Amerikanerna hade till slut gått med i kriget. Soldaterna var unga och friska. De såg ut som filmstjärnor. Tidningarna visade bilder på flygplan och slagskepp och stridsvagnar, nya och blanka och enorma. Kanske höll alltsammans på att vända. Eller också var det bara en tillfällig svacka och Tusenårsrikets mäktiga arméer skulle snart översvämma världen.
Det trodde Arvid i alla fall. Yrestam och Eriks föräldrar och samtal som Erik råkade höra på Konsum och andra ställen – nästan allt Erik uppfattade tydde på att alla, även de som först hade sett Hitler som något slags frälsare, nu höll på att byta sida. ”Nå, inte är han riktigt klok”, sade man. ”Nog hörs det när han skriker på radion”, sade man. Men Arvid höll envist fast vid att Hitler skulle ta över hela världen och judesvinen skulle hållas som slavar – om de alls fick leva.
Bengt var ett av judesvinen. Under hela fjärde klass fortsatte Arvid att straffa honom. Ett par gånger försökte Erik fråga varför. Han fick svävande svar eller inga svar alls. Men Erik anade: någonting hade hänt under deras dag i västra skogen, Bengt ville inte erkänna vad det nu var han hade gjort, och så länge han envisades med att hålla sin jävla käft förtjänade han allt han fick.
Arvid var skicklig på att manipulera människor. När de gick ut fyran var Erik fortfarande övertygad om att hela skolan, lärarna också, fortfarande såg Arvid, Erik och Bengt som bästa vänner, en trio som alltid höll ihop.
Och visst höll de ihop. De var goda vänner inför alla andra. Den ende av dem som egentligen umgicks med andra var Arvid. Kanske trodde alla andra att Arvid hade ensamrätt på sina två underlydande. Att han skulle bli sur om någon blev för nära bekant med dem.
Bengt hade faktiskt gjort något enstaka försök att ta sig bort från de andra två. Han hade låtit bli att dyka upp en eftermiddag i början av höstterminen. Erik och Arvid väntade ute i skogen. Arvid sade inget särskilt, de försökte kasta sten på småfåglar men träffade inte, och till slut måste de gå hem.
Nästa skoldag såg ut precis som vanligt, utom att Arvid höll sig mer till Erik och Bengt. De spelade fotboll och lekte lite med de andra barnen och Arvid skojade till och med en del med Bengt.
Kanske trodde Bengt att det var över, eller på väg att gå över. Men Erik fick ett otäckt sug i magen och anade starkt att det inte var så.
Skoldagen slutade. De tre lämnade skolgården tillsammans och gick ned mot stora landsvägen. Arvid skämtade på samma sätt som under rasterna.
”Har ni sett att Kristina håller på att få pattar?”
”Nej”, sade Erik överraskat. ”Är det så?”
”Du är ju nu ett jävla blindstyre. Har du inte sett? Tufsenufsingar under skjortan?”
”Kanske ...” Men han trodde inte det. Det var inte så att han inte tittade.
”Bengt då”, sade Arvid. ”Du ser väl mer än blindstyret? Eller –” hans röst fick plötsligt en mörkare klang – ”eller bryr du dig inte om tjejer?”
Bengts käkar arbetade. Efter ett ögonblick sade han: ”Jo fast ... dom bryr sig nog inte om mig ...”
Arvids röst var len. ”Och vad fan tror du det kan bero på?”
Erik kände suget i magen igen. Obehagligt men ändå spännande.
De kom till en liten stig som ledde till byns tjärdal. Arvid föreslog att de skulle gå till dalen en stund.
”Jag kan inte”, sade Bengt, ”mamma väntar på mig, vi ska –”
Längre kom han inte. Arvid tog den yngre pojken i armen och drog in honom på stigen. Erik lade märke till att Bengt inte ens protesterade.
Han fann sig i sitt öde.
En bit in på stigen stannade Arvid och vände sig mot Bengt. Bengt såg upp på honom med en blick som avslöjade att han visste: han visste precis vad som skulle hända och varför.
Arvid sade: ”I går. Vi skulle ses och du kom inte.”
Bengt svalde. ”Jag måste ... hjälpa till med veden ...”
”Du måste”, sade Arvid, ”bara en sak. På knä.”
Bengt lydde.
Han fick stryk. Ordentligt med stryk, men på sätt som inte gav några synliga skador. Örfilar, knytnävar i magen. Spottad i ansiktet. Erik höll sig i bakgrunden. Arvid sade aldrig till honom att slå.
Erik visste inte om han var lättad eller besviken. Underliga känslor bubblade i honom medan slagen föll.
Nästa gång de sågs, och nästa, var allt som vanligt. De gjorde pilbågar och försökte skjuta fåglar. Ingen träffade. Arvid var glad och trevlig och ingenting hände.
Bengt levde under hot. Han lärde sig att vakta sin tunga mycket noggrant. Han visste att han kunde få spö när som helst.
Tredje gången fick han det igen. Kanske hade han låtit sig lugnas av två träffar utan stryk. Hur som helst pratade de om hösten och kylan, om att de redan längtade till sommaren och värmen, och Bengt råkade säga:
”... som i den där sänkan ...”
Den där sänkan på västra sidan. Erik kunde inte komma ihåg vad som hade sagts innan, eller hur Bengts kommentar hade slutat. Det räckte med ordet ”sänkan”: de två stavelserna slet omedelbart Eriks blick till Arvids ögon, och han hann faktiskt se dem mörkna.
Den obehagliga njutningen fyllde Eriks mage.
Kriget fortsatte genom hela vintern och våren. Snön smälte bort och skolan slutade. Erik träffade Arvid och Bengt. Han läste i klippboken och låg vaken om nätterna. Luften var stilla och het, som om hela sommaren var på väg mot ett ofantligt åskväder.
Sommar innebar grisslakt och besök hos farfar.
Besöket hos farfar sköts upp, gång på gång, och grisslakten hann före. Erik hjälpte till med att bygga trefoten och bära vatten och försvann sedan bort till badplatsen. Det var i slutet av juli, en stekhet dag, och rätt mycket folk. Varken Arvid eller Bengt syntes till. Erik simmade och dök och låg i solen, bredvid några andra från skolan men utan att egentligen prata med dem.
Inom honom skrek grisarna.
När han kom hem var trefoten borta och mamma stod ute på bron. Hon hade burit ut ett bord, täckt det med gamla Norran, och sågade isär de kluvna griskropparna.
