Liksom alla år mörknade kvällarna och solens värme avtog. Löven gulnade, tonade över i bedövande rött, flyttfåglarna samlades i sina ofantliga massor och blommorna vissnade.
Dagarna blev kortare, först svala, sedan kalla. Människorna klädde sig varmare och pratade om sommaren som hade varit och vintern som skulle komma. Nå, det hade i alla fall varit en bra sommar, sade de. Förråden var välfyllda. Ingen borde behöva svälta.
Folket i byn förberedde sig med vedhuggning och insaltning. Astrid gjorde också sådana sysslor. Men hon var oåtkomlig den hösten, det sade alla, tyst och inbunden och svår att komma åt.
Men det har hon väl alltid varit. Hon är ju som hon är.
Ja jo. Jodå. Men ändå.
Johan borde ha varit närmare Astrid än någon annan människa. För honom själv kändes det inte så. Visst låg de tillsammans som man och hustru, men det blev mer och mer vanligt att Astrid lämnade sängen efteråt. Just i ögonblicket när Johan höll på att somna in, när han låg i hennes värme med armen omkring henne – just i det ögonblicket kände han henne glida bort under hans arm.
Men går du, hände det att han mumlade de första gångerna.
Astrid sade: Sov du.
På morgonen låg hon i sängen bredvid.
Johan försökte tala med henne.
Du vill ju ha barn, sade han. Jag också. Jag vill så att det värker i hjärtat. Men kanske vi inte kan.
Astrid sade: Nog ska vi ha barn.
Jo. Jag hoppas ju det. Men kanske det går bättre om vi ... om vi tycker om varandra.
Längre än så kom han aldrig. När han ville prata allvar drog sig Astrid alltid till minnes att hon måste bära in ved, laga Hermans byxor, gå till Baktsjaur och köpa burkar. Vad det nu kunde vara – något var det. Alltid.
Johan såg henne stiga upp ur sängen och klä på sig. Hon var fortfarande vacker. Fastän de hade legat tillsammans för bara några timmar sedan åtrådde han henne igen.
När kvällen kom låg de tillsammans på nytt. Men för varje gång blev det mer otillfredsställande för Johan. Och varje gång fick hon ännu lite mer bråttom över till sin egen säng.
Det var som att hon inte var riktigt där, tänkte han. Som att han hade fått en levande docka i sängen, en som såg ut som Astrid, pratade som Astrid och gjorde alla saker som Astrid brukade göra. Men som på något oförklarligt sätt ändå inte var Astrid.
Johan kunde aldrig berätta de tankarna för någon. Dels därför att han inte ens för sig själv kunde förklara vad som var skillnaden. Och dels därför att han skämdes.
Han hade ju svikit henne. Det var ju så. Astrid hade haft rätt: när Johan såg in i Siinis ögon den där gången, första gången de sågs, hade han känt att den lilla lappflickan inte föll för hans friska leende och starka kropp. I det ögonblicket hade han varit förlorad.
Han undrade vad som skulle ha hänt. Om han hade gjort annorlunda. Om han hade stannat hos Astrid och glömt den där blicken.
Allting kunde ha varit annorlunda om det inte hade varit för den där sekunden, den där blicken: Astrid kunde ha varit mjuk och lekfull som en kattunge, som hon hade varit innan allt det där hände.
Kanske de hade haft barn redan.
Sedan funderade han på en annan sak. Kanske Astrid också tänkte hemliga tankar. Tyst och sluten som hon var.
Här blev Johan alltid orolig. Om han var ensam någonstans hände det att han reste sig upp och gick runt, i köket, i salen, till och med bakom korna i fuset. Det var inte roligt att tänka på att han själv rådde för alltihop. Att han hade svikit sin älskade Astrid för en blick från en okänd flicka. Att den saken mest troligt var skälet till Toras och Siinis död. Att den kunde förklara varför Astrid inte blev med barn.
Att Astrid själv kanske tänkte sådana tankar.
Johan suckade tungt för sig själv.
Han önskade att han hade kunnat tala med henne.
En dag, tänkte han. Tiden läker.
En dag ska jag göra det.
