Det dröjde tre år till innan den rätte kom. Åren gav varma vintrar och kalla, torra somrar och regniga, men inte värre än vanligt. Det var som det var. Gud hade satt människorna på jorden för att tuktas, och vad var det för mening med att skaka näven mot skyn som Jesaja? Profeternas tid var över, särskilt här uppe i lappmarken.
Man skulle icke förhäva sig. Det var så sant som det var sagt.
Av det skälet höll pratet om Astrid i sig länge. Nog hade hon väl förhävt sig när hon sade nej till alla friarna. Nog hade hon väl varit stursk och en aning överdrivet frimodig när hon såg både karlar och fruntimmer i ögonen med sin blå blick, och nog visste väl alla att hon hade ifrågasatt prästen flera gånger, och skolläraren också. Och nog var det konstigt att hon gick så mycket för sig själv.
Men det hade pratats om alla de sakerna i åratal och orden hade väl som tagit slut. Samma sak hände ute på byn som i hennes föräldrars sängkammare: samtalen om Astrid blev till upprepningar. Alla visste allt som fanns att säga. En ny ton smög sig in, lågmälda sidokommentarer, oftast från änkor eller gummor som aldrig hade fått en karl:
Ja det blir nog långsamt på ålderdomen.
Men hur ska hon klara sig när hon blir ensam?
Inte kan den lilla jäntan dika och avverka och slakta.
Nej, svårt blir det.
Jo.
Det är som ledsamt.
Astrid själv tycktes inte höra något och inte veta något. Hon hjälpte sina åldrande föräldrar och hon gick för sig själv, om än rakryggad. Alltsammans var lika invant som årstidernas lunk.
Ja, kanske, mumlade gummorna, Gunhild och Syrene och tandlösa Margareta, kanske var allting som Astrid ville ha det. Trots allt. Kanske.
Men sedan hände det.
Det var på en sommardag han kom. Långvuxen, lika ljushårig som Astrid men med märkligt mörkbruna ögon. Hans tänder var friska och hans hållning lika stolt som Astrids.
Han hette Johan och var från Moskosel. Han kom inte alls till byn för att fria. Egentligen var han var bara på genomresa, från Moskosel över Arvidsjaur och vidare till Lycksele.
Men han hade gått länge. Sommaren var het. När han såg en gård gick han in och frågade om det var möjligt att få ett glas vatten. Astrids mor gav honom kaffe också och de pratade om ditt och datt tills Astrid och hennes far kom in för att äta lunch. De två höll på med att ta in höet och Astrid var svettig, varm av solen, rödkindad med grässtrån i håret. När hon såg gästen vid köksbordet stannade hon till. Johan mötte hennes blick och reste sig upp.
Jag heter Astrid, sade hon.
Jag heter Johan.
De kunde som inte släppa varandra med blicken.
Astrid gick alltid rakt på sak. Hon sade: Är du här för att fria?
Johan sade långsamt: Jag trodde att jag var på genomresa. Men det känns som om jag har hittat hem.
Då först log Astrid.
Det tror jag också, sade hon.
Johan stannade hela dagen. Han måste vara i Lycksele senast nästa kväll, och det var inte frågan om att sova över. Ja, han kunde väl ha fått sova i något lider, men som han själv sade var han hellre tillsammans med Astrid under dagen och gick ensam på natten än att sova ensam och sedan gå ensam nästa dag.
Är du säker? frågade Astrids mor nästa dag. Johan hade gett sig av, efter en artig handskakning med Astrid, Herman och Tora och nästan inget mer. Bara den långa, långa blicken som aldrig ville ta slut och som sade mer än många kärleksnätter. En blick som Astrids mor hade sett i smyg.
Astrid sade lugnt: Alldeles säker.
Hennes mor vände sig bort och log.
Två veckor efteråt kom Johan tillbaka. Han fick tjänst som dräng hos Marklunds så länge, en stor familj med många små barn. Där bodde han i ett litet gårdshus som så småningom skulle bli undantag åt Torbjörn Marklunds mor och far.
Johan arbetade mellan sex på morgonen och sju på kvällen varje dag utom söndagar. Ändå fann han alltid tid att hälsa på Astrid. De vandrade omkring i sensommaren och pratade om sin framtid och sin uppväxt och sina vänner och sina ovänner, allt sådant som nyförälskade finner så stort nöje i.
Pratet om Astrid fick en annan inriktning.