”Har du badat?” sade hon.
”Jo.” Erik ville därifrån. Hans mamma var röd upp till armbågarna. Hur mycket man än lät grisarna blöda ut tycktes det alltid finnas kvar blod i dem.
”Bra. Vi ska till farfar i morgon.”
Allting upprepades på samma sätt. Ritualen befästes för varje år. Frukosten var som ett tyst skrik. Gengasaggregatet på Georgs bil sattes igång, bilen fick värmas upp – i en nästan glödande sommarhetta – och de gav sig av mot de vertikala kurvorna.
Det hade gått bra i två år, talade Erik om för sig själv. Senaste gången farfar hade haft ett utbrott var innan kriget började. Gubben blev ju äldre och äldre, kanske hans vansinne trubbades av med åren?
Det skulle säkert gå bra.
Till och med på Furu var ritualerna inarbetade, även om den fågellike lille vårdaren inte syntes till. I stället öppnades dörren av en enorm mänsklig björn, en jätte i vit jacka och vita byxor, säkert två meter lång och nästan lika bred. Ett kort helskägg gjorde honom ännu mer björnlik. Han fyllde hela dörröppningen när den ena av dubbeldörrarna svängde inåt.
Den björnstore mannen lät syster Märta följa med till farfars lilla rum. Farfar hälsade utan att titta på dem. Hans ögon var svarta och oändliga men han verkade lugn.
Alla satte sig runt bordet. Märta hade fått farfar att vända sig om och tog stolen vid bordets kortända. Sedan var det mamma och Erik, på långsidan mittemot farfar, och så pappa på farfars vänstra sida.
Mamma talade först.
”Vi har med oss lite bakelser och kakor. Får jag bjuda på kaffe?”
”Jadå”, sade Märta. Det var underligt när den bistra kvinnan försökte vara vänlig och sällskaplig. ”Allting finns i skåpet.”
Mamma tog fram termosen som hon hade med sig. Det fanns ingen spis i farfars rum. Ingenting som kunde vara farligt. Till och med taklampan satt under ett stadigt järngaller.
Mamma placerade fem koppar, fat och skedar på bordet och hittade en sockerskål.
”Vill ni ha mjölk?” frågade Märta.
”Tack det är bra”, sade mamma. Erik skakade på huvudet. Pappa också.
Farfar sade inget. Han stirrade rakt framför sig med de där oändliga ögonen.
Mamma stod kvar, stödd mot köksbänken, som hon alltid gjorde hemma.
”Men nog är det en fin sommar”, sade hon.
”Nog är det det”, sade Märta.
”Om bara kriget tog slut.”
”Det är för hemskt.”
Det blev tyst.
”Erhard”, sade mamma. ”Minns du första världskriget?”
”Jo.”
Den gamles röst var lågmäld. Erik lyssnade uppmärksamt. Han hade hört den där rösten växa till ett vrål förr.
Om han hörde farfar skrika – eller skälla som en hund – skulle han rusa till dörren och ut. Märta fick säga vad hon ville.
Han spände sig.
”Var du inkallad då?” sade mamma.
”Nej.”
Farfar kunde föra vettiga samtal ibland. Pratsam var han aldrig.
”Vad gjorde du?”
Erik såg på mamma och försökte få henne att sluta fråga. Sluta! tänkte han, som om hon kunde läsa hans tankar. Det fungerade inte.
Farfar sade: ”Hemma.”
”På gården? Jagade och fiskade och så?”
Sluta nu!
”Jo.”
Hade farfar börjat spänna axlarna? Erik visste inte.
Sedan tyckte mamma att det räckte med småprat och ställde termosen mitt på bordet. Hon tog fram några bakelser och en påse kakor ur tygväskan och la fikabrödet på en tallrik bredvid termosen.
”Nu Erhard ska du få nånting gott. Det blir väl bra?”
Den gamle svarade inte. Hans döda ögon glodde stelt på potatisbakelserna. Det fanns fyra bakelser och fyra kakor på tallriken.
”Oj”, sade mamma. Hon vände sig till Märta. ”Jag tänkte ju inte på –”
”Ingen fara.” Sköterskan såg upp på henne och fick fram ett ansträngt leende. ”Nog får jag fika så jag klarar mig.”
Mamma såg lättad ut. ”Ta en bakelse nu, Erhard.”
Farfar vände sig mot henne och för en bråkdels sekund tyckte Erik att något glimtade till i hans öga. Kanske någon form av vakenhet eller liv – Erik visste inte vad det var.
Han tyckte inte alls om det.
Hela rummet kändes trångt, ännu mindre än den fängelsecell det i själva verket var. Luften hade redan blivit tryckande av fem människors värme och utandningar. Doften av bakelserna borde ha varit tydlig.
Det enda Eriks näsa kände var gammalt snus och intorkat piss.
Farfar sade inget. Erik kände på sig att mamma skulle fortsätta att försöka konversera. Sluta! beordrade han henne igen. Det fungerade inte nu heller.
Mamma öppnade munnen men farfar hann före. Han var lika fåordig nu. Han såg rakt framför sig och sade halvhögt:
”Jag måste skita.”
”Men Erhard”, sade Märta genast, och nu var hårdheten i hennes röst tydlig. ”Det heter gå på toaletten.”
Han vände sig inte mot henne. ”Jag måste skita.” Tonfallet var exakt likadant. Han konstaterade ett faktum.
Sköterskan öppnade munnen igen men farfar höll redan på att resa sig upp. Han hasade bort till toaletten, stängde dörren och låste in sig.
”Jaha”, sade mamma. Hon började gå runt bordet och servera kaffe i kopparna. ”Vi får väl fika själva då. Jag tror att Märta kan få en kaka om ni vill –” mamma sade ”ni” till alla okända – ”Erhard verkar ju inte intresserad.”
Ytterväggarna i sjukhuset var tjocka som murar och även väggarna mellan rummen på femfemman var stadiga. In till toaletten var det emellertid bara en tunn dörr. Erik var alltför medveten om hur tydligt man kunde höra allt som hände där inne.
Mamma pladdrade på, väluppfostrad som hon var, för att skapa en ljudvägg. Eller kanske pladdrade hon bara för att hon var nervös. Kanske bådadera. Erik visste inte. Han var själv lika nervös. Hålet som inte var hunger sög glupande i magen på honom. Han hade svårt för att svälja. De feta bakelserna såg äckliga ut.
