Som en älgtjur skenade Johan genom buskar och sly rakt ned till de två kropparna som låg nedanför forsen. Rörelsen fick liv i församlingen, som hade stått lamslagen, och alla rörde sig åt samma håll. Astrid gick sist av alla. Hon gick utan någon större brådska.
Astrid stod i utkanten av gruppen medan Johan skrek och förbannade. Hon hörde gummorna mumla medan Johan föll på knä, kysste den kalla munnen, försökte lägga brutna lemmar rätt. Hon såg byborna stirra, fler och fler hela tiden, som om ryktet hade spritts på något osynligt sätt, medan Johan slet upp mossa och fräken och gräs tills marken var brun och naken kring Siinis kropp.
Astrid stod orörlig medan hennes far till slut gick fram till Johan, böjde sig ned och hjälpte den förkrossade upp på fötter. Herman viskade några ord i sin tilltänkta svärsons öron och lyckades så småningom få bort honom från platsen.
Hela byn tycktes vara där när de två som hade förlorat sin hustru och sin trolovade tillsammans gick därifrån.
Ingen av dem vände sig om.
Inte en enda blick kastade Johan på Astrid.
Hon skyndade därifrån medan de andra fortfarande mumlade över kropparna. Det skulle inte dröja länge innan Syrene eller Gunhild ville hjälpa. Men Astrid, du måste ju få något varmt i dig. Ja, nog var det väl för hemskt. Ibland är det som svårt att förstå herrens vägar. Kom och prata med oss en stund.
Det känns alltid bättre att få prata.
Kanske såg någon Astrid gå sin väg, kanske till och med någon av gummorna. Ingen sade något. Det skulle finnas tid att prata med henne senare och att hon bara försvann för sig själv var ännu en sak som kunde diskuteras över kaffe och vetebullar.
Hon har ju alltid varit som egen. Astrid, hon går för sig själv.
Astrid gick hemåt men inte in i huset. Hon fortsatte förbi fuset och hägnan, där korna lugnt betade. Någon av dem såg upp med sina koögon och följde den unga kvinnan när hon försvann in i skogen.
Det var mitt på dagen, tidig höst, träden hade gulnat men löven satt kvar. Solen värmde nästan lite ute på hägnan. I skogen, inne under träden, var luften fuktig och kall.
Astrid fortsatte med sina snabba steg. Hon varken sprang eller slösade med tid. Hon gick bara raskt bort mot tjärnen och av från stigen och in i gläntan.
Han väntade på henne. Men först kände hon inte igen honom.
Han var fortfarande en luffare, fast av bättre slag. Hatten var lika bredbrättad och rocken lika bylsig, men om det hade stått en uthusstank omkring honom förr så gjorde det inte det nu. De nötta ställena och hålen vid armbågar och knän var mindre. Ett par av dem tycktes ha försvunnit helt och skorna såg nyare ut.
Han var nog nästan som en stilig karl. En karl som en kvinna kunde titta flera gånger på.
Astrid tycktes inte se sådant.
Hon sade: Du ljög för mig.
Inte ljög jag för dig.
Du tog min mamma!
Luffaren studerade sina naglar. De måste ha varit trasiga och svartkantade förr, för de såg annorlunda ut. Inte var de världens renaste och finaste naglar nu heller, men deras ägare kunde ha gått in till och med på en restaurang i Skellefteå utan att bli stoppad.
Luffaren sade: Jag sade att det skulle kosta.
Min mamma!
Jag sade att det skulle kosta en liten sak, något som inte var så viktigt för dig, något som du ändå snart skulle förlora.
Hon var bara sextiotvå år gammal! Och hon betydde visst mycket för mig! Hon –
Luffaren gjorde en rörelse med huvudet så att hans ögon glimtade till. Bara en bråkdels sekund, som en blinkning fast tvärtom: som om hans ögon syntes under lika lång tid som det tar att blinka.