Korna var ute för sista gången. Snön kom och tinade bort, tjälen gjorde marken hård, snön kom igen och den här gången stannade den. Det var bara att ta fram skidorna. Johan och Herman fällde skog under vintern, använde såg och yxa för att få omkull granar och tallar, kvistade dem med samma verktyg och lade dem på kätting, stora slädar som drogs av hästen Starke. Arbetet var hårt men de slapp i alla fall bo i koja.
Hemma skötte Astrid hushållet och fuset.
Hon är som tyst, sade Herman en mörk morgon när de pulsade och släpade sig ut i skogen med häst och kätting.
Jo, sade Johan.
Herman väntade men det kom inte mer.
Herman sade: Hon är som hon är.
Jo.
De var kalla in i märgen när de kom hem i lika kolsvart mörker som när de lämnade huset. Astrid hade eldat så att spisen nästan var rödglödgad och de satte sig nära, åt ofta kvällsmaten sittande bara någon armslängd från hettan, vände på sig och kände värmen långsamt komma. Astrid åt med dem. Hon sade inte många ord.
Men sedan ville Johan åtminstone att han och Astrid skulle ligga som man och kvinna. Även om de knappt pratade med varandra mer kunde de ju ha den saken tillsammans. Det lilla nöjet.
I mitten av november sade hon nej för första gången. Johan tjatade lite, som karlar brukade, men Astrid sade Nej. Icke.
Men varför?
Hon sade: Därför.
Dagen efter hade hon ändrat sig och tog emot henne med en hetta som påminde om den glödande spisen. Ja, tänkte Johan efteråt, halvsovande medan han hörde henne tassa över till det andra rummet, hetta hade han känt.
Men ingen värme.
Det var konstigt. Hur kunde hon vara het utan värme?
Han somnade utan att förstå.
Det blev mer och mer sällan de låg ihop. Johan kände det som att den sista länken mellan dem höll på att brista.
Han skulle tala med henne. Det skulle han.
Han försökte ett par gånger. Han kom ingenstans, högst någon mening eller kanske bara ett par ord, innan hennes blick kväste honom. Och huset blev ännu tystare.
Julen närmade sig. December var kall och klar och i mitten av månaden fick luften sin blå midvinterkaraktär ovanför snön. Johan och hans svärfar arbetade sina sista dagar i skogen innan de tog ledigt över jul och nyår. Även i arbetet hade samtalet dött ut. Det gjorde mindre där: avverkningen var tung och slitsam, yxorna ekade, furorna brakade när de föll, sågarna gnisslade.
Några dagar före jul kom en vinterstorm som fick skogen att vaja som gräs och blåste bort all snö från isen på sjön. Herman och Johan tog sig knappt hem med hästen. Det blev inte jobbat mer den dagen.
De fick ta igen det någon annan gång.
Astrid passade på att gå och pimpla dagen efter. Hon kom hem med några abborrar.
Det var inte mycket fisk för en hel dag, sade Herman.
Nej.
Du skulle ha klubbat lake i stället.
Jo.
Man kan väl se ända ner till botten nu, sade Herman.
Jo nästan.
Till slut kom julhelgen. Julafton inföll på en onsdag. Johan sov ut, ända till halv nio på morgonen enligt väggklockan i köket, men det var ändå kolsvart ute när han kom ned. Astrid hade nyss kommit från fuset. Hon måste ha stannat upp länge kvällen innan, för julbonaden var uppsatt, julbocken stod på plats och hon hade tänt alla adventsljusen.
Herman satt redan vid bordet och åt blöta. Det hörde till: julafton var ju ändå Dopparedan. Johan tog själv några bitar tunnbröd, dränkte dem i skinkspadet, lade upp dem på en tallrik men en stor smörklick och åt med mjölk. Nog var det gott. Det var det.
Men ingen pratade.
Det blå dagsljuset varade bara ett par timmar. För Johan var det som att skymningen kom redan klockan tolv. Mitt på dagen. Det kändes som om det var en evighet kvar tills fuset skulle göras. Johan och Herman skulle ge Astrid ledigt den här dagen och Johan såg fram mot den stunden.