Erik fick för sig att farfar skulle komma rusande ut, spränga genom den tunna dörren utan att öppna den först. Komma ut galen och fradgande, med byxorna vid knäna, ylande som en hund, ta strupgrepp på Erik. Skaka honom runt som man vrider nacken av en kyckling.
Mamma sade: ”Ta en bakelse nu, Erik.”
Erik skakade på huvudet. Tanken på farfar gjorde där inne just nu hade jagat bort hans aptit. Att gubben kunde komma rusande ut och anfalla som en rasande älgtjur gjorde inte saken bättre.
Det kändes som om rummet hade krympt ännu mer. Som om väggarna omärkligt höll på att pressa sig inåt. Luften var tung och svår att andas.
Mamma försökte undvika pauser. ”Ni då, Märta? Så att det inte förfars.”
Pappa sträckte ut handen i en bestämd rörelse, tog en potatisbakelse och började tugga på samma sätt som vid frukost. Målmedvetet, som om han höll på att gräva ett dike eller något. Ett arbete som måste utföras.
Kaffe rann ur termosen och ner i Eriks kopp. Ånga steg upp från den heta vätskan. Kaffet gjorde en liten virvel i koppen. Virveln i Eriks mage var likadan men var tio gånger så stor.
Mamma såg på dörren till toaletten. Sedan på de som satt vid bordet. Sedan på dörren igen.
Erik visste vad hon tänkte. Det var nästan som om tankeläsning med ens hade börjat fungera.
Något var fel där inne. Något slags känsla kom ut från den lilla toaletten. Mamma kände den och Erik också.
Något höll på att hända. Något som inte alls var bra. Något betydligt värre än att råka höra vad farfar gjorde på toalettstolen.
Kanske hade gubben till slut gått över gränsen. Den sista fernissan var borta och han skulle verkligen rusa ut och ge sig på dem.
Tanken fick Erik att vilja springa rakt ut ur rummet. Det var bara det att han inte litade på sina ben. Han mådde illa. Kände sig knäsvag.
Yr.
Till och med syster Märta såg osäker ut. Hennes blick drogs mot toalettdörren. Gång på gång.
En liten duns hördes från toaletten. Bara en liten duns, som om farfar hade råkat komma åt den stängda dörren. Ljudet kom just medan Erik såg på Märta. Både han och sköterskan ryckte till.
Mamma hade varit på väg att sätta sig ned. Hon hejdade sig.
”Tror ni –” började hon.
Märta avbröt henne. Hennes röst var skarp. ”Erhard? Går det bra där inne?”
Farfar svarade inte. Ingenting hördes.
Mamma såg illamående ut. Hon andades snabbt och ytligt, som om hon var andfådd. Hennes mun arbetade som om hon letade ord.
”Erhard?” sade Märta.
Och sedan hördes ljud. Först något som lät viskande. Några ord, kanske fem eller tio väsande viskningar. Efter det en enda tung suck.
Bara en suck. Ordlös. Ändå lät det som om sucken var ett svar på något. Ljudet fick alla att stelna till. Det blev dödstyst. Så tyst att Erik inte vågade andas ordentligt. Mamma sökte någons blick men ingen såg tillbaka på henne.
Pappa var orörlig. Stel och rak i ryggen. Som farfar hade varit nyss.
Till och med syster Märta satt lamslagen.
Några viskningar och en suck. Varför var det så skrämmande?
Erik förstod inte. Men virveln i hans mage växte.
Nu kommer han!
Erik kunde se det framför sig, dörren som splittrades, galningen som kom rusande. Gubbens ögon var inte tomma längre. De brann av hat. Lyste som glödlampor.
Mamma sade ostadigt: ”Jag måste ha luft – jag klarar inte det här –”
”Erhard!” sade sköterskan. ”Vad gör du?”
Erik satt vänd mot toalettdörren. Egentligen ville han inte alls titta dit. Han ville inte se den sprängas. Men han kunde inte låta bli.
Han såg det först av alla.
Först trodde han att det var en insekt, något slags glänsande skalbagge som kom krypande ut under dörren. Sedan såg han färgen och undrade om det kunde vara en fjäril.
Men sekunden efteråt gick det inte att missta sig längre.
Erik flög upp på fötter.
”Vad är det?” sade mamma. ”Vad –”
”Titta! Det är – det –”
Erik pekade. De andra följde hans blick.
En blänkande röd bäck rann makligt ut under toalettdörren.
”– blod –”
Pappa reagerade omedelbart. Han flög upp från sin stol och kastade sig mot toalettdörren. Dörren knakade men höll. Pappa skrek något som lät som gubbjävel, något mer också, men Erik uppfattade inte orden, allting gick så fort.
Den röda floden kröp vidare. Pappa backade undan från den. Erik kunde se att han tänkte ta sats igen. Märta såg samma sak och sade osäkert: ”Dörren är olåst, vi har inga lås här, det är olåst –”
– och pappa tog två snabba steg framåt igen. Han tog tag i dörrhandtaget och knuffade hårt. Inget hände.
”Inga lås?” fräste han.
Erik såg att det fanns ett nyckelhål. Och samtidigt hördes mer ljud inifrån toaletten. Ett gurglande ljud, som om någon försökte prata och dricka samtidigt. I nästa ögonblick lät det som en morrning. Sedan gurglandet igen.
”Men det finns ingen nyckel –” började Märta.
Eriks pappa backade igen. Han tog sats och flög mot dörren. Det knakade men dörren höll. Pappa backade för tredje gången, ända till dörren ut mot korridoren, och slängde sig handlöst mot dörren.
Braket var öronbedövande. Dörren sprack i två halvor som kraschade ned på golvet.
Golvet därinne verkade vara helt täckt av blod. Mitt i röran låg farfar, med huvudet ut mot rummet. Han måste ha suttit med ryggen mot dörren när pappa försökte öppna.
Erik visste genast att gubben var död. Det var alldeles för mycket blod runt omkring honom. Blod överallt.
Sedan såg han den gapande hackiga glipan i farfars hals. Blodet vällde fortfarande upp: en liten stöt. En till.
En till, ännu svagare.
Sedan den sista.
Erik och mamma och Märta tog sig upp i stående. Ingen av dem kom sig för med att göra något mer.
Pappa halkade i blodet, tappade balansen, fäktade vilt med armarna men misslyckades. Han föll raklång bredvid farfar. Det plaskade när han landade i röran. Blod stänkte och färgade hans kläder röda. Någonting bubblade till igen. Mamma skrek. Erik skrek.
