Astrid satt kvar ensam. En tid gick. Johans närvaro tycktes finnas kvar på något sätt. Det var mycket tyst och när någon av hennes föräldrar vände sig i sängen reste hon sig upp. Hon gick nedför trappan, lika tyst som Johan, klev i ett par träskor men struntade i ytterkläder. Vad kunde kölden göra henne? Ingenting.
Hon gick ut, förbi fuset och in i skogen. Natten var stilla och hennes fötter fann vägen. Inga grenar slog henne i ansiktet och inga rötter lade krokben. Det var som om skogen inte ville lägga minsta hinder i vägen.
Skogen var mörk. Det kunde finnas björn här, kanske till och med varg. Järv också, och en uppretad eller skrämd älgtjur kunde vara farlig.
Men vad kunde de göra henne? Ingenting.
Inget värre än vad Johan hade gjort. Och om det fanns någon järv eller ilsken björn i skogen, om något rovdjur hörde henne, så lät de henne vara. Ingenting kom i vägen för Astrid den natten.
Hon gick genom den snåriga skogen, nästan ända bort till tjärnen. Hon fann sin glänta. Lillhuset och lillfuset skymtade vagt i dunklet. De såg ut som om de var riktiga hus, bara små, hus för vättar eller några andra skogsvarelser. Men de var inte byggda för vättar. De var byggda av Astrid och för henne själv och henne syster.
Astrid hade haft sitt liv här i åratal.
Hon föll på knä och tog av sig en träsko.
Slag för slag, vägg för vägg, möbel för möbel och kvist för kvist slog hon sönder det hon hade byggt under åren. Hon gjorde det effektivt och metodiskt, utan att skrika eller gråta. Krossade och krossade: vaggan och sängarna och fuset, stolparna och sytråden kring hägnan, tallkottkorna, allting. När alla delar var bortslagna från varandra använde hon träskons klack för att mosa dem. En del slogs ned i jorden och en del flög i bitar.
Till sist reste hon sig upp. Hon bröt av en grankvist och använde den som sopkvast, smiskade ned kvisten så att skräpet flög åt alla håll. Hon sparkade bort större bitar och sopade en gång till, vräkte ut allting i skogen, sparkade och smiskade igen. När hon var färdig hade ingen kunnat säga att den här lilla gläntan någonsin hade innehållit något ovanligt.
Inte ens platsen där hennes syster låg gick att urskilja längre. Hennes syster hade blivit mylla och gräs.
Astrid stod där medan hennes flämtande andning lugnade sig. Grenen fick falla rakt ned på marken. Kanske hörde hon något när andningen stillade sig, kanske kände hon något. Kanske anade hon.
Hon vände sig om.
En man stod precis bakom henne. Bara en svart silhuett i dunklet, knappt synlig mot skogens mörka bakgrund.
Han sade: Astrid.