Nå, sade luffaren, inte betydde hon så mycket för dig. Du har legat vaken hundratals nätter och längtat efter någon som Johan. Inte tänkte du på Tora då. Sedan Siini kom har du legat vaken och tänkt på att du förlorade det enda som betydde något i världen.
Han upprepade: Inte har du tänkt på Tora då.
Hon var din mamma, fortsatte han när Astrid inte sade något. Hon var din mamma men sedan din lillasyster dog i hennes mage har du bara tänkt på dig själv och din syster.
Astrid sade fortfarande ingenting.
Jo, och på Johan, sade luffaren efter en stund.
Johan! Orden fann vägen ut ur Astrid igen. Du lovade mig Johan! Du tog min mamma och du hade lovat mig Johan, men det enda jag fick var att se mamma kall och död och Johan skrikande över Siinis kropp! Är det så du håller dina löften!
Hon fortsatte så. Luffaren lyssnade utan att röra på sig. När floden som var Astrids ord långsamt ebbade ut, när den hade blivit en rännil som till slut torkade upp, när till och med de ensamma orden tystnade, sade han:
Du kommer att få tillbaka Johan. Och du har redan börjat vänja dig vid att Tora är borta.
Astrid vände sig om och gick.
Det blev som luffaren sade. Siini begravdes i skogen utanför stugan som Johan hade byggt. Det fanns ingen anledning att vänta med begravningen. Johan gick själv till Arvidsjaur och prästen kom två dagar senare. Hela byn stod ute i skogen medan prästen läste sina ord, luften var kallare nu, barnen huttrade lite och löv började falla innan ritualen var över.
Astrid var där. Herman hade inte släppt henne ur sikte, inte gett henne ett enda tillfälle att ge sig av ut i skogen eller någon annanstans. Astrid stod bland de sörjande och rörde läpparna med dem. Ingen talade med henne mer än för att skaka hennes hand och beklaga sorgen. Hon tilltalade ingen.
Johan var den siste som kom fram till henne. Han såg trött ut, trött och sliten, som om han hade åldrats på tre dagar. Astrid såg honom inte i ögonen.
Johan sträckte fram handen. Ja, sade han tyst, beklagar sorgen.
Detsamma.
Hon släppte hans hand så fort hon kunde. Johans hand föll slappt ned till låret. Men han kunde inte riktigt gå därifrån.
Gummornas blickar lämnade dem aldrig.
Astrid, sade Johan.
Hon rörde sig inte.
Astrid. Kan vi ... skulle vi kunna prata?
Om vad?
Du förlorade Tora. Jag förlorade Siini. Kanske vi skulle ha haft pratat om det.
Gummorna såg henne vänta tills Johan gav upp och började vända sig om. Inte förrän då sade Astrid halvhögt:
Nog kan vi prata om du vill.
Han kom hem till henne. Kanske hade han räknat ut det så, men det var svårt att veta säkert: i alla fall kom han på eftermiddagen, den tiden när Herman var i fuset och mjölkade. Johan kom och Astrid kokade kaffe och skar upp en rågkaka.
Jag har som inte bakat, sade hon. Inte sedan mamma dog.
Johan sade, medan han bredde smör på en brödbit: Inte är jag här för maten.
Astrid satte sig mitt emot honom. Så vad är du här för då?
Johan bet i rågkakan och tuggade en stund.
Jag tänkte, sade han när han hade svalt, att du förlorade din mamma och jag förlorade min trolovade. Kanske vi kunde hjälpa varandra.
Astrid sade: Du skulle aldrig ha lämnat mig.
Johan lade ifrån sig smörgåsen. Han såg ned i kaffekoppen som om han hade tänkt läsa sumpen. Astrid satt mittemot, orörlig. Om hon förstod att hon kunde ha hjälpt Johan, sagt något som gjorde det lättare för honom, så visade hon det inte.
Till slut sade Johan: Förlåt.
Astrid sade ingenting.