Pappa skrek värre än någon annan, som om det var han själv som var döende. Ett mörkt moln dök upp mitt i Eriks synfält och svepte in pappa och farfar. Sedan verkade hela rummet mörkna. Det svartnade för ögonen på Erik och han mådde illa. Han famlade efter något och fick tag på en stolsrygg.
Stolsryggen gav honom grepp om verkligheten. Yrseln tonade bort och Erik såg som vanligt igen.
Syster Märta stod lamslagen och stirrade på förödelsen. Pappa kämpade för att komma på fötter. Hans byxor var indränkta med farfars blod och han svor fortfarande osammanhängande för sig själv. Mamma höll i sig i stolen för att inte falla omkull. Hon var vit i ansiktet, kritvit, som en dörrpost.
Blodet rann vidare ut över golvet, trögt som melass.
Farfar hade förberett sig länge. Sjukhuset hade moderna tandborstar av plast från Amerika och gubben hade lyckats smuggla undan en sådan. Han hade slipat skaftet mot betongen bakom toalettstolen, slipat en egg som var några centimeter lång, och sedan väntat tills hans familj kom på besök.
Hackat och sågat. Eggen var inte så vass och såret visade på en obegriplig beslutsamhet.
Allt sådant fick de veta senare. Medan det hände var allt bara förvirring.
”Du gjorde det avsiktligt, din jävel!” skrek pappa. Han hade rest sig upp och backat några steg, till toalettdörren. Hans skor smetade ut blodet och gjorde röda märken på golvet. Blodet droppade från hans kläder och han verkade vara på väg att ta sats för att sparka till farfar men hejdade sig i sista ögonblicket, vacklade, höll på att ramla omkull igen, tog stöd mot väggen. Hans hand lämnade också röda spår. ”Du ditt jävla helvete, du kunde inte vänta! Du din förbannade satans –”
Dörren till korridoren öppnades och den gigantiske björnmannen stod där. Han tog in scenen med en blick och sade: ”Ut härifrån. Nu.”
Erik lydde genast. Mamma och Märta också. Inte pappa. Han gick fram genom blodet igen. Den här gången tog han verkligen sats och sparkade sin döde far hårt i bakhuvudet. Huvudet rullade lealöst åt sidan och tillbaka igen. Revan i halsen gapade och bubblade.
”Ditt as – varför måste du – du kunde inte vänta – jag ska nog satan ge dig –”
Björnmannen gick in i rummet, grep pappas blodiga ärm och drog ut honom. Pappa fortsatte att skrika, osammanhängande svordomar.
Erik ville kräkas.
Vansinnet hade smittat. Pappa hade övertagit farfars galenskap och fått ett utbrott. Kanske skulle han hamna i cellen nu på en gång. Kanske hela familjen –
Riktigt så illa gick det inte. Pappa skällde och skrek tills björnmannen gav honom en brutal örfil och drog honom ut i korridoren. Där gav han till slut upp och sjönk ihop mot väggen. Efter ett par sekunder började han snyfta hjälplöst.
Den enorme vårdaren såg på mamma. Hans blick var inte vänlig.
”Erhard – Erhard gjorde saker med honom”, stammade mamma. ”Evert har aldrig kommit över –” Hon tystnade tvärt, mitt i meningen.
Pappa fick en lugnande spruta och det dröjde nästan tre timmar innan de kunde åka hem. Medan pappa sov i ett vilrum satt mamma och Erik utanför sjukhuset. Erik var hungrig nu. Han skulle ha ätit nästan vad som helst. Vad som helst utom en potatisbakelse.
”Mamma”, sade han.
”Ja?” Hon försökte le uppmuntrande. Det blev en grimas.
”Vilka saker?”
Hon lade huvudet på sned på det där sättet som betydde att hon inte förstod.
”Farfar”, sade Erik envist. ”Vad gjorde han för saker med pappa?”
Leendet försvann. Mamma såg rakt framför sig.
Dödsfallet var tragiskt men, påpekade läkaren som talade med dem, inte oväntat. Sådant hände med psykiskt sjuka människor. Nu gällde det att minnas farfar när han var frisk och glad och sedan gå vidare med livet.
Pappa sade ingenting. Han hade fått sin spruta. Mamma hade inte fått någon spruta men satt lika tyst. Läkaren tappade fart.
”Ja ...” sade han. Han var i femtioårsåldern, liten och tunn, med konstiga hudveck som hängde nedanför hakan. ”Då var det väl allt.”
Det blev begravning i Arvidsjaurs kyrka. Kistan var den billigaste som fanns på begravningsbyrån, enkla fernissade furuplankor. Det fanns bara fem levande människor i den stora kyrkan: prästen och orgelspelaren och Eriks familj. Ceremonin var kortfattad, på gränsen till jäktad, och sedan kom sex karlar och hjälpte till med att bära kistan. Pappa hade fått frågan om han skulle hjälpa till men hade klagat på dålig rygg.
Eriks pappa hade inga problem med sin rygg.
Prästen mumlade så snabbt att orden var svåra att urskilja. Kistan sänktes ned och männen gick. Prästen mumlade igen och kastade jord.
Mamma gick fram till graven, stod där tyst i en sekund, sade inget utan lät bara sin lilla blå blomma falla ned i det fuktiga hålet. Hon hade plockat tre blåklockor som växte vilt vid kyrkogårdens grind.
Erik stod orörlig. Mamma kom tillbaka och knuffade på honom. Han gick fram till graven och kastade ned sin egen blomma.
Erik visste att han borde säga något men hade inga ord till sin farfar. Han tyckte inte om det djupa hålet. Jordens köld kom upp ur det. Han ville vända sig om och gå.
Det var omöjligt.
Något nere i den kalla fuktiga jorden höll honom kvar.
Något ropade på honom. Inte en röst, inte ett ljud. Bara någonting som ropade.
Kallade på honom.
Han ville inte. Ändå tog han ett steg mot den fyrkantiga avgrunden.
Något tog tag i hans hand och vräkte, faktiskt vräkte undan honom, slet honom därifrån så ilsket att han tappade fotfästet, snubblade och höll på att falla. Mamma tog hans hand och han fann balansen igen.
Pappa stod vid graven. Han hade kastat ifrån sig sin blåklocka på marken när han slet undan Erik. Han stirrade ned i graven och något i hans kroppsspråk gjorde att de andra också spände sig.