Jamen nog var det väl roligt, sade Syrene.
En sån grann karl, läspade Margareta.
Mycket mer än så fanns egentligen inte att säga. Även om ingen av gummorna tänkte på den saken var det alltid roligare att prata om konstigheter och katastrofer än om folk som det gick bra för.
Tiden gick och ryktet spreds. Folk passerade byn och fick höra, brev skickades med posten, saken blev känd. Mer än en gång hände det att gamla friare tittade förbi, kanske för att låna något eller under förevändningen att de var på genomresa. Men alla visste varför friarna kom.
De ville se drömprinsen som till slut hade vunnit Astrids hand.
Astrid och Johan förlovade sig i september, inte många veckor efter att de hade träffats. Kanske var det lite raskt marscherat men det störde inte Astrids föräldrar. Deras glädje på förlovningsdagen var stor och äkta.
Resten av byn log artigt, även de kanske i smyg hade hoppats att den vackra flickan skulle ha hamnat på glasberget. Visst hade hon varit lite stor på sig när hon avvisade friare efter friare? Men allt hade ju blivit till det bästa. Bara hon nu inte fortsatte att förhäva sig.
Johans föräldrar var döda sedan länge. Inte ett öga var riktigt torrt när Johan mitt i middagen höll ett kort men känslosamt tal till dem och förklarade att han var skyldig dem allt. Han hoppades att himmelriket var så underbart som de två förtjänade, men han ville ändå att det skulle dröja länge innan han själv och alla andra närvarande behövde bege sig dit. Och fram till att den dagen kom lovade han att han skulle göra allt i sin makt för att låta sitt och Astrids liv på jorden bli en försmak av det riket.
Efter förlovningen började vardagen om. Astrid och Johan fick bo på övervåningen i huset. Herman och Johan byggde en ny vägg nere, så att huset fortfarande hade en sal och en kammare förutom köket. Herman byggde ut utedasset också, till ett trehåls.
Nog kan det vara bra att ha, sade han. Det lär ju bli tillökning.
Astrid gick mindre för sig själv efter förlovningen. Hon och Johan hade var sitt rum på övervåningen. Smög de över till varandra? De enda som kunde veta var Tora och Herman, och de berättade inget. Hur som helst hade Astrid kvar alla sina vanliga sysslor, hushållet och slåttern och allt annat, även om Johan nu också hjälpte till. Hon hade helt enkelt mindre tid att vara för sig själv. Så hon gick ut mer sällan.
Ändå hände det att hon smög bort ensam ibland om nätterna.
Höstnätterna var mörka och det måste väl ha varit en slump att Tyras son och Margaretas brorsdotter råkade ha sett Astrid gå ensam mot skogen någon gång. Ingen följde efter henne och vad hon gjorde visste ingen.
Den som hade följt efter skulle ha sett att hon bar på en liten lykta. Astrid hittade bra i skogen nu, kände den väl, och var snart framme vid gläntan. Hon tände lyktan och ställde den vid sitt lekhus. Efter att Johan kom hade det inte hänt så mycket med huset och fuset och hägnan på marken mellan björkarna och tallarna. Inga djur rörde Astrids byggnader, även om både älgen och renen och björnen hade sina stigar i närheten. Det var som om de visste att småhusen inte tillhörde dem. Husen stod kvar och Astrid arbetade vidare.
Hon byggde en övervåning på huset. Nu kunde hon lyfta av antingen bara taket, så att övervåningen blev synlig, eller både taket och övervåningen, så att hon kunde sätta in extraväggen där nere. Hon snickrade ihop en liten säng för sitt eget rum och en för Johans.
En sak till snickrade hon. En liten vagga, knappt större än hennes tumme, men så skickligt gjord att den kunde vagga jämnt och lugnt på golvet mellan sängarna – för Astrid flyttade snart sängarna tätt bredvid varandra.
Ljuset från lyktan fladdrade i den lilla övervåningen. Skuggorna rörde sig kvickt som ödlor över väggarna. Om någon såg Astrids ansikte – men det gjorde ingen, åtminstone ingen människa – hade han sett ett lugn, en stilla lycka, som sällan hade funnits i det ansiktet innan Johan kom.
Hon satte sig ned. Marken var kall men det bekom henne inte. Hon mumlade: Du fick aldrig leva. Jag ska leva för dig. Johan och jag ska leva för dig. Jag ska bära hans barn.
För din skull. För att du skulle ha varit min syster.