Johan tog upp smörgåsen. Lade ned den igen. Såg ut genom fönstret. Mörkret höll redan på att falla. Herman skulle komma in när som helst.
Johan sade tyst: Jag älskade dig. Men jag älskade henne också. Kan du begripa det? Att man kan älska två stycken?
Astrid reste sig upp.
Jaha, sade hon. Du ville prata. Nu har vi pratat.
Men, sade Johan. Längre kom han inte.
Astrid sade: Du ser. ”Men”, är det allt du har att säga?
Men jag.
Kom tillbaka när du har något bättre.
Hon reste sig upp och började duka av. Johan såg på henne. Han hade sett sig själv i spegeln och visste om de nya rynkorna, den nya tröttheten i ögonen. Men när han såg på Astrid märkte han att hon inte hade åldrats alls. Om något verkade hon yngre nu.
Yngre och vackrare.
Något stötte till inuti Johan, som en omärklig hickning. Astrid var vänd från honom just då – hon hade ju knappt sett på honom sedan han kom. Några sekunder till såg han på henne.
Sade han: Jag gör nog det. Jag kommer nog tillbaka.
I farstun mötte han Herman.
Men är du här, sade Herman.
Jo, fram och tillbaka.
Kom gärna någon mer gång.
Det kanske blir så.
I köket sade Astrid ingenting.
Hon håller honom på halster, sade gummorna. Nog vet hon vad han vill. Men han lämnade henne för Siini och nu ska han plågas.
Hon är ju som hon är.
Ingen gick omärkt ur de händelserna. Siini och Tora dog. Herman förlorade sin hustru, och även sin dotter. Johan förlorade lite av glädjen i sitt liv.
Den var förlorad även när han hade glömt Siini för Astrids skönhet igen. Glädjen var borta därför att Astrid tycktes ha förlorat något i sig själv. I Johans ögon var hon fortfarande minst lika ung och vacker. Men till och med efter att han hade varit där fem och tio gånger och hon äntligen hade sagt ja till att bli hans hustru, så var det inte riktigt den gamla Astrid.
Det var som att en bit av henne var borta.
Hon förlorade sin mor, sade Herman när Johan och han pratade om saken en enda gång. Och först hade ju, ja du vet, du och Siini.
Ja, sade Johan. Det är inte lätt.
Kanske det blir bättre, sade Albin tröstande. Tiden läker alla sår.
Med tiden tyckte Johan också att det blev lite bättre. Han bestämde sig för att det var så. När de gifte sig, dagen före julafton, hemma i Hermans kök, med bara Albin och ett par andra nära vänner som gäster, såg Astrid honom i ögonen längre än hon hade gjort sedan våren. Han kunde inte säkert säga att hennes blick brann av kärlek, men det berättade han inte för någon: hon hade i alla fall mött hans blick.
Astrid hade haft det svårt, Johan hade själv rått för den saken, och nu måste han hjälpa henne att få det bättre igen.
De bodde kvar i huset. Herman bodde kvar i kammaren så att de hade övervåningen för sig själva. Så småningom skulle Johan bygga en gårdsstuga där Herman kunde bo när han blev ofrisk.
Astrid och Johan ville ha barn. De hade sparat sig förr, trots att båda nog hade velat smyga över till varandra när de hade var sitt rum där uppe. Till slut hade ingen av dem vågat: golven knarrade och på nedervåningen låg Herman och Tora. Nu var det lovligt att ligga tillsammans och de gjorde det genast, första kvällen. Tre gånger gjorde de det innan de somnade.
Som kaniner höll de på. Kanske fanns det någon längtan hos dem, om att ett barn skulle ersätta både Siini och Tora, ja kanske till och med Astrids syster. De visste inte själva, för de pratade nästan inte alls, sökte sig bara till varandra. Astrid gav ifrån sig ett litet ljud när Johan kom in i henne för första gången men det var allt.
