert?”
”Säkert ...”
”Jag tror att du behöver en lektion till.” Arvid vände sig mot Erik. ”Kom hit.”
Erik stelnade till. Antagligen förstod hans kropp snabbare än hans hjärna. ”Vad?”
”Jag sa kom hit.”
Erik lydde. Bengts ena kind brann rött. Den andra var likblek. Ögonen glansiga. Uppspärrade.
”Det här judeaset har inte lärt sig att lyda. Ge honom ett rapp på ena kinden.”
”Rapp?” Erik försökte vinna tid. Han var inte säker på vad som hände. Det var som om Arvid trodde sig vara en nazistisk officer.
”Du vet vad jag menar.”
Bengts ögon glänste av tårar. Erik lyfte handen men sänkte den igen.
Arvid sade: ”Okej. Vi måste ha symmetri. Ställ dig bakom och ge honom ett rapp på högra kinden.”
Flera veckor efteråt funderade Erik fortfarande på varför Arvid gjorde så. Den bästa teori han fann var att Arvid hade sett honom tveka.
Arvid hade snabbt bestämt att Erik inte skulle se Bengts ögon.
Och det fungerade. Bengt stod på knä, en aning framåtlutad, mitt på den frostiga marken. Vadmalsbyxor och pjäxor stack ut nedanför knäna. En tjock vinterjacka men ingen mössa. Erik såg inte hans ansikte, bara de luggslitna kläderna och det böjda huvudet, och blev själv förvånad när raseriet vällde upp och fyllde hans mun som en oväntad spya.
Det här lilla aset. Judesvinet.
Så hjälplös och utlämnad.
Erik höjde handen och slog till. Mitt i slaget tvekade han igen. Men slaget blev ändå så hårt att Bengt nästan föll omkull.
Bengt snyftade till igen, en enda gång.
”Ska du lyda nu?” frågade Arvid. Absurt nog räckte han ut en hand och hjälpte Bengt upp. När Bengt stod på fötter vände han sig mot Erik. Nu var båda kinderna illröda och tårar rann från ögonen.
Blicken som Erik såg var kuvad. Rädd och undergiven.
Eriks mun var torr.
Bengt sade lågt: ”Ja ...”
Vintern fortsatte så.