Erik kände den underliga dragningen växa på nytt. Han ville gå fram till graven. Titta ordentligt. Se vad pappa såg.
Mammas grepp om hans hand var så hårt att han inte kunde röra sig. Han såg upp på henne. Hon stirrade tomt bort mot kyrkan.
Eriks hand gjorde ont. Han kunde inte nå henne.
Pappa stod tyst. Ett par sekunder gick.
Han rörde sig inte förrän prästen började öppna munnen.
”Jag ville alltid att du skulle fara åt helvete”, sade pappa ned i graven, mycket lågt men fullt hörbart.
Prästen stängde munnen med en hörbar smäll. Pappa fortsatte: ”Och nu är du där ditt jävla as. Stanna där.”
De gick därifrån. Ingen av dem såg på prästen. Han sade inte adjö.
Tystnaden låg som åskmoln över dem hela vägen hem.
Efter begravningen, ända tills skolan började, märkte Erik att något hade förändrats. Folk som han inte kände började hälsa på honom. När han följde med mamma till Konsum hände det att folk bytte några vänliga ord med henne. Sådant hade sällan hänt förr. Förr hade ingen pratat med dem eller ens hälsat på dem.
Han frågade mamma om saken. Hon såg på honom i några ögonblick innan hon svarade.
”Ja du är ju stor nu”, sade hon. ”Du kan få veta.”
”Veta vad då?”
Hon bet sig i läppen. ”Farfar var aldrig särskilt omtyckt. Du vet ju att han blev tokig. Han slogs och bet och gjorde illa flera av karlarna i byn. Men nästan ingen ville umgås med honom innan heller. Nu är han borta och nu kanske allting blir lite bättre. För oss”, lade hon till.
Erik ville fråga något mer men hon avbröt honom. ”Och så ska du komma ihåg varför man har begravningar. Man blir ledsen när folk dör, även om de är sjuka som farfar. Sedan har man begravningen och efter det är det som om en stor sten försvinner från bröstet.”
”Men pappa –”
”Pappa också. Han var tvungen att tala om för farfar vad han tyckte. Nu kan pappa också må bättre.”
Mamma visade tydligt att samtalet var slut. Erik frågade aldrig om vad farfar egentligen hade gjort med pappa.
Hon trodde att han anade.
Erik hoppades att mamma hade rätt. Han försökte tro henne. Han letade efter tecken på att pappa skulle bli mer sällskaplig, mindre inbunden, mindre tyst. Det tog flera veckor innan han insåg att ingenting sådant hände.
I stället blev pappa mer sluten. Tystare och mörkare, i takt med hösten.
Under hösten och vintern blev det mer och mer tydligt att kriget vände. Rommel retirerade i Afrika och ryssarna behöll Stalingrad. Liksom Karl den Tolfte och Napoleon, sade magister Yrestam vid ett av de få tillfällen när han lyckades göra Erik intresserad, hade Hitler blivit besegrad av den tyska vintern. Hundratusentals tyska soldater dog, kanske fler av köld och svält än av kulor, och de trasiga överlevarna drog sig tillbaka västerut med svansen mellan benen. Arvid ville inte prata om kriget längre.
Kvällar när det var molnfritt och nymåne syntes miljarder stjärnor. Mäktiga norrsken fladdrade över världen som lakan på klädstrecket. En kväll i februari hade Erik varit ute på dasset. Efteråt blev han stående ute i mörkret en stund. Han kände frosten långsamt lägga sig över kinder och händer och stirrade på stjärnorna tills det kändes som om han drogs upp till dem.
Känslan var obehaglig. Han försökte skaka av sig den men kunde inte. Stjärnorna stirrade ned på honom. De ville ha honom, de ville dra honom till sig, och han kunde inte stå kvar.
Han flydde in i huset. Skyndade sig in, värmde händer och ansikte vid spisen medan han försökte jaga bort känslan som hade vräkt sig ned från stjärnorna och fyllt hela hans inre. När händerna var röda av hetta gick han in i salen och satte sig där, med bara en vägg mellan sig själv och köket.
Han darrade fortfarande.
Pappas huvud rörde sig, först nästan omärkligt. Pappa höjde huvudet. Vred på det.
Pappa vände sig långsamt mot Erik.
Erik kunde inte låta bli. Han såg in i pappas ögon. De var svarta och lika djupa som rymden. Lika oändliga och tomma som farfars blick.
En del av Erik ville låta sig dras in och drunkna i tomheten. Han var som ett hårt spänt gummiband, en sekund från att brista.
Men sedan vände sig pappa bort.
Efter den kvällen undvek Erik att se upp mot stjärnorna.
Bengt fick fortfarande stryk. Erik ville inte hjälpa till. Ändå blev det så.
Sent på våren, strax efter att snön hade tinat bort, skulle Bengt straffas för något han hade gjort. Erik förstod inte ens vad det var. Han såg Arvid mula Bengt med isig snö och kände obehaget glida över till motvilja.
Vad hade den lilla grisen Bengt för rätt att få honom att känna sig så här?
Ändå försökte han stå emot. Första gången Arvid såg upp på honom rörde han sig inte. Andra gången såg han något i Arvids blick. En örfil, tänkte han. En enda örfil.
Det började mycket riktigt precis så. Bengt fick sin örfil. Men han fick en till också. Och en tredje.
Vid den tredje hände något.
Erik såg saker.
Han såg farfar framför sig, ylande som en hund. Han såg farfar få ett raseriutbrott. Och han såg något annat: en röd insekt, stor och ohygglig, glänsande och krälande över ett golv.
Hela världen tonade över i rött. Allt blev rött och han slog hårdare. Så hårt han kunde. Han glömde allt om synliga skador och slog mot ansiktet. Den lilla grisen ... Erik kände knytnäven träffa axlar och bakhuvud när Bengt kröp ihop. Slog krokar underifrån och träffade Bengts underarmar. Sparkade blint mot lår och underliv, ville se blodet komma –
Erik örfilade igen.
Bengt var otäckt tyst. Men han hade tårar i ögonen och det tecknet på svaghet fick avskyn för den mindre pojken att växa till raseri. Erik slog med knytnäven.
”Inte i ansiktet!” snärtade Arvid.
Erik sparkade Bengt i magen. En gång till. Bengt vek ihop sig och föll omkull i snön.