Att få arbeta.
Att slippa den orörliga stillheten där bara väggklockan i köket hade något att säga.
Efter fuset behövde de bara dela ut julklappar, för Johans del kåsan som han hade täljt åt Herman och lappkniven som han hade köpt åt Astrid av Siinis pappa. Johan skulle själv få någon liten sak och sedan kunde de gå och lägga sig.
Kanske Herman kände likadant. I alla fall var det han som till slut började prata, just när dagsljuset bleknade mot vinterkväll.
De satt i salen eftersom det var julafton, Herman i gungstolen, Johan och Astrid i soffan. Johan hade inte ens behövt sträcka ut armen för att nå Astrid. Ändå var det mil och fjärdingsvägar mellan dem.
Herman sade: Ja nu är vi bara tre.
Ingen svarade.
Herman harklade sig och sade: För två år sedan var vi fyra. Ni var ogifta men ni bodde här då. Och mamma levde.
Astrid sade inte ett ord. Vad fanns det att säga? Johan visste inte.
Så blir livet, sade Herman. Inte som man hade tänkt sig. Jag hade ju som trott att ni skulle få barn.
Klockan tickade ute i köket.
Och om Gud hade velat, sade Herman tyst, kunde Astrid ha haft ett syskon. Men Gud ville inte det.
Klockan tickade igen. Astrid satt orörlig. På ytan hade inget hänt. Ändå kände Johan att att något var annorlunda med henne.
Han letade efter orden, men numera använde han dem så sällan att han inte visste var de fanns när han behövde dem.
Astrid reste sig upp. Hon gick in i kammaren. Både Johan och Herman kunde se henne genom den öppna dörren. Hon drog på sig ett par av Hermans vadmalsbyxor, en skjorta, en tjocktröja. Ett par tjocksockar. Sedan tassade hon genom köket och ut i farstun.
Vart ska du? sade Johan till slut.
Bara ut.
Jo men vart.
Jag ska skidra en stund. Jag måste som röra på mig.
Mer sades inte. Hon drog på sig Johans overall och snörde på Hermans läderskor utan att fråga. En varmmössa, vantar och handskar.
Johan och Herman satt kvar. De hörde henne ta skidorna och staven och gå ned från bron. Sedan blev det tyst.
Men vad riktigt, sade Herman.
Johan svarade inte.
Han tänkte på att Astrid hade sagt tio ord i rad. Så mycket hade hon inte pratat sedan i somras.
Astrid följde vägen som Johan och Herman hade kört upp med kättingen. Skymningen smög sig på och stjärnorna tändes en efter en. Det var lite kallt men inte farligt, kanske femton grader.
Ute i skogen, där kättingspåret svängde norrut, lämnade hon det och fortsatte åt väster. Det blev tyngre att ta sig fram där det var ospårat.
Träden var tysta och raka. Lite ljus trängde ned, månen hade börjat gå upp men var bara en tunn liten skära, så att det mesta kom från stjärnorna. Inga tydliga skuggor syntes. Allt var mörkblått och overkligt.
Julnatten var den mörkaste och längsta på året. Den skulle räcka i arton timmar till.
Men sedan ljusnade natten. Snön lyste upp i rosa och gult och grönt, färger som fladdrade och gled över i varandra och till andra. Astrid såg uppåt.
Norrskenet böljade och slingrade på himlen. Ett svagt sprakande läte hördes.
Astrid såg på skådespelet i ett ögonblick innan hon fortsatte. Hennes andetag blandades med det knastrande ljudet.
Det var en bit kvar.
Norrskenet skälvde fortfarande över träden när hon kom fram till gläntan.
Han väntade mitt i gläntan, utan några ytterkläder, i sin vanliga hatt. Han bar en kostym som kanske verkade rätt ny. Men det var svårt att se i dunklet.
En sak syntes tydligt: han stod mitt i gläntan, inte i den släta snön utan ovanpå den, och inga fotspår ledde fram till honom. Han log förbindligt.
God jul, sade han.
Astrid svarade inte.
Nåja, sade luffaren. Inte ska du behöva småprata om du inte vill.