För din skull.
Hon var stilla en stund, som om hon lyssnade. Sedan släckte hon lyktan, reste sig upp och gick hemåt genom höstnatten. När hon kom hem smög hon försiktigt.
Hon väckte aldrig Johan. Hon lade sig i sängen i sitt eget rum. Det dröjde inte länge innan hon somnade och nästa dag var hon pigg och glad och stark.
Johan blev god vän med Albin, sonen till en familj i det mellersta huset i byn, en av de få som aldrig hade friat till Astrid. En kväll drack de Albins hembrända. Ingen av dem var någon storsupare men något glas kunde man ju ta.
Till slut berättade Albin varför han aldrig hade försökt med Astrid.
Inte skulle hon ha velat ha mig, sade han. Jag är liten och skinntorr och min familj äger tre kor och en skraltig häst. Varför skulle Astrid ha tittat på mig?
Allt är inte utseende och pengar, sade Johan. Du är en snäll människa.
Albin såg in i elden och sade: Ändå.
Vintern gick, våren kom och de renägande samerna passerade på väg mot sina marker. Redan på den tiden hände det att samer blev bofasta. En familj vid namn Sunna hade sålt av sina renar och köpt mark för att bygga ett hus längst bort i byn. De blev väl mottagna. Nog kunde man bråka med renägare när deras djur förstörde skörden, men samer som ville bli bönder var däremot välkomna. Bibeln sade ju att människan skulle uppfylla jorden, och varje ny familj i byn var ett stöd när någon blev sjuk eller en ko gick ned sig i något träsk.
Familjen Sunna gick runt i husen och presenterade sig i början av sommaren: fadern Mihkkel, modern Máret och dottern Siini. De kom till Astrids familj. Johan och Astrid kom ned. Alla tog artigt i hand och sade sina namn.
Johan mötte Siinis blick. Hon var liten och svarthårig och brunögd, som sina föräldrar. Hon såg inte så mycket ut för världen. Men det fanns något i de där ögonen som Johan ville se mer av.
Det fick han inte. Siini sade sitt namn, slog ned blicken och släppte genast hans hand.
Johan såg långt efter henne när hon gick.
Ingen visste riktigt vad som hände sedan. Några veckor gick och sedan meddelade Johan oväntat att han hade brutit förlovningen med Astrid och skulle flytta ut från huset.
Han skulle förlova sig med Siini i stället.
Något så förtrollande skvaller hade aldrig förr spritts i byn. Vad kunde ligga bakom?
Hade sameflickan förhäxat Johan? Hade hon mutat honom med guldskatter?
Den enda som frågade honom var Astrid själv. Hon gjorde det en mörk kväll på senhösten, mer än en månad efter att ryktena hade börjat gå.
Det var den sista kvällen de skulle ses. Den sista gången de två satt bredvid varandra på Astrids säng.
Varför? sade hon.
Johan slog ut med händerna.
Hjärtat gör som det vill, sade han.
Hon iakttog honom. Johan vågade inte lyfta blicken.
Är det som det du pratade med Albin om? Att allt inte handlar om skönhet och pengar?
Johan sade: Man säger så mycket.
Astrid släppte honom inte med blicken. Hon sade: Var det för att hon tittade bort när du ville se henne i ögonen?
Johans skratt lät krystat.
Vad menar du? sade han. Jag förstår inte vad du menar?
Astrid sade: Så se mig i ögonen då.
Johan lydde. Men Astrid märkte att det tog emot, och det dröjde inte mer än ett halvt andetag innan han såg ned igen.
Astrid sade: Kanske hade du hört talas om mig. Innan du kom hit första gången. Kanske visste du att det fanns en prinsessa som avböjde alla frierier.
Johans mun rörde sig men han hann inte leta fram några ord.
Jag sade ja till dig, fortsatte Astrid. Du fick din prinsessa. Men sedan kom Siini. En sameflicka som borde falla som en fura för dig. Du som hade fått prinsessan. Tänkte du inte så? Och sedan såg flickan bort. Har du sprungit efter henne sedan dess? Är det så, Johan?
Johan reste sig upp och gick till sitt eget rum. Han stängde dörren efter sig.
Astrid satt kvar på sängen. Hon rörde sig inte. Efter en stund hörde hon Johans dörr öppnas igen. Ett par trappsteg knarrade. Ytterdörren öppnades och stängdes.
Huset var obegripligt tyst.