Erik sparkade igen. Gång på gång.
Det röda mörknade mot svart. Han levde bara för att känna nästa spark tränga in i den där ynkliga lilla grismagen, han ville sparka ut tarmarna, trampa sönder Bengt som en fjällämmel –
Någonstans långt borta hörde han att Arvid sade något, tog honom i armen, skrek åt honom, men han förstod inte vad det gällde. Allting var rött och hans händer ville krossa, känna ben brytas, slå ut tänder.
När Erik vaknade till låg han på marken med Arvid över sig. Arvid satt grensle över honom och örfilade honom med bägge händerna.
”Är du vaken? Är du här? Vad fan blev det med dig?”
Örfilarna slutade. Erik blinkade. ”Jag –”
”Gör aldrig om det där. Okej?”
”Ja –”
”Jag måste hinna ikapp Bengt och prata med honom. Gå hem. Skärp dig.”
Och en sista örfil, inte ovänlig: bara en påminnelse.
De var ute i skogen, mellan badplatsen och Eriks gård. Erik satte sig upp på stigen och såg suddigt hur Arvid sprang efter lille Bengt, hann ikapp honom, grep honom om axlarna och skakade om honom.
Erik tog sig upp på fötter. Hans inre sjöd och bubblade som en soppgryta. Han ville inte se Arvid eller Bengt igen, aldrig mer, aldrig aldrig mer, och stapplade iväg åt andra hållet.
Han gick blint längs stigen. Aldrig mer. Han skulle inte umgås med de där idioterna. De förstörde honom. Jag håller på att bli som Arvid, insåg han, jag har slagit den där barnungen i flera år.
Vad har han gjort mig? Ingenting.
Vad har han gjort Arvid?
Kanske gjorde han någonting. I den där sänkan. Men vad? Erik hade ju varit där. Han kunde fortfarande minnas den heta solen, den behagliga vinden. Något slags dröm.
Några detaljer kunde han inte hitta.
Han stannade och såg sig omkring. Han hade gått åt väster. Rätt länge.
En tanke slog honom. Han borde gå bort till sänkan igen. Om han kom dit skulle han kanske minnas mer. Den gången hade det varit sommar, nu var det vår, men platsen hade varit speciell.
Han borde gå dit. Minnas och rätta till allting.
Det var en röta, tänkte han. Som de där bräderna i badbryggan som ruttnade sönder. En röta hade kommit in mellan Arvid och Bengt och spritt sig till Erik.
Han gick snabbare när han tänkte på vad han nyss hade gjort.
Stigen svängde gradvis åt vänster. Efter en stund gick han rakt söderut. Det var ungefär här de hade gått in i den risiga skogen. Han såg sig omkring men fann bara vanliga tallar och granar.
Några steg senare såg han det ljusbruna bandet långt framför sig. Landsvägen. Gruset var fortfarande fuktigt efter snön.
Erik stannade och såg sig omkring. Tvekade. Gick några steg till.
Nej, han hade gått för långt. Han var nästan framme vid landsvägen.
Han vände sig om för att gå tillbaka. Skymtade något på vänster sida.
Frös till och stod alldeles orörlig.
Blinkade och såg efter igen.
Hur hade han kunnat missa det här nyss? När det låg här, precis vid sidan av stigen, alldeles framför honom?
Risiga björkar, fortfarande nakna efter vintern, stod i täta led så långt åt väster han kunde se. De såg inte alls inbjudande ut men han fylldes ändå av en underlig längtan. Hans kropp mindes sänkan med det mjuka gräset. Värmen och den bländande solen.
Han gick in bland björkarna. Grenarna slog honom i ansiktet och hans fötter fastnade i ris och rötter. Han kämpade sig fram. Förra gången hade det bara tagit ett par minuter innan de kom fram till bättre skog.
Tiden gick. Han började känna sig frusen. Skogen blev inte bättre.
Men det måste den bli. Han mindes ju så tydligt hur allt hade gått till. Lite längre bara, tänkte han envist, en bit till. En liten bit till.
Nej. Han borde vända. Plötsligt stannade han till, stod ensam bland de svartvita björkstammarna, i en värld som liknade bildpusslen som brukade finnas i Norran. Han blinkade och kände det ännu starkare:
Han borde vända. Vända och gå hem. Nu.
Han gjorde det inte. Hans knytnävar var såriga och hans inre förvirrat. Hans kropp längtade till gräset på marken, till den varma luften som hade smekt honom.
Han gick vidare tills han kände en skarp lukt. Han stannade och sniffade. Kände något jäsande och ruttnande. Något dött som höll på att lösas upp.
Och sedan såg han den brända skogen framför sig.
Han hade aldrig sett den förr. Ändå visste han genast.
Han stannade och tvekade. Men något drog i honom, liksom han drogs till klippbokens vidriga bilder, och innan han visste att han hade bestämt sig hade hans fötter redan börjat gå mot det brända.
Lockad och äcklad gick han dit han inte borde.
Ingen visste riktigt när skogen hade brunnit. Mamma hade sagt att farfar hade varit en liten pojke. Det måste ha varit minst sextio år tidigare och nu, i dag, borde inget ens ha gått att se. Träden borde ha fallit och ruttnat. Ny skog borde ha vuxit upp på sextio år. Ändå var alltsammans öde, bara naken jord och nakna svarta stinkande trädstammar.
De brända träden stod kvar. De vägrade att dö.
På avstånd såg de svarta stammarna torra ut men när han kom närmare var de klibbiga och gummiaktiga – han kände på ett träd en gång, bara en gång, och tallstammen gav efter som en fläsksvål. Något hände i hans huvud, han visste inte vad och ville aldrig veta det, och han slet undan handen så snabbt att en bit hud från pekfingret fastnade i tjärliknande bark och slets av.
Han hoppade undan. I fortsättningen kryssade han försiktigt mellan träden och de mögliga busksnåren.
Buskarna var fulla med kadaver. Råttor och lämlar låg svullna och spruckna. Döda utsugna fåglar med tomma ögonhålor hängde som fluglik i spindelnät.
Själva marken såg ut som smulig aska. Men den kändes osäker under fötterna, som om den kunde glida undan och öppna sig när som helst. När han böjde sig ned såg han att marken rörde sig. Den kryllade.
Askan bestod av små svarta håriga maskar som slingrade kring varandra, lade ägg på varandra, åt upp varandra.
Hans föräldrar hade alltid förbjudit honom att gå till den brända skogen. Nu var han här. Han kände den där blandningen av skräck och upphetsning. Han ville vända men kunde inte. Hjärtat bankade som om han hade sprungit en kilometer.
Han fortsatte. Platsen hade fångat honom och han tänkte inte ens på den heta sömniga gläntan där han och Arvid och Bengt hade drömt sköna drömmar för ett par år sedan.
Det här var något annat. Något som gjorde honom torr i munnen.
Till slut kom han till ravinen.
Innan ravinen fanns något som såg ut som en soptipp. Erik förstod inte hur allt skräpet hade kommit dit, långt ute i skogen, men det fanns där: gigantiska drivor av trasiga gamla möbler, rester av kläder, något som verkade vara kvarlevorna av en övergiven och hoprasad jaktstuga, en lika förstörd lada, mystiska rostande delar av urgamla maskiner. Traktordäck och gamla dörrar, brädhögar, stora travar med trasigt fönsterglas, en jättelik rostig hjulräfsa med traktorsits av blanknött metall, radioapparater och symaskiner, sopsäckar och höbalar och båtmotorer – alltsammans nästan uppstaplat, som om någon hade försökt bygga en mur. Muren sträckte sig så långt han kunde se åt bägge hållen.
Efteråt fick han för sig att han hade sett en likkista där. Den var halvöppen, tyckte han sig minnas, och en del av honom ville titta i den och se vad som fanns där. En annan del blev panikslagen inför tanken. Han ville inte se något som skulle bränna sig fast i hans hjärna för resten av livet.
När han tänkte tillbaka visste han inte om det verkligen hade hänt. Men minnet eller inbillningen fick honom förstå hur långt från sitt förnuft han hade varit: han hade på allvar trott att det kunde ligga en död ruttnande människa i en likkista långt ute i skogen. Det var vansinne. Bara tjoller, som pappa sade.
Men han hade väl sett kistan? Han mindes den så tydligt.
Och vad då? Skräp kunde finnas var som helst. En kista betydde inte ett lik.
Men den kunde göra det.
Han trodde att han till slut hade gått fram till kistan. ”Gått” var en torftig beskrivning – han klättrade över timmerstaplar, balanserade på farmartankar som verkade vilja rulla iväg, kröp längs något som liknade en gammal gungbräda, var nära att trampa rakt på rostiga sextumsspikar som trotsigt reste sig upp från brädlappar. Han tänkte vända hundra gånger men tvingade sig alltid till att fortsätta.
Han kom fram.
Han var livrädd, rädd som folk är rädda innan de ska prata med läkaren om sin envisa hosta, rädd som den inte kan slita sig från stupet, rädd som soldaterna utanför Stalingrad. Rädd för något vidrigt som han inte kunde undvika, rädd som om någonting drog med honom mot sin vilja.
Någonting drog honom närmare och närmare kistan. Någonting kallade på honom.
Minnet var starkt. Han var nästan säker på att det hade hänt. Samtidigt var hela den där stunden i den brända skogen och efteråt vag, ogripbar, som en dröm. Ett kväljande starkt minne som hela tiden flimrade och gled undan från honom.
När han kom fram tvekade han fortfarande. Det var ju inte nödvändigt att han såg efter.
Men han hade ju tagit sig ända hit.
Olika viljor slet åt olika håll tills Erik stod där och darrade. Varenda muskel i hans kropp var spänd till bristningsgränsen. Ingen sida ville ge upp och han stod skälvande i mitten.
Och sedan, till slut, gav han efter, utan att själv riktigt veta att han tänkte göra det, och tittade ned mot kistan. Rakt ned.
Hans kropp skakade.
Han hade sett fel. Det var inte alls någon likkista. Bara en låda av hopspikade bräder som låg bakom annat skräp. Det måste ha varit den öppna lilla dörrens vinkel som hade lurat honom.
Bara en lekstuga. Mer var det inte.
Det trodde Erik först i alla fall. Sedan såg han några stora klumpar av något som liknade lera. Under klumparna fanns mörka fläckar som fick honom att rygga undan. Något gråaktigt och taggigt stack fram under en av klumparna och Erik såg något annat också. Det andra fick honom att genast rycka bort blicken och backa ett par steg. Han var nära att snava och ramla omkull men lyckades hålla sig på fötter.
Efteråt undrade han. Efter allt läsande och sina hetsande fantasier kunde han inte låta bli att gå fram till det där föremålet. Fastän han försökte kunde han inte låta bli att titta ned i den heller. Varför var det så?
Kanske det sade något om honom.
Han undrade vad det där grå hade varit. Vad han egentligen hade sett. Det andra bestämde han att han hade inbillat sig.
Han måste ha inbillat sig. Det fanns inget rött och glänsande i den där bruna sörjan. Och fläcken på golvet hade varit nästan helt svart. Det var han säker på. Snarare mörkbrun än röd.
Han fortsatte framåt. Marken förblev svart och full av all möjlig bråte, mer plankor fulla med spik, härvor av taggtråd, mögliga bylten med repstumpar som kanske var resterna av något slags tält. Andra stinkande och svällande saker kunde ha varit djur eller växter en gång. Deras kroppar hade lockat till sig fler djur som själva hade fastnat i trasiga spiralmadrasser eller mjärdar och dött av svält. Runt omkring Erik skymtade skelett och kadaver efter djur, bröstkorgar efter djur, horn, skallar, tänder, stora pösande högar med rödlila gasfyllda inälvor som tycktes röra sig av sig själva, dallrande som motbjudande aladåber. Himlen var mörkare nu, såg Erik ovanför de spretande trädliken, och han kunde inte hitta solen.
Han såg ned mot marken för att inte trampa i något vidrigt och när han tittade upp igen stod han vid ravinen.
Hans föräldrar hade inte sagt många ord om den brända skogen, och de orden hade bara sagts av ett enda skäl – att han skulle hålla sig borta. Muren av bråte hade han inte haft en aning om. Inte ravinen heller. Han hade inte ens sett att han närmade sig något sådant. När han såg upp fanns skrevan bara där, som om den hade tagit ett snabbt steg mot honom medan han såg ned.
Som om den hade smugit sig på honom.