Hon såg på honom, eller så mycket av honom som gick att se.
Jag har ändrat mig, sade hon.
Jo, sade han, och leendet växte sig bredare. Nog visste jag det. Annars hade du väl inte skidrat hit på julafton.
Jag vill göra det.
Jo. Och du vet vad det kostar.
Jag vet vad det kostar.
Då säger vi så.
Gäller avtalet från i dag?
Luffarens ögon glimmade till. Han sade: Ja. Det gör det.
Hon vände sig om från honom utan att säga något mer. När hon hade lämnat gläntan flammade norrskenet upp som det inte hade gjort på flera år, inte sedan norrskensåret artonhundrafemtionio, och lyste upp Astrids väg genom skogen med flimrande ljusspel ända tills hon var hemma.
Astrid kom hem och gjorde middag innan de skulle ut i fuset. Hon var rödblommig och vacker efter att ha varit ute i nästan två timmar. Johan försökte säga något till henne.
Hon svarade enstavigt igen.
Jo. Nej. Jaha.
De kom in från fuset och fick kaffe. Julklapparna delades ut.
Tack, sade Astrid. Och sedan en gång till: Tack.
Tystnaden föll igen. Johan hörde klockan ticka och ville att tiden skulle gå fortare.
Det fanns inget annat kvar än att gå och lägga sig. Men inte riktigt så här tidigt, klockan var knappt åtta.
Astrid hade diskat medan Herman och Johan drack ett litet glas brännvin. Det var ju ändå julafton. När Astrid var klar tog hon av sig förklädet, torkade händerna på handduken, kom fram till Johan och sade: Kom.
Han reste sig upp, lite osäkert, och det hade inget med spriten att göra.
Vart då.
Vi ska gå och lägga oss.
Nu?
Jo. Nu.
Han följde med.
Hon drog honom i handen uppför trappan, fort, nästan snubblande. På övervåningen förde hon in honom i hans rum, det som hade varit deras rum men som hade blivit hans, och stängde dörren. Hon kysste honom girigt och började genast klä av honom. När hon drog av hans tröja måste de avbryta kyssen. Johan hann säga:
Men vad riktigt –
Men sedan täppte hon till hans mun igen.
Han reagerade. Han var ju karl. Det hade gått alldeles för länge sedan de låg ihop, och ännu längre sedan hon var så ivrig. Hon slet av sig sina egna kläder och när båda var nakna var det Astrid som lade ned Johan på rygg i sängen.
Hon red honom som en nattmara, ända fram till att han började slingra och stöna. Då vände hon på dem, utan att bryta kontakten lyckades hon vända på dem så att hon kom under honom, och gjorde något som Johan inte kunde minnas att hon någonsin hade gjort förr: hon drog upp knäna så långt att hon kunde lägga benen över axlarna på honom. Hennes händer gled nedåt, klöste honom över ryggen, nådde hans skinkor och drog honom mot henne, ryckte och slet i hans bakdel samtidigt som han stötte, tills Johan såg rött, tills han våldsamt tömde sig i henne.
Han var som avsvimmad i några sekunder. Sedan klarnade han. Hon klamrade sig fortfarande fast vid honom med armar och ben.
Johan sade: Du.
Det fanns inget annat ord att säga.
Några sekunder gick. Johan ville kyssa henne men hon vred sig undan. Hennes ben gled ned och hennes händer försvann från hans bakdel.
Lägg en kudde under mig, sade hon.
Johan lät sig halka ur henne. Det fick hans synfält att bli rosa igen. Han tog sig upp på vacklande fötter, fann kudden och stoppade in den under henne.
Får jag ligga hos dig? sade han.
Ja. Om du inte pratar.
Han lade sig innanför henne, mot väggen. Astrid låg på rygg. Hennes bröst plattades till när hon låg så, hennes kropp glänste av svett i det fladdrande ljuset från norrskenet, och hennes hår var tovigt och trassligt.
Hon hade väl aldrig varit så vacker.
Johan smekte henne. Hon lät honom göra det.