Lite blod kom på lakanet. Det var som det skulle. Efteråt låg de kvar och Johan smekte Astrid. Hon lät honom göra det.
Under jul och nyår fanns det ju inte mycket att göra på gården. Mjölka, mata korna, hugga ved, sådana saker. Men det var gott om tid för kärlek och de använde tiden.
Johan tyckte sig se Astrid tina upp mer och mer. Han tyckte att hon blev varmare för varje gång de lekte sina lekar. Hon började prata mer vid måltiderna och Herman gladde sig i hemlighet: Tora var borta men de unga höll på att ordna det bättre för sig.
Efter nyår fanns det arbete i skogen. Johan och Herman slapp bo i koja, men de hade långa dagar innan de kom hem till maten som Astrid lagade. Efter maten var de trötta och kvällarna blev tidiga.
Johan varken fick eller ville sova förrän han hade kommit nära Astrid.
Veckorna gick. Två veckor in på nyåret kom det blod på Astrids lakan igen. Det var mindre roligt än förra gången, men ingen tänkte mycket på saken. Så lätt var det inte alltid att få barn. Astrid och Johan fortsatte med sina lekar och Johan var säker på att de kom närmare varandra, att Astrid mådde bättre. Att allt var på väg att bli som det skulle.
Siini tänkte han mindre och mindre på, och därför funderade han inte heller på att det var konstigt att allt kändes rätt. Han hade ju en gång övergett Astrid, nästan vid altaret. Bara lämnat henne för en lappflicka som han knappt kände. Men han tänkte inte på det och kanske var gummorna i byn de enda som talade om saken.
I februari kom det blod på lakanet igen. Astrid tvättade nere vid ån, i tvättstugan där Siini och Tora hade dött. Någon annan kom dit och bytte några ord. Ja, det var ju så roligt att Astrid mådde bättre.
Om de döda sades ingenting.
Mars kom med ljus och någon varmare dag. Johan och Herman kämpade på med avverkningen under dagarna och Johan och Astrid kämpade med fortplantningen under nätterna.
Hon blödde i mars igen. Det tog henne hårdare. Januari, februari, mars, och knappt en kväll hade gått utan att de hade lekt med varandra, ofta mer än en gång. En kväll i slutet av mars sade Johan att han hade pratat med Albin om saken. Ja, inga detaljer förstås, bara i allmänhet att de hade lite svårt att bli med barn. Albin hade sagt att hans egna föräldrar hade haft samma problem. De hade fått veta att kvinnan kunde ligga kvar på rygg, gärna med benen uppdragna och en kudde under rumpan, så att säden stannade kvar ordentligt i henne.
De prövade. Men i april blödde Astrid igen. Det kom mitt på eftermiddagen när hon lagade mat på järnspisen.
Nåja, sade Johan när hon berättade. Nåja. Sådant händer. Vi ska väl inte ge upp.
De försökte igen. Hela våren och sommaren. Regelbundet, varje dag, så envist att Herman till slut inte kunde låta bli att kommentera saken. Nog får jag höra att ni tycker om varandra, sade han vid middagen en dag.
Astrid sade ingenting. Johan sade: Jaha.
Inte för att det gör något, sade Herman, en aning ursäktande. Det är som lite hemtrevligt.
Jaha.
Men hemtrevligheten räckte inte. Hela våren och sommaren kom blödningarna. Astrid började bli tyst och inbunden.
Nog kommer det, försökte Johan trösta. Det kan ta sin tid.
Astrid svarade inte.
De slog och hässjade och tog in höet. De slaktade två grisar och en ko. Herman och Johan jagade. Herman sköt en älgko med kalv. Astrid fiskade i tjärnen, ensam och stilla. På kvällen hjälpte hon till med att slakta älgarna. Johan hade pratat med Albin, som också kom dit.
Nästa dag saltade de in fisk och kött och bjöd Albin på middag. Han var snäll och trevlig och samtalet flöt ovanligt lätt. När Johan följde honom hem sade Herman till Astrid:
Det är bra att ha vänner.
Jo.
Du skulle ha haft någon. Ser du hur glad Johan blir när Albin är här?
Jo.
Du kan väl tänka på det, sade Herman. Han kände sin dotter. Hon var ju som hon var och det var ingen idé att tjata.
Ett par dagar senare var det snart dags att ta upp potatisen.
Jag fiskar nog någon dag till, sade Astrid. Det kan väl vara bra att ha.
Ja, sade Herman, nog ska väl två karlar kunna få upp potatisen.
Astrid gick till tjärnen och satt där en hel dag. Hon var lugn och stilla. Då och då försvann flötet och hon drog upp en abborre. Hon stoppade tummen i munnen på fisken, bröt nacken av den och lade den i säcken. Sedan satte hon en ny mask på kroken och satt orörlig igen.
Efter en tid fick hon en gädda. Den sprattlade betydligt värre än abborrarna. Astrid fick upp gäddan ur vattnet och svängde in spöet över strandkanten. Hon sänkte ned fisken så att den sprattlade på marken och satte en träsko över kroppen på den. Hon hade en kniv med sig, en tung kniv, och högg av huvudet på gäddan med ett enda hugg.
Gäddans kropp sprattlade ändå. Det var ju så med gäddor: de kunde sprattla och till och med bita långt efter att man hade slagit ihjäl dem. Det var därför man helst skulle skära huvudet av dem. Även om somliga sprattlade ändå.
Hon lade gäddan i säcken. Sedan metade hon vidare. Då och då böljade säcken som om en liten storm blåste där inne.
Gäddor gav aldrig upp.
Det fanns ingen tvekan i Astrids steg när hon stoppade sin fångst i säcken och gick hemåt. Inte heller fanns det någon tvekan när hon svängde av åt höger.
In mot gläntan.
Luffaren väntade där. Det var sent i augusti, framåt eftermiddagen, och solen lyste över skogen och gläntan. Ändå hade luffaren lyckats hitta ett hörn dit solen inte riktigt nådde.
Han var sig lik från förra gången. Inga ögon syntes. En grann karl som alltid stod i skuggan.
Du kommer nu, sade han.
Jag är här nu.
Du vill ha hjälp med något.
Astrid såg inte på honom heller. Hon sade: Nog vet du vad jag vill.
Det gör jag.
Nå då så.
Varför är det så viktigt att sätta barn till världen? sade luffaren.
Du vet nog det också.
Men du ska säga det.
Varför?
Vill du att jag ska hjälpa dig?
Det var tyst i gläntan för ett ögonblick. Inte ens fåglar eller susande träd hördes.
Astrid sade: Ja.
Och varför? Varför är det viktigt?
Astrid var tyst länge. En gång flyttade hon ena foten. Det såg nästan ut som om hon hade tänkt gå. Men hon ändrade sig och stannade kvar.
Till slut sade hon: Lite för fars skull. Men mest för min syster. Hon som aldrig fick leva.
Luffaren nickade.
Jag kan hjälpa dig. Men det kostar.
Vad kostar det nu?
Det kostar något som du har haft i några år. Något som du aldrig har saknat, men som du har haft visst nöje av ibland.
Inga sådana lekar, sade Astrid. Du lurade mig förra gången. Säg vem du pratar om. För nog är det en människa.
Ja. Nog är det en människa.
Vem?
Det var luffarens tur att vara tyst. Han var tyst så länge att Astrid såg åt hans håll. Möjligen glimmade hans ögon till under hattbrättet. Eller också var det bara inbillning.
Han sade: Albin.
Astrid sade: Nej.
Ge mig Albin, sade luffaren, och du blir med barn.
Nej. Inte Albin.
Du gör som du vill. Albin är priset.
Nej, sade Astrid. Hon skakade länge på huvudet medan hon sa ordet om och om igen. Nej, nej, nej.