Han såg ned i ravinen. Inget levande fanns där nere. Inte ett grässtrå, inte en blomma. Det enda han kunde se var tusentals grå och massiva stenhällar som låg över varandra tätt som fjällen på en fisk. Han gick några meter in, försiktigt, men märkte att stenhällarna liksom gled omkring på varandra. Gång på gång stod han och balanserade och en av gångerna steg han fel, klämde foten under en av stenarna och skadade en tå. Nageln blev svart på en enda gång. Den förblev sådan. Svart och kall.
På något sätt hade det blivit natt, spöklik dunkel sommarnatt. Solen hade försvunnit någonstans och himlen var jämnt gråblå. Hans tå pulserade av smärta och han mådde illa.
Han borde inte vara här.
Han skulle gå upp härifrån. Alldeles strax.
Varför gick han inte hem?
Han hade precis bestämt sig för att vända och gå hemåt när han såg hålet.
Det var inte stort. Kanske någon meter i fyrkant. I ett mörkt rum kan ljus tränga upp ur en öppen källarlucka. Här var det tvärtom.
Mörker steg upp ur hålet bara ett par tiotal meter från honom.
Han hade aldrig sett något liknande. Som en pelare av mörker som trängde ett par meter upp i dunklet. En rökpelare utan rök.
Erik visste inte vad han såg. Han tänkte inga ord. Ordet ”port” kom inte förrän långt senare. Han fick aldrig veta om det var en port och i så fall till vad. Alltsammans var en del av bländverket, illusioner som han säkert delvis skapade själv. Men för honom var det verkligt.
Mörkret vid porten tätnade och något växte fram ur det.
Erik stod blickstilla. Mörkret blev svart och det svarta fick detaljer och efter några andetag hade alltsammans blivit till en hund.
”Hund” var också bara ett ord. Varelsen var stor och svart men resten var lika flytande som allt annat vid ravinen. Hunden vägrade att behålla sin form. Den gled och förändrades för varje gång han såg på den.
När Erik såg den ur ögonvrån var den bara en skugga. Ett suddigt svart hål i verkligheten, alldeles för stort, som en hukande människa.
Han såg rakt på varelsen igen.
Nu var den smutsig, täckt av något brunt, något ohyggligt stinkande, och i nästa ögonblick svart och blank igen.
Den kom rakt mot Erik.
Han stod orörlig som en staty. Varelsen närmade sig. Erik hörde sig själv flämta, grunt och snabbt som om han höll på att gråta eller hade sprungit tills han fick mjälthugg.
Den svarta hunden gjorde något som Erik aldrig skulle glömma.
Den stannade framför honom. Den närmade sig. Närmade sig Eriks skrev. Erik kunde höra den sniffa vid hans underliv. Sedan fick den ögon – han kunde inte minnas det på något annat sätt, plötsligt hade den ögon, och de ögonen såg in i hans egna – backade ett par steg och pissade på stenhällarna.
Utan att släppa Erik med blicken.
Pisset strilade och stänkte och stank och på något sätt fick ljudet och lukten liv i Erik. Han tänkte fortfarande ingenting, men hans fötter letade sig bakåt medan hans blick fortfarande var låst vid varelsens.
I nästa minne befann sig Erik i utkanten av den brända skogen, liggande på marken, med såriga knän och armbågar. Någon ... skriade – inte skrek – någon skriade, på det där hjälplösa hopplösa sättet som grisarna gjorde inför slakten. Förtvivlat strävande emot, spjärnande med klövarna i jorden, skriande i ohygglig panik medan de närmade sig döden.
Hans luft tog slut och Erik förstod att det var han själv som lät så. Han andades in, raggigt och väsande. Han tog sig upp på fötter, kunde knappt hålla balansen och raglade flämtande mellan kvistar och trädstammar tills han var ute ur det brända. Gång på gång stannade han och virvlade runt. Hans hjärta bultade smärtsamt och öronen dånade som en storm. Han stirrade bakåt, mot den brända skogen. Ingenting syntes till men så snart han vände sig hemåt igen visste han att svarta suddiga former närmade sig bakifrån, tysta och fientliga som åskmoln, medan obeskrivliga varelser smög mellan träden bara några meter bort. Skräcken växte och fyllde hans svalg som spyor. Han såg hur hela naturen mörknade när de mörka skuggorna dök ned mot honom. Han kände frän urinstank och hörde den tunga andhämtningen från svarthunden en decimeter bakom ryggen.
Han virvlade runt igen.
Ingenting.
Till slut sprang han i panik. Han var redan långt borta från den brända skogen, men när han såg sig om över axeln tyckte han sig se de svarta träden glida fram över marken på slingrande rötter och sträcka sina vidriga grenar efter honom.
Det hände inte. Han ville inte tro att något sådant hade hänt i verkligheten.
I hans minne hände det tusen gånger.
När han kom hem satt mamma och pappa vid köksbordet. Mamma frågade var Erik hade varit. Han fick fram ”I-ingenstans”.
Pappa vände sig mot honom.
Inom sig skrek Erik fortfarande i panik. Han vågade inte se pappa i ögonen igen. I stället väntade han tills hans hjärta började slå en aning lugnare och backade sedan till soffan. Där lade han sig, med huvudet i hörnet så att han kunde se alla dörrar och fönster.
Så småningom vågade han titta upp. Pappa kastade långa blickar på honom men sade inget. Mamma pratade på, babblade jäktat om alldagliga saker, och så småningom letade sig Erik tillbaka till sig själv. Han var hemma. Mamma och pappa var här. Arvid och Bengt var långt borta.
Erik ansträngde sig för att tro att alltsammans var inbillning. Han hade gått genom den brända skogen, sett en stor mur av skräp, och efter den hade han snavat i stenskravel.
Resten var fantasier. Bara fantasier.
Han borde inte läsa så mycket. Det var inte nyttigt.
Han försökte glömma alltsammans. Det gick inte. Han visste att det fanns där: varelsen som liknade en hund, svarthunden som hade luktat på honom och sedan låtit honom gå. Erik ville absolut inte veta vad den saken betydde.
Han ville inte få veta om det var den hunden farfar hade pratat om. Hunden som pappa kände till. Han ville inte tänka på vad farfar hade gjort med pappa och framför allt ville han inte veta vad som kanske hade hänt i den soliga sänkan.
Han måste få veta. Var sänkan samma ställe? Hade den mjukt övervuxna muren förvandlats till barrikaden av skräp och kadaver? Hade allt liv i den gröna sänkan försvunnit och ersatts av glidande stenhällar?
Nej. Han ville inte veta.
Kölden hade fyllt honom. Han visste inte vad han ville. Visste ingenting.