När han vaknade var hon borta. Det blå ljuset trängde in genom fönstret. Han undrade vad som hade väckt honom. Herman skulle göra fuset i dag, var det han som hade kommit in?
Sedan bultade det nedifrån igen. I nästa ögonblick öppnades ytterdörren och en röst sade: Herman! Herman? Johan?
Astrid?
Steg hördes. Hermans röst sade: Vad riktigt. Vad är det? Har det hänt något?
Johan satte sig upp i sängen. Han visste vem den oväntade gästen var. I nästa ögonblick sprack rösten sönder.
Albin är död!
Gästen var Olof. Albins far.
Albin hade gått ut på isen, sade Olof, i går. På eftermiddagen, när det hade börjat mörkna.
Men varför det? undrade Herman.
Det sade han som inte. Han sade bara att han skulle gå en bit. Det var Ingeborg som såg att han tog stigen ned mot sjön. Men sedan blev han borta så länge. Han ...
Rösten sprack upp igen. Olof grät.
Johan såg Astrid komma nedför trappan, påklädd och kammad. Hon gick tyst. Hon ställde sig i köksdörren, bakom Albins far, och lyssnade.
Så jag gick ut och letade. Det var ju norrskenet i går.
Jo.
Vi har ju som upptrampat ned till sjön. Jag gick dit ned. Jag gick ut på isen en bit.
Han tystnade. Herman sade hjälpsamt:
Jaha.
Det var en vak där.
En vak?
Jo.
Efter att det har varit så kallt?
Jo. Det var ju konstigt. Men det var en vak.
Fann du honom? sade Astrid tyst.
Alla ryckte till när hon talade. Olof vände sig mot henne. Hon stod i dörren, lutad mot karmen, med armarna i kors.
Astrid, sade Olof. Jag hörde inte att du kom ...
Nej. Fann du honom?
Av någon anledning fortsatte Olof att tala till Astrid. Han vände sig inte mot Herman igen utan satt kvar med överkroppen vriden i en obekväm vinkel. Men det var som att han måste se på Astrid.
Nej. Det var ju norrskenet, det var ju det, så du vet att, det glänste och glittrade som på isen. Jag ropade och ralade, men ingen svarade.
Så du har inte hittat honom?
Det var som att samtalet bara angick Astrid och Olof.
Olofs röst skälvde till igen.
Jag gick hem, sade han. Det var ju för mörkt. Jag gick hem och försökte trösta Alida. För vi visste nog hur det var. Vi visste nog det.
Astrid väntade.
Jag har inte sovit. Inte Alida heller. Du vet. Jag gick till sjön så fort det ljusnade lite.
Du fann honom, sade Astrid.
Hennes ord var ingen fråga.
Jo. Jag fann honom. Bara fem meter från vaken. Han låg på rygg, alldeles under isen, och ögonen var öppna och han stirrade som rakt upp –
Längre kom inte Olof den dagen. Hans röst föll till slut sönder fullständigt och hans lilla krumma kropp ryckte och skakade.
Herman lade armen om honom och försökte trösta. Såja. Såja.
Astrid vände sig om och försvann ur sikte.
Johan visste inte vad han skulle göra.
Men att han blev en självspilling, sade gummorna. Nog var det väl ändå.
Men i själva verket visste ingen säkert. Och ingen fick någonsin veta varför Albin hade gått ned på isen, på själva julaftonen, och varför isen inte hade hållit.
Annars brukade man skämta om att ha ihjäl folk genom att lägga en palt på svagisen. De skämten tystnade nu.
För en tid. Tills Albin var bortglömd.
Astrid kom till Johan på samma sätt några gånger till. Han kände hettan men inte värmen, det blev så igen: ingen värme.
I början av februari slutade hon komma.
De talade ytterst sällan med varandra. Herman tystnade också: sedan man hade spettat upp tjälen och begravt Albin, under en ovanligt kall januari och en bättre men ändå besvärlig februari, blev huset tystare och tystare.
Även Johan och Herman blev tystare ute i skogen. De gick i sina egna tankar.
I april, när det började droppa från taket, sade Astrid att hon var havande.
Hon hade vetat det länge, sade hon. Sedan slutet av januari.
Johan tänkte efter. Han förstod. Han sade ingenting.
Han borde väl vara glad. Men det var svårt. Om Astrid själv hade visat mer glädje hade det kanske varit lättare; men hon, hon som hade längtat så mycket efter barn, tog det nu på samma sätt som hon tog allt annat.
Jaha. Ja då är det väl så.
Sommaren blev lika tyst som vintern.
Barnet kom i slutet av september. För Herman var det en ohygglig upplevelse. Som en mardröm som kom tillbaka och plågade honom på nytt.
Astrid ralade uppe i det som numera uttalat var hennes rum. Gummorna kom, både Gunhild, numera svårt åldrad, och Syrene.
Johan visste det inte, men fläcken där han vandrade fram och tillbaka och nötte bort gräset från marken var precis det ställe där ramen till Astrids lekhus hade stått, en sommar för många år sedan. Johan gick fram och tillbaka. Han stannade. Han vred händerna. Han var på väg in i huset men ändrade sig.
Herman väntade i köket, sittande vid köksbordet, stirrande ut genom fönstret. Han satt så att han inte såg Johan.
Hela tiden skrek Astrid. Dagen gick och hennes röst blev hes. Hon slutade ändå inte skrika.
Johan slutade inte vandra.
När det redan hade börjat mörkna slutade Astrid till sist skrika. I stället hördes ett barnskrik. Det var svagt och kraftlöst, men ett barnskrik var det.
Johan sprang in och uppför trappan.
Han hann inte upp innan Astrid skrek igen.
Johan fick aldrig se barnet. Inte Herman heller. Johan frågade Astrid någon gång, men hon svarade inte ens. Hon vände sig bara bort från honom.
Det enda Johan fick veta kom från Gunhild. Då hade Olof och Karl-Axel redan burit ut barnet i skogen. Johan var i trasor och Astrid skrek fortfarande.
Gunhild sade: Det fanns inget annat att göra.
Varför? ville Johan veta. Varför? Varför? Det levde ju?
Nåmen det dog genast. Skrek en gång och dog.
Var det en pojke eller en flicka?
Gunhild suckade. Hon såg på honom och sade: Nå, varken eller.
Vad säger du!
Johan, sade gumman och lade handen på hans arm. Du vill inte veta. Ibland går det fel när djur och människor ska födas. Det gick fel för Astrids mamma för många år sedan och i dag gick det fel igen. Det är bäst att du inte vet mer.
Men jag vill veta!
Nej, sade Gunhild. Du ska inte veta. Du ska glömma det här. Livet går vidare.
Det var sant. Livet gick vidare. Dagarna följde på varandra och blev årstider. Det var inget att göra åt. Johan fick aldrig veta. Men han glömde aldrig.
Astrid pratade med honom samma kväll, när hon äntligt hade slutat skrika. Gunhild hade gått hem, men Syrene var kvar. Syrene kom ned och hämtade Johan när han hade varit i fuset.
Gardinerna var fördragna i Astrids rum. Hon låg på sängen, med håret utspillt, rödgråten och svullen i ansiktet. Johan mindes julaftonsnatten: det han såg nu var som en karikatyr av henne då. Den skrämmande fula spegelbilden av den vilda skönheten när hon hade dragit honom uppför trappan och slagit sina ben om honom.
Du ville något, sade han.
Ja.
Hennes röst var så trasig att hon bara kunde viska.
Johan, sade hon. Fråga inte. Lova mig bara en sak.
De orden, de två enkla små orden, fick honom att minnas hur mycket han hade älskat henne. Kanske gjorde han det fortfarande. Om hon bara tillät honom.
Johan ... Om jag vill gå ut i skogen igen, åt väster ...
Ja?
Låt mig aldrig göra det.
Vad du vill, sade han, vad du än vill.
Aldrig! Hon lyckades resa sig på armbågen och det toviga håret föll i testar över ansiktet. Hennes ögon var vilda, läpparna torra och såriga, och rösten sprack sönder till ett väsande när hon skrek. Låt mig aldrig! Aldrig!
Aldrig